I söndags eftermiddag var vi ute vid Rogers Beachbar på Hog Island. Ja Roger brukar ha baren öppen varje söndag men denna gång var vi där för att fira vår vän Mikes 46-års dag.
Dagen till ära hade Roger ett band som spelande, det brukar han annars inte ha så ofta. Det gamla slita uttrycket spela hellre än bra stämmer verkligen bra in på killarna i bandet. Jag tror också att högtalarna var spräckta, det lät åtminstone så . Det hindrade i alla fall inte de drog på för full volym. 
Men vi hade trots detta en mycket trevlig eftermiddag och umgicks med en massa vänner.

I går kväll var vi på konsert och lyssnade på Mighty Sparrow, kungen av calypso. Vi var totalt 32 seglare som tillsammans tog bussen in till Spice Basket som arenan kallas. Detta var Sparrows tack och avskedsföreställning. Han är 77 år gammal och har bestämt sig för att lägga av.
Sparrow är född här på Grenada, men flyttade som liten till Trinidad där han växte upp. Hans riktiga namn är egentligen Slinger Fransisco. Totalt har Sparrow spelat in över 70 skivor under sin långa karriär.
Konserten var mer en hyllning till Sparrow och de flesta sångerna framfördes av andra artister. Sparrow själv orkade inte sjunga mer är fyra låtar, sedan märktes det att han var helt slut.
Konserten startade vid 8-tiden på kvällen och var inte slut förrän efter 12.
Ovan finns det ett smakprov på Mighty Sparrows musik.

En pådrivande orsak till att ljuddämparjobbet blev utfört var att vi behövde byta batterier. Redan för flera månader sedan hade ett batteri dött helt, och jag hade varit tvungen att koppla bort det från resten av banken. De återstående 3 batterierna visade klara tecken på att de inte var i bästa kondition. Hur vi än laddade så ville de inte inte hålla spänningen uppe.
Varje morgon när vi vaknade var den nere på 11.8-11,9 volt.
Batterier slits ganska hårt i det varma klimatet och håller därför bara ett begränsat antal år. Att vi bor ombord på heltid gör naturligtvis sitt till.
Vi använder oss av den billigare typen av batterier s.k. blybatterier. Nackdelen med dem är att vi måste kolla vätskenivån då och då och vid behov fylla på med destillerat vatten.
Det finns andra typer som är helt underhållsfria, AGM eller GEL, men kostar 2-4 ggr så mycket i inköp.

När vi köpte Unicorn bestod batteribanken av 3 x 75 Ah. Det utökade vi först till 3 x 105 Ah sedan till 4 x 105. Efter att ha kört så några år bytte vi igen och då blev det 4 x 115 Ah. Nu har vi den största bank vi någonsin haft, 4 x 130 Ah. Det blir totalt 520 Ah, lite skillnad mot de 225 Ah vi hade från början.

De batterier vi köpt är Trojan SCS225. Det är amerikanska "Deep cycle" eller också kallade  "Golfcart batteries". De fyller nu ut batteriutrymmet till bristningsgränsen och det lär nog inte bli någon mer utökning av banken. De väger 32 kg/st  och det är verkligen ett tungt och besvärligt jobb att lyfta in dem på plats. 

Vi köpte batterierna på Budget Marine här på Grenada och eftersom Unicorn räknas som båt i transit kunde vi köpa dem taxfree.  Budget Marine levererade också kostnadsfritt de nya batterierna till bryggan i vår vik där vi kunde hämta upp dem med jollen. Sedan vinschade vi upp dem på däck med spinnakerfallet. 

Om någon undrar så har vi också ett separat startbatteri till motorn.

Nu har vi monterat en ny ljuddämpare. Problemet med den gamla var att den ena gaveln hade börjat läcka. Detta är inget nytt problem och vi har dragits med det i flera år. Redan i Turkiet för 4 år sedan tog jag ut den läckande gaveln och lät svetsa den. Sedan har problemet sakta men säkert kommit tillbaka i takt med att det "rostfria" materialet fortsatt att korrodera.
När vi var i St Martin bestämde vi oss därför för att köpa en ny ljuddämpare. Helst hade vi velat ha en i plast men alla de modeller vi tittat på har inte passat i storlek. Som vanligt på en båt är det trångt om utrymmet. Därför blev vi tvungna att köpa en dyr Volvo Penta original eftersom den får plats.
Att vi väntat ända tills nu beror på att batterierna måste lyftas ut för att komma åt. Ljuddämparen sitter monterad under desamma.
Att lyfta ut dem är inget som är gjort i handvändning. De väger drygt 30 kg/st och är inte lätta att plocka ut från sin plats. Man är tvungen att kröka vrida på på kroppen i högst oergonomiska vinklar för att lyfta ut dem.

Alla kablar som syns på bilden är de som är anslutna till batteribanken. Mer information kommer.

Igår kväll var det åter dags för musik. Vi var på "De Big Fish" och lyssnade på Doc Adam.
"De Big Fish" är av de många ställen på Grenada som erbjuder underhållning, happy hour och mat till cruisers som är här under orkansäsongen.
Med oss denna kväll var Barb och Chuck från Tusen Takk II, Dave från Persephone och Marty som också har båt men vi vet inte namnet.

Vi har hör Doc Adam ett par gånger förut och han spelar gamla rock och blueslåtar. Han är oerhört skicklig och har en mörk stark sångröst. Denna gång tyckte vi inte att ljudet var så bra. Det lät metalliskt burkigt på något sätt och Doc,s fina sångröst kom inte alls till sin rätt.
Vad som inte heller var så lyckat var maten. Anna-Karin och jag delade på en pizza som definitivt inte var den bästa vi smakat.

Att Doc kallas för just Doc beror på att han är just läkare. Hans förnamn är annars Gerry och vi brukar träffas då och då när vi är ute på hash.

Igår kväll var vi på konsert inne i Secret Harbour Marina, fem minuters jollefärd från vår ankarplats.
Artisten som stod i centrum var den blott 18-årige Donnell Best. Hans huvudinstrument är fiol. Det anmärkningsvärda är att Donnell rörde inte ett instrument förrän han var 14 år gammal. Familjen var fattig och hade inte råd att skaffa något instrument, även om en och annan förstått att han hade en speciell musikalisk begåvning.
Donnells exceptionella begåvning har nu gjort att han, med minimal musikalisk utbildning, ändå fått en plats på Berklee College of Music i Boston USA. Det är en musikskola som anses vara en av de allra bästa i hela världen. Där har en rad musiker, som idag är världsberömda, studerat.
Donnell spelade inte bara fiol på ett sätt som vi aldrig varit med om förut. Han hade också en gudabenådad sångröst.
Cruisers är kända för att vara ganska svårimponerade, men 18-årige Donnell fick publiken att tappa hakan av hänförelse.
Han spelade och sjöng på ett sett som var helt unikt. Och detta av en ung artist nästan utan formell musikutbildning. Hans utstrålning var av ett sällan skådat slag.
Min egen personliga reflektion är att vi denna kväll såg en världsartist i vardande.
Jag är glad att jag fick växla ett par ord med Donnel, trycka hans hand och önska honom lycka till.

Konserten hade dock ett lite annorlunda förspel. Det var nämligen så att kapten själv lyckades med konststycket att ramla överbord från en stillaliggande ankrad båt i en skyddad vik med stiltje.
Duschad och klar i rena kläder höll jag på att leka med Morris ute på däck. Naturligtvis i väntan på att Anna-Karin skulle bli färdig. Ni vet den där sista strykningen med läppglans.
Morris och jag själv sprang fram och tillbaka på däck och lekte med hans favoritleksak.
Plötsligt tog jag ett litet snedsteg och sträckte ut handen för att ta tag i mantåget. Det var bara det att min hand famlade i tomma luften. Jag råkade snubbla till just där vi har den sektion som är öppningsbar. När vi ligger still länge brukar vi öppna mantåget på sidan för att underlätta ombordstigning i jollen. Just därför fanns det inget att ta tag i och med ett stort plask försvann jag rätt ner i havet.
Behöver jag tillägga att Anna-Karin tyckte detta var fantastiskt roligt.!

Länk till fotoalbum: Donnell Best

Igår hade vi stor tvättdag ombord. Vi hade samlat på oss en hel del under många veckor utan något tvättande. Nu går det visserligen inte åt så mycket kläder i värmen, men det blir ändå en hel del T-shirts, toppar, shorts, underkläder och framför allt sängkläder.
Underkläder brukar Anna-Karin för det mesta tvätta för hand, men sängkläder och handdukar måste definitivt tvättas i maskin.
På vissa ställen är det dyrt och på andra billigare. Priserna kan variera från 25 kronor / maskin till ända upp mot en hundralapp. Vi har sparat tvätt under flera veckor för att kunna tvätta här på Grenada där det är relativt billigt. Här tvättar vi för 25:- / maskin.

Igår seglade vi från Carriacou till Grenada. Det blev en fin segling längs lovartsidan av ön. Det är mycket bättre att segla längs med vindsidan av Grenada av två skäl. För det första så är vinden väldigt störd och ojämn på läsidan. Det går nästa aldrig att segla med någon reda där. För det andra är det en jobbig sträcka från det att man rundat sydvästra hörnet på ön upp till de vikar där ankringsplatserna ligger. Man får på den biten slåss mot vind, vågor och ström under 5 sjömil.
Vi hade tur med fisket och lyckades dra upp en stor skipjack tuna. Åtminstone tror vi att det var det, är inte alldeles säkra. Det var en rejäl bit och den kämpade hårt och länge innan vi lyckades ta den med huggkroken. Det är nog den tyngst fisk vi någonsin fått upp. Den måste ha vägt 7-8 kg. Vi har nu mat för minst en vecka.

Igår kom våra kompisar förbi och hade med sig sina noodles. Tillsammans med dem körde vi ett träningspass.
Efter träningen åkte vi iland för att äta grillade revbensspjäll. Vi hade fått nys om en lite lokal restaurang som skulle servera goda och billiga revbensspjäll varje lördag. Nu var det inte mycket till restaurang utan mest en liten bod. Men det stämde att de hade grillade rev. För bara 26:- SEK fick man en rejäl portion rev med pommes frites. Mycket gott!

Anna-Karin har skaffat en s.k. "noodle". Det är en en sorts platskorv som gör att man ökar sin flytkraft i vattnet. Anledning till att man vill göra det är att det skall gå lättare att utföra fysiska övningar.
Att Anna-Karin skaffade sig en noodle beror på att hon, tillsammans med några andra seglare, deltog i morgonträningen i Salt Whistle Bay. Vi var ju där härom veckan på pig roast.
Träningen leddes då av Mark som är utbildad sjukgymnast. Han visade en rad olika övningar för träning av hela kroppen.
Jag har alltid tyckt att det ser ganska löjligt ut och varit tveksam till nyttan. Tyvärr måste jag medge att jag hade fel. Det är betydligt jobbigare än vad man föreställa sig. Efter en halvtimmes träning med noodlen hade jag träningsvärk både här och där dagen efter.
Igår blåste det kulingvindar här i Tyrrel Bay och då bestämde sig noodlen för att hoppa i sjön alldeles av sig själv. Den är nog på väg mot Panama just nu. Vi får skaffa ett par nya noodles, de kostar inte mycket.

Igår vandrade och klättrade vi upp på Chapeau Carre Peak. Det är Carriacous högsta berg med sina 291 m. Från toppen har man en vidunderlig utsikt över hela ön och dess omgivningar. Det var inte speciellt svårt att ta sig upp men sista biten är stigen ganska brant och man får ta hjälp av både armar och ben. Med upp och nedstigning tog turen 2,5 timme. Fast det kunde gått fortare om vi tagit samma väg tillbaka. För att variera lite grann tog vi en annan väg och det gjorde turen lite längre.
Vi stannade vid ett Calabashträd och Håkan klättrade upp och och tog ner en. Den har vi sågat upp och rensat. Nu skall den torka och sedan kan Anna-Karin starta med att gravera in något mönster i den. När den är färdig skall den bli en dekorativ skål.

Länk till fotoalbum: Chapeau Carre Peak

Igår kväll kom Simon förbi i sin gamla skraltiga båt. Det gör han nästan varje dag. Han är entreprenör här Tyrrel Bay och säljer allt från vin till lime. En sak som finns i sortimentet är ostron. De här ostronen skall inte förväxlas med den typ som finns i kalla vatten. Detta är s.k. mangrove ostron som växer på de platser där det finns mangroveträd i vattenbrynet. De har inte alls samma goda och friska smak som vi är vana vid från de gånger vi smakat ostron. De här har en en sorts sumpig bismak som vi inte alls gillar. Därför tackar vi alltid nej till att köpa de de här ostronen.
Den här gången stod dock Simon på sig och ville absolut göra en byteshandel. Mot en liten romshot fick vi 8 st ostron och ett par lime. Men då förhandlade vi oss till att Simon också öppnade dem åt oss. Limen pressar man över ostronen strax innan man äter dem.
Vi åt upp dem men det är inget som vi känner att vi måste äta igen.
Morris ratade dem bestämt och ville inte ha något smakprov.

Nästan varje morgon är vi ute och promenerar några timmar. Det gäller att vara uppe tidigt, annars blir det för varmt. Vi tycker det är skönt att komma ut och röra på oss en stund varje dag.
Bilden ovan är tagen ner mot Tyrrel Bay där vi ligger ankrade. Just den här dagen vandrade vi över bergen till andra sidan Carriacou. Det tog ungefär 1, 5 timme. Sedan tog vi bussen tillbaka hem igen. Vi passade även på att stanna till i huvudorten Hillsborough. Där handlade vi lite mat och annat nödvändigt.

Igår firade vi Amerikas självständighetsdag. "4th of July" .
Och vad kan då vara mer passande än att äta en hamburgare. Nu var det inte någon färdig snabbburgare vi åt utan det var mer gourmetvarianten.
Den intogs på en restaurang som heter Slipway och ligger i Tyrell Bay på Carriacou. Att den heter Slipway beror på att den liggeri i lokaler som tidigare tjänat som båtvarv med en upptagningsslip. Mycket av de gamla maskinerna finns kvar och utgör nu dekoration. Ett mycket trevligt ställe.
Restaurangen har franska ägare och det säger väl också en del om kvaliteten på maten som serveras.
Naturligtvis fick vi frågan hur vi ville ha vår hamburgare grillad. Pommes fritesen var också hemgjorda och alldeles nyfriterade.
Vi var där tillsammans med Ellen och Jim från båten Boldly Go och det var också de som bjöd oss på kalaset.

Igår hade vi dåligt väder ute på Tobago Cays. Det var mulet och blåsigt. Då och då drog också squalls förbi med kraftiga regnskurar. Inte något snorklingsväder direkt. Istället jobbade jag en del med den ordinarie hemsidan: www.sailunicorn.com Ännu så länge syns inget av det eftersom vi inte har något internet här ute. Jag började också på en ny artikel till Oceanseglaren som kommer att handla om papperslös navigering.
Idag skall vi segla till Clifton på Union Island för att checka ut. Där finns eventuellt internet så jag kan ladda upp förändringarna.
Vi stannar nog inte i Clifton utan fortsätter ner till Hillsborough på Carriacou för att klarera in till Grenada. Därefter seglar vi runt hörnet och ankrar i Tyrell Bay. Det är inga långa sträckor, allt som allt kan det nog bli 10-12 sjömil.

Skickat via SSB-radio

Igår var vi ute på revet och snorklade. Det var länge sedan vi var ute på någon fin snorkling. Kanske har vi blivit lite bortskämda och tycker inte att det är värt mödan att ge sig ut om inte förhållandena är perfekta. Men igår var det det. Sol från en klarblå himmel och inte för stark vind. Vi såg mycket fisk i regnbågens alla färger. Bland annat flera stora rockor som alltid är lika kul att se. De svävar majestätiskt fram några cm ovanför botten. Vi såg också en haj men den var inte stor och försvann snabbt när den fick syn på oss.
Trots att vi använder våtdräkt och vattentemperaturen ligger på 27 grader, var vi ganska frusna när vi kom hem till Unicorn igen. Men också rejält trötta. Strömmen är ganska stark och man får sparka på ordentligt med simfötterna för att ta sig framåt.

Det finns väldigt många sköldpaddor här. Faktisk så många att vi hela tiden ser en eller ett par stycken när vi sitter i sittbrunnen.
Det är också ett rikt fågelliv. Det håller Morris sysselsatt hela dagen. Han far fram och tillbaka som en raket över däcket för att jaga dem. Men de bara skrattar åt honom. Ibland ligger han också blick stilla för att lurpassa på fåglarna. Då kommer han ibland närmare. Vi hoppas bara att han inte lyckas få tag på någon.

Under natten har det kommit flera squalls och gått en del åska. Det har regnat och blåst kraftigt när ovädren dragit förbi. Nu på morgonen ser det dock ut att vara fint igen.
Vi ger oss nog ut på revet en gång till senare idag.

Skickat via SSB-radio