Kolla in videon ovan. Den störta båt som någonsin passerat in i lagunen St Martin.

Som jag sa igår så blev det bara en liten kort sväng runt hörnet. Men inte till Jolly Harbour utan öster ut till Green Island en favorit på Antigua. Som jag förutspådde blev det motorgång. Vinden blåste bara med 0-2 m/s och då går det ju inte att segla. Men å andra sidan är det ju desto lättare att gå för motor. En del gammal sjö låg kvar och gjorde färden lite rullig.
En som inte gillade det var Morris. Efter tre veckor i Falmouth, dit inte en enda våg når, hade han förlorat sina sjöben. Vi märker det på honom när han intensivt börjar slicka sig om nosen och bli lite orolig. Sedan brukar han börja flämta och pulsen ökar. Ibland jamar han också olyckligt. Men igår klarade han sig utan att kräkas.
Så fort vi kom in på lugnare vatten kvicknade han omedelbart till.

Nu stannar vi här några dagar och väntar på vind.

Idag skall vi äntligen försöka komma iväg från Falmouth Harbour. Vi har blivit liggande här ganska länge. Det har varit än det ena och än det andra som behövts fixas. Nu senast var det den stora gasolflaskan som tog slut. Det var bara att ta med sig den in iland och lämna den för fyllning. Det gick visserligen ganska fort men plussade på ytterligare en dag på vår vistelse här. 33 US dollar kostade det att fylla en 11 kg flaska.

Innan vi lämnar måste vi också fylla diesel. Det försökte vi göra redan i St Martin men macken hade slut på diesel.
Det blir nog bara en kort bit för motor som vi kommer förflytta oss. Det blåser nämligen inget.  Kanske går vi till Jolly Harbour runt hörnet. Vi får se.
Passadvinden beräknas inte vara tillbaka förrän på tisdag i nästa vecka.

Natten mellan måndag och tisdag var det en jordbävning strax norr om Antigua. Den inträffade vid tretiden på morgonen. Magnituden var 5,3 och epicentrum låg 38 km västsydväst om Barbuda på 48 km djup.
Starkast kändes skakningarna på St Kitts och Nevis. På Anntiga och St Martin var det endast måttliga skakningar.

Jordbävningen rapporteras inte ha orsakat några skador, varken fysiska eller materiella. Själva märkte vi ingenting.

Vi har i flera månader besvärats av att vår jolle läckt luft. Varje eller åtminstone varannan dag har vi behövt pumpa den. Det har varit den främre kammaren som tappat trycket.
Jag har själv vid flera gånger försökt hitta läckan utan framgång. Vi var rejält trötta på problemet och bestämde oss därför för att anlita professionell hjälp. I Falmouth Harbour finns ett företag som heter Seagul Inflatables som har gott rykte vad det gäller reparationer av jollar. Vi lämnade därför in vår jolle hos dem.
Och de lyckades hitta läckan eller snarare området där det läckte. Troligtvis har jollen legat klämd mot någon bryggstolpe där det funnits vassa havstulpaner. Då har det uppstått flera små fina repor som gått igenom hypalonen utan att helt riva sönder materialet. Genom dessa små rispor har luften sakta sakta sipprat ut.
För att lokalisera läckan använde företaget ett stetoskop och lyssnade sig fram till området.
Nu har vi fått en stor lapp pålimmad och jollen är tät igen.
Men det dt blev ganska dyrt. 165:- US dollar gick kalaset på.

AIS eller Automatic Identification System har blivit mer och mer spritt. Själva installerade vi en transponder när vi seglade i USA. Det innebär att vi på vår sjökortsskärm ser andra båtar med AIS. Vi kan se vad de heter, vilket MMSI nr de har, hur fort de går, deras kurs och del annan information. De kan också se oss på sina skärmar.
Fördelen är att systemet räknar ut om vi ligger på kollisionskurs eller inte. Vi får också reda på hur tätt vi kommer att vara varandra som allra närmast, dessutom vilken tid detta kommer att ske.

När vi seglade från Virgin Islands till Antigua hade vi vid två tillfällen fartyg som kom så nära som en halv sjömil. Bägge gångerna var det mörkt. Hade vi inte haft informationen från AIS-systemet hade vi aldrig vågat segla så nära dem. Eller rättare sagt vi höll vår kurs och fart.
Vi är också ganska säkra på ett de, genom att de såg vår signal, inte väjde mer än absolut nödvändigt. Ett av fartygen ropade jag på med deras namn, men de svarade ändå inte.

Egentligen tycker vi att en halv sjömil är lite för nära när det gäller stora tankers eller containerfartyg. Speciellt när det är mörkt.

Bilden ovan kommer från Marine Traffic. För att se den behöver man tillgång till Internet och det har vi ju inte ute på havet. Istället ser vi de andra fartygen i vårt sjökortsprogram i datorn.

Som jag tidigare berättat seglade Mac, som är kapten på Andromeda, med i besättningen på Genesis.
Andromeda är en 47 m lång segelbåt och ägs av en amerikan i fastighetsbranschen. Just nu ligger i Andromeda i startgroparna för att segla över till Medelhavet för sommarsäsongen. Mac var hygglig nog att bjuda in Anna-Karin, Devi, Hunter och mig till ett besök ombord. Det var mycket intressant och roligt.
Även om det inte på något sätt är den största segelbåt vi sett här så var Andromeda, med våra ögon sett, enorm.

T.ex. kan de bunkar 40 kubikmeter diesel. Watermakern producerar 900 L/tim. Förutom huvudmotorerna finns det 3 st dieselgeneratorer på 90 kW vardera. Mac berättade att båten drar så mycket ström att minst en av dessa måste alltid vara igång. Batterierna kan endast hålla igång system några få minuter innan de börjar krokna.

För att driva båten krävs en fast besättning på nio man. Det är kapten, en kock, 2 ingenjörer, 3 stewards och 2 deckhands.
När jag frågade Mac berättade han att driftskostnaden ligger på över 2 miljoner US dollar/år.

När inte ägaren själv är ombord kan man hyra båten. Det kostar 120.000:- US dollar/vecka. Då ingår inte mat och dryck. Det brukar tillkomma 20-30.000:- US dollar för detta. Ovanpå alltihop brukar gästerna betala dricks på 10-20 %.

I vissa stycken tycker vi faktiskt att inredning var lite smaklös och svulstig. Det är inte alltid snyggare bara för att det är dyrt.

Det finns faktiskt en gemensam nämnare mellan Andromeda och Unicorn. Det är att båda båtarna har kompass från samma tillverkare C. Plath i Tyskland. Men det är nog enda likheten.

På regattans fjärde dag fick Anna-Karin möjlighet att följa med ut på Wild Horses. Det är en W-klass slup som är 23,5 m lång. Bredden är 5 m och djupgång 3,4 m.

Båten ägs av Donald Tofias som är mannen bakom hela W-klass projektet. Den är byggd i kallbakat trä av Padanaram Yacht Co. i Waltham Massachusetts.

W-klassbåtar finns i flera storlekar från 37 fot och uppåt. Donalds nästa projekt är att bygga en W-klassbåt som är 105 fot lång.

Wild Horses var regattans snabbaste båt och var ofta först i mål trots att de startade mer än en timme efter den första starten. Både när jag var på Amoeba och senare Genesis blev om omseglade av Wild Horses som ångade på som ett expresslok. Anna-Karin rapporterar att farten aldrig var under 10 knop. Ibland dundrade de på i 15-16 knop.
En så snabb båt får naturligtvis ett högt mätetal. Det blev en ordentlig fight med de andra båtarna i klassen. Wild Horses lyckades till sist bärga segern i sin klass med endas 12 sekunder till godo på tvåan.

Se vidare på länken nedan.