Torsdag fm lämnade vi viken Ay Stefanou och gick för motor rätt mot vinden till Kythnos NO spets där vi satte segel. Strax därefter mojnade det ordentligt och vi fick en mycket lugn tur till Keas SV spets för halv vind och kunde äta lunch under segel utan problem. Mycket skönt och avslappnat.
Men väl framme vid Kea tog vinden i och det blev en fin kryss under ca en timme. Så dog vinden igen och alla båtar inklusive Freja tog in seglen och började gå för motor. Vi hade nu ca 10 sjömil kvar till natthamnen i viken Ayios Nikolaou på Keas NV del. Det tog dock inte mer än 30 minuter innan det blåste upp en ordentligt motvind och strax byggdes vågorna upp så att vi tappade en del fart. För en gångs skull struntade vi i att sätta segel utan fortsatte för motor. Börjar väl bli lite bekvämma nu när vi är pensionärer (eller gentlmen kryssar inte?).

 Väl framme hade vi att välja på att ligga i Korissa eller Vourkari. Eftersom vi inte legat i Koissa sedan premiärseglingen 2010 valde vi det alternativet. Kanske inte så lyckat på kvällen när både en lastbåt och färjan lade till vid kajen senare på kvällen och all trafik, gående, bilar, bussar och lastbilar passerade 3 m från vår sittbrunn. Några lastbilar körde i skytteltraffik för att tömma lastbåten och det höll på hela kvällen men det positiva med vald plats var samtalet med närmaste grannen. Det var ett tyskt par i vår egen ålder som också seglade en Bavaria 40. De hade hemmahamn i Kalamata på södra Peloponnesos och hade nu bott ombord i 3 år och det skulle bli minst 1 år till innan det var dags att återvända till Düsseldorf även om båten nog skulle ligga kvar. Vi lagade egen middag på rester inklusive lite korv och bacon och en mycket god doft spred sig till grannbåtarna vilket vi strax fick höra. Det smakade dessutom lika gott som det doftade.
Nästa dag seglade vi i god vind runt Makronisos sydspets och kom fram till Lavrion kl 14:00 när det fortfarande fanns gott om plats. Sedan fick vi en lugn eftermiddag med tid att göra en ordentlig inventering av vår egen utrustning som ligger i förråd i Lavrion. Bra eftersom vi tappade kollen i höstas i samband med den dramatiska avslutningen. Det blev också ett ordentligt samtal med Eleni angående hjärtstocken som fortfarande satt löst i övre infästningen trots vårt starka krav på att det skulle fixas i höstas! Missen påstods bero på att vår servicekille Dimitris slutat (fått sluta?) i januari och lämnt ett antal icke färdiga eller dokumenterade punkter efter sig. Avslutningsmiddagen avåts på den lilla restaurangen som ligger till vänster om den dyra italienska restaurangen med de röda dukarna i riktning klockstapeln från vår kaj. Tips välj kötträtt med sås, gott!
Nästa morgon kom vår taxi 8 minuter sent och vi hann diskutera vem vi skulle ringa om den inte kom alls så här tidigt på morgonen (06:30) när basen var stängd. Chauffören var tydligen helt inställd på att köra in tiden så det bar iväg på 2 hjul i kurvorna och pelle i botten på raksträckorna. Vid 140km plingade en liten varningssignal och då släppte han lite på gasen. Vid något tillfälle dök det upp bilar från sidovägarna och då kändes det inte helt säkert. Inte ofta jag blir rädd i en bil men denna gången var resan inte behaglig. Efter ca 20 minuter (normaltid 35min) var vi framme och det blev inget dricks! Behöver jag nämna att föraren inte använde bältet?

Flygresan med Aegan gick bra men det fanns inget kaffe. Svårt på fm. Annars är servicen av klart bättre standard än på SAS där man måste betala för i stort sätt allt. Stockholm mötte oss med härligt väder vilket gjorde det lättare att komma hem. En veckas segling är alldeles för kort, minst 2 helst 3 vill vi ha och så blir det i höst. Ser redan fram emot det men innan dess skall mycket trevligt och en del nödvändigt klaras av.