Anna-Karin är sedan drygt en vecka i Sverige medan Morris och jag ligger ankrade i Mt Hartman Bay på Grenada. Vädret har varit ganska ostadigt och blåsigt med talrika regnskurar. Men jag är inte speciellt orolig för ankarfästet. 70 m kätting ligger ute och Unicorn har inte flyttat på sig en mm trots vindbyar på 20-25 m/s.
Jag ägnar dagarna åt olika båtprojekt medan Morris har fullt upp med att sova och äta sig i form. I veckan var jag inne i stan och fixade en ny spegel till badrummet. Den vi skaffade Turkiet hade blivit väldigt ful. ”Silvret” på baksidan hade börjat lossna och den såg hemsk ut. Den spegel som är original från när båten byggdes är fortfarande som ny.
Jag var inne hos en glasmästare och lät honom skära till en ny i rätta dimensioner. Jag hade med mig eget måttband i mm för att få exakt rätt storlek. Här kör man mest med tum och det är lite svårt att beställa en som är 39,37 x 9,84 (1000 x 250).
Det var lite svettigt att få hem spegeln utan att bryta av den under bussresan tillbaka. Men nu sitter den på plats och det blev bra.
I veckan annonserade en båt på morgonens radionät att de ville göra en hike från Grand Etang ner till Concorde vattenfallet. Denna hike har jag gjort ett antal gånger förut och det är en av de bästa på Grenada. Jag anmälde mitt intresse, men när jag fick höra att det skulle kosta 50 EC (150 SEK) med transport backade jag. Det är mycket enkelt att ta sig till startpunkten och sedan från målet och hem igen med lokala bussar. Detta till en total kostnad av 13 EC. Jag föreslog detta och det föll i god jord.
Igår morse tog sällskapet, 8 personer, de lokala bussarna upp till Grand Etang. Bland deltagarna var jag den ende som gjort hiken förut. Från Grand Etang går det mest nerför till vattenfallen. MEN, första timmen är det bara uppför. Men stigen är bred och fin och vandringen är inte svår om än jobbig. Det knotades en hel del bland vissa av deltagarna, men jag kände mig inte skyldig då det inte var jag som organiserat hiken.
Väl uppe på toppen, 2300 ft, började det gå utför. Om det tidigare varit enkelt var det nu desdo mer teknisk hiking. Smalt, ibland brant, slippriga våta stenar, lerdiken, vadning över bäckar och mindre floder o.s.v. Det knotades nu rejält bland vissa av deltagarna, värst var det nog för Jannice som inte alls var van vid sådana här förhållanden. Kan väl passa på att nämna att det var just Jannice och hennes man Dave som var initiativtagare till hiken. De var dessutom de yngsta deltagarna.
En person hade dessutom svår insektsfobi, vilket inte är så bra inne i regnskogen.
Det var nog tur att jag hade gjort hiken tre gånger förut. Jag tror inte att nykomlingarna hade hittad vägen annars. Det finns inte en enda markering och ibland syntes ingen stig överhuvudtaget. Vi gick i obanad terräng rakt igenom regnskogen. Jag orienterade mig genom att känna igen olika formationer i terrängen, t.ex. gamla nedrasade träd, avbrutna kvistar, klippformationer och några få fotspår. En del ”locals” använder denna led då och då medan de förflyttar sig mellan otillgängliga odlingar. Deras fotspår skvallrade om att vi var på rätt väg. Att det var ”locals” rådde det ingen tvekan om, inga cruisers skulle komma på tanken att ta sig fram barfota i den här terrängen. När jag berättade om fotspåren hade ingen av de andra lagt märke till dem.
Jag tackar min lärare Hunter från Artic Tern för att ha utbildat mig till stigfinnare. Han har lärt mig mycket om denna konst. Synd att inte Devi och Hunter är kvar i Karibien längre, vi saknar er.
När vi var nästan framme lurade jag hela sällskapet till att göra en avstickare upp till Fontaine Bleu fallet. Det är mycket mer imponerande än det ganska mesiga Concordefallet. Eftersom ingen hade en aning om vägen var det ganska enkelt. Efteråt tycket alla dock att det var en bra idé.
Långt om länge var vi i alla fall nere vid stora vägen och kunde ta en buss in till St Georges. Hiken hade tagit 6,5 timmar. Anna-Karin, jag + vänner har gjort den på 4 timmar. En gång gjorde jag den med duracellkaninerna Rebecca och Mike, då på 3 timmar. Men det tog verkligen musten ur mig.
Men jag klagar inte, alla måste få ta det i sin egen takt och njuta så mycket så möjligt av hiken. Idag blir det nervarvning med en Hash.