Häromdagen åt vi Oil Down. Det räknas som Grenadas nationalrätt. Några crusiers fixade allt tillsammans med Devin, en lokal kille, som kan det här med att laga Oil Down.

Det är ett långkok som står och puttrar över öppen eld i några timmar. Ingredienserna är fläsk-och kycklingkött, grissvansar, brödfrukt, kokosmjölk, selleri, timjan, lök, vitlök och stark chili. Nu är det så att inget är skrivet i sten vad det gäller receptet på en Oil Down. Man lägga till och dra ifrån efter tycke, smak och tillgång på råvaror.

Det blev en mycket god och mustig Oil Down som vi på eftermiddagen avnjöt på Calabash Beach. När det blev för varmt tog vi dopp i havet för att svalka oss.

Det enda som inte var bra var att Anna-Karin blev biten av antingen moskiter eller myror på fötterna. Morgonen efter var speciellt den ena foten svullen som en fotboll. Hon hade värk och det kliade förfärligt. Nu några dagar senare har svullnaden gått ner och hon känner sig bättre.

Gårdagen ägnade jag åt att hjälpa Diane som var en av de som tog hand om Morris i somras. Vi tog ner hennes akterstag och jag kapade av det och monterade isolatorer. Detta för att hon skall kunna använda staget som antenn till SSB-radion. Det tog sin tid då det är lite pilligt jobb att få Sta-Lok kopplingarna på plats. Det gäller ju att inte staget ramlar ner ute på havet.

Som tack för hjälpen bjöd Diane oss på middag inne i Secret Harbour Marina på kvällen. 

 Nu är det färdigt.

Nu har vi anlänt till Grenada och Prickley Bay. Efter vi hade checkat ut hämtade vi våra taxfreevaror och fick skjuts av Lee från Allegro hem till Unicorn. Det tar mindre än en minut med jollen över viken, men skall man promenera är det betydligt längre. Man måste runda botten på viken och det är en het vandring.

Efter vi lastat ombord allt släppte vi förtöjningarna och gick för motor ut till Scotland Bay. Där ankrade vi och sov till klockan fyra på morgonen. Vi drog upp ankaret och gick för motor ut på öppet hav. Som vanligt fick vi tuffa på en timme för att komma ut från det lä som Trinidad ger. Man får vara på helspänn i mörkret då vattnen trafikeras av flera ”piroger” med fiskare. De kör i hög fart utan någon som helst belysning. De är också svåra att se på radarn. Vi hade flera stycken som passerade oss alldeles nära. Vi kan bara hoppas att de ser våra lanternor och håller undan.

Vid femtiden hissade vi segel och stängde av motorn. Vi ville inte köra längre för jag kom på att jag glömt att lufta propelleraxeltätningen. Det är inte bra att köra för länge utan att göra det. I början gick det inte så fort, bara 3-4 knop, men tack vare två knops medström gjorde vi bra fart över grund.

När det ljusnade kom det lite mer vind och vi gjorde riktigt bra fart. Hela dagen höll vinden i sig och vi hade fantastiskt fin segling över. Trots att det nästan inte gick någon sjö kände den ena halvan av besättningen lite sjösjuka efter att inte ha seglat något på ett halvår. Morris klarade sig som vanligt utmärkt. Han sov mest hela tiden och vaknade bara till då och då för lite mat.

Vid halv sex-tiden kunde vi droppa ankaret i Prickley Bay och ta en sundowner. Vi stannar här ungefär en vecka innan vi fortsätter norr ut. Idag står det loppmarknad med båtprylar på programmet och senare i eftermiddag skall vi träffa Donna och George som hade hand om Morris häromåret.

Som vanligt hittar vi nya saker som inte fungerar som de ska och som behöver fixas. Igår testade jag kontrollen till ankarspelet i fören och inget hände. Kontrollerna vid ratten fungerade så jag visste att det inte var själva spelet som var problemet. Det visade sig vara ett av de 9 stiften i den ”vattentäta” kontakten som helt enkelt korroderat sönder och gått av. Inte enkelt att reparera då kontakten där stiften sitter inte går att vare sig öppna eller byta. Det innebär att hela kontrollen inkl. kabel och kontakt skulle behöva bytas. En ny kostar 220 $. Men inte ens det var ett alternativ då Budget Marine här i Chauguaramas inte hade något passande hemma.

Istället fick jag snickra ihop en hemmagjord lösning som åtminstone håller tillfälligt, en by-pass. Jag gjorde ett litet hål i höljet på kabeln som går till kontrollen och kunde då peta fram den tråd som gick till det avbrutna stiftet. Den klippte jag av och skarvade ihop med min by-pass tråd. Denna tråd leddes sedan förbi honkontakten och ner till utrymmet där reläer och styrkablar finns. Där kunde jag koppa ihop den med rätt tråd och då fungerade allt igen.

Jag kan ju också passa på att nämna att halva arbetet utfördes under gassande obarmhärtig sol, andra halvan liggandes på rygg längs framme i förpiken. Där finns ett litet svåråtkomligt utrymme där kopplingsplintarna till ankarspelet sitter monterade.

I sammanhanget kan jag också berätta att häromdagen fungerade inte manövreringen av akterankarspelet heller. Den gången var det en minuskabel som släppt från en kabelsko. Ganska lätt att laga, med desto svårare hitta. Ankarspelet i aktern använder vi i princip aldrig så det felet var inte lika allvarligt som problemen spelet i fören.

Jag har skrivit om det förut, men det tål att upprepas. Här i Trinidad tycker vi det är en förutsättning med luftkonditionering för att det skall bli något gjort. Vi gör utomhusjobb tidigt på morgonen och när det blir för varmt drar vi oss inomhus och fortsätter med olika jobb i behaglig temperatur. Det är också väldigt skönt att kunna sova utan att det blir för varmt.

Snart är det dock slut på den konstgjorda kylan. Om några dagar lämnar vi Trinidad och seglar upp mot Grenada. Men det innebär också att det blir torrare luft och inte lika hög temperatur. Det är därför inga problem att klara sig utan AC.

Nästan allt är klart för avfärd, men det återstår en del bunkring. Anna-Karin skall idag åka in till ett stort köpcenter för att handla. När vi tullat ut skall vi också hämta upp de taxfreevaror som vi redan beställt.

Igår gav jag mig på jobbet att byta den läckande cirkulationspumpen för motorkylningen. Jag har dragit mig för det ett tag eftersom jag vet att det inte är ett alldeles enkelt jobb. Pumpen sitter relativt lättåtkomligt, men det är ändå ett pilligt jobb. Dessutom måste kylsystemet tappas på vatten. Men andra ord allt vatten rinner ner i kölsvinet. Efter några timmars jobb satt iallafall den nya pumpen på plats.

Ny kylarvätska kunde fyllas på och motorn provköras.

En lustig sak var att vid morgonens radionät gav en brittisk båt bort 2 dunkar med kylarvätska. Det passade ju alldeles utmärkt. Det var precis vad vi behövde och nu slapp vi därför köpa någon. Ibland har man lite tur.

Provkörning av motorn visade att allt så här långt är tätt. Vi får hoppas att det håller sig så när vi kör lite längre med last på motorn.

Idag står jollereparation på programmet.

Vår gamla AIS sändare/mottagare uppvisade månaderna före färd till Sverige tecken på att något var fel med den. Mottagning krånglade aldrig, men däremot sändningen. Den sände lite grann när den hade lust. Ibland kunde den fungera bra några dagar ibland gick sändningen inte att få igång överhuvudtaget.
AIS:en hade vi köpt på Westmarine i USA och den gick som deras eget märke Westmarine AIS. Men själva lådan var inget annat än en True Heading CTRX. Jag tog därför kontakt med True Heading i Stockholm för att höra om de möjligen kunde felsöka på den.

Jag gjorde mig också omaket att ta lådan i mitt handbagage då jag flög till Sverige. När jag fick svar från True Heading ville de ha 900:-/timme + moms för att titta på den. Naturligtvis exklusive eventuella delar. Jag hade redan öppnat lådan för att titta och sett att det fanns i stort sett bara ett enda kretskort i den. Om det var trasigt skulle det bli en dyr historia. Att få den reparerad skulle då snart närma sig kostnaden för en helt ny.

Vad vi också märkt med vår AIS var att vi inte nådde ut speciellt långt. Det berodde på antennens låga placering i på akterpushpiten. Jag hade testat att köra den på VHF-radions antenn i masttoppen och då nådde vi mycket längre. Men för att köra båda enheterna på samma antenn krävs en splitter.

Vi satsade därför på att köpa en ny AIS med inbyggd splitter. Vad den vidare har är inbyggt wifi. Det innebär att vi kan ansluta dator och surfplatta till den trådlöst. Riktigt bra är det att kunna ansluta surfplattan som vi kan ha med oss uppe i sittbrunnen. Vi slipper då ha igång den strömslukande laptopen.

I surfplattan använder vi samma plattform som i datorn, OpenCPN. Vi har testat och det fungerar alldeles utmärkt att trådlöst ta emot AIS-informationen. Positionen fås från surfplattans inbyggda GPS. När vi kör laptopen får vi både AIS- resp. GPS-signal via den trådlösa anslutningen.

Om någon vill se vår position kan man gå in på www.marinetraffic.com sök där på antingen Unicorn eller på MMSI nr. 265514270. Då ser ni vår position så länge vi har kontakt med en landstation.

Nu har det gått ett bra tag sedan senaste inlägget. Vi har hunnit återvända till Trinidad där arbetet med att få Unicorn klar för sjösättning omgående startade. Som vanligt stod polering, bottenmålning m.m. på programmet. Som alltid är det hett och ganska hög luftfuktighet i Trinidad. Mitt på dagen är det nästan omöjligt att utföra något utomhusarbete. Då får man istället hålla sig inne och fixa med annat. Richard, AC-killen,kom punktlig dagen efter vår ankomst med vår hyrda AC-anläggning. Den gör livet ombord högst uthärdligt i hettan.

Varje dag startar arbetsdagen prick 06.00. Då är det precis så ljust att det går att sätta igång. Temperaturen är också ganska behaglig. Efter klockan tio börjar det bli för varmt för att fortsätta och man får gå in för att kyla av sig. Efter klockan fyra är det åter drägligt utomhus. Men strax efter sex mörknar det och då är det tid för duschen.

Efter knappa två veckor var vi så långt komna att vi kunde sjösätta. Arbetet var inte klart, det återstod ännu polering av sittbrunn, överbyggnad och en hel del andra större eller mindre projekt. Vi betar nu av listan punkt för punkt och tiden börjar närma sig när vi är klara för avfärd norr ut.

Denna gång har vi inte känt samma tidspress som de tidigare åren. Då har vi så snabbt som möjligt velat komma upp till Grenada för att hämta Morris. I år har vi inte behövt göra detta. Morris fick skjuts från Grenada till Trinidad ombord på Partners. En stor fin Kadey Krogen trawler (motorbåt) som ägs av våra vänner Lavinia och Richard. Det gjorde att Morris kom ombord redan dagen efter vi anlänt till Chaguaramas.

Morris är inte helt förtjust vid att Unicorn först stod på land och nu ligger i Coral Cove Marina. Han får nämligen inte springa fritt som han vill. Vi trodde att det var OK uppe på land, men uppe i USA visade Morris att han inte hade några som helst problem med att springa elegant upp och ned för den branta stegen. I marinan är det naturligtvis enkelt för honom att hoppa över till bryggan eller grannbåtarna.

Trinidad tar det här med importerade djur allvarligt och Morris får endast vistas i landet om han aldrig lämnar båten. Därför har han ständigt på sig sin sele och får vackert sitta i sitt koppel då han är ute. Det är inte populärt. Vi vill heller inte att han skall gå iland då det finns en koloni av vildkatter i marinan och de kan ha alla möjliga sjukdomar som vi inte vill att Morris skall få.

I år, liksom förra, året lyckades vi tajma sjösättningen till just den dag som marinan hade party för sina kunder. Det innebar att vi bjöds på fria drinkar, mat och underhållning, Inte illa!