Det känns skönt att ha fått ligga still här i St Martin en vecka nu. Det kändes som att vi varit på väg med kniven på strupen väldigt länge. Vi har varit tvungna att ta vartenda väderfönster som funnits för att ta oss öster ut. Sedan vi rundade sydvästra udden på Haiti har vi tagit oss 700 sjömil åt öster, mot förhärskande vind och vågriktning.

De enda dagar vi låg still och njöt var veckan på Ile a' Vache. När vi låg still i Dominikanska Republiken och i Virgin Islands var det för att försöka fixa vårt trasiga vant.

 Men har inte varit sysslolösa här heller det finns alltid en lista med saker som behöver fixas och underhållas. Igår var jag t.ex. uppe masten för att byta lampa i motorgångslanternan. Det visade sig att mer än så behövde bytas. Många års UV-strålning hade gjort materialet så sprött att det krävs en helt ny lanterna. Hoppas bara att jag kan hitta en med samma hålbild. Annars blir monteringen problematisk.

Idag står på schemat att hämta ut hyrbil och sedan åka till flygplatsen när mina föräldrar anländer. Sedan blir det fullspäckat program i två veckor.

Nu har vi vinkat av våra goda vänner Brittis och Hjalle. De har åkt till Sverige för ett tag. Jag körde dem till flygplatsen i deras hyrbil och lämnade sedan tillbaka den. Deras lägenhet är därför just nu obebodd. Men inte länge till, på måndag kommer mina föräldrar Ingegerd och Bo till St Martin för att besöka oss. De kommer att bo i lägenheten under sin vistelse här. Jag har inte träffat dem på över ett år så det skall bli kul att se dem igen. De kommer att stanna i två veckor.

Tyvärr hann vi inte träffa våra vänner Maggan och PG innan de också försvann till Sverige. Det får bli nästa gång. Men vi har gott om andra vänner här. Det ligger minst 20 båtar runt omkring oss där vi känner besättningarna mer eller mindre väl.

Vi brukar varje morgon checka in på ett radionät som heter ”Coconut Telegraph”. Genom göra det har vi fått ett brett nätverk i Karibien och det är till stor glädje för oss.

 Det finns också ett Skandinavist radionät som vi brukar vara med på. Det är skandinaviska båtar som seglar i området som pratar med varandra. Men det är inte alls lika många deltagare. Det verkar nu för tiden inte vara så populärt att installera SSB-radio i de båtar som kommer över varje år. Många använder sig istället av satellittelefoner och liknande. Vi tycker SSB-radion är oslagbar. När den väl är installerad kostar det ju inget att använda den. Nästan alla amerikanska båtar som anländer till Karibien varje år har SSB-radio. Det är bara ett fåtal som inte har det.

 Det är mycket sällan som vi inte känner minst en båt i varje vik där vi ankrar.

Nu har vi förflyttat oss igen och befinner oss i St Martin. Det tog oss 16 timmar hit, och vi kom fram vid tretiden på morgonen. Vi fick därför ankra utanför och vänta på första broöppningen som var 09.30. Ankarplatsen utanför bron är otroligt rullig och det blev därför inte mycket med sömnen. Nytt för i år är att den nya bron nu är på plats. Den går från flygplatsen rakt över lagunen. Det innebär att man måste passera två broar för att komma över till den franska sidan.

Annars gick seglingen bra. Eller rättare sagt så mycket seglat blev det inte. Vinden låg nästan rakt i näsan men det blåste bara 2 m/s. Alltså blev det motorn som fick göra det mesta jobbet. Men vi är ganska nöjda ändå. Anegada passagen kan vara en av de allra besvärligaste att göra i Karibien. Förra året när vi korsade den hade vi ganska eländiga förhållanden med hårt motvind och hög motsjö. Ibland kan man få vänta flera veckor innan det blir drägliga förhållanden.

Nu ligger vi på vår vanliga plats vid Colline Nettle på den franska sidan i lagunen. Igår var vi inne iland och fixade internet till båten. Vi ligger utanför Flamboyant – Le Village, ett resort, och från dem kan vi köpa internettid. Det är alltid mycket smidigare att slippa dra iland datorerna.

Vi passade också på att köpa en baguette rustik och en bit fransk ost. Det smakade fantastiskt gott med ett glas rött vin till kvällsmat. Att det skall vara så svårt att baka goda baguetter på andra ställen än i Frankrike. De baguetter som fanns att köpa i USA var den värsta sorten vi hitintills träffat på. Svampiga i konsistensen och ingen frasig skorpa som en riktig baguette skall ha. De var riktigt äckliga.

I fredags fick vi vårt nya vant. Det hade skickats ner till St Thomas från Seldén i USA. Det var enda sättet att få ett passande ändstycke till vår mast.
För att få det körde vi in med Unicorn till Benner Bay och la till vid varvets brygga. Det var en riktig rysare att ta sig in genom den smala kanalen som mestadels bara hade ett djup på 1,7-2,0 m.

När vi fått staget hissade Anna-Karin upp mig i masten för att sätta dit det. Det tog sin tid eftersom vantspridarens ändbeslag först måste plockas ut. Både toppvant och diagolvant löper ju genom detta beslag. Men det gick bra och till slut fick jag allt på plats igen. Men jag känner mig fortfarande lite öm i kroppen efter att ha tillbringat så lång tid i båtmansstolen.

 Efter avslutad montering körde vi för motor ut till Francis Bay på St John. Där träffade vi Cindy och Bob från båten Godspeed. Vi lärde känna dem i Barcelona 2006, men tappade senare kontakten med dem. Nu var det roligt att åter få se dem.

Igår motorerade vi upp till Virgin Gorda för att träffa våra goda vänner Ellen och Rob från Miclo III. Vi hade inte setts sedan april förra året så det var ett mycket kärt återseende. Ellen hade också med sig ett par nya Keen flipflops till Anna-Karin som hon köpt i USA. Anna-Karin överlämnade i sin tur en kolsyrepatron till Ellens Sodastream.

Skadorna på båten uppstod i en krock med en annan katamaran. Det skedde en mörk natt ungefär 100 sjömil väster om Ile a' Vache. Katamaranen på bilderna är tysk och ägs av en kille som heter Frank.

Den andra katamaranen är fransk och den såg vi När vi var på Ile a' Vache. Den hade ett hål rakt igenom skrovet stort så att man nästan kunde krypa igenom det. Det måste ha varit en fruktansvärd kollision.  Den franska båten läckte så mycket som 4-5 L/min. Även tyska båten sprang läck men jag vet inte exakt hur mycket det läckte. 

Vi har talat med båda båtarnas ägare och som väntat fick vi två totalt olika versioner. Fransmannen menar att tysken kört på honom och sedan smitit utan att ge några uppgifter. Tysken hävdar att fransmannen kört helt nedsläckt och inte kunnat ses. Han säger vidare att de föreslaget att de skull gå in till Boca Chicha gemensamt för att titta på skadorna. 

Det har helt säkert också varit en del språkförbistring. Fransmannen talade minimalt med engelska och tysken ingen franska. 

Helt klart är i alla fall att den tyska båten är den som kört in i den franska. Å andra sidan har fransmannen varit den som skulle väja.

Jag har tyvärr ingen bild på den franska båten.

Seglingen från Salinas till Virgin Islands blev mest motorsegling. Inte förrän på slutet fick vi bra seglingsvind.
Nu ligger vi ankrade i Brewers Bay alldeles vid flygplatsen. På dagarna kommer det och går plan hela tiden, men så fort det blir mörkt upphör trafiken nästan helt. Under natten kan något enstaka plan komma och gå. Vi störs inte mycket utan tycker det kul att se planen starta och landa på dagarna.

De två senaste dagarna har jag ägnat mig åt att göra rent botten. Den färg vi bättrade med i Deltaville var tyvärr inte av samma kvalitet som den som går att köpa i Trinidad. Det syns direkt var jag målat på med färgen från USA. Där växer det både sjögräs och havstulpaner. Det är ett styvt jobb att fridyka under båten för rengöring. Nästa gång skall vi se till att ta med lite extra färg från Trinidad. Jag har också passat på att byta anod på propelleraxeln.

Vi har också kontaktat Seldéns representant för Virgin Islands, Skip Thyberg. Han har beställt reservdelar till riggen från Seldén i USA. Problemet är att all vår rigg är metrisk och de använder inte det här. Det skall ta 4-5 dagar innan sändningen kommer. Under tiden fortsätter vi att beta av punkt för punkt på underhållslistan.

Antagligen tuffar vi in till Charlotte Amalie, huvudstaden, senare idag för att handla lite. Vi har bara två sjömil dit.

När vi anlänt till Salinas kom Devi omgånde förbi och bjöd in oss till middag på kvällen. Vi började också göra upp planer för de nästkommande dagarna. Vi bestämde oss för att hyra bil i 1-2 dagar för att kunna se mer av den vackra ön. Vi ville också besöka San Juan som är huvudstaden.Jag ringde därför hyrbilsfirman och bokade en bil.

När vi vaknade morgonen därpå började jag med den normala rutinen som är att kolla vädret. Det såg ut att bli väldigt lugnt och bra de nästkommande 30 timmarna. Men inte efter det. Högt nordligt svall samt ökande passadvindar skulle det göra det svårt för oss att segla mot Virgin Islands med vår skadade rigg.

Planerna fick snabbt ändras och det blev bara en kortare biltur. Vi åkte en bit upp i bergen och köpte Lechon. Nationalrätten i Puerto Rico är helstekt gris. Och det fullständigt kryllar av ställen där man kan köpa detta.

På väg tillbaka stannade vi först vid en supermarknad för handling och sedan vid en mack för att köpa några dunkar diesel. När jag körde ut från macken lätt det konstigt från bilens bakre del och jag fann det för bäst att gå ut och kolla. Vi hade fått punktering. Det var bara att last ut allt som fanns i bagageutrymmet och leta fram reservdäcket. Det var ett sådant där litet däck som bara får framföras i max 80 km/h. Men det gjorde inget vi var nästan framme. Bytet gick utan större problem och vid tvåtiden var vi tillbaka vid Unicorn igen.

Vi stuvade undan allt vi köpt och gjorde båten sjöklar. Vid femtiden lämnade vi sedan Salinas för att gå mot St Thomas i Virgin Islands. Det var trist att behöva lämna våra vänner och Puerto Rico efter så kort tid.

Morris i ölkartongen.

Som väntat gick det inte att fixa vårt trasiga vant i Dominikanska Republiken. Trots att den tekniske chefen Wilbert i marinan garanterade att det skulle vara möjligt inne i huvudstaden Santo Domingo. Han tog med sig vantet in till stan och sedan fick vi inte tillbaka det. Dagarna gick och jag tjatade varje dag. Och fick hela tiden till svar att i morgon tar jag med det.

Den dag vi hade bestämt avgång hade vi fortfarande inte fått det. Och då blev jag rejält sur. Det står i alla guideböcker vi har att man inte skall brusa upp och bli arg i Dominikanska, det anses som oerhört ohyfsat. Men nu hade jag kört den taktiken i fyra dagar utan resultat.

Till slut fick vi faktiskt staget tillbaka en timma före avgång.

 Det lustiga var att innan vi fick vår utklarering kom kustbevakningen ombord med en knarkhund. Vad den skulle leta efter fattade vi inte riktigt, normalt brukar man ju bli kollad vid ankomst. Morris var mycket upprörd eftersom han fick sitta i sin bur ute på bryggan medan hunden var ombord. Han gnällde högljutt.

Från Boca Chica seglade vi direkt till Bouqeron i Puerto Rico, en sträcka på 150 sjömil. Eller så mycket segling blev det inte, vinden blåste rakt emot men inte starkare än 2-3 m/s. Därför blev det motorsegling större delen av sträckan. Det tog oss 32 timmar innan vi var framme.

Det blev bara 2 nätter i Bouqeron innan vi seglade vidare. Vårt problem är att vår amerikanska cruisinglicens för Unicorn går ut den 23/3. Då måste vi vara ute ur Puerto Rico. Annars riskerar vi att tullen kräver skatt för båten. I USVI behöver vi ingen licens eftersom öarna är en skattefri zon. Därför kände vi oss lite stressade att så snabbt som möjligt ta oss öster ut. Även om vi hade två veckor på oss så spelar inte alltid vädret med och det gäller att passa på då tillfälle ges.

Vi själva har fått 6 nya månader i USA då vi checkade in till Puerto Rico.

Vi stannade till i Salinas för att träffa våra goda vänner sedan många år Devi och Hunter. Det var de som introducerade oss till vandring i Karibien , och vi har gjort otaliga hikes tillsammans med dem. Nu är de tråkigt nog på väg hem till USA för att sälja båten.

Planen var att stanna några dagar i Salinas, det är ett av våra favoritställen i Puerto Rico. Men det blev det inget med. Återkommer i morgon.

Det har blivit lite glest med inlägg sedan vi lämnade Ile a' Vache. Det beror till stor del på att vi varit igång med förflyttningar hela tiden. Det går visserligen att uppdatera via kortvågsradion, men det har varit ganska jobbiga och besvärliga seglingar och då har skrivandet fått lägre prioritet.

Det började med att hela 6 båtar gav sig iväg samtidigt från Ile a' Vache. I täten låg Raffles Light med Frank Virgintino. Han har skrivit de guideböcker som vi använder i det här område och det han inte vet om segling i Haiti och Dominikanska Republiken (DR) är inte värt att veta.

Vi hade alla kollat väder och det såg bra ut för de 140 sjömilen till Isla Beata i DR. En kallfront skulle komma in och då går den ostliga vinden ner i styrka och vrider mot nordost. Det började bra med motorsegling i ganska lätta vindar. Men snart tilltog vinden i styrka och blåste rakt emot. Dessutom fick vi en kort, brant och krabb sjö. Totalt miserabla förhållanden. Vi funderade på att vända men bestämde oss för att försöka fortsätta. I efterhand kan vi säga att det hade nog varit klokt vända. Kallfronten blev nämligen lite försenad och vi fick inte alls någon vindminskning. Hade vi väntat en dag hade det blivit mycket bättre.

Nu fick vi en tröttsam motorsegling på 36 timmar innan vi i mörker kunde ankra i Bay of Eagles. Vi sov några timmar innan vi hissade segel och kryssade 20 sjömilen ner till Isla Beata i DR.

Samma sak igen, sova tills första gryningsljuset och sedan iväg. Nu hade vi 70 sjömil att avverka till Las Salinas. Återigen med vinden mot oss, men inte rakt emot. Vi fick göra några slag på vägen. Sjön var besvärlig och jobbig där vi låg med hårt inskotade segel på bidevind. Denna segling tog 20 timmar innan vi klockan två på natten kunde ankra i Las Salinas.

 Nästa dag ägnades åt inklarering i DR och att städa upp båten. Sedan var det iväg tidigt för 70 nya sjömil till Bocha Chicha. Återigen en segling på 20 timmar i hård bidevind och ankring utanför marinan 02.00.

 Nu ligger vi inne i Marina Zar Par och fixar. Vi har varit två vändor till supermarknaden för att fylla på förråden . Vi har ju inte kunnat handla ordentligt sedan USA. Vi har också tvättat flera maskiner.

 Vad värre är att vi upptäckt en skada på riggen. Det hårda kryssandet har gjort att det ena diagonalstaget nästan gått av. Mer än hälften av kardelerna är av. Jag har varit uppe i masten och plockat ner det och vi väntar på besked om de kan laga det här. Problemet är T-ändstycket som är special för Seldén.

 Just de här diagonalstagen är de enda som är 6 mm på Unicorn. Alla andra vant är 8 mm. Just för 8 mm har vi alla möjliga reservdelar inkl. wire. Jag hade lätt kunnat tillverka ett nytt vant själv om det varit ett 8 mm som krånglat. Går det inte att laga får vi klara oss utan detta vant tills vi kommer till Puerto Rico. Det skall inte vara några problem om man seglar lite lugnare utan maxbelasting.