2012
lördag 25 augusti 2012 - Skrivet av Björn Josefsson
Korsikas västkust
Gennakersegling

Korsikas västkust

Den 17 juli ligger vi för tredje dagen i Bonafacios hamn på Korsikas sydspets. Vi skall bege oss till Sankta Theresa på Sardiniens nordspets idag. En tvåtimmarsseglats i lugnt och fint väder. Hoppas att sjön efter de två senaste dagarnas starka vind har lagt sig.

 Bonafaciosundet är känt för att förstärka vind och sjö, och det har vi fått erfara. Till och med inne i den skyddade hamnen långt inne mellan kalkstensklippans höga kanter har vinden ställt till med märkbara bekymmer för båtar som stöter i bryggan, båtar som skall ge sig ut, blir vindfång, och driver emot andra båtar med stor kraft. Det är trevligt med båtfolk i sådana lägen. Alla är plötsligt på plats och hjälps åt att förhindra skador!

 De gångna nio dagarna har vi seglat längs Korsikas västkust mellan några ankringsplatser/hamnar. Avresa från Calvi i fint väder längs kusten som reste sig inåt landet mot de  allt högre bergen. Berggrunden blev allt rödare. Vi beräknade kunna ligga för natten i naturreservatet Scandola i naturhamnen Marine d,Elbo. Några andra seglare upplyste oss om att detta var förbjudet och att alla fritidsbåtar hänvisades runt Punta Rossa till Girolata före solnedgången. Den senare visade sig vara ett lyckokast. Ett oerhört idylliskt och vackert ställe med de röda bergen och den lilla lagunen i mitten, med ett par restauranger, och naturstigar som utgår härifrån. Det verkade för oss som att Girolata bara kan nås med båt och att närmaste bilväg går 9 km bort. Vi njöt och badade, gick en liten tur upp på ett berg, och insöp den vackra utsikten. Tilläggningen var på både för och akterboj, och servicen i den lilla hamnen var mycket god.

 När mistralen från Rhonedalen i väster, träffar Korsikas kust på det tjockaste stället, tvingas den vika av norrut och söderut. Därefter förstärks vinden så att den blir starkast längst i norr och längst i söder, och svagast på mitten. För vår del innebar detta perfekta vindar för Nova. Runt 6-10 m/s. När landbrisen upphörde, runt 10-tiden på förmiddagen, så började den sydvästliga varma libeccion eller den nordvästliga kallare mistralen beräkneligt att blåsa. Först svagt, sedan starkare för att kulminera med en liten topp innan eftermiddagen var slut. På kvällen sedan vi kastat ankare, vände båten alltid 180 grader när det började blåsa från land i solnedgången. I början kändes det osäkert om ankarfästet skulle stanna kvar efter en sådan helomvändning. Kapten var alltid noga med att släppa ut extra mycket kätting för att  säkra ankarens fäste på sandbotten.

 Just ankartilläggning blev vår räddning vid ett par tillfällen under seglingsveckan längs Korsikas västkust. I de naturreservat som kantar kusten är inte mycket tillrättalagt för båtturism. Girolata var bästa stället, tyckte vi, där förtöjningen vid både för och akterboj kändes trygg, men i andra vikar  saknades all service och man fick ankra på eget ankare.

 I Cargese som var nästa natthamn, fick vi vänta till 18.30 för att få plats att ligga vid bensinpumpen tillsammans med några andra segelbåtar. Det var ordnat med bojar utanför hamnen där man kunde vänta under tiden, och det var tur för oss som ankom redan kl halv fyra. Staden Cargese tronar högst upp på ett berg, dit vi vandrade i mörkret på kvällen att bese stadens två vackra kyrkor, och folklivet.

 Från Cargese till Porto Pollo, en lite längre segling i en ganska besvärande dyning nästa dag. Här skulle enligt guideboken finnas gott om bojar att ankra vid, men det visade sig inte stämma riktigt. Antalet bojar var mycket mindre än beskrivningen i guideboken. De som fanns verkade upptagna av permanent liggande båtar. Ingen kontakt gick att få med hamnen via VHF . Vi var uppgivet hänvisade åt att ankra i viken där det gungade rejält av dyning.  Det blev långt till restaurangerna som vi hade planerat att besöka, så vi fick gnaga på lite rester den kvällen. En fantastisk stjärnhimmel tålde att betraktas länge från sittbrunnen som kompensation för den torftiga middagen. Flera av oss sov inte helt hundra den natten. Nästa morgon bunkrade vi rejält i en ordentlig butik på stranden.

 Färden gick vidare till ett nytt naturreservat Reserve Naturelle des bouches de Bonifacio. Färden var rejält gungig, dyningarna höll nog ett par meter. Horisonten försvann i vågdalarna. Vi ankrade i den mest underbara vik, Roccapina cove, och fick där gå iland en stund för att nollställa balanssinnet. Efter att ha spenderat ett par dygn på båten utan att komma iland kan man känna sig lite snurrig. Bergen var lägre och hade lämnat sin röda färg för en mer ljusockra nyans. Bakom kustens berg reste sig bergen i inlandet i tre rader allt högre toppar i ett väldigt långt perspektiv.

 Vattentemperaturen är ett mysterium. 22 grader i  Calvi och 16 grader på flera andra ställen längs kusten.

 Efter många dygn på segelbåten förtvinar benmusklerna och rörelse blir nödvändigt. Till historien går soppromenaden den kvällen. Tre personer gick flera kilometer med sex stora lite trasiga soppåsar utan att finna en enda soptunna runt alla parkeringsplatser inklusive en husbilsparkering som låg invid denna populära strand. Vi kom tillbaks med våra gamla soppåsar till båten efter en timmas promenad. Vi kunde inte lägga dem ifrån oss i naturreservatet. Medvetenheten om hur mycket sopor vi producerat på kort tid blev speciellt märkbar när det inte fanns någonstans att göra av dem!!!!

 Nästa dag var det lugnt och vattnet var kristallklart, turkost. Mot den vita sandbotten 6 m under oss syntes varje veck i sanden. Ankaret med kedjan var helt synligt för inspektion. Allt såg fint ut. En typ av blågrå fiskar med en svart prick på stjärten simmade nära båten i stora stim och tog varje brödsmula de kunde få. Det var verkligen idylliskt och vi ville inte åka därifrån.

 Den dagen seglade vi oss trots morgonens ovilja att lämna stället, ändden sista biten till Bonifacio. På så sätt skulle våra vänner med all säkerhet kunna passa sitt flyg från Alghero till Sverige. Vindförhållandena runt Bonifaciosundet är ökända, och vi hade noterat på väderleksrapporten att starkare vindar var i antågande. Med tanke på den kuling som kom nästa dag så var det  bra att vi inte stannade kvar i Roccapina Cove, utan då låg tryggt vid bryggan i Bonifacio.

 Vid inseglingen till Bonifacio hade vi hakorna nere vid knäna. Den vita klippan, synlig på långt håll var smäktande vacker, men var fanns inseglingen till hamnen? Först på närmare håll  syntes den röda fyren mot den vita klippan. Det var så vackert att det var svårt att veta vad man skulle kunna göra för att uppleva det. Nypa sig i armen? Fotografera, för att inte gå miste om någon detalj? Prata om det? Orden räckte inte heller riktigt till. Vid den senare promenaden runt kanten av staden och  bort till fyren kunde vi konstatera hur märkligt och till synes frikopplat från sitt geologiska sammanhang denna klippa ligger vid kusten av ett i övrigt bergigt landskap.

 Seglingen längs Korsikas västra kust hade utfallit till största belåtenhet. Alla  seglingsdagar erbjöd strålande segling! Extra stor dyning var lite jobbigt en dag och det var tur att kulingen inte kom natten som vi låg i naturhamn. Man får konkludera med detsamma som många andra seglare gjort före oss, nämligen med vikten av att alltid ta reda på vilket väder som är i antågande.

 Nästa etapp kommer att cirkulera runt den omtalade och troligen mycket vackra Maddalenaskärgården som tillhör Sardinien, och öarna i Bonifaciosundet. Först skall NOVA till Sankta Theresa på Sardinien för att hämta nästa besättning.

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera inlägget