Norden
fredag 27 juni 2014 - Skrivet av Petter Mogenfelt
Kanalklaustrofobi och Nordsjölycka

Det vajar en svensk fana i toppen av hamnmasten hos Aeolus’ fritidsbåtförening. Det är ett av de sympatiska hamnvärdarnas många sätt att hälsa oss välkomna till Amsterdam.

 

Stor morgontrötthet gjorde att vi kom för sent till kanalstaden Oldenburgs västgående sluss och blev därmed strandsatta där resten av dagen. Kvällen ägnade vi åt att inviga brädspelet Settlers of Catan innan vi begav oss ut på till synes folktomma söndagnattsgator för att på irrande vägar nå fram till en säregen bar vars eleganta innerdekor verkade som hämtad ur ett agentdrama. Vi tog varsitt stillsamt glas.

Morgondagen kom att inleda något av en maratonfärd: vi steg upp i ottan för att hinna med första bro- och slussöppningen klockan fem och sedan for vi… hän. I fjärran låg ostfrisiska Leer och lockade med sina mastkranar (tänk att få segla igen efter allt detta motorgående!) och efter åtskilliga monotona sjömil nådde vi, midnattstrevande på dunkla kanalvägar, slutligen fram till det slumrande Bingum i Ems’ farstu. Ytterligare en tidig morgon och en stressad påmastning i sugande tidvattenström senare befann vi oss äntligen på Nordsjön. Motorkryssande mot nordan, och med en ihärdig fisktärna i kölvattnet som ivrigt hejade på oss, vann vi höjd innan vi, samtidigt som nattens becksvarthet sänkte sig över oss, satte kurs västerut. Under dygnets mörka timmar drog de frisiska öarna snabbt förbi på vår babordssida allteftersom vi plöjde fram emot den orangea huvudstaden. Gasplattformars extravaganta lampbesättningar och fara-å-färde-ljussignaler (två korta, en lång – seglade vi månne för nära, trots att vi befann oss flera sjömil bort?) höll oss huvudkliande alerta och skyndade på jordens rotation. Utanför Ameland och Terschelling vibrerade gryningsglöden skönt och stilla som en lägerelds sprakande flammor: det var en fröjd att sitta vid rodret då, trots en stunds stampande bidevindsegling. Fiskebåtstrafiken intensifierades stadigt medan solen steg till väders men de guppande skorvarnas treknopshastighet ingav, snarare än stress, en lustig form av trygghet. Fiskarna kändes eviga och välvilliga i jämförelse med containerfartygsjättarna lite längre ut i Nordsjöfarleden.

När alla besättningsmedlemmar åter var vakna och de lekande solstrålarnas värmeavgivning steg i takt med att vindarna bedarrade, bjöd havet in till resans första verkliga bad. På Jacobs förslag togs seglen tillfälligt ner, en fender fästes i en aktertamp och med förnimmelsen av att Medelhavet när 

Petter och Kalle badade också

allt kom omkring inte befann sig alltför långt borta kastade vi oss parvis i det salta nordanvattnet. Nya krafter strömmade in i kroppens alla porer.

Någon timme senare, då vi nalkades Waddenzee via inloppet mellan ön Texel och fastlandsstaden Den Helder, uppmöttes vi av gummimotorbåtsburna tulltjänstemän som föresatt sig att grundligt genomsöka Maja efter eventuella oegentligheter. Sina pistolhölster till trots visade det sig dock vara riktigt jovialiska typer vi fått ombord och det som måste varit en rutinkontroll gick gemytligt till. Glada men fruktansvärt pizzahungrande (kapten Petter hade sedan länge lovat oss en påmastningspizza som ännu hägrade inför vår inre syn) stävade vi vidare mot Ijsselmeers nordvästsluss och Den Oever där, enligt en av tulltjänstemännen, pizzeriornas välsignade land väntade oss. Vi lade till i den gästhamn som följde direkt på slussen men till vår oerhörda besvikelse visade det sig att det fortfarande var fyra landsmil kvar till staden och att pizzeriorna där ändå var på väg att stänga. Stående med snopna näsor, glupande hunger och föga vilja att börja gräva i det sinande skafferiet ombord – där ångorna från gångna nattmåltider ännu dröjde sig berusande kvar – beslutade vi oss för att gagna det enda alternativet som stod till buds, nämligen hamnrestaurangens exklusiva meny. Fattiga, bortkomna och illaluktande trädde så vi in i ett gungande barocklandskap och, omgivna av alltifrån sjömansskyltdockor och mörkhyade kvinnohuvuden i bomullssäckar (ja, det är sant) till rader av foton på nederländska monarker övervakade av en dubiös smörsångare vid namn Gert Timmerman, intog vi under skratt och komiskt flackande, utmattade blickar en trerätters festmåltid vars smak såväl som kostnad kunde få ögonen att tåras men av vitt skilda anledningar. Men: då vi lapade i oss det sista av den varma chokladsåsen till vår utsökta Dame Blanche föreföll tilltaget till syvende och sist väga åt det positiva hållet. Till tonerna av omgivande skäggdoppingars förälskade kuttranden gick vi och lade oss med spinnande magar och vaknade inte förrän sent dagen därpå.

Sista etappen präglades av svaga vindar och vi ömsom tuffade, ömsom långsamslörades oss över Ijssel- och Markermeer men njöt av tiden genom att bland annat barbröstade styrketräna i den gassande solen och sedan glufsa i oss av Anders goda mathavrelunch. Först i skymningen puttrade vi förbi Amsterdams industriella, närmast dystopiska innankustfasad och fram till stadsslussen där vi mottogs av en delegation kärvänliga änder i olika praktfulla fjäderskrudar. På andra sidan slussen bländades vi av kittlande storstadsljus och den natten somnade vi in med drömmar om de sköna upptäckartider som stod framför oss.

 

Idag har vi tvättat såväl oss själva som våra kläder, fyllt upp skeppsskafferiet och smågatstraskat och nu, i god form för kvällen, står vi redo att ge oss ut i det holländska festivallivet.                   

Norden
söndag 22 juni 2014 - Skrivet av Petter Mogenfelt
Vi överlevde Midsommar
Mot nya äventyr!

 

Brunsbuttel

 

Efter att ha legat en natt i Brunsbuttel bredvid ett blandat gäng med ryssar och tyskar, låtsade vi tamparna för att passera den sista slussen i Kielkanalen. På andra sidan väntade Elbeflodens inlopp, vars tidvattenförlopp vi planerat att utnyttja för att nästan bokstavlig talat "hoppa" till flodens andra sida. En tidig morgon väntade, samt en tidig och smidig slussöppning. Den tidiga morgonen blev av, dock dröjde slussöppningen ca 2 timmar, vilka vi tillbringade delvis tillagda på en annan båt, delvis snurrandes i circlar i väntan på att de stora lastfartygen skulle ta sig in i slussen. Väl inne i slussen fångades Maja av en kraftig motorströmning från ett lastfartyg framför oss, vilket gjorde att vi råkade smälla in i båten vi låg omsides med och att en fender rakt av exploderade. Båda båtarna samt besättning fick dock inga skador.

 

 

Elbefloden

 

Väl ute i floden väntade en spännande segling. Vågorna var högre än förväntat, strömmen hård och vinden motig. Dessutom var inloppet till Geeste-Elbe Kanal svårentrerad om inte omöjlig för oss att passera på grund av lågvattnet. Vi bestämde då att segla så sakta vi kunde, något vi åstadkomm genom att dreja bi. Trots all tid vi tog på oss för att segla de ynka tio nautiska milen, så uppmanade Otterndorfs Hafenmaister att invänta högvattnet i ytterligare en halvtimme, vilket vi tillbringade liksom vi gjort i Brunsbuttels sluss, det vill säga cirklandes i vattnet. Till slut navigerade vi in i Otterndorf, mellan lerhögarna, och bestämde oss för att övernatta där. Otterndorf är förresten världens vackraste småstad! Höga lerhögar, långa stränder, kossor som betar gemte båtarna (!), ett med tidvattnet förendärligt landskap, små tegelvägar och små hus, spökhus och häftiga affärer.

Dagen efter blev det till att masta av och bege sig in i Geeste-Elbe Kanal.

 

 

Geeste-Elbe Kanal

 

Majas besättning mastar av i Otterndorf.

 

Denna sträcka var bra mycket smalare en Kielkanalen. Inga monsterfartyg här inte, utan det var snarare vår Maja som var monstrig i förhållande till kanalen. Något som direkt gjorde oss nyfikna, men även lite misstänksamma, var att vi i Otterndorf direkt fick instruktioner för att öppna en sluss mitt i kanalen. Självbetjäningssluss? Mysigt. När vi väl kom fram till den så hoppade Calle direkt i land och tröck på knappen. Han såg en stor och röd knapp, och som den sakliga och handlingsnabba individen han är så tröck han på den. Den frenetiska knapphanteringen var delvis ogenomtänkt, och det visade sig att vi lyckats blockera hela slussen. Lokalbefolkningen var dock snabb att märka av oss, och en snäll gubbe trädde snart fram och erbjöd sig att ringa slussvakten. Vi började undra varför slussvakten inte var på plats från första början, det var ju trots allt mitt på dagen, men tackade så hjärtligt och slog oss ned för att vänta. Efter en kvart hörde vi ett vansinnigt dånande på andra sidan slussen, och en högljudd gubbe på cykel med en alldeles för röd ansiktsfärg trädde fram. Efter en lång tvekan, och efter att slussvakten skrikit (eller något) mot oss åtskilliga gånger, tog Anders ett djupt andetag och började promenera mot honom. Slussvakten gestikulerade kraftigt med Anders, skrek på tyska och skrattade gott åt det. Slutligen blev det hög tid för slussvakten att ta Anders i hand och skrika "Come on, baby!". Jag, Calle och Petter satt tillbaka och njöt av spektaklet från ett säkert avstånd. Efter att Anders lyckats slita sig loss från slussvakten, och den sistnämnde öppnat slussen för oss, så fortsatte vi mot Bremerhaven.

Det är ungefär nu som det slår oss att det är Midsommarafton, och dessutom rätt kallt. Vi förberedde då lite varmt röttvin för både festens och kroppsvärmens skull. Med arton lager plagg på oss och varma drycker kom vi snart in i Bremerhaven.

 

 

Bremerhaven

 

Maja är fast i Bremerhavens lera.

 

På morgonen gick vi upp 07:30 och tänkte snabbt ta oss förbi slussen, in i staden och ut i Weserfloden. Det dröjde dock till 11:00 innan slussen öppnade, och vid den tiden hade vi ändå missat tidvattensändringen som planerat att utnyttja för att snabbt ta oss till Kusten-Kanal, så vi lade till i Bremerhavens hjärta för att vänta. Tidsvattnet är dock särskilt oförlåtande mot kölbåtar i dessa trakter, och efter ganska kort tid så märkte vi att Maja låg på den leriga grunden. Efter ytterligare några timmar så hade vattnet som tidigare varit under Maja helt försvunnit och vi låg nu på "land". Vi var nu officiellt ett vrak.

Efter en lång väntan kom vi dock iväg, navigerade nerför Weser och in i Kusten-Kanal. På kvällen kom vi fram till Oldenburg.

 

 

Oldenburg

 

En bro! 

 

Staden vi befinner oss i nu. Vid ankomst märkte vi att en låg bro i kombination med högvattnet gjorde vårt inträde i Oldenburg tämligen svår. Jag och Petter sprang fram till bron för att prata med en brovakt som inte var där, varpå vi beslutade oss att utföra lite "bromätningar". Enligt exakt vetenskap och mångårig erfarenhet av ögonmätning så kom vi fram till att Maja utom all tvivel kunde ta sig under bron, med några lätta modifikationer. Tillbaka i båten monterade vi bort vår lilla aktermast och begav oss mot bron. I en blandning av skräck och förtjusning tog vi oss under bron och kunde äntligen lägga till i den otroligt mysiga staden som vi befinner oss i nu, Oldenburg.

 

Nästa Emsfloden!

 

Midsommar. Petter han inte med i bilden, så vi klistrade in honom i efterhand.

Norden
onsdag 18 juni 2014 - Skrivet av Petter Mogenfelt
Kielkanalen
Kanalliv

Efter några dagar stilla i Kiel har vi slussat in och satt iväg genom Kielkanalen. Innan det fick vi i Kiel ordning på vår autopilot. Vi kom fram till att den tidigare ägaren måste haft den på babordsidan så vi var tvungna att konfigurera om den. I en affär fick vi tag på manualen till piloten och kapten Petter hittade på egen hand lösningen i den efter att butikspersonalen omväxlande läst och omväxlande tittat på den pågående matchen mellan Tyskland och Portugal på TV en ganska lång stund. Piloten har varit en skön lyx. Vi kan alla sitta och slappa och fika och bara småjustera piloten då och då.

Kanallivet har varit lugnt och skönt. Ligger just nu ankrade i Brunsbuttel i slutet på Kielkanalen. Var jättefint väder igår men lite gråare idag. Längs hela kanalen gick en cykelled så jag och Kalle tog chansen igår att byta om till badkläder, hoppa av i farten och springa längs med kanalen en bit. Längre fram simmade vi ut till en ankringspelare ute i kanalen där vi kunde klättra upp och vänta in Jacob och Petter och klättra ombord på Maja igen.

Utöver det inte mycket som hänt. Vi äter jättebra mat (tack Kalle!), nybakat bröd till frukost och lyssnar på Jacobs kinesiskapluggande på dagarna.

Zaijian!

/Anders

Kommentera inlägget
Norden
söndag 15 juni 2014 - Skrivet av Petter Mogenfelt
Kapten rapporterar från Kiel
Jacob spelar på en fender

Medelst ätande frukost bestående av bacon och ägg så seglade vi in i Kielviken imorse. Anders satt lojt och pratade om de på sjökortet utsatta minorna som man kanske borde undvika...

Överlag har vägen nedåt gått väldigt bra. Första natten blev dock blåsig trots lugna prognoser. Båten höll i alla fall ihop men i brist på utvuxna sjöben så uppstod viss sjösjuka hos våra nyinvigna seglare. Vi stannade sen ett tag på Anholt för att samla kraft och tvätta ur salt från kläderna.

På väg från Anholt så satt jag och styrde i vågsurfar uppåt 12 knop under allsång, Jacob och Anders spelade på Anders ukulele. Skönt gung!

I Kiel har vi äntligen fått duscha Anholts sand ur håret, tanken är att ge sig in i Nord-Ostsee-Kanal (Kielkanalen) på tisdag. Sen väntar nordsjön!

Kommentera inlägget
Norden
onsdag 11 juni 2014 - Skrivet av Petter Mogenfelt
Lämnat Lyckorna
Lämnar Lyckorna

Efter en sen kväll med förberedelser till långt efter midnatt kastade vi efter frukost loss runt klockan 10:05 från bryggan i Lyckorna. Vi befinner oss nu i Stenungsunds hamn där vi gjort lite småinköp med sådant vi kommit på senaste dagarna att vi saknat, bland annat plastfickor till sjökort och en veke till våran favoritlykta.

Vårt mål för dagen är danska ön Anholt dit vi räknar med att komma fram sent ikväll eller inatt. Vi hoppas sedan nå Kiel i slutet på veckan där vi ska ta Kielkanalen.

Allt har gått bra än så länge. Fått ordning på all packning och det enda viktiga vi ännu kommit på att vi glömt är en flaska gott vin som vi tänkt ha med och spelet Rappakalja. Det motiverade oss dock inte att vända så vi får komma på andra nöjen.

/Anders