Vi har just nu ett svårt dilemma. Vi vill gärna åka till Sverige under några månader medan det är orkansäsong i Karibien. Problemet är att vi inte vet vad vi skall göra med Morris. Förra året fick han bo hos Boldly Go och Chimayo, men de är inte här just nu.

Vi gör allt vad vi kan för att hitta ett temporärt hem till honom, men det är svårt. Det tar 24-30 timmar för oss att åka till Sverige och vi vill inte gärna utsätta Morris får en sådan resa även om det är möjligt.

Vi hoppas att det trots allt löser sig på något sätt.

Som avslutning på Classic regattan och inledning på Antigua Raceweek anordnades ett s.k. ”Red Hat Party". Där kan man komma över de eftertraktade röda kepsarna från sponsorn Mount Gay Rhum.

Men inte utan biljett. Biljetter kan man få på lite olika sätt. Man kan t.ex. köpa romdrinkar i speciella barer vissa dagar. Då får man en biljett per drink. Fem biljetter ger en keps. Man kan också ha turen att få biljetter direkt av sponsorn vid vissa tillfällen.

 Vi hade varken gjort det ena eller det andra. Men som tur var hade våra kompisar Molly och Baxter samlat på sig ett lager av biljetter och var snälla nog att dela med sig av dem till oss. Vi kunde därför ställa oss i den långa kön för att hämta ut varsin fin röd keps.

Mellan klockan sex och sju på kvällen var sedan alla drinkar fria. Att bartendrarna hade fullt upp under den tiden är inte svårt att förstå.

Antigua Raceweek, som nu startat, är till skillnad från Classic regattan en segling för moderna båtar. Men vi har redan lämnat Falmouth Harbour och kommer inte att på något sätt delta eller vara aktiva under denna regatta. Vi har istället gått runt hörnet på Antigua och ligger ankrade vid Green Island. Där skall vi vila upp oss och ägna oss åt båtunderhåll.

Äntligen har internet hoppat igång igen. Kanske beror det på att många båtar redan lämnat Falmouth Harbour. Hastigheten är inget att hurra för, men det funkar i alla fall.

Det känns skönt att regattan är till ända och vi kan starta att ägna lite tid åt Unicorn.

Jag kan inte nog understryka hur nöjd Anna-Karin var efter sin segling ombord på Rainbow. Hon har haft ett leende på sina läppar ända sedan hon kom iland.

Jag har också haft förmånen att få träffa flera personer i besättningen. En av dem är kaptenen Mark. Han kommer från Irland och talar med en mycket distinkt irländsk accent. Han har ett av de allra mest eftertraktade jobben i hela seglingsbranschen. Det vet han säkerligen också, men när vi träffar Mark ute på bryggan tar han sig utan vidare tid att stå och småprata med oss i en halvtimma. Han är glad över att Anna-Karin tagit så många fina bilder ombord.

Det sagt av en kapten som i de flesta regattor har en eller två helikoptrar hägnades ovanför Rainbow med flera proffsfotografer ombord.

En annan var chefsstewarden Ina. Hon kommer från Finland men har också bott i Stockholm. Hon talar därför perfekt svenska.

Kanske är det så att vi representerar det lite enklare seglarlivet långt borta från världskändisar som kommer ombord och skall bli underhållna.

Vi hoppas att ni tycker om bilderna i albumet, det har tagit mig mycken möda att lägga ut dem.

Igår var det den sista seglingsdagen i Antigua Classic Yacht Regatta. Idag återstår bara Gig-racing, Cream tea party och prisutdelning.

Igår var också den dag då Anna-Karin fick följa med ut på J-båten Rainbow. Klockan nio på morgonen fick hon infinna sig för att prova ut sin seglingsuniform. På båtar av Rainbows kaliber har besättningen alltid enhetlig klädsel och det gäller även gäster som kommer ombord. Uniformen för dagen bestod av mörka shorts och röd t-shirt allt av märket Pelle Pettersson.

Starten för Rainbow gick sedan 11.00, det är den sista starten. De minsta båtarna startar redan 10.00 och sedan är det nya starter var 15:e minut.

Första märket låg 5 sjömil ut och det var en halvvindsbog. Rainbow dundrade på i 12-14 knop och tog omedelbart ledningen bland båtarna i sin start. Det dröjde sedan inte länge förrän de båtarna i närmast föregående blev upphunna. De flesta båtarna i tävlingen har AIS så jag kunde live se Rainbows progress genom fältet.

Dagens bana var 24 sjömil lång och ungefär efter halva sträckan var Rainbow förbi alla andra båtar. Det tog inte ens två timmar att ta sig runt banan och snittfarten blev nära 14 knop. Då skall man ha med i beräkningen att Rainbow seglade i crusingläge, inte racing. Det på grund av att själva tävlingsmomentet inte är den stora saken i den här typen av regatta. Det innebar att man inte använde sina racingsegel och också seglade med mindre segelyta än vad som är möjligt. Spinnaker användes inte heller på undanvindarna.

Båten seglades oerhört proffsigt av sin besättning och alla i nyckelpositioner kommunicerade hela tiden via headset.

Anna-Karin fotograferade med sin Canonkamera så länge som batteriet räckte. Tyvärr har hon inget att byta med. När batteriet var tömt fick hon fortsätta med min lilla Pentax.

Som vanligt är internet mycket långsamt, och det är med nöd och näppe jag lyckats lägga ut detta. Det finns många fina bilder som jag gärna skulle vilja ta med, men det får vänta.

Dag tre var Anna-Karin ute på Grayhound. Det är en ganska märklig båt som är byggd så sent som 2012. Men bygget är en replika och den ursprungliga Grayhound byggdes redan 1776. Typen kallas för Cornish Lugger.

Båten byggdes i Millbrook, Cornwall på ett varv där det finns kunskap om hur träbåtar byggs enligt gammal tradition. Det märks verkligen när man kommer ombord att man försökt efterlikna originalet så mycket som möjligt. Här är det minsann inget finlir när det gäller snickerier och inredning. Allt är grovt tillyxat ungefär som man föreställa sig att det såg ut på 1700-talet.

Det finns inga winchar eller andra bekvämligheter som underlättar livet på moderna båtar. Allt sköts med muskelkraft, rep och taljor. Det är tungt jobb att segla en så stor båt det viset. Det enda som man gjort avkall på är att båten har en motor. Grayhound är 65 fot lång och väger enligt pappren 52 ton. Fullastad ligger vikten på över 60 ton. Båten ägas av Freya och Marcus som bor ombord med deras 3-årige son.

Internet är minst sagt skakigt här i Falmouth Harbour med så många båtar som försöker komma online samtidigt. Det gör det svårt att få de bilder jag skulle önska. Men titta också under länken nedan så finns det fina bilder på Grayhond.

Idag är det den stora dagen för Anna-Karin då det blir segling ombord på J-båten Rainbow.

Den andra regattadagen var Anna-Karin ute och seglade på en 54 fots ketch som heter Desiderata. Designen är från 1944 men just denna båt är byggd 1976.

Vinden hade ökat och låg denna dag på stadiga 25 knop med upp till 30 i byarna. Många av båtarna i regattan har ganska låga fribord och är mycket blöta att segla i friska vindar. Så också Desiderata. Anna-Karin kom tillbaka helt genomblöt, liksom resten av besättningen.

Det hårda vädret gjorde att flera båtar fick problem med utrustningen. Vanligast var skörade segel. På Desideata skörade man focken strax innan start. Som tur var hann de få upp en ny precis före startskottet.

Anna-Karin kunde inte använde sin Canon systemkamera ombord, det var alldeles för blött. Det var tur att hon också hade tagit med sig min lilla vattentäta Pentax. Utan den hade det inte blivit några bilder.

På kvällen hade våra kompisar Trudy och Dave från Persephone anordnat en jollekonsert. Trudy sjöng och Dave spelade gitarr. Det var mycket proffsig gjort och det hade hyrt in både ljud och ljusanläggning. De stod uppe på taket till Bodaicious som är en motorbåt passande för ändamålet.

Som mest var vi ett hundratal jollar som hängde bakom Bodaicious. Jag har lagt ut ett litet klipp från konserten.

Just medan jag skriver detta är Anna-Karin på väg ut till start. Denna gång ombord på Greyhound, en 64 fots 3-mastad Cornish Lugger.

Nu är första dagens tävlingar avklarade i Antigua Classic Yacht Regatta. Varken Anna-Karin eller jag var med och tävlade, men ändå i högsta grad närvarande ute på banan.
Vi hade blivit inbjudna av våra vänner Lindsey och Morgan att följa med ut på deras båt och titta på tävlingarna. Att vara med på deras båt var ett äventyr i sig. De äger en katamaran som är 20 m lång. Hur bred den är vet jag inte exakt men båten är gigantisk.

När vi kom ut blåste det friskt och vinden låg på ungefär 25 knop (12-13 m/s). När Morgan gav gas på de båda motorerna och gick rakt mot vinden kom båten lätt upp i 15 knop. Det innebär att den vi hade 40 knop över däck, rena stormen. När vi körde med vinden var vår fart 24 knop. Det var verkligen en upplevelse.

Naturligtvis är en katamaran perfekt som fotoplattform eftersom den inte rullar så mycket. Anna-Karin brände av många hundra bilder. Det kommer att ta ett bra tag att sortera upp dem.

Anna-Karin har en enastående förmåga att nästla sig in och få segla med på de mest fantastiska båtar under regattan. Förra året var det en W 80, Wild Horses. Detta år kommer hon att, håll i er nu, segla på en J-båt som heter Rainbow. Det är för de flesta seglare en ouppnåelig dröm. J-båtar en den klass som i början på 1900-talet användes i Americas Cup. Sedan blev det allt för dyrt att bygga och segla dessa båtar. Idag är J-klassen miljardärernas egen lekstuga.

Rainbow är 40 m lång, 6,4 m bred, djupgående 4,5 m och masthöjden är hissnande 54 m. På kryssen för hon 950 m² segel och på undanvind hela 1500 m². Rainbow är en replika på den ursprungliga båten och byggd så sent som 2012.

Nu har vi anlänt till Antigua. Vi hade en ganska bra segling från St Martin även om vi låg på dikt bidevind hela vägen. Under natten kunde vi beskåda en nästan fullständig månförmörkelse.

De sista tolv timmarna vred vinden emot och vi fick slå. Det stod ganska snart klart att vi inte skulle hinna in till Falmouth Harbour före mörkrets inbrott. Därför beslutade vi att ankra för natten utanför Jolly Harbour.

Utanför Jolly Harbour ligger en partybåt ankrad. Den används som nattklubb. Vi hade hört talas om den och att andra seglare blivit störda av musik på hög volym. När vi kom in på tisdagskvällen verkade allt lugnt så vi bekymrade oss inte nämnvärt. När vi gick och la oss var det fortfarande tyst. Jag var uppe och drack vatten vid ettiden på natten, fortfarande lugnt. Men vid ca. halvtvå började man spela. Men det lät väldigt konstigt. Inte direkt någon nattklubbsmusik utan ett hopkok av alla möjliga konstiga låtar. Dessutom bröts musiken flera gånger mitt i låten och man satte igång något annat. Vi undrar om det möjligen var personalen själva som hade något privat party. Inte förrän vid fem på morgonen tystnade musiken.

Trots detta sov vi ganska gott. Vi var ju trötta efter ett dygns segling. På onsdagsmorgonen tuffade sedan för motor in till Falmouth Harbour. Där var det invigningsparty för Antigua Classic Yacht Regatta på kvällen. Första start är idag torsdag.

Igår var vi ute och hikade vid Loterie Farm. Anna-Karin och jag gick en lite längre och svårare led medan mina föräldrar tog en kortare som gick på plan mark. Här syns Anna-Karin i ett brant parti där man fick hålla sig i ett rep.

Här har vi nått toppen och har fantastisk utsikt.

Belöning fick vi när vi kom ner till restauranagen. Jag åt en av mina favoriter, lever med Bacon.

Också Anna-Karin åt favoritmat. Seafood platter med sashimi, rökt lax, bläckfisksallad och räkor med cocktalsås.

Denna båt har stått på land i många år vid Oyster Pond på St Martins östra sida. Antgligen har den spolats upp på land i någon orkan. Nu är den med hjälp av linor och stöttor upprätad så den står horisontellt.

Att någon bor ombord är helt klart det syns klara spår av det runt båten. Om det är den ursprungliga ägeren eller någon annan vet vi inte. Vi knackade inte på för att fråga.

Idag har jag  varit uppe i masten och bytt motorgångslanterna. Inte bara glödlampan utan den kompletta lanternan. Det krävdes tre resor upp och ner i masten innan allt var klart.
Anna-Karin klagar på ömma armmuskler. Jag klagar på en sårig hand eftersom jag skar mig så blodet droppade ner på däck.

Igår blev jag insatt i min bur fast Anna-Karin och Håkan vet att jag inte tycker om det. Sedan satte de ner buren i jollen och körde iland med mig. Det tyckte jag var lite läskigt så jag började jama. Sedan fick jag åka bil till det där hemska stället där jag har varit några gånger förut. Det luktar konstigt där och och jag kan höra en massa hundar som skäller.

Först kom syster Angie och drog ut mig ur buren. Jag spjärnade emot så mycket jag kunde, men det hjälpte inte. Hon satte mig på en våg för hon skulle kolla min vikt. Jag tyckte att det hade hon inte med det att göra så jag försökte rymma. Det gick inte. Det visade sig att jag vägde 4,5 kg.

 Sedan fick jag gå in i buren igen. Jag tryckte ihop mig allra längst in och hoppades att ingen skulle se mig. Efter en stund kom veterinären, honom tycker jag inte alls om. Han hittade mig och jag blev utsläpad en gång till. Han klämde på mig och lyssnade på mitt hjärta med en konstig sak.

När det var klart stack han mig med en hemsk spruta i nacken och sprutade in en vätska. Nu trodde jag att det var färdigt, men det var det inte. Två gånger till fick jag sprutor fast nu stack han mig i baken istället. Fattar han inte att det gör ont?

Sedan kom Angie igen och höll fast mig medan veterinären klippte mina klor. Vet dom inte att jag behöver mina vassa klor?

Nu var det äntligen klart och jag fick åka hem till Unicorn igen. Det var en jobbig förmiddag och jag var tvungen att gå och lägga mig och sova resten av dagen.

Igår hade vi en full dag. Vi började med att på morgonen åka in till Philipsburg och titta där. Just denna dag låg fyra stora cruiseskepp inne, men vi har sett så många som elva samtidigt.

Vi stannade några timmar och strosade runt på affärsgatorna inne i stan. Vi trodde att priserna skulle ligga ganska högt på grund av alla cruisepassagerarna, men det var tvärt om. Konkurrensen är så hård att det har pressat ner priserna. Både vad det gäller mat och dryck, men även på kläder och annat.

När vi tröttnat på shopping åkte vi tillbaka till Cole Bay för lunch och bad. Vi valde ett ställe som vi fått tips om av vår kompisar. Det kallas för The Bus, beroende på att baren är inrymd i en gammal buss. Där åt vi en god lunch och drack några kalla öl. Efter maten blev det några dopp i havet och lite solbad.

När vi var nöjda med detta åkte vi hem. Vi behövde släppa ut Morris så att han fick rasta av sig lite och gå på sin låda. Men vilan varande inte länge. Vid sextiden på kvällen lastade vi på nytt in oss i bilen för att åka till Grand Cas. Där är det varje tisdag under säsong street party. Man stänger av huvudgatan för trafik och den fylls sedan med diverse olika aktiviteter. Det är allt ifrån lokala band som spelar, fullt med matstånd där man kan köpa allt möjligt gott, lokala hantverkare som säljer sina varor m.m.

Vi testade accras gjorda på lambi (havssnigel) och de var jättegoda. Till det drack vi ett glas ti-punch. Alla tyckte väl inte att den var lika god.

De flesta fredagar när vi är i St Martin brukar vi åka till Yacht klubben för en sundowner under happy hour. Så också nu i fredags. Ett av nöjena är att se på de båtar som vid broöppning går in i lagunen. Bron öppnar öppnar 17.00 och då gäller dit att vara på plats.

Denna gång var det extra trevligt för vi hade bestämt träff med Debby och Bob från Chamayo. Vi hade inte sett dem på över ett år. För två år sedan hjälpte de till att ta hand om Morris när vi åkte till Sverige. Morris bjöds på lyxkryssning till Tobago Cays med obegränsad tillgång på mat. När vi återsåg honom hade han blivit en riktig tjockis. Vi fick börja ransonera maten och det gillade han inte.

Med oss på klubben var förstås också mina föräldrar. Vi träffade också Barbro och Pekka från den svenska båten Corona AQ.

Igår tog vi en biltur upp till den högsta punkten på St Martin. Den heter Pic Paradis och ligger 424 m.ö.h. Men det gick inte att köra hela vägen upp till toppen. När det var ungefär 1 km kvar blev vägen så dålig att det inte gick att fortsätta med vår lilla KIA. Hade vi haft en bil med högre markfrigång hade det gått, men nu var det bara att parkera och börja gå.

Det var ganska jobbigt att gå upp för den branta backen i värmen. Men så här högt upp fläktade vinden skönt. Alla klarade galant att ta sig upp även om det tog sin tid. Belöningen kom sedan med en vidunderlig utsikt över hela St Martin.

På väg hem stannade vi till vid Loterie Farm för lite förfriskningar. Det smakade bra.

På kvällen promenerade vi över till restaurangen på Flamboyant Village och åt Moule Frites. Det serverar de bara på torsdagar. Det smakade fantastiskt gott.

Nu har mina föräldrar anlänt till St Martin. Resan hade gått bra, men de var förstås lite trötta. Vi mjukstartade första dagen med att åka till en fin strand för att ta ett dopp i havet. Vi stannade inte länge innan vi åkte tillbaka till lägenheten för lunch.

På eftermiddagen låg de vid poolen en stund.

Anna-Karin och jag tog då bilen ner till Cole Bay för att besöka Island Waterworld och Budget Marine. Vi hade sådan tur att vi hittade en exakt likadan motorgångslanterna som den trasiga. Det gör monteringen mycket enklare. Men jag måste ju under alla omständigheter upp i masten.

Vi stannade också till vid den stora supermarknaden och kunde där göra ett riktigt fynd. De sålde 24-burkars ölflak för bara 9 US dollar. Det var det Mexikanska märket Corona. Vi köpte direkt tre flak, men vi får nog åka tillbaka för ytterligare några.