Vi har i flera månader besvärats av att vår jolle läckt luft. Varje eller åtminstone varannan dag har vi behövt pumpa den. Det har varit den främre kammaren som tappat trycket.
Jag har själv vid flera gånger försökt hitta läckan utan framgång. Vi var rejält trötta på problemet och bestämde oss därför för att anlita professionell hjälp. I Falmouth Harbour finns ett företag som heter Seagul Inflatables som har gott rykte vad det gäller reparationer av jollar. Vi lämnade därför in vår jolle hos dem.
Och de lyckades hitta läckan eller snarare området där det läckte. Troligtvis har jollen legat klämd mot någon bryggstolpe där det funnits vassa havstulpaner. Då har det uppstått flera små fina repor som gått igenom hypalonen utan att helt riva sönder materialet. Genom dessa små rispor har luften sakta sakta sipprat ut.
För att lokalisera läckan använde företaget ett stetoskop och lyssnade sig fram till området.
Nu har vi fått en stor lapp pålimmad och jollen är tät igen.
Men det dt blev ganska dyrt. 165:- US dollar gick kalaset på.

AIS eller Automatic Identification System har blivit mer och mer spritt. Själva installerade vi en transponder när vi seglade i USA. Det innebär att vi på vår sjökortsskärm ser andra båtar med AIS. Vi kan se vad de heter, vilket MMSI nr de har, hur fort de går, deras kurs och del annan information. De kan också se oss på sina skärmar.
Fördelen är att systemet räknar ut om vi ligger på kollisionskurs eller inte. Vi får också reda på hur tätt vi kommer att vara varandra som allra närmast, dessutom vilken tid detta kommer att ske.

När vi seglade från Virgin Islands till Antigua hade vi vid två tillfällen fartyg som kom så nära som en halv sjömil. Bägge gångerna var det mörkt. Hade vi inte haft informationen från AIS-systemet hade vi aldrig vågat segla så nära dem. Eller rättare sagt vi höll vår kurs och fart.
Vi är också ganska säkra på ett de, genom att de såg vår signal, inte väjde mer än absolut nödvändigt. Ett av fartygen ropade jag på med deras namn, men de svarade ändå inte.

Egentligen tycker vi att en halv sjömil är lite för nära när det gäller stora tankers eller containerfartyg. Speciellt när det är mörkt.

Bilden ovan kommer från Marine Traffic. För att se den behöver man tillgång till Internet och det har vi ju inte ute på havet. Istället ser vi de andra fartygen i vårt sjökortsprogram i datorn.

Som jag tidigare berättat seglade Mac, som är kapten på Andromeda, med i besättningen på Genesis.
Andromeda är en 47 m lång segelbåt och ägs av en amerikan i fastighetsbranschen. Just nu ligger i Andromeda i startgroparna för att segla över till Medelhavet för sommarsäsongen. Mac var hygglig nog att bjuda in Anna-Karin, Devi, Hunter och mig till ett besök ombord. Det var mycket intressant och roligt.
Även om det inte på något sätt är den största segelbåt vi sett här så var Andromeda, med våra ögon sett, enorm.

T.ex. kan de bunkar 40 kubikmeter diesel. Watermakern producerar 900 L/tim. Förutom huvudmotorerna finns det 3 st dieselgeneratorer på 90 kW vardera. Mac berättade att båten drar så mycket ström att minst en av dessa måste alltid vara igång. Batterierna kan endast hålla igång system några få minuter innan de börjar krokna.

För att driva båten krävs en fast besättning på nio man. Det är kapten, en kock, 2 ingenjörer, 3 stewards och 2 deckhands.
När jag frågade Mac berättade han att driftskostnaden ligger på över 2 miljoner US dollar/år.

När inte ägaren själv är ombord kan man hyra båten. Det kostar 120.000:- US dollar/vecka. Då ingår inte mat och dryck. Det brukar tillkomma 20-30.000:- US dollar för detta. Ovanpå alltihop brukar gästerna betala dricks på 10-20 %.

I vissa stycken tycker vi faktiskt att inredning var lite smaklös och svulstig. Det är inte alltid snyggare bara för att det är dyrt.

Det finns faktiskt en gemensam nämnare mellan Andromeda och Unicorn. Det är att båda båtarna har kompass från samma tillverkare C. Plath i Tyskland. Men det är nog enda likheten.

På regattans fjärde dag fick Anna-Karin möjlighet att följa med ut på Wild Horses. Det är en W-klass slup som är 23,5 m lång. Bredden är 5 m och djupgång 3,4 m.

Båten ägs av Donald Tofias som är mannen bakom hela W-klass projektet. Den är byggd i kallbakat trä av Padanaram Yacht Co. i Waltham Massachusetts.

W-klassbåtar finns i flera storlekar från 37 fot och uppåt. Donalds nästa projekt är att bygga en W-klassbåt som är 105 fot lång.

Wild Horses var regattans snabbaste båt och var ofta först i mål trots att de startade mer än en timme efter den första starten. Både när jag var på Amoeba och senare Genesis blev om omseglade av Wild Horses som ångade på som ett expresslok. Anna-Karin rapporterar att farten aldrig var under 10 knop. Ibland dundrade de på i 15-16 knop.
En så snabb båt får naturligtvis ett högt mätetal. Det blev en ordentlig fight med de andra båtarna i klassen. Wild Horses lyckades till sist bärga segern i sin klass med endas 12 sekunder till godo på tvåan.

Se vidare på länken nedan.

Jag visste redan sedan dagen före att John inte tänkte delta i det sista racet med Amoeba. Därför hade jag bytt med Anna-Karin. Egentligen skulle hon varit ansvarig för informationsdisken på yachtklubben denna dag, men hon hade fått ett annat erbjudande. Nämligen att vara med och segla på Wild Horses, en av de häftigaste båtarna i regattan.
Jag erbjöd mig därför att ta hennes plats vid informationsdisken. Jag hade precis börjat installera mig när min kompis Hunter kom springande.
- Håkan du måste komma och segla med oss idag, vi har tappat tre besättningsmedlemmar och har ingen segeltrimmare.

Hunter seglade med i besättningen på Genesis som är en klassisk Carriacou Sloop. Föregående dag hade en kille skadat sig och kunde inte segla mer. En annan som hade ett jobb på en superyacht kunde inte få ledigt och en tredje hade uteblivit av okänd anledning.

Efter lite ringande fram och tillbaka lyckades jag få Barbara från Tusen Takk II att ta min plats vid informationsdisken.

Jag har aldrig seglat en Carriacou Sloop tidigare så allt var helt nytt och lite ovant. Men med god hjälp från kaptenen och ägaren Alexis fick jag en snabbkurs.

Villkoret för dagen segling var att Genesis var tvungen att slå värsta konkurrenten Zemi med minst 2 min för att ta hem totalsegern i klassen.
Det började bra med att vi tog starten med Zemi strax bakom oss. Första benet var en halvvind på 6 sjömil. Zemi som är en lättare båt seglade förbi oss och rundade strax före oss. På andra benet satt vi gennakern. Vi gjorde nu lite bättre fart än Zemi. Tyvärr lyckades vi inte ta oss förbi för Zemi var oerhört skickliga på att hela tiden luffa oss när vi försökte i lovart. I lä gav de oss vindskugga så där hade vi ingen chans.

När gennakern skall upp måste först bogsprötet ut. Det är en 5 m lång stålstolpe som väger bly. Det går åt tre man för att lyfta det på plats och sedan surra fast det. Att det inte sitter där permanent beror på att båten då får sämre mätetal. Om det är ett temporärt bogspröt påverkas inte mätetalet. Men det var ett förfärligt slit och jag känner mig förfarande mör i kroppen.

Efter rundning av märke två började en lång kryss. Vi lyckades hitta ett mycket bra spår medan Zemi schabblade i några av sina slag och tappade sitt grepp. Uppe vid kryssmärket ledde vi med ca. 1 min.
Nu var det dags för gennakern igen. Min uppgift var att sitta längst framme i fören och med tecken tala om för grindern hur han skulle skota. Skota hem släpp ut, skota hem släpp ut allt efter vindens minsta ändring i styrka och riktning. Min grinder var Mac som till vardags är kapten på en 47 m lång segelbåt.

Mac och jag hade ett riktigt bra teamwork och vi lyckades krama ur allt vad Genesis hade att ge i fart. Naturligtvis slet också Alexis hårt vid rorkulten för att halla den ganska tungstyrda båten på kurs. Vid nästa rundning hade vi en ledning på 3 min över Zemi. Efter det var det halvind på 6 sjömil in till målet. Frågan var om vi skulle klara att hålla undan för Zemi. Vi visste att de sannolikt skulle ta in på oss.
Nu körde jag i stället genuatrim tillsammans med Mac. På samma sätt med tecken. In ut, in ut.

Vi lyckade hålla undan och tappade bara 30 sekunder på väg in mot mål och därmed var segern klar.

Alexis var strålande glad och bjöd hela besättningen hem till sig på middag. Han bor i en hus med en fantisk utsikt mot havet och Guadelope. Huset är inte anslutet till något elnät utan drivs av solceller som laddar ett berg av batterier. Närmsta granne är Eric Clapton.

Alexis fru lagade en traditionsenlig karibisk middag bestående av Mahi Mahi och kyckling. Till maten drack vi iskallt rosévin.

 En sak som är ganska kul är jag faktiskt varit med och sjösatt Zemi för första gången när båten var ny. Det skedde nere i Windward på Carriacou.
Se länken nedan.

Anna-Karins segling ombord på Wild Horses får vi berätta om nästa gång.

Den tredje regattadagen hade vinden gått ner en del och kapten John beslutade sig för att ta ut Amoeba för segling. Johns dotter Christine och hennes kompis Rosie hade anlänt till Antigua föregående dag och skulle nu förstärka besättningen. John var också angelägen att ge dem en liten föraning om vad som väntar. De båda tjejerna skall nämligen segla med som besättning från Antigua upp till Bermuda. En sträcka på 800 sjömil.

När vi kom ut på havet så hade vinden mycket riktigt minskat, men knappast vågorna. Det rullade på rejält där ute. Först ut att bli sjösjuk var Rosie. En halvtimma senare var det dags för Christine. Bå bilden ovan syns de båda liggandes utslagna på akterdäck. 

Dagens bana var 24 sjömil med bara sträckbogar. Vi började med 6 sjömil ut och sedan samma väg tillbaka. Detta upprepades sedan en gång till. Det dog nästan fyra timmar att ta sig runt.

Tredje dagens segling avslutas alltid med parad genom English Harbour. Efter målgång tog vi snabbt ner alla segel och satte på bomkapellen. Vi hissade upp diverse olika klubbflaggor och sponsorflaggor i riggen. Sedan paraderade vi genom English Harbour. Rosie, som är musiker, hade med sig en fiol och det var meningen att hon skulle spela på den under paraden. Mot alla odds lyckades hon faktiskt också göra detta. Men sjösjuka brukar ju gå över ganska snabbt bara havet lugnar ner sig.

Jag bifogar ett litet Youtubeklipp som jag tog med min kamera.

-Hur gick det då i regattan? Vi hamnade på fjärde plats i vår klass. Kanske skall vi inte tala så högt om antalet deltagare i klassen.

Rapporten från andra dagen kommer något försenad då vi haft stora problem med internet. Antagligen beror det på att det är många båtar och människor här i Falmouth Harbour just nu. Då blir internet lätt överbelastat.

Andra dagen blåste det hårt och sjön hade rest sig till 3-4 m. Det skulle visa sig gå hårt åt många av de deltagande båtarna.

Värst drabbades Blue Peter som bröt sin stormast. Det är den båt som syns på bilden ovan. Tre andra andra båtar bröt sina mesanmaster. En bröt sitt roder. En annan fick en så svår läcka att deras egna länspump inte klarade av vatteninflödet utan de fick begära hjälp. En kollision inträffade där en båt förlorade  en stor bit av aktern. Otaliga segel skörades m.m. Det var totalt ett femtontal båtar som bröt seglingen.
Trots alla skador på båtar inträffade turligt nog inga personskador.

- Hur gick det då för Amoeba?
Jo skepparen beslöt att inte delta på grund av det tuffa vädret. Hans båt är hans levebröd och skulle den skadas kan han inte få någon inkomst från sin charterverksamhet. Vi var långt ifrån den enda båt som stannade i hamn denna dag. Vad jag kunde se var det mellan 10-15 båtar som valde att inte segla.

Första dagens segling bjöd på både sol och regn. Och det var helt enligt prognosen.
Vår start gick 10.30 och banan var 24 sjömil lång. Först två halvvindsbogar och sedan kryss. På detta följde några slörben och sedan avslutades banan med bidevind in mot mål.

Att segla en båt som väger 52 ton är lite annorlunda mot att ratta Unicorn. Är den dessutom långkölad blir den inte direkt lättmanövrerad. Det visade sig snart att Amoeba behöver en hel del vind för att röra på sig. Under 10 m/s var det nästan omöjligt att segla. När det gick upp mot 15 m/s började det gå riktigt bra. Vi gjorde då bra fart på havvinden och loggade 10-12 knop. Så länge vi seglade halvvind höll vi ganska jämna steg med de flesta andra båtar, men det skulle snart bli ändring.
När kryssen började visade sig förmågan att ta höjd vara högst begränsad. Jag har aldrig tidigare varit ombord på en båt med så usla kryssegenskaper. De andra båtarna körde om oss till höger och vänster. Och snart låg vi långt bak i fältet. En sak som snart blev varse var att om vi gjorde under 6,5 knop kunde båten inte slå. Med 5 knop fanns det inte chans att få henne över stag. Då var man tvungen att vända genom att gippa istället.

Men trots dålig placering i resultatlistan hade vi trevligt ute på havet. Men det hade varit kul att vara på en båt med lite bättre prestanda.

En båt med bra prestanda är Lone Fox på bilden ovan. Den båten har två gånger tidigare varit totalvinnare av tävlingen. De hade startat en halvtimme efter oss och på kryssen körde om oss hur lätt som helst. Både betydligt högre och snabbare kunde de segla.

Lone Fox är faktiskt svenskregistrerad. Den amerikanska ägaren har en svensk fru, kanske är det därför.

Precis som musiker brukar kalla ett spelningsjobb för gig, så kallar seglarna här på Antigua det för gig när man skall gasta på någon båt.

Jag har fått ett gig på en 76 fot skonare som heter Amoeba. Båten ägs av John Bryson och det hans pappa som egenhändigt byggt den. Den har det ganska ovanliga skrovmaterialet betong.

Amoebas hemmahamn är Baddeck, Nova scotia i Canada. John livnär sig på att varje sommar segla charter uppe kring Baddeck. När så vintern kommer brukar han dra till Karibien och värmen.

Direkt efter regattans slut kommer Amoeba att segla upp till Bermuda och sedan vidare till Baddeck. Chartersäsongen startar första juni så det är inte så mycket tid man har på sig. Det är nästan 2000 sjömil från Antigua till Baddeck.

Vad jag skall göra ombord vet jag inte riktigt, men det ger sig. John har deklarerat att han inte tänker ta det där med tävlandet så allvarligt. Viktigast är att ta sig runt banan, ha kul och segla så att inget går sönder.
Det är nog en bra taktik eftersom det ser ut att bli ganska blåsigt väder under regattan.

Idag är det singelhand-segling medan det första riktiga racet går av stapeln i morgon torsdag. 

Igår hikade vi en av våra favoriter tillsammans med Kathy och John från Oceana. Vi har gjort hiken flera gånger förut, men den är väl värd att göras igen.

På eftermiddagen hade Coconut Telegraph sin årliga sammankomst. Coconut Telegraph är ett radionät för seglare i Karibien. Det går varje morgon 08.00 på SSB-frekvens 4060.
Varje dag är det en nätkoordinator som följer ett fastställt schema. Alla som lyssnar och vill kan sedan ropa in och ange båtnamn, namn på besättning och var man befinner sig. Det är ett bra sätt att hålla lite koll på var våra kompisar befinner sig.

Tyvärr sammanfaller detta nät tidsmässigt med det Skandinaviska nätet på 8182. Jag brukar därför försöka köra lite dubbelt ratta mellan de olika frekvenserna. Det har varit lite skralt med aktivitet på det Skandinaviska nätet på sistone och därför har vi mest kört Coconut nätet.

Alla Coconuts samlades vid 4-tiden på puben Mad Mongoose för en drink eller öl under happy hour. Stämningen var snart hög liksom ljudnivån.
Det var också trevligt att träffa en del människor i verkligheten som vi aldrig hade sett förut. Vi kände dem endast via radion.

Tyvärr blev vårt besök i St Martin kort, men vi kommer tillbaka.
Vi lyckades precis hinna in i tid för broöppningen 11.30. Efter passage fortsatte vi bort till Colline Nettle och ankrade utanför Brittis och Hjalles lägenhet.

En stund senare kom Hjalle förbi i Pingelina och bjöd in oss till middag på kvällen. Naturligtvis tackade vi ja. Vi passade på att ta en välbehövlig tupplur på eftermiddagen för att orka med kvällens aktiviteter.

Hjalles dotter Cissi med man Carl-Johan och Sigrid och Ivar, bjöd sedan på en fantastisk middag. En mycket trevlig kväll.
- Tack så mycket!

Eftersom vi gärna villa komma till Antigua i tid för "Antigua Classics Yacht Regatta" kollade vi vädret noga. Alla prognoser visade att vi hade en blåsig period framför oss. Att ta sig från St Martin till Antigua kan vara en av de tuffaste seglingar man kan göra i Karibien. Kursen är 130 grader vilket innebär att man måste segla med hårt inskotade segel i 100 sjömil.

Det började ganska bra med att vi kunde hålla bra kurs och fart mot Antigua. Under kvällen, när det mörknade, seglade vi i lä av den gamla svenskkolonin St Barth.

Men strax efter midnatt började sjön bli riktigt besvärlig. Vinden låg på 7-10 m/s och det var helt OK. Men den korta krabba sjön gjorde att vi förlorade nästan all fart. Vi gjorde inte mer än 3 knop trots fullt drag i seglen.

Till och med autopiloten som alltid är vår bäste vän hade svårt med styrningen. Ett par gånger gick Unicorn upp i vind och över stag. Ur kurs alarmet tutade och Unicorn gjorde en piruett på stället.

Vid 7-tiden på morgonen startade  vi motorn och lät den gå på 1400 varv/min för att ge oss lite hjälp på traven. Nu kunde vi iallafall  motorsegla i 5 knop.

Efter 26 sega timmar kunde vi angöra Falmouth Harbour just innan det mörknade. Vi var båda ordentligt trötta och somnade ganska omgående efter lite mat och ett glas välförtjänt vin.

Den tredje besättningsmedlemmen är helt OK med nattseglingar. Han tycker att vi äntligen fattat galoppen.

- Naturligtvis skall någon alltid vara vaken på natten då jag är som mest aktiv.
- Det är då jag föredrar att vara vaken.

Att husse och matte dessutom verkar öka ransonen av kattmat är bara som lök på laxen.
Morris tycker vi borde segla på natten betydligt oftare.

Lugnet har åter lägrat sig ombord. De sista dagarna i Charlotte Amalie blev minst sagt obekväma. Vinden gick mer och mer på sydost och det gjorde att det började gå in en besvärlig inbäring. Inte något som är farligt, men desto mer obekvämt. Unicorn rullade och hoppade så Anna-Karin klagade på att hon nästan blev sjösjuk. För att inte tala om alla sysslor ombord som blev dubbelt krångliga.
Bara att dricka sitt morgonkaffe innebar största största möjliga koncentration.  Ett bett i smörgåsen medan man intensivt stirrade på kaffemuggen beredd på att den kunde välta.
När vi åt middag ute i sittbrunnen var vi tvungna att använda bromsmattor för att säkra tallrikarna. Det behövde knappast ens göra när vi korsade Atlanten.

Men äntligen fick vi i förrgår en dag med lite mindre vind. Riktningen var fortfarande inte bra men det var tillräckligt OK för att vi skulle kunna motorsegla till St John och Francis Bay.
Droppen som fick bägaren att spilla över var att på samma dag vi lämnade kom fem cruise-ships in till stan. De är riktiga monster och har 3000-5000 passagerare ombord.
Inne i Charlotte Amalie ligger det hundratals guldsmedsaffärer, klädshoppar, souvenirbutiker + andra mer odefinierade affärer.  Nästan alla affärer har sin egen "inkastare" utanför. Denne man, eller lättklädda kvinna har som uppgift att se till att du tar steget över tröskeln in till butiken. Väl inne tar nästa person över.

Till deras försvar måste jag säga att de ändå verkade ha ganska bra koll på potentiella kunder. Om man släntrar förbi med en ganska urblekt T-shirt, några fransar på shortsen och är ganska brunbränd, ja då går man fri.

Observera det där med blekt T-shirt och fransar på shortsen gäller mest mig. Anna-Karin är mycket mer välklädd.

Vilken skön känsla var det inte när vi kunde glida in i den helt stilla viken och plocka upp en boj. Vi hade sluppit ut under de få timmar som vinden varit nere till acceptabel nivå för att gå emot den.

Nu är vinden tillbaka igen och det blåser stadiga 10m/s med byar och squalls upp till 15m/s. Men det gör oss inget Unicorn ligger tryggt i en vik där inte minsta lilla våg besvärar oss.

Igår kväll slapp vi dessutom laga mat. Nina och Pär stod för middagen. Vi var bjudna över till Osophine och blev bjudna på en fantastisk middag.

Förrätt: Foiegras med tillbehör.

Huvudrätt: Indisk kryddstark kyckling.

Dessert: Mörk choklad med ett glas rött vin.

Kan det bli bättre?

Vi sparade den traditionsenliga påsklunchen till påskdagen. På påskafton var vi lite trötta efter de nattliga äventyren med omankring som jag skrev om i förra inlägget.
Men på påskdagen var vi redo. Det började inte bra för vädret var uruselt. Hård vind och ihållande regn. Det betyder att man måste ha stängda fönster när man lagar mat. Det i sin tur innebär bastuvarmt och fuktigt ombord på Unicorn.

Men som tur var klarnade vädret upp något tills det var dags att sätta sig till bords. På bordet hade vi ägghalvor, sill, finhackad rödlök, crème fraiche, Jansson, knäckebröd, köttbullar m.m. Dessutom hade jag på förmiddagen trotsat regnet och tagit jollen in till affären för att köpa en liten flaska med snaps.

Vi hade bjudit in Nina och Pär från Osophine att dela lunchen med oss. Tillsammans hade vi en mycket trevlig och lyckad eftermiddag.

Annars är ankringen som vi ligger på utanför Charlotte Amalie ganska dålig. Det är mycket inbäring som gör att vi rullar ganska ordentligt här. Men vädret har varit så dåligt att vi inte velat flytta på oss. Vi vill inte heller gå in och lägga oss i marinan. Där kostar det för Unicorn 100:- USD/natt + el och vatten. Lite väl dyrt tycker vi.

Men i morgon ser det ut som om vi kan segla härifrån.