2015 Karibien - juni 2015
söndag 28 juni 2015 - Skrivet av Håkan Börjesson
Pigroast

Igår kväll var jag och en hel skock andra cruisers på Pigroast. Den hölls på Wets Indies Beer Company. Det är en ganska nyöppnad pub och också ett microbryggeri. De är specialiserade på olika sorters ale. Se länk nedan.

För bara 60 kronor fick man en jätteportion grillad spädgris inkl. tillbehör. Det var verkligen mört och gott kött. Man fick också en stor bit av den knapriga och goda svålen.
Ölen som serverades gick inte av för hackor den heller.

Jag testade:

- Winward Indian Pale Ale
- Rouge Pirate
- Dark Roots

Alla mycket goda och smakrika på sitt sätt.

En lite rolig sak var att när jag anlände satt Dave från Merlin och mumsade på en rejäl portion. Det var ju Dave och Donna som hade hand om Morris förra året. Nu hör det saken att Donna och Dave är vegetarianer. Just nu är Donna hemma i Boston för att jobba som sjuksköterska medan Dave stannar ombord och tar hand om deras katt Cocoa.

Detta är andra gången på en vecka som jag kommer på Dave med att hugga in på maträtter som knappast kan kallas vegetariska. I fredags stod en stor saftig hamburgare på menyn för honom. När jag skrattande konfronterar Dave med detta log han bara lite snett och förklarade lite urskuldande att detta var ju det enda som fanns på menyn. De hade inga vegetariska alternativ.

Men jag klandrar honom inte. Passa på, Donna kommer inte tillbaka förrän om tre månader. Då lär det bli ett abrupt slut på köttätandet.

Vi har ett par gånger förut träffat cruisers som stolt förklarat att de blivit vegetarianer. Av de fem besättningar vi känner som gjort detta är det ingen som klarat att hålla ut mer än max några månader.

Länkar
Övrigt West Indies Beer Company
Kommentera inlägget
fredag 26 juni 2015 - Skrivet av Håkan Börjesson
På bättringsvägen

Nu börjar förkylningen släppa och jag känner mig bättre. I natt kunde jag sova utan att behöva ta nässpray, det kändes skönt. Hostan sitter i även om också den börjat släppa något. Om en dag eller två är jag nog helt fit for fight igen.

Då är dags att återigen ta sig ann listan med båtprojekt. Det finns alltid saker att göra och listan fylls hela tiden på.

Dessutom har vi fått ett nytt uppdrag från en svensk tidning som heter Kattliv. De vill ha en artikel om skeppskatten Morris. Jag håller som bäst på att fundera på upplägget.

Igår gjorde kustbevakningen en räd i viken. 5 båtar fick lov att flytta på sig för de påstods ligga i farleden. Under våra år på Grenada har vi aldrig hör talas om någon farled inne i Mt Hartman Bay. Inte heller finns den utmärkt på några sjökort. Vet inte varför de gjorde detta för inga av de ivägschasade båtarna såg ut att ligga i vägen för någon. Bland de som fick flytta på sig var Janice och Dave från Living Life som jag hikade med i fredags. Unicorn fick ingen påhälsning och jag var tacksam för det.

I eftermiddag skall jag nog försöka vara med på volleybollen. Det är inte så fysiskt an strängande och det borde jag klara utan att vara helt på topp. Jag hoppar nog över hashen i morgon, men funderar istället på ”pigroast”. På gångavstånd från viken har ett microbryggeri öppnat. Mina kompisar och jag besökte det efter förra veckans hash och de hade riktigt god öl. I morgon kväll har de helstekt spädgris. Det smakar alltid bra.

onsdag 24 juni 2015 - Skrivet av Håkan Börjesson
Nere för räkning
Midsommarsillen har jag fortfarande inte ätit, men den finns ombord.

I måndags kände jag mig inte helt på topp. Lite trött, hängig och allmänt ur form. Trots all hängde jag på Jannice, David och Steve in till marinan på en happy-our sundowner på kvällen. De är mina nyfunna hikingkomisar. På natten började jag känna mig riktigt usel. Näsan svullnade igen, kropp och huvud värkte, jag hostade och ömsom frös eller kallsvettades.

Jag tog ett par alvedon samt nässpray och då kändes det lite bättre. På tisdagen var jag tvungen att ta shoppingbussen in till supermarknaden för att handla lite. Jag hade slut på alla färskvaror. Kunde visserligen överlevt på konserver men det kändes inte kul. När jag kom hem mådde jag inte alls bra. Packade bara upp maten, tog en alvedon och gick sedan och la mig. Det kändes som om jag hade lite feber.

Idag onsdag är det något bättre, men jag är långt ifrån återställd från förkylningen. Det kommer säkert att ta ytterligare några dagar för den att försvinna. Men jag kan vara glad att det bara är en förkylning. Vi har vänner som råkat betydligt värre ut.

Grenada börjar nu fyllas på inför orkansäsongen. Varje dag checkar 4-5 nyanlända båtar in på radionätet. Jag är ganska nöjd med att kommit hit i god tid och kunnat kapa åt oss en riktigt bra ankarplats. Som jag skrev i förra inlägget har vi gott om kätting ute, och det utan ligga för nära någon annan.

Kommentera inlägget
lördag 20 juni 2015 - Skrivet av Håkan Börjesson
Hiking på Grenada

Anna-Karin är sedan drygt en vecka i Sverige medan Morris och jag ligger ankrade i Mt Hartman Bay på Grenada. Vädret har varit ganska ostadigt och blåsigt med talrika regnskurar. Men jag är inte speciellt orolig för ankarfästet. 70 m kätting ligger ute och Unicorn har inte flyttat på sig en mm trots vindbyar på 20-25 m/s.

Jag ägnar dagarna åt olika båtprojekt medan Morris har fullt upp med att sova och äta sig i form. I veckan var jag inne i stan och fixade en ny spegel till badrummet. Den vi skaffade Turkiet hade blivit väldigt ful. ”Silvret” på baksidan hade börjat lossna och den såg hemsk ut. Den spegel som är original från när båten byggdes är fortfarande som ny.

 Jag var inne hos en glasmästare och lät honom skära till en ny i rätta dimensioner. Jag hade med mig eget måttband i mm för att få exakt rätt storlek. Här kör man mest med tum och det är lite svårt att beställa en som är 39,37 x 9,84 (1000 x 250).
Det var lite svettigt att få hem spegeln utan att bryta av den under bussresan tillbaka. Men nu sitter den på plats och det blev bra.

I veckan annonserade en båt på morgonens radionät att de ville göra en hike från Grand Etang ner till Concorde vattenfallet. Denna hike har jag gjort ett antal gånger förut och det är en av de bästa på Grenada. Jag anmälde mitt intresse, men när jag fick höra att det skulle kosta 50 EC (150 SEK) med transport backade jag. Det är mycket enkelt att ta sig till startpunkten och sedan från målet och hem igen med lokala bussar. Detta till en total kostnad av 13 EC. Jag föreslog detta och det föll i god jord.

Igår morse tog sällskapet, 8 personer, de lokala bussarna upp till Grand Etang. Bland deltagarna var jag den ende som gjort hiken förut. Från Grand Etang går det mest nerför till vattenfallen. MEN, första timmen är det bara uppför. Men stigen är bred och fin och vandringen är inte svår om än jobbig. Det knotades en hel del bland vissa av deltagarna, men jag kände mig inte skyldig då det inte var jag som organiserat hiken.

 Väl uppe på toppen, 2300 ft, började det gå utför. Om det tidigare varit enkelt var det nu desdo mer teknisk hiking. Smalt, ibland brant, slippriga våta stenar, lerdiken, vadning över bäckar och mindre floder o.s.v. Det knotades nu rejält bland vissa av deltagarna, värst var det nog för Jannice som inte alls var van vid sådana här förhållanden. Kan väl passa på att nämna att det var just Jannice och hennes man Dave som var initiativtagare till hiken. De var dessutom de yngsta deltagarna.
En person hade dessutom svår insektsfobi, vilket inte är så bra inne i regnskogen.

 Det var nog tur att jag hade gjort hiken tre gånger förut. Jag tror inte att nykomlingarna hade hittad vägen annars. Det finns inte en enda markering och ibland syntes ingen stig överhuvudtaget. Vi gick i obanad terräng rakt igenom regnskogen. Jag orienterade mig genom att känna igen olika formationer i terrängen, t.ex. gamla nedrasade träd, avbrutna kvistar, klippformationer och några få fotspår. En del ”locals” använder denna led då och då medan de förflyttar sig mellan otillgängliga odlingar. Deras fotspår skvallrade om att vi var på rätt väg. Att det var ”locals” rådde det ingen tvekan om, inga cruisers skulle komma på tanken att ta sig fram barfota i den här terrängen. När jag berättade om fotspåren hade ingen av de andra lagt märke till dem.

Jag tackar min lärare Hunter från Artic Tern för att ha utbildat mig till stigfinnare. Han har lärt mig mycket om denna konst. Synd att inte Devi och Hunter är kvar i Karibien längre, vi saknar er.

När vi var nästan framme lurade jag hela sällskapet till att göra en avstickare upp till Fontaine Bleu fallet. Det är mycket mer imponerande än det ganska mesiga Concordefallet. Eftersom ingen hade en aning om vägen var det ganska enkelt. Efteråt tycket alla dock att det var en bra idé.

Långt om länge var vi i alla fall nere vid stora vägen och kunde ta en buss in till St Georges. Hiken hade tagit 6,5 timmar. Anna-Karin, jag + vänner har gjort den på 4 timmar. En gång gjorde jag den med duracellkaninerna Rebecca och Mike, då på 3 timmar. Men det tog verkligen musten ur mig.

Men jag klagar inte, alla måste få ta det i sin egen takt och njuta så mycket så möjligt av hiken. Idag blir det nervarvning med en Hash.

Kommentera inlägget
lördag 13 juni 2015 - Skrivet av Håkan Börjesson
Besökta länder
Kommentera inlägget
måndag 8 juni 2015 - Skrivet av Håkan Börjesson
Livet i Mt Hartman Bay

Det har inte hänt så mycket här på Grenada och därför har det blivit lite glest mellan inläggen.
Tidigt i morse skjutsade jag in Anna-Karin in till Secret Harbour Marina där Matthew väntade med sin taxi. Hon är nu på väg till Sverige. Resan går, Grenada-Trinidad-Tobago-Barbados-Frankfurt-Göteborg. En ganska seg historia på många timmar.

Knut, Anna-Karins pappa, besiktigar idag vår bil och vi får hoppas att den går igenom. Sture, Anna-Karins bror, har hjälpt till genom att byta några trasiga glödlampor och se till att allt fungerar. Jag håller tummarna. Att vara utan transportmedel är inte enkelt i Sverige. Här på Grenada ställer man sig bara vid vägkanten och det dröjer sällan mer än 10 minuter innan en buss stannar. En biljett kostar 7 kronor.

En bra sak som som vi gjort den senaste veckan är att få våra knivar ordentligt slipade. Vi har ett par Globalknivar, några andra köksknivar och min machete. Knivarna har med åren blivit allt slöare. Jag har försökt så gott jag kunnat att skärpa dem med en manick där man sågar knivarna fram och tillbaka. Dessutom har vi ett brynstål. Men till slut gick det inte att få dem riktigt vassa längre.

Efter mycket letande lyckades vi hitta ett företag inne i St, Georges som slipar allt från knivar till sågklingor. Vi lämnade in allt där och kunde efter två dagar hämta allt nyslipat. För att slipa fyra knivar och en machete betalade vi 40 kronor. Och det blev bra. Alla knivar och macheten är nu sylvassa.

Jag stannar här med Morris fram till slutet av juli. Sedan seglar jag ner till Trinidad och lyfter upp Unicorn på land. Morris får då stanna hos Diane ombord på Jabulani här på Grenada.

Kommentera inlägget