Palau, Sardinien, till Porto Veccio, Korsika

Sedan NOVAs besättning reducerats till två personer och skeppsrådet (se avsnittet om Maddalenaskärgården)var avklarat, kunde en mycket saktfärdig, nästintill abedonk period inledas. Sommarens sista etapp låg framför oss, och ingen av oss hade någon brådska att avsluta sommarens seglingar. Efter en natt på ankare i Palaus hamn intill Maddalenafärjorna som ivrigt pilade fram och tillbaka, gick vi iväg tidigt på en rakt nordlig kurs för att besöka den omtalade ön Lavazzi i Bonifaciosundet, innan den vidare färden norrut längs Korsikas kust anträddes. Det betyder att NOVAs vinterhamn nu planeras bli i Fiumicino.

Lavazzi ser väldigt vacker ut från sjön, med osannolika granitformationer värda att utforskas närmare. Det var ännu tidigt på dagen och om inte tilläggsviken varit så oerhört full av båtar så hade vi nog gått in där. Rondinara, en stor och skyddad bukt med kristallklart vatten och en campingrestaurang blev istället eftermiddagens mål sedan vi guppat omkring i stiltjen i några timmar, och badat. Över kvällens entrecôte i den enkla, men franskt korrekta restaurangen, prisades åter den franska kötthanteringen. 

I dingen på väg ut till NOVA i mörkret beskådade vi två stjärnhimlar. Den ena utgjordes av  alla topplanternor på de ankrade båtarna, och den andra av en intensiv medelhavsk stjärnhimmel som kompletterades med nymåne. Att åka ut till sin ankrade båt på natten i en dinge är en härlig naturupplevelse. Den ljumma vinden, stadens brus som mattas av och förbyts i naturens ljud, vind, kluckande, vågbrus. Bäst blir det om avståndet mellan ankringsplatsen och landstigningen är lagom att ro. Fast ofta är det lite för långt att ro, och då körs T/T NOVA, eller “lillnova” som vi kallar gummibåten med en 5 hkr snurra. 

Nästa dag var det varierade försök till segelsättning i veknande vindar. När den helt dog ut vid ettiden, drev vi en stund utanför Porto Veccioviken innan vi körde med hjälp av motorn de fem sjömilen in. Längst in blir viken väldigt långgrund. Här landar ett par stora färjor, det är salttillverning, och en hel del båttrafik. Det var slut på det klara vattnet. Vi möttes av ett märkligt fenomen. Temperaturen ökade plötsligt med flera grader. En bit in i viken kom en 35 gradig bris emot oss från land. Den blev allt starkare ju längre in vi kom, och när vi skulle ankra hade den ökat till 12 m/s. Skulle ankaret hålla? Så stark vind hade vi inte ännu prövat ankaret i. Det gick dock fint, ankaret fäste, och vinden dog i kvällningen. Först vid niotiden hade den minskat till 30 grader och vi tog oss in till land. 

Nästa dag kom den starka värmen tillbaka. Vi orkade inte företa oss så mycket. Det blev ett besök uppe i gamla stan innanför ringmurarna där en kyrka med luftkonditionering kunde hjälpa till med avkylningen under de heta timmarna. Det var en bedövande utsikt över viken från lunchrestaurangen. Tillflykten därefter kom att bli ett exklusivt hotell där vi kunde sitta i skuggan och surfa i bekväma stolar och en fläktande vind under några magnifika tallar. Åh så skönt det var att läppja på de svala drinkarna och få framburet bägare efter bägare med iskuber!

Att få stifta bekantskap med Korsikas höga berg var ett önskemål.  Det passade bra att bryta det överhettade kustlivet innan finalen på sommarens tur, överseglingen till Rom. Nästa dag hyrdes därför en liten bil efter lyckat prutande. Vi lyckades hitta ett ställe på kartan där bilvägen korsar den berömda vandringsleden G20. Först övernattning i den lilla bergsbyn Levie. Här mötte oss frisk luft, 18 grader och en annan turistkultur. Vandringskulturen. Folk var klädda i praktiska kläder för vandring, praktiserade tidigt sänggående, käkade frukost i ottan bestående av skorpor och te, Gite de france-standarden var fyrabäddsrum.