Nu har vi sjösatt Unicorn, och det känns väldigt bra att vara tillbaka i vattnet igen. Man slipper klättra upp och ned för stegen ett otal gånger varje dag.
Men först tillbaka till mitt försvunna bagage. Jag ringde flera samtal till flygplatsen på Tobago för att få någon sorts besked, men fick inga. Ingen kunde säga var väskan fanns, det enda jag fick höra var att jag skulle vänta till nästa måndag då ett Condorflyg skulle komma in från Frankfurt.
Det var det plan som Anna-Karin skulle komma med.
Jag mailade också till Condors kundtjänst i Tyskland och skrev både på tyska och engelska för att få besked. Trots upprepade påstötningar har jag ännu idag inte hört ett skvatt från dem. Minst sagt usel service.
När Anna-Karin anlände till Tobago på måndagseftermiddagen fick hon som vanligt gå till immigrationen. Precis som jag, fick hon bara två dagars uppehållstillstånd. Med det är lätt fixat när man väl har kommit fram till Chaguaramas. Anna-Karins väska dök sedan upp på bandet utan bekymmer.
När hon står i bagagehallen får hon syn på några väskor som står i ett hörn. Hon tycker sig sig känna igen min och går dit för att kolla. Mycket riktigt är det min väska som står där. Hur länge den stått där får vi aldrig veta.
Nu utbryter stor palaver Anna-Karin vägrar gå där ifrån utan min väska, men personalen är mycket misstänksamma och inte alls intresserade av att lämna ut den. Efter mycket tjafs lyckas hon iallafall få den med sig bara för att få nya problem med tullen. Väskan är full med båtsaker till Unicorn som räknas som YIT (Yacht In Transit). Det betyder att ingen tull eller moms behöver betalas.
Men Anna-Karin har inte rätta dokument och listor i sin hand. De papperen har ju jag som sitter i Chaguaramas. Återigen mycket dividerande innan Anna-Karin får med sig ett papper från tullen som vi skall visa upp på tullkontoret i Chaguaramas.
Men än är det inte slut. Anna-Karin skall ju flyga den den korta sträckan mellan Tobago och Trinidad. Nu med dubbelt tillåtet bagage till slut lyckas hon även med detta utan extra kostnader.
Att de också var lite sura för Anna-Karins dubbla handbagage är en annan historia.
Innan jag kan packa upp väskan blir det ännu en tur. Jag tar tulldokumentet från Tobago med mig till tullkontoret i Chaguaramas. Där vet de inte riktigt hur de skall hantera det hela. I alla fall så blir jag kommenderad att omedelbart inställa mig med väskan så den kan inspekteras.
Det är bara att promenera tillbaka för att hämta den. Problemet är bara att det är över två km fram och tillbaka. Att bära en väska på 22 kg den sträckan är inte att tänka på i värmen. Jag ringer Jesse James, men han har inga chaufförer tillgängliga. Jag försöker med watertaxi utan att lyckas. Anna-Karin kan inte hjälpa mig för hon är inte hemma. Hon har tagit bussen in till Port of Spain för att handla.
Det enda jag kan göra är att lasta väskan på vår lilla kärra och börja gå. Det är otroligt hett i den gassande solen och jag har ont i mitt skadade ben. På kontoret får jag sedan packa upp innehållet som jämförs mot min lista. Det går bra och allt stämmer. Först nu kan jag pusta ut och slappna av.
Genom Anna-Karins försorg har hon sparat tusentals kronor åt Condor då de sluppit extra kostnader för flyg och taxi. Att de inte bemödat sig med att svara mig är under all kritik.