Tack för alla uppmuntrande tillrop och omtänksamma kommentarer! Det är så skönt att bli lite tyckt synd om ibland. Men - peppar peppar - nu är problemen lösta och vi närmar oss norra Tyskland med stormsteg (eller i alla fall i gott tempo...)

Efter mycket om och men visade det sig att generatorn faktiskt var trasig. Dessutom hade boxen som fördelar laddningen till batterierna brakat ihop. När klockan var 17 på fredagskvällen var Bluesette ok igen och räkningen betald. Så lördag morgon klockan 8 kunde vi lämna - den i och för sig mycket trevliga hamnen i Schweich - och sätta fart nedför Mosel. En underbar resa mellan höga gröna berg med vinodlingar och mäktiga slott.

Vi tog natthamn i Traben Trarbach dit vi kom sent men möttes av den mycket trevliga kvinnliga hamnkaptenen Hanne, som förutom frukostbröd och cykelutlåning även erbjöd oss köpa några flaskor Moselvin - vilket vi gjorde. Förutom gästhamn drev hon ett företag som också representerar Nimbus. Trevligt att se svenska flaggan vaja på flaggstängerna!

Egentligen hade vi gärna stannat och utnyttjat erbjudandet om cyklar, men vi ligger efter i schemat och vi visste att Börge och Christine väntade på oss. Så vi gav oss iväg tidigt söndag morgon och avverkade 3 slussar och 5 mil till Cochem, där vi lade till vid stadskajen. En tur över bron in till den fina stan, där vi åt god schnitzel på en restaurang med spektakulär inredning. Kändes skönt att vara på resa igen. Vi sov gott den natten och stördes inte alls av förbipasserande pråmar. Det är snarare de små privata motorbåtarna som drar upp svall. Pråmarna kan trycka undan vatten så att man "sjunker till", men de orsakar för det mesta inga problem.

Vi kände oss trygga med den nya generatorn och laddningsfördelaren - men nåt var inte helt ok ändå! Lasse började misstänka att våra förbrukningsbatterier faktiskt var slut. Humöret gjorde en ny djupdykning. När vi kom till Koblenz lade vi till hos en båtklubb längs kanalen och hoppade i vattnet. Alla andra badar ju i floden - så varför inte vi? Vi har ju Medelhavet och dess turkosa vatten som måttstock - då lockar inte ogenomträngligt grönt vatten - men värmen avgjorde och det var gudomligt skönt!

Vi fick hjälp av en båtgranne att kontakta en elektriker, som kom och mätte våra batterier. Han konstaterade att det ena var helt slut och därmed sög musten ur det andra. Det blev en ny djupdykning i vår allt tunnare plånbok, men klockan 10 nästa morgon (tisdag) hade vi två friska batterier på plats! Vi lämnade Koblenz utan att ha sett stan, men utsmyckningen i hamnen var gullig.

Elektrikern som fixade batterierna körde oss till en bank (han skulle ju ha betalt) och dessutom till en supermarket så vi fick handla lite nödvändiga färskvaror. Det är inte alltid så att båtklubbarna som erbjuder gästplatser ligger på promenadavstånd till basala nödvändigheter. 

Efter Koblenz kom vi ut på Rhen och nu blev det åka av!! Äntligen medström, inga slussar,  vi gjorde 8 knop utan att behöva anstränga motorn nämnvärt. Men nu lämnade vi den i och för sig flitigt trafikerade Mosel och kastade oss ut på Autobahn! Pråmar och passagerarfartyg i en aldrig sinande ström - här gällde det att hålla utkik! Man håller till höger i farleden - men om ett fartyg fäller upp en blå skylt - då byter man sida. Det går fort - det är stort - och själv är man liten och har inget att sätta emot. Efter ett tag lärde vi oss och det blev riktigt kul, även om vi inte gillade när det började gå sjö och gunga...

Våra vänner på Lucy väntade på oss i Köln, men när klockan blev 18 och vi hade ytterligare 2 mil kvar beslöt vi ta natthamn i Mondorf strax norr om Bonn. Vi hade fått tips av båtgrannen i Koblenz att där var djupet ok för oss. Det är lågvatten på Rhen och våra 1,71 kan vara kritiska i hamnarna, dom ju oftast är dimensionerade för motorbåtar som inte sticker så djupt. Garanterat djup på sträckan Koblenz- Köln är faktiskt bara 2,10. Vid inseglingen till Mondorf visade djupmätaren 2,0, men längre in blev det djupare igen. Fick en fin och prisvärd plats, nära till restaurang och livsmedel. En pärla!

Igår nådde vi Duisburg och Lucy! Ett kärt återseende. Nu får vi friska upp vår danska igen - man glömmer snabbt. Nu får vi hoppas att vi kan följas åt ända till Klintholm på Mön och att vi ska slippa fler irriterande stopp. 

Idag har vi klarat av Rhein-Herne-kanal. 5 slussar uppför och nästan 5 mil. Nu går det inte lika fort som på Rhen, men vi känner oss trygga. Hela dagen har vi slussat med pråmen Eiltank 77, som legat före oss i konvoj. Vi har natthamn strax norr om sista slussen. Här härskar gässen och jag undrar hur Gustav i Port 2 har det...

I morgon styr vi in på Dortmund-Elms Kanal. Målet är Münster, där vi var för 5 år sen.