Efter de första veckornas lyckade segling 2010 kände vi oss mogna att ta ut hela familjen dvs Louise med fästmannen Pablo och Helena med maken Tony och barnen Simon 4 och Disa 1 år. Vana som vi är från mindre båtar upplevde vi förpiken som jättestor och tänkte att där skulle den lilla familjen kunna få plats. Det visade sig vara en ordentlig missbedömning.  Efter första natten stapplade två trötta föräldrar ut till frukosten. Med två väderkvarnar i kojen hade det inte blivit mycket sömn. Tur att vi låg kvar i Lavrion och kunde komplettera med madrassen till soffgruppen i salongen. Därefter fick far och son sova i salongen.

Första dagen gick vi för motor i lugnt fint väder till Hydra. Vi klämde in oss med ett skohorn mellan en norsk seglare och en stor röd arbetsbåt på yttre piren.  Trots det gungade det en hel del från färjor och taxibåtar under kvällen. Ett tidigt beslut togs att ligga kvar två nätter i denna lilla charmiga pärla. Kostnaden var som oftast i grekiska hamnar löjligt låg, knappt 15 SEK per dygn men ingen el och extra betalning för vattnet som hamnens verkliga original – den självutnämnde hamnkapten med stort skägg – servade med.
Under måndagen badade några i det 18gradiga vattnet och så promenerade vi med olika syften i staden. Lisa och Chris letade förgäves efter Leonard Cohens hus där han bodde med norska Marianne (So long Marianne - se länk nedan) men fick istället se mycket av de trevliga omgivningarna och strandpromenaden.  

Nästa dag seglade vi till Ermioni på fastlandet. En sköldpadda och ett stim delfiner siktades tidigt till allas glädje. Vid lunchtid gick vi in i den stora viken på Dokos och sökte oss till SV hörnet som verkade mest vindstilla.  Men där hamnade vi i en soptipp av strandat, flytande och sjunket skräp. Förskräckligt! Snabb förflyttning i sidled längs stranden några hundra meter förbättrade situationen avsevärt och där fick vi en härlig långlunch med bad i 21 gradigt vatten och en slummer i den behagliga värmen.

I Ermioni fanns det gott om plats vid stora piren där det redan låg bl.a. 3 svenska segelbåtar med minst en som förde Medelhavsseglarnas vimpel. Vi bytte några ord med en av besättningarna och gick sedan en promenad runt den fina östra delen av staden och spekulerade bl. a. om när vi kanske själva kommer att föra svensk flagga på Freja i Medelhavet. Känns mest som bara en dröm än så länge.

Ermioni var en trevlig stad om än mycket modernare än Hydra med sina åsnetransporter och nästan totala avsaknad av bilar. Kan det ha varit därför Simon fick en bil i leksaksaffären oss?

På onsdagen började vi återfärden med att gå till Poros som vi besökt 2004 i samband med vår första segling i Medelhavet. Navigare hade på den tiden en bas i Poros som vi utgick ifrån. I västra delen av hamnen fanns det massor av lediga platser, det var bara att välja och vraka. Vi tog barnen på en promenad medan föräldrarna lagade middag. Simon protesterade högljutt men tröstades snart med inköp av en liten fiskehov som snabbt blev mycket populär. Morfar hjälpte till med att försöka fånga fiskar men till bådas lycka (tror jag) lyckades vi inte få något.

Efter middagen hoppades vi att hamnkillen skulle låsa upp för vatten och el men det var inte inkopplat ännu och vi fick luddiga anvisningar om var det skulle fungera. Kastade loss och lade till igen bara för att mötas att huvudskakningar – fel plats! Upp med ankaret och ny tilläggning – bra övning – nu var vi äntligen på en plats där allt fungerade. Tyvärr fungerade även musiken på baren tvärs över gatan och biltrafiken flöt på friskt fram till 01 innan det äntligen lugnade ner sig och även de gamle kunde somna in. Lisa har därefter förklarat att det kan få dröja innan vi går tillbaka till Poros.

Torsdagens mål var en vik på SV Kea Ormos Koundouros där den berömde fixaren Mano har sin taverna och där vi tänkte äta middag. Det började lugnt med gång för motor i disigt väder men efter en lugn lunch under gång fick vi lite vind och satte alla segel. Efterhand ökade vinden till 15-16 m/s i byarna och eftersom vi låg på en rak kryssbog mot målet så lutade och gungade det efter hand mer och mer trots att vi revade seglen ganska så mycket. Tony började känna av sjösjukan och fick ta ratten för att ha annat att tänka på. Helena och Disa klarade sig till allas förvåning bra i förpiken däremot gick det sämre för Lisa som var barnvakt åt Simon i salongen. Rätt som det var försvann Lisa in på toa för att inte komma ut förrän vi kom fram. Simon togs upp till moster i sittbrunnen men efter ett tag kom lunchen upp på Louise byxor – tur att hon hade regnstället på sig! Tony styrde mycket bra och det gick nästan hela vägen ända fram men till slut var han och någon annan besättningsmedlem tvungna att offra till havsguden. Skepparn mådde inte heller helt bra och vi var alla mycket glada när vi efter en lång seglats kom in på lugnt vatten och kunde kasta ankare.

Nu gällde det att lokalisera Manos taverna och få middag. Pablo och Skepparn satte i jollen och for in till stranden och började leta. Utan framgång. Ingen vi mötte kände till tavernan och alla ställen vi såg var stängda. Nytt försök på en annan strand men där var det också stängt. När vi kom tillbaka ned till stranden var jollen försvunnen. Jag trodde inte mina ögon, stulen?! Men Pablo som inte bara tittade på den tomma stranden upptäckte strax jollen på väg ut till havs, tom. En större våg från något fartyg måste ha sköljt ut den i vattnet.  Full fart framåt, Pablo först samtidigt som han klädde av sig och Skepparn efter som kammarjungfru. När det inte gick att komma närmare kastade sig Pablo i det 16 gradiga vattnet och sam ut till jollen.  Bra jobbat och jag fick mig en ny lärdom.
Middagen ombord på det vi hade kvar blev utmärkt och sedan törnade vi snart in för natten.

Lisa och Chris sov som grisar vaggade av vågorna. Det gjorde dock inte alla, för flera var detta första natten på svaj. Ett fall i masten skapade ett mullrande ljud som tolkades som motorbåtstrafik och i nattens mörker blev detta både möjliga flyktingar och sjörövare.

Fredag morgon gick vi ca 2 distans N ut till Ormos Pisa. När vi kom iland hittade vi både en lekplats med gunga och två öppna tavernor trots att badsäsongen ännu inte riktigt börjat. Vi fick en utmärkt god lunch på det större stället och återvände sedan till Freja för bad i det betydligt varmare vattnet än i föregående vik. Helena gjorde sig lite till på badbryggan – på skoj – inför första doppet varför Skepparn tog henne i famnen och hoppade i. Detta väckte lejoninnan i mamma Lisa som skulle ge igen när Skepparn var på väg upp men då ingrep Pablo till allas förvåning – inte minst hans egen – och knuffade Lisa i sjön med badhandduk och glasögon på. Stort jubel men också viss spänning uppstod, man knuffar inte Lisa i sjön ostraffat! Men hon blev så paff och förvånad över Pablos mod att det hela förlöpte väl.  Strax därefter skulle jolle upp på däck. Skepparn och Pablo slet och drog och plötsligt åker Skepparns glasögon av, studsar på däck och försvinner i havets djup. Inte igen stönade Lisa – 3 år sedan sist och även då i Grekland till en nätt kostnad av + 8000 spänn.

Pablo kastade sig dock rask i vattnet och kom strax upp med glasögonen från 5m djup. Och därmed var Lisas dopp helt förlåtet och en något ångerfull Skeppare fick raskt leta fram säkerhetsbandet till brillorna.

Och därmed var det slut på dramatiken för denna vecka.

I våra planer för tiden Freja skall vara i tjänst hos Navigare i Grekland ingår att försöka se så mycket som möjligt av de Grekiska farvattnen. Därför planerar vi att segla en längre period om ca 3 veckor varje år företrädesvis på hösten och utan att komma tillbaka till basen i Lavrion förrän seglingen är slut.

Hösten 2011 var vårt tema ”Kykladerna runt”.

För att få det hela att fungera planerade vi in besättningsbyten på 2 större öar som det skulle gå att flyga till eller från Sverige direkt eller via ett byte samma dag i Aten.

Ombord första veckan hade vi Lars och Lisa F.  samt Jan och Kerstin alla från Falun och läkare så jag kände mig lugn och trygg för att kunna få vård om det skulle behövas. Jan är en erfaren seglare och det skulle visas sig komma väl till pass under den kommande veckan.

Ankomstdagen lät vi Navigares personal genomföra några mindre montagearbeten och bestämde oss för att ligga kvar till nästa morgon. 

Vi satte segel redan inne i hamnbassängen och stävade i det vackra vädret ut i god fart mot lunchuppehållet i Pisaviken på Kea. Grekisk sallad och dopp i ljuvligt vatten. Därefter vidare mot Fikiadha/Sandy Bay/”Dubbelviken”, kärt barn har många namn, på Kythnos i den ganska hårda vinden med upp till 14m/s i byarna. Vilken härlig start vi fick!

Nästa dag skulle vi bara runt norra delen av Kythnos till Loutra. Men vi började med sightseeing ute och uppe på halvön, vidunderlig utsikt, rekommenderas! När vi kom runt NV udden på Kythnos möttes vi av en stadig kuling och efter hand ganska kraftig sjö. Det räckte fullständigt med ett revat försegel men vi fick lite svårt att hålla höjden så det blev 2 extra slag under seglingen. Lisa blev tyvärr sjösjuk och Jan och Chris som styrde mesta delen av segling blev ordentligt blöta av brytande sjöar men solen gassade och vattnet var varmt så det var inte så farligt. Men det var skönt att komma in i hamn, få vila, bada i varma källvattnet och duscha. Middagen avåts på en strandrestaurang med Internet, en numera viktig ingrediens på matsedeln.

Vi såg inte röken av någon hamnkapten vilket innebar att kajplats, vatten och el blev gratis, ekonomisk kris – Grekland hallå - vakna!

Tisdagens segling genomfördes som ett enda långt krysslag i 15 – 17 m/s och kraftig motsjö men med strålande sol. Natthamn i Grammataviken på Siros NV spets där vi låg helt allena. Efter en god middag hade vi intressanta samtal i sittbrunnen allt medan stjärnorna blev fler och fler. Trötta till kojs 21:30.

Onsdag morgon började med att kaptensparet som hade frukostansvar försov sig en halvtimme. Lisa F’s tog sitt första morgondopp – ever! Positivt. Trots försovningen kom vi iväg i ganska bra tid.

En ny ännu blåsigare segling med ända upp till 20m/s i byarna och topphastigheter på 10 knop blev det denna dag. När vi stävade in i hamnen i Tiros och hade hoppats på lite lä så fick vi istället fallvindar som var de värsta på hela seglingen. När förseglet skulle tas in rappade skoten ut ur blocken – vi hade tidigare haft knopövning och glömt avsluta med stoppknopar! Seglet fladdra minst sagt kraftigt och skoten surrade ihop sig till en Gordisk knut runt mantåget som dessutom gått av och strax innan hade Vindexen blåst i sjön. Vi fick en något förhöjd stressnivå och det tog ett bra tag och med fara för att få ordentliga örfilar av seglet lyckades vi efter kanske nästa 20 –30 minuter till slut lösa upp knuten och rulla in seglet som vid det laget hade hunnit få en mindre skada som kom att kosta 40€ att laga. Och var skulle vi nu lägga till? Till slut fick vi anvisning att lägga oss framför Kustbevakningens båt på en bra plats. Men Freja fortsatte att rulla där hon låg längs med kajen för det bara blåste och blåste.

Dagen avslutades med middag på en charmig liten restaurang och besök i en liten ortodox kyrka.

Om Tinos: Ön är den mest katolska delen av Grekland, ett arv efter den 500 år långa Venetianska ockupationen som slutade 1714. Drygt 100 år senare upptäcktes en ikon av jungfru Maria med mirakulösa krafter och sedan dess invaderas ön 2 gånger om året av ortodoxa pilgrimer av vilka de mest devota kryper på knäna på en röd matta hela vägen från hamnen upp till kyrkan på höjden. Jan provade på men var inte tillräckligt stark i tron så vi tog till apostlahästarna istället. 

Torsdag – sightseeing på Tinos. Vilken tur att vi inte hyrde skotrar som först tänkt utan i stället en Fiat stor nog för oss alla. Vi hade blåst bort och nog frusit ihjäl uppe på bergen. Efter första klosterbesöket där flera av oss inte kom in p.g.a för korta shorts och vi fick stå utanför och frysa återvända vi ned till Freja och hämtade förstärkningskläder. Klokt beslut!

Vi åkte över Tinos till NO delen och besökte kyrkor, kapell, besåg en stor av EU bekostad (50%?) byggnad och åt lunch i en mysig  restaurang i  Krokos. Men nästa gång ska vi äta lunch i Volax, det blir säkert dyrare men byn är verkligen värd ett besök – åk dit! I Aetofolia besöktes krukmuseet och en fin katedral och i Panormou fikade vi på strandpromenaden innan vi återvände till Tinos stad och Freja via serpentinvägar med strålande havsutsikt. 8 mil blev det till slut. Rolig utflyktsdag i trevligt sällskap.

Fredag. Efter noggranna förberedelser stävade vi ut på den ganska korta etappen till Mykonos och fick en härlig slör i upp till 15m/s och alla inte minst Jan njöt för fullt.

Gott om plats i hamnen men varken vatten eller el fungerade på våra stolpar, dåligt! Eftersom hamnen ligger en bit utanför Mykonos stad hyrde vi bil, åkte och badade S om staden och undvek dyr P-avgift genom att ställa oss på en hotellparkering endast för gästerna, kändes lite busigt. Därefter sightseeing i staden som hade den högsta standarden vi sett i Grekland.  Massor med charmiga restauranger och lyxiga affärer med jätterea. Tröjor, koftor och skor inhandlades av ett glatt gäng. Kvällen avslutades med en god lasagne ombord och inspirerande samtal samtidigt som vinden fortsatte att blåsa.  Vilken trevlig vecka vi hade haft och vilken segling!

Lördag – besättningsbyte.   Falugänget skjutsades på morgonen till flygplatsen  där vi också hittade en mycket välsorterad Supermarket som vi försökte tömma så gott vi kunde i väntan på att nästa besättning skulle komma.

Det blev ett kärt möte när våra gamla vänner Karin och Bengt samt Ballo och Göran från Stockholm anlände med flyg på eftermiddagen 1 oktober. Direkt in i hyrbilen och åter till gamla stan i Mykonos för middag, Stifado - mycket god köttkalops på Karins inrådan. Sedan förnyad och uppskattad shopping i de fina kvarteren. Nattinatti 23:30.

Till söndagsmorgonens frukost försökte vi introducera LCHF men sedan blev det ”normal mat” resten av veckan. Vatten och el behövde fyllas på inför avgången senare på dagen så gästerna fick åka runt på Mykonos själva men först efter en dramatisk flytt till en annan kaj där vinden gjorde sitt bästa att trycka in aktern i betongen. Ganska skönt med några timmar ensamma ombord, vi pysslade, städade och pustade.

 När besättningen återvänt från sina irrfärder kom vi strax iväg och seglade i god vind till South bay på Rinia, en liten obebodd ö. För en gångs skull var kusten och landet inte bergigt så vi slapp fallvindar men det blåste ändå vilket gjorde att ingen ville bada utom skepparn som behövde kolla ankaret inför natten på svaj. Sedan sov alla gott.

Måndag 3 oktober. Efter morgondopp och god frukost kom vi iväg 10:15 mot Paros 21NM. Vind 7-10m/s gav oss god fart och efter några timmar kom vi in i Naousis bukten, girade styrbord och hittade en fin plats i lä för lunch och bad. Därefter för motor in i Naousis hamn där en aktiv hamnkapten tog emot. Tilläggningen i stark sidvind blev lite dramatisk innan vi fått fast mooringlinan i fören och lyckats få till en bra vinkel mot kajen. El, vatten och bränsle på kajen, toa och dusch vid hamnkontoret, snyggt och rent. Kajplatsen kostade 10€, helt OK. Naousis var mycket pittoreskt och en bit in i staden hittade vi en något dyrare restaurang Yemeni, men med en annan meny än den vanliga grekiska så den valde vi.  

Vi åt fantastiskt gott under hög stämning och blev proppmätta. Meny: Kyckling Cayenne fylld med kapris, mozarella, soltorkade tomater. Till detta citronsås, potatispuré,squash, aubergine, paprika balsamico. Vissa åt fläskfile med gogorgonzolasås och ovanstående tillbehör. Dessert: Mammas orangepie. Mums!

Tisdag. Lugn natt. Bunkringen blev dyr och lite besvärlig eftersom sorteringen var begränsad och vi blev tvungna att söka upp 3 Supermarkets samt bageriet och en verkstad/garage innan vi fått det vi behövde. Ju längre bort från hamnen desto billigare blev det. Dessutom köpte Chris ett regnställ eftersom det utlovades sämre väder under nästa vecka och det var tveksamt om nya jackan från Pelle P skulle klara ihållande regn. Sen start mot en vik på södra kusten av Paros. Lunchpaus i Ormus Marmara. Grabbarna fixade maten och började med en överraskade Campari juice och vitlöksbröd. Uppskattat. Natthamn på svaj i Ormus Angaria, korvgryta, rödvin, månsken och enbart vågskvalp. Fint slut på en fin dag.

Nästa dag blev det järngenuan mest hela dagen söder ut till Sikinos där det finns en liten hamn. På vägen dit såg vi en flock delfiner som jagade fisk. Vattnet formligen kokade när de och fiskstimmet kom upp nära ytan.

Vid ankomsten styrde vi försiktigt in mot den inre kajen men körde fast i sanden som tydligen flyttat sig sedan sjökortet uppdaterades sist. Vi backade loss, kastade ankar och åt lunch. Därefter hoppade Chris i med cyklop och simfötter och började reka väg in till hamnen. Omöjligt att komma till den inre kajen men den stora yttre gick det bra att ligga längs med på insidan. Försiktigt backade vi in till kajen som hade plats för 2 till max 4 båtar om man ligger längs med kajen med 2 båtar utanpå. Bra skydd för allt utom S och SO vind då det nog blir väldigt gungigt och kanske omöjligt att ligga kvar. Byn är liten, tvärlugn med bara en mindre dåligt sorterad supermarket och en enkel restaurang som endast erbjöd en typ av pizza på kvällen. Men hamnen och platsen var hur mysigt som helst för oss som gärna söker oss till "End of the world" platser. Klart vatten så vi kunde bada direkt från båten eller på den närbelägna sandstranden. En plats att besöka om man bara vill ha det lugnt.

Torsdag morgon promenerade vi 3 km upp(!) till Castro, en mer genuin by med smala gränder, fin utsikt och lite service av olika slag. Fikade och tog bussen tillbaka ned till hamnen.

På bussen hittade Ballo en liten börs med ett svensk kreditkort på golvet. Vi försökte få tag i ägarinnan genom att ringa banken - njet inga tfn nr lämnades ut och inte ville man ringa henne heller. Då försökte vi via Hitta.se genom att ringa alla med samma namn och med mobiltelefon men utan att få napp. Till slut gav vi upp, spärrade kortet, klippte bort känsliga delar av numret och lämnade in resterna i den lilla affären där det visade sig att man kände till ägarinnan men inte visste hur man skulle få kontakt med henne. Vi var oroliga för hur hon skulle klara sig utan kortet men nästa dag hörde hon av sig och var mycket tacksam och allt var under kontroll. Det kändes skönt att få det beskedet.

Efter ett ljuvligt dopp och en snabb lunch blev det en ny dag för i huvudsak motor till fantastiska Santorini. Kolla in länken nedan om Santorini.

Att segla in i kalderan dvs den gamla vulkankratern och sedan "kryssa" fram mellan de små öarna och de stora kryssningsfartygen som låg för ankar vid Fira var en fantastisk oförglömlig upplevelse. Bebyggelsen uppe på kanten av kratern ligger som snö på fjälltopparna med lodräta stup flera hundra meter ned mot vattnet. Man ska absolut komma till Santorini per båt!

Vi rundade SO hörnet av huvudön och fortsatte sedan längs sydkusten till lilla hamnen i Vlichada. Inpasseringen är lite spännande eftersom det finns en gammal vågbrytare under vattenytan och själva inloppet är grunt p.g.a. vandrande sandbankar. Vi styrde i skymningen in försiktigt i mitten av inloppet. På kajen ropade och viftade man åt oss och sedan fastnade vi i sanden. Då förstod vi vad som avsågs med tjoandet. Vi kom dock omedelbart loss och förbi sandbanken och fick sedan en plats utanpå en polsk seglare eftersom det var helt fullt i hamnen. De bra platserna i inre bassängen som förespeglats oss i the Greek pilot var upptagna av fiskebåtar och stora utflyktskatamaraner.

Middag på rekommenderad restaurang i hamnen, maten var ok men hjälpen att hyra bil införnästa dag ännu bättre. Natten blev ganska lugn och på morgonen fick vi en plats vid kajen som verkade ok.

Lördagen ägnades åt sightseeing i huvudstaden Fira samt Oia. Många foton från kraterkanten blev det under en trevlig dag. Till kvällen hade det blåst upp rejält och vinden och vågorna låg på mot Freja trots den yttre vågbrytaren. Chris fick ett väldigt bestyr med att justera fendrar och förtöjningslinor. Kaptenen på charterbåten akterom Freja hade också att stå i eftersom hans avgående besättning lyckats fylla dieseltanken med dricksvatten men som han sa ”tur att det inte var tvärt om”! Någon gång efter 01 var Chris slutligen övertygade om att Freja inte skulle ta skada där hon seglade fram och åter i förtöjningarna och gungade mot fendrarna och kajen.

På Söndagen fick vi kontakt med påmönstrande besättning som fanns på ett hotell i Fira och Chris körde avmönstrande gänget till badorten Perissa där de skulle bo några dagar före hemresan och hämtade sedan Roffe och Lisse samt Anders ”Dallas” och Berit.  

På Santorini kom den tredje besättningen ombord. Kurskamraten från det militära (KS/182 QRSN 1973-4 och MHS AAK+ASK 1980-4) Rolf (Roffe) http://www.toppsegel.se med hustru Lis-Marie (Lisse) som introducerat oss till segling i Medelhavet och som vi också haft det stora nöjet att segla med i Sverige på deras fina Dufour Grand Large.  Dessutom Anders (Dallas) och hans norska kärlek Berit som vi lärt känna på Roffe och Lisses seglingar i Medelhavet. Anders är också f.d. officer och IT säkerhetschef i det militära så vi har mycket gemensamt. Dessutom gillar vi Pink Floyd och P Floyd. Roffe och Lisse var de som fick upp våra ögon för GI och LCHF kost så nu blev det åter till LCHF dvs. inga kolhydrater = öl och drinkar mm men rätt mycket vin….

Lisa och Chris behövde pyssla på båten och därför skickades även denna gång den nya besättningen på egen sightseeing. Knappt hade de åkt förrän hamnkaptenen dök upp och beordrades oss att flytta Freja till en ännu säkrare plats i inre hamnen inför den vindkantring och oväder som väntades till kvällen. Väl på plats fick vi strax därefter sällskap av en större holländsk seglare som förtöjdes utanpå Freja.
Efter några timmar kom besättningen tillbaka och började bära ombord påse efter påse med vin som inhandlats på Boutaris fina vingård. Jag undrade i mitt stilla sinne hur vi skulle hinna dricka upp allt detta och den funderingen blev ännu större när ytterligare flaskor ful-vin inköptes i samband med provianteringen lite senare på kvällen. Jag hade inte behövt bekymra mig, besättningen hjälpte oss att lösa detta problem på ett så rejält sätt att ytterligare vinproviantering blev nödvändig senare i veckan.

Natten blev blåsig och gav också sommarens första av infödingarna mycket efterlängtade regn men med vinden i nosen och intryckta mellan kajen och holländaren låg vi lugnt och tryggt.
Vi hade haft fundering om vädret skulle tillåta oss att komma iväg nästa dag men fram på f.m. hade det mojnat så mycket att vi kunde gå. Tyvärr tillät inte tiden att vi kunde gå genom kalderan utan vi blev tvungna att bara runda SO spetsen av Santorini och sedan fortsätta i nordlig riktning. Det blev en inte allt för rolig färd med blandat, mest halvdåligt väder och vind som kom och dog i omgångar. Natthamn fann vi en lång  men mycket trång vik ” Pigadhi”  på SO hörnet av Irakleia mellan Ios och Naxos. För att inte riskera att ställa till det för den båt som eventuellt skulle komma in senare till den lilla kajen där vi låg avstod vi från att förtöja tvärs över viken. Fel beslut! Sent på kvällen dunkade Freja i med kölen. Vi hade draggat. Stor aktivitet utbröt men efter ett tag låg vi på plats med en lina iland på vardera sidan av viken och dessutom väl utmärkt med en fendert. God natt.

Måndag morgon var regnig och sval men vi kom iväg enligt plan på en nordlig kurs mot etappmålet Naxos stad. Vi kunde strax konstatera att nästa 2 vikar på Irakleias ostkust Livadhi och Yeoryios nog hade varit att föredra som ankringsplats. Efter en lagom lång och odramatisk seglats lade vi till i ett skyddat hörn i Naxos hamn och konstaterad strax att vi hade sällskap av Macava, en Bavaria 38 i Navigares flotta ägd av Mats och Carina. Mörka moln och ökande vindar förutspådde oväder nästa dag och det stämde allt för väl när vi vaknade på tisdagen.
Beslut: ingen segling, hyr bil, se ön. Med Roffe som chaufför for vi iväg i en halvstor Fiatbuss. Det regnade snart så kraftigt att jord och stenar började rasa ut på vägbanorna och en viss oro uppstod för att vi skulle kunna bli instängda av jordras på en av småvägarna vi tog men allt gick bra. När kaffesuget blev oss övermäktigt hittade vi till slut ett litet lokalt kafé som nog väldigt sällan lockade turister. Genuin icke turistmiljö. Grekkaffet var utmärkt men det normala kaffet var ingen höjdare. Värden ställde efter ett tag fram ett fat med kött, potatis och bröd. Det kastade vi oss över utan en tanke på LCHFdieten. Sedan fortsatte färden upp till lilla badorten Apolonas på Naxos NO spets. Här rullade vågorna dramatiskt in i hamnen och över en del av strandgatan och det blev några små dramatiska rusher på strandgatan för att komma till en bra utsiktsplats. Kul och påminde starkt om när vi som barn lekte med vågor på någon strand. Därefter en god lunch med utsikt över hamnbassängen och sedan fortsatte turen längs den norra kusten tillbaka till hamnen.

På onsdagen var vädret mycket bättre än väntat och vi fick en ganska bra seglats för styrbords halsar till Livadi på Serifos. Här har vi alla varit tidigare men det gjorde inget för Livadi är en plats väl värd att återkomma till. Dock avstod vi denna gång från att besöka gamla stan uppe på kullen. God middag ombord i sittbrunnen, skönt att kunna sitta ute igen efter 2 regniga kvällar.

Torsdagen bjöd på lugnt, klart och varmt väder. Någon mindre kunnig kanske undrade varför vi gjorde 8:or i viken men vi bara kalibrerade färdigt alla instrument inne i viken under Roffes kunniga ledning innan vi gav oss iväg.   Vi gick längs med Serifos västra kust upp till Kythnos för motor och autopilot. Dallas övade körsång på fördäck, Roffe lyssnade intensivt på veckans bok, Brobyggarna av vår svenske Hemingway och övriga läste och pratade och hade det skönt. Lunchstopp med härligt bad i Dimitriou viken på SV Kythnos där vi hade turen att den eskader som låg för ankar i viken när vi kom in strax gav sig iväg.
På eftermiddagen fortsatte vi mot Dubbelviken (Sandy bay) på Kythnos och valde för första gången att lägga oss i den västra yttre viken. Mera bad och en simtur in till land för att undersöka det konstiga föremål som låg på stranden. Det visade sig tyvärr vara en död delfin som spolats upp på stranden men vi kunde inte konstatera hur den dött.
Vi lärde oss att det gungar ganska mycket av vågorna från större motorfartyg som går förbi utanför ön när man ligger i denna viken. Möjligen kan man komma undan vågorna något om man lägger sig i den lilla viken med den varma källan som man har om babord när man seglar in.

Sista dagen tog vi lunchstopp i Ormos Kavia (Koundouros) viken på SV Kea. Där fick vi sällskap igen av Macava, kul. Därefter följde en tuff kryss via sydspetsen på Makronisos och in till kusten några NM söder om Lavrion. Nu hade vi fått nog och tog ned seglen. Avslutningsvis kämpade vi och Freja sedan hem i motvind och motsjö för motor till Lavrion. Det var skönt att komma in i sjölä i hamnbassängen och sedan få lägga till vid hemma kajen. Därefter följde några intensiva timmar med avrapportering av skador och skavanker, bränsle och vattenpåfyllning, framtagning och avbockning av alla prylar som skall vara kvar i vårt förråd i Lavrion, biltur till förrådet med Jane och packning inför hemresan. Dagen avslutades med middag på stamstället på gågatan och eftersnack.

På lördagen lämnade Anders och Berit oss för en kortare vistelse i Aten innan hemresan till Nordnorge. Vi övriga fick enda negativa känningen av krisläget på flygplatsen där vår hemresa fördröjdes några timmar av en vild och tydligen mer eller mindre daglig go-slow-strejk av flygledningspersonalen.

Efter 3 veckors segling med 3x4 gäster ombord kontinuerligt så var Lisa och jag ganska nöjda med att åka hem. Vi lovade oss själva att nästa gång ha några dagar eller en vecka utan gäster ombord, inte för att vi inte hade haft det bra och trevligt med våra gäster ombord men för att kunna få koppla av ett tag utan ansvar för annat än oss själva och Freja. Den osäkerhet vi känt för att segla Freja på egen hand hade nu också börjat ge vika och vi kände att nu är det dags att segla ”solo” för första gången och bygga upp självförtroendet.