Den antagligen billigaste möjligheten att fylla på förråden ombord är att handla på Leader Price. Det är en fransk kedja som ungefär motsvarar Lidl. Fast de har ett betydligt större utbud än det vi sett när vi besökt Lidl i Sverige. Leader Price har vi än så länge bara hittat på två ställen och båda ligger på Martinique. En affär i Fort de France och den andra i Le Marin på sydsidan av ön.
I Le Marin har Leader Price verkligen förstått hur mycket de har att vinna på bra service till cruisers. Därför har man anlagt en jollebrygga, och man kan köra kundvagnen ända ner till jollen utan att behöva bära varorna en enda meter. Det gör naturligtvis benägenheten att handla mer och tyngre saker betydligt större. Att Leader Price sedan säljer den billigast ölen i Karibien gör ju inte saken sämre.
Vi hade helt tomt på både öl och vin så behovet att fylla på var stort. Dessutom behövde vi bunkra upp med stapelvaror som pasta, ris, konserver av olika slag o.s.v.
Vi är inga stora entusiaster av att äta konserverad mat men det finns undantag. Ett av dem är krossade tomater som vi har ganska stor åtgång på. En annan är kokosmjölk. Dessa två ingår ganska ofta i vår matlagning.
En annan sak som man hittar här är goda Franska patéer. Den finns i olika utföranden i glasburkar med lång hållbarhet och de kräver inte kylförvaring. Vi köper också tillbehör som cornchons, syltlök, goda röror på oliver och tomat m.m.

En annan given konserv är också tonfisk. Det gör vi åt en hel del i sallader och pasta.

Men det som toppar är nog att kunna ladda upp med en omgång franska ostar. Vi köper de som har ganska långt bäst före datum och kan förvara dem i kylen ganska lång tid. Nu kan vi njuta av de ostarna åtminstone en månad framöver.
Jag höll på att glömma en av mina egna favoriter, och det är de franska korvarna. De har lång hållbarhet och behöver ej kylförvaras.

En 3 L dunk av den mörka franska romen slank också med. Den är helt OK att blanda drinkar med även om den är lite rå i smaken.

Morris fick också sitt genom både ett lager kattmat och kattsand.

Det har varit många saker som upprepat sig på sistone. Nu är det dags igen. Denna gång är det Morris som står för upprepningen.
- Vad har han då gjort? Jo naturligtvis trillat i sjön igen.
På dagarna är han ganska slö och ligger mest och sover i värmen. Men när solen börjar gå ner och temperaturen sjunket några grader, ja då blir det fart på honom. Han kommer in i turboläge och kan bli alldeles vild. Det är galopperande fram och tillbaka på däcket, balanserande uppe på grillen, hoppande uppe i lazybagen på bommen, klättring uppför genuan m.m.
Vi brukar varje kväll hissa upp jollen vid sidan på båten. Dels är det stöldsäkrare att ha den där, dels växer det inte så mycket på den. Jollen har ju ingen giftfärg i botten. Så länge jollen ligger i vattnet ser Morris den som en förbjuden eller farlig zon. Han har aldrig försökt hoppa ner i den när den ligger bredvid Unicorn. Någon gång har vi lyft ner honom för att testa, men han flyger som en raket tillbaka till moderskeppet.
När jollen är upphissad är det emellertid annorlunda. Då blir plötsligt jollen en integrerad del av reviret och det är jätteroligt att hoppa mellan stor och liten båt. Allra roligast är att sitta uppe på utombordaren och vingla. Men det är svårt för motorkåpan kan vara ganska hal, speciellt om det är lite blött efter regn. Precis det var vad som hände igår kväll. Han missade ett hopp över till utombordaren och flög i en elegant båge rakt ner i havet.
Han vet nu hur det går till att ta sig upp och simmar därför omedelbart till aktern och klättrar upp på badstegen.
Det är sedan ett styvt jobb att slicka pälsen ren från allt saltvatten. Han brukar faktiskt frysa efter sina bad även om det är varmt i både vatten och luft. Vi märker det på att han börjar darra i hela kroppen. Anna-Karin brukar linda in honom i en handduk för att torka bort det värsta.
Detta var femte gången Morris trillat i vattnet.

Så var det dags igen, och denna gång är det Anna-Karin som är drabbad.
Igår vandrade vi till Chaudier Pools på Dominica. Man går i ungefär i en timme genom regnskogen och kommer sedan fram till ett par små vattenfall med pooler nedanför. I poolerna kan man simma och svalka av sig.
Sedan får man vandra samma väg åter igen.
När vi kommit fram och tagit ett svalkande dopp upptäckte Anna-Karin att hela sulan på hennes ena Keen sandal hade lossnat. Sandalerna köpte hon i Ft Lauderdale för drygt ett år sedan men de var bara använda 4-5 gånger när detta inträffade.
Nu har vi skickat in en reklamation till Keen i USA och det återstår att se vad de svarar.
Som tur var lyckades Anna-Karin ta sig tillbaka med de trasiga skorna utan alltför stora besvär.

Tyvärr fick den förra hiken ett lite tråkigt slut. Jag märkte redan under vandringen att allt inte stod rätt till med mina sandaler. Det brukar ofta inte vara så farligt utan brukar gå att laga med 5200.
5200 är amerikansk variant av sikaflex och är en superstarkt tätningsmassa/lim. Jag har använder det till allt ifrån att täta däcket på Unicorn till skolagning m.fl. 

Denna gång visade sig sandalerna vara långt bortom vad som går att fixa med 5200, och de fick därför förpassas in i skohimlen. Det var synd för de var väldigt bekväma och sköna att gå i.
Mina sandaler var en kopia på det kända märket KEEN, och jag hade köpt dem på Footlocker i USA. Där kostade de inte mer än 150:- SEK.
Originalet, som Anna-Karin har, kostar ungefär 5 gånger så mycket. Trots det har jag behövt fixa hennes sandaler med 5200. Men de är lättare att laga när sulorna lossnar.
Problemet är nu att både mina Salomonskor och mina sandaler totalt lagt av inom ganska kort tid. Det är inte lätt att hitta någon ersättning här. På Dominica är det nog helt omöjligt. Möjligen kan jag finna något när vi kommer till Martinique.

Igår gjorde vi en av våra favoritvandringar på Dominica. Den går från den lilla byn Penville i nordöstra hörnet av ön till Capucin, som ligger i det nordvästra dito.
Vandringen går mestadels i tät regnskog som ger skydd från solens strålar. Det gör att det aldrig blir riktigt hett. Längden på turen är inte mer än 10 km, men det tar ändå sin tid att genomföra den. Stigen går in i dalar och ut igen, upp för branta bergsidor och ner igen.
Det har regnat en del här den senaste tiden och det var bitvis ganska blött och slipprigt. Vi behövde 3,5 timmar för själva hiken den här gången. Med torr stig har vi tidigare klarat den på 2,5 timmar.

Vi hade  med oss våra amerikanska kompisar Ellen och Rob. Det seglar en båt som heter Miclo III. Det lustiga är att denna båt träffade vi på redan för fyra år sedan i Turkiet. Då med de förra ägarna Kathy och Jack ombord.
Rob var också med på Spirited Lady under Antigua Classic Yacht Regatta. Det har jag skrivit om i den senast loggen.

När vi väl var klara med själva hiken och hade kommit fram till Capucin fick vi lite problem. Eftersom det var söndag eftermiddag hade sista bussen redan gått. Det enda vi kunde göra var att börja gå tillbaka mot Portsmouth. Dit var det ytterligare 14 km. Efter en timmas promenad på vägen hittade vi en kille som var snäll nog att skjutsa oss hem i sin bil. Det var skönt för vi var rejält trötta i benen vid det laget.

Som tur var slapp vi laga mat när vi kom tillbaka. Killarna som åker runt i viken och säljer frukt och erbjuder annan service ordnar varje söndag ett BBQ på stranden. För en billig penning kan man äta sig mätt på grillad fisk och kyckling. Som tillbehör serveras ris, sallad och inte minst en mycket god hemlagad rompunch.

Vi har en prins ombord som gärna vill bli uppassad och serverad allt på silverfat.
Nu har vi har testat om Morris verkligen är en äkta raskatt eller hur det ligger till med den saken.
Som synes gillar han att ligga och sova på kuddhögen ute i sittbrunnen. Ju fler desto bättre. Nu har vi testat med att lägga en liten ärta under den nedersta kudden.
- Vad tror ni hände?
Just det, ingen som helst reaktion. Morris sov lugnt vidare. Därmed kan vi fastställa  Morris härstamning till Grenadas gator och bakgårdar. Men Morris är detta till trots en mycket trevlig, snäll och social katt. Hur var det nu det hänger ihop. Arv och miljö, eller det är väl ingen som riktigt kan säga säkert.

EU har fått en ny medborgare. Närmare bestämt en holländsk sådan. Det är Morris som fick ett eget kattpass när vi var i St Martin. Vi tog honom till en veterinär på de holländska sidan av ön som undersökte honom. Veterinären lyssnade på hjärta och lungor, inspekterade tänder, vägde honom  och kollade att verkade allmänt pigg och frisk. Morris gick igenom kontrollen utan anmärkning.
I samband med undersökningen fick han också fyra olika sorters vaccin.
Dessutom blev han chipad. Det innebär att han fick ett litet mikrochip  inskjutet i nacken. På det mikrochipet finns alla uppgifter om honom. Det kan läsas av med elektronisk skanner.

Vi är nu tillbaka i Falmouth Harbour, Antigua. Efter att ha legat ankrade i över två veckor i öde vikar var kylskåpet ganska tomt. Det var slut på i stort sett alla färskvaror. Vi har visserligen gott om konserver och skulle kunna överleva ytterligare många veckor på dom. Men konserver är ganska dyra och smakar heller inte samma som färsk mat, så de sparar vi tills vi verkligen behöver dom.

Det är ganska tomt här i Falmouth nu när regatta säsongen är över. Många av de stora båtarna är redan på väg till Medelhavet för att delta i regattorna som går i Frankrike och Italien.
Andra har seglat upp mot trakten av New York och Newport. Även där finns en regattaserie under sommaren.

Vi själva seglar nog söder ut ner till Guadelope om några dagar. Vädret ser ut att bli gynnsamt för det då.

Vi är tillbaka vid Green Island, Antigua där vi varit en gång förut. Vi seglade hit igår från Barbuda. Vinden låg ganska mycket på sydost vilket gjorde svårt att hålla höjden mot målet. Kursen hit från Barbuda är 165 grader. Sista timmen startade vi därför motorn och passade på att göra vatten samtidigt.
Vi får se om vi ligger kvar här eller seglar in till Falmouth Harbour. Vädret skall bli ostadigt de närmsta dagarna med en del regn och ovanliga vindar. En kallfront kommer att dra förbi och ge vindar som kan komma från vilket håll som helst, även väster. Det finns nästan inga ankarplatser i Karibien som är skyddade mot sådana förhållanden. Alla vikar ger skydd mot den ostliga vinden som blåser 99,9 % av tiden.
Green Island är en av de få platser som har ganska gott skydd mot alla vindriktningar.

(skickat via kortvågsradio)

Jag glömde att berätta om en händelse som inträffade på väg upp till Barbuda från Antigua. Ungefär mitt emellan öarna fick vi plötsligt se stora stjärfenor som höjde sig högt upp i luften. Vi hade fått syn på en grupp valar. Tyvärr var det lite för långt avstånd för att vi skulle skulle kunna avgöra vilken art de tillhörde. Men syntes klart att det var en grupp på minst 3-4 st. Under flera minuter såg vi de enorma fenorna höja sig för att sedan slå ner i vattnet med stor kraft igen. Det kanske var tur att vi inte var för nära, närkontakt med valar är ju inte helt ofarligt även om det sällan händer något.

(skickat via kortvågsradio)

Vi ligger kvar på samma ställe vid Cocoa Point här på Barbuda. Vi njuter av stillheten här efter den hektiska tiden i Antigua och St Martin. Anna-Karin tog över 3000 bilder under Antigua Classic Yacht Regatta och de håller hon nu på att gå igenom och sortera.

Att det platsen kallas Cocoa Point beror säkert på att det finns gott om kokospalmer inne på stranden. De står där inte naturligt utan är en gång planterade. I den här delen av Karibien är palmen ingen ursprunglig växt.
Igår tog vi med oss några fina kokosnötter ut till Unicorn. Där tog jag fram macheten och öppnade dem så att vi kunde tappa ur vattnet. Det fyller vi sedan på flaskor som vi ställer i kylen. Kokosvattnet passar sedan utmärkt att antingen dricka som det är eller att blanda det med lite mörk rom och en skiva lime. De kokosnötter som man tar till detta är i stadiet mellan att vara gröna för att sedan skifta till gult. Att de blir bruna och lite håriga kommer först senare.

Det fortsätter att vara ganska blåsigt väder och ibland drar någon squall(regnoväder)förbi. Då tar vinden i extra mycket. Men vi har som sagt bra ankarfäste och sover gott om nätterna.

Det är ett rikt djurliv i havet här. Två st sköldpaddor verkar ha sitt revir här alldeles intill oss. De simmar obekymrat omkring Unicorn hela dagarna. Det lever av det sjögräs som växer på botten. När de dyker ner kan de stanna nere under vattnet länge, ända upp till 30 min. Sedan kommer de upp och andas igen. Det är också gott om fisk. När jag var nere och gjorde rent propellern hade jag ett helt stim runt mig som ivrigt ville sätta i sig resterna av det som jag skurade bort.

Igår böjande också titta på den svenska succéserien Solsidan. Vi har inte sett den förut, med när vi var i St Martin fick vi tag på både säsong 1 och 2. Vi har bara sett ett avsnitt ännu och återkommer med vår recension när vi sett några fler episoder.

(Skickat via kortvågsradio)