Vi har nu kunnat konstatera att det går alldeles utmärkt att använda vår vedspis till matlagning. Det är naturligtvis inget sensationellt. De som varit med ett tag vet ju att det inte är några problem. Men för oss, som är något yngre, är det en ny erfarenhet. Sakta men säkert börjar vi få kläm hur man skall elda för att det skall bli bra. Faktum är att vår vedspis fungerar alldeles utmärkt till att både laga mat på, och värma huset. Den sprider en ljuvligt behaglig värme.

Under många år har vi haft som tradition att en dag i augusti besöka Öppet Varv på Orust. Det gjorde vi också i år. Men vi ångrar nästan att vi åkte. Det är ganska långt att köra och köerna på Orust kan vara frustrerande. Revesjö – Ellös t.o.r var 420 km att köra. Lite för långt i vår smak.

Naturligtvis var det hur trevligt som helst att träffa alla seglingskompisar från världshaven, som vi känner. Det är det som vi numer tycker är behållningen. Att titta på båtar och tillbehör har genom åren kommit att uppta allt mindre del av vår tid. Som vanligt var det samma sak i år. Vart vi än vände oss träffade vi på andra långseglare. Alltid lika kul.

Att jag behövde spendera första timmen rivandes bland kläder på Pelle P:s rea var väl inte direkt min favorit. Man alla i familjen skall ju kunna välja sina favoriter och vara nöjda.

En annan sak som slog oss var att det verkade vara färre besökare detta året. En bidragande orsak kan naturligtvis vara att många av motorbåtstillverkarna har en egen mässa i Marstrand samtidigt som Öppet Varv.

Det är tveksamt om vi kommer till Orust 2017.

Bengt det här kommer att stå dig dyrt nästa gång vi ses.

Vi har haft besök i dagarna två. Brittis, Hjalle och Charile har varit och hälsat på oss i Revesjö. Som vanligt när vi ses blev det mycket trevligt.

Brittis och Anna-Karin passade på att åka på ”Kärringrally”. Alltså besöka en massa textilbutiker i Sjuhäradsbygden. Medan de kollade på textilier och inredning åkte Hjalle och jag istället in till Svenljunga och besökte Bynanders motormuseum. Där finns det gott om både två- och fyrhjuliga fordon. Många av fordonen har en gång ägts av Göran Karlsson, grundaren av GeKås eller i folkmun Ullared.

Göran Karlsson hade byggt upp en fantastisk privat samling i Gällared strax norr om Ullared. Den var inte öppen för allmänheten utan visades bara för Görans vänner. Jag hade en gång förmånen att få vara med på en sådan visning. Göran Karlsson var en mycket intressant person att lyssna till och hade många goda historier. Vid sin död ägde han 199 motorcyklar och 204 bilar. Nu finns en del av dessa att beskåda i Svenljunga.

Efter museibesöket åkte Hjalle och jag hem till Revesjö där det blev dopp i Kvarnsjön.

Charlie och Morris tyckte också att det var kul att ses igen. De hade fullt upp med att berätta för varandra vad som hänt sen sist. Morris berättade mycket om vilka stora möss han brukar fånga.

Det är tidig morgon i Revesjö. Fotot är taget strax efter klockan sju på morgonen. Jag har redan varit uppe sedan kvart i sex. Jag är uppe senast sex varje morgon. Vår ena familjemedlem låter mig inte sova lägre. Exakt samma tid varje morgon hoppar Morris upp i min säng och väcker mig. Det är ingen tvekan om vad han vill och förväntar sig. Husse skall masa sig ur sängen och fixa frukost.

Eftersom jag är väckt finns det bara en sak att göra. Lämna den sköna varma sängen och servera Morris frukost. När jag väl har vaknat är det ingen ide att återvända till sängen. Jag kan inte somna om. Tvärtemot Anna-Karin, som kan väckas tidigt, men sedan inte har några som helst problem med att återvända till djup sömn.

Första timmen vaken brukar jag spendera framför datorn. Jag kollar vad som hänt i världen och kollar mailboxen. Vid sjutiden laddar jag kaffebryggaren och slår på den. Då hinner jag precis köra två km ner till brevlådan för att hämta BT (Borås Tidning). Det var länge sedan vi hade någon prenumeration, men när BT erbjöd tre månader för 149:- var det svår att säga nej.

Lagom tills jag återvänder med morgontidningen är kaffet klart. Anna-Karin brukar då vara redo att göra mig sällskap vid frukostbordet. Morris sitter ute trädgården och spanar efter möss.

När vi övertog Sjöbo var det fullt med möbler i huset. Vi försökte med mycket klent resultat sälja av det mesta på Blocket. Det mesta skänkte vi istället till Erikshjälpen som driver second-hand-butiker över hela Sverige. Överskottet går till olika hjälpprojekt på¨olika platser i världen.

Anna-Karin är expert på att göra fynd på på dylika second-hand-affärer. Hon har under en tid velat ha en pall att lägga upp fötterna på när hon sitter i fåtöljen i vårt vardagsrum. Helst vill hon ha en fårskinnspall. Men det kostar åtskilliga tusenlappar. För dyrt tyckte jag. Nu har hon istället hittat en pall hos Rumänien-insammlingen i Kinna. Priset var helt rätt 30:- (4 USD). När hon började skrapa av den flagnande färgen på benen visade det sig att de var av solid ek. De blir jättefina helt utan färg. Dessutom har Anna-Karin sprättat bort alla de 6 lager tyg som pallen var omklädd med. Nu skall det på ny fräsch klädsel och den kommer att se ut som ny.

Från Syrien gick färden vidare mot Beirut i Libanon. Också där fanns en mycket fin Yacht Club som välkomnade EMYR-deltagarna. Att klubben var exklusive kunde man lätt förstå när vi kollade bilarna på parkeringen. Speciellt på söndagar då den var full. Aldrig någonsin har vi sett en sådan kollektion av Rolls Royce, Bentley, Porsche, Ferrari m.m.

Anna-Karin brukade varje morgon simma några vändor i poolen för motionens skull. Hon tyckte det var lite märkligt att en av simmarna hela tiden hade ett gäng livvakter som följde varje simtag. Så småningom fick vi reda på att det var presidenten som Anna-Karin simmade tillsammans med.

I Libanon besökte vi bland annat Bekaadalen. På väg dit var vi tvungna att ta oss över en bergskedja. Bara 30 min bussfärd upp såg vi flera skidområden. Inte hade vi en aning om att det gick att åka skidor på dessa breddgrader.

Uppe på toppen då vi skulle börja köra ner mot dalen blev bussen stoppad av Hizbollah. Det är en är en shiamuslims organisation bestående av en politisk, en militär och många sociala grenar. Ett gäng soldater med maskingevär genomsökte bussen. Vad de letade efter vet vi inte riktigt. Men vår guide försäkrade oss att vi kunde vara helt lugna. Det tog inte många minuter innan vi var på väg igen.

Första stoppet var Baalbek. Det är känt för sina enorma romerska tempelruiner där områdets minsta bygge är större än hela Akropolis i Aten. Utan att gå¨in på alla detaljer är detta något av det mest imponerade vi sett. Detta bygge innehåller några av världens största bearbetade stenar med vikt på flera tusen ton.

Nästa stopp gjorde vi på vingården Ksara. Området är känt för utmärkt förhållande för druvodling med sina 300 soldagar årligen, regnfria somrar och mineralrika jordmån. Hos Ksara provade vi deras utsökta viner. En låda köpte vi och lastade i bussen för leverans hem till Unicorn. Några av Ksaras viner finns för övrigt att köpa på Systembolaget i Sverige.

Innan vi lämnade Beirut för segling mot Israel var det stor avslutningsmiddag på klubben i marinan. Också här en överdådig tillställning där inget saknades av god mat och dryck.

Idag tittade jag in på hemsidan för EMYR (East Mediterranean Yacht Rally). Årets upplaga hade blivit inställd. Kanske inte så konstigt med den situation som råder i Mellanöstern. Förra året genomförde man ett mini-EMYR med bara 14 båtar. Att besöka länderna i Mellanöstern var inte att tänka på under rallyt förra året. Man seglade över till Cypern från Turkiet, men sedan var det slut.

När vi deltog i EMYR 2007 var läget lugnare. Totalt var vi 100 båtar som deltog, och alla som ville vara med kunde inte få plats i rallyt.

Vi hade förmånen att på egen köl kunna besöka Syrien. Vi låg i marinan i Latakia under en veckas tid. Därifrån gjorde vi utflykter in i landet. Bland annat besökte vi lämningarna i Palmyra som var helt fantastiska. Vi gjorde också ett besök i Damaskus där vi spenderande några dagar på hotell. Standarden på vårt hotell lämnade inget övrigt att önska. Ett av de mer komfortabla vi bott på. En tågresa till Aleppo på egen hand gjorde vi liksom besök på borgen Krak Chevaliers. Känd från böckerna om Arn.

Middagen som vi bjöds på hos Yachtklubben i Latakia var fantastiskt och inget saknades. Att människorna i Syrien skulle ha något emot att dricka alkohol såg vi inget av. Goda cocktails och de bästa viner serverades och alla lät sig väl smaka. Ingen av de Syrianska kvinnor som deltog bar någon slöja eller täckande klädsel.

Vad vi såg eller blev visade av Syrien 2007 var ett relativt välmående land. Det vi fick se var en del av befolkningen som var mycket välbärgade och verkade leva ett mycket bekvämt liv.

Vad vi fick se var naturligtvis på många sätt tillrättalagt för oss. Men det fanns inga restriktioner utan vi kunde fritt röra oss varhelst vi ville i Latakia respektive Damaskus. Visst såg vi fattiga människor men ingen riktig misär. Utom möjligen i de flyktingläger som fanns i Damaskus utkanter.

Det är mycket tråkigt att det nu inte längre är möjligt att besöka Syrien på det sätt som vi fick möjlighet att göra.

Från Syrien gick seglingen vidare till Beirut i Libanon. Mer om det i nästa inlägg.

Den senaste tiden har det inte blivit mycket seglingsrelaterat skrivet på bloggen. Det har ju sina naturliga orsaker. Men här kommer lite nyheter om Turkiet där vi spenderade två vintrar och en sommar för 8 år sedan.

Vi har nyligen fått lite nyheter från vår vän Gwen Bylund som bor ombord på sin Nauticat 38:a KW i Netsel Marina, Marmaris. Hon meddelar att Marmaris håller på att återvända till att vara en sömnig fiskeby som det var före landturister och cruisers gjorde sitt intåg. På båda områdena har det minskat med över 80 %.

Detta har säkert många orsaker och den senaste tidens oroligheter i Turkiet spelar nog bara en mindre roll eftersom tillbakagången börjat för många år sedan.

När vi låg i Netsel Marina hade vi ett årskontrakt. Vi betalade 2.100:- € för 12 månader inklusive el. Dessutom ingick en fri upptagning med en vecka på land. När jag kollade nuvarande pris så var det 4.400:- € / 12 mån. exklusive el. Elen tar de nu 0,44 € / kWh. Det blir en dryg elnota då det är ganska kallt på vintern i Marmaris. Dessutom inga fria lyft inkluderade. På ganska få år har priset mer än fördubblats.

När vi var i Marmaris kunde det lätt bli 200-300 personer vid de olika arrangemangen som seglare organiserade för andra seglare. Nu går det knappt att få ihop 5-10 personer och de flesta aktiviteterna har därför dött ut. Jag kommer ihåg då Anna-Karin hade vernissage på galleriet i marinan. Då kom det hundratals cruisers/lokalbefolkning för att titta. Anna-Karin sålde hela sin produktion.

En annan bidragande orsak till att cruisers lämnar Turkiet är de nya reglerna för att vistas i Turkiet. Utan att ha satt mig in bestämmelserna i detalj verkar det som att det nu bara går att vistas i landet i tre månader. Sedan måste man vara ute ur Turkiet i minst tre månader innan det går att komma tillbaka. På vår tid gjorde vi, fullt lagligt, en resa t.o.r. med snabbfärjan till Rhodos över dagen. Då fick vi tre nya månader. Dessutom var vi fullastade med en del delikatesser som inte gick att få tag på i Marmaris. Vill man nu stanna längre än tre månader måste man ansöka om ”recidensy”. En ganska kostsam och byråkratisk procedur enligt vad vi hört.

Vi har också fått berättat av flera andra källor att om inget görs kommer hela den industri som varit uppbyggd kring cruising och segling att dö i Turkiet. Ett hårt slag då seglare bidragit till att skapa många jobb i kustsamhällena.

Vi är mycket glada för den tid vi fick möjlighet att spendera i Turkiet. Vi tycket mycket om landet och människorna där även om inte allt var perfekt.

Anna-Karin fortsätter sina utflykter i svampskogen. Just nu hittar hon mycket gula kantareller. De är fantastiskt goda smörstekta med lite lök och vitlök.

Häromdagen kom hon också hem med några liter blåbär. Det är tur att hon gillar att plocka skogens läckerheter. Jag har inte tålamod nog att göra henne sällskap.

Jag sågar hellre ner träd på tomten och hugger ved av dem.

Under en runda i svampskogen hittade vi dessa ben i en grop. Nu rör det sig med 100 % säkerhet inte om kvarlevorna från någon människa. Istället är det antagligen ben från en älg. Det gissar vi på grund av storleken på benresterna. Om de hamnat i gropen på naturlig väg eller lagts dit är svårt att veta. Något kranium såg vi inte till, det måste ha hamnat någon annanstans.

Hemma hos Anna-Karins föräldrar fann vi ett olivträd som hennes bror Sture skaffat för några år sedan. Trädet såg ganska dött och visset ut och vi var tveksamma till om det skulle kunna ta sig. Genom Anna-Karins omsorger har det nu gjort så. Det är nu planterat i en fin ektunna som vi hittat hemma mina föräldrar. Där får det nu stå fram tills vi lämnar Sverige. Då kommer vi att ställa in det inomhus under vintern. Förhoppningen är att det skall bli lika fint när vi återvänder nästa år.

Anna-Karin fortsätter sina utflykter i svampskogen. Det är ett riktigt bra bär och svampår. Jag tycker personligen att sommaren varit ganska kall och blöt så här långt. Det kunde gärna varit lite mer sol och värme. Men det skall vi väl ta igen så småningom.

En av våra grannar i Revesjö bedriver vad han kallar kulturjordbruk. Det innebär att metoder som företrädesvis förekom under 50 och 60-talet används. Bland annat torkas höet genom att det hässjas. Det kommer jag ihåg från min egen barndom att man gjorde.

Nu går det inte att leva på ett sådant jordbruk utan vår granne som är pensionär kan kosta på sig detta som en ren kulturgärning.

Bonden på stora gården strax intill med över 100 kor har redan slagit två gånger och tillverkat runda ensilagebollar. En tredje slagning kommer det att bli innan säsongen är slut. När bollarna tillverkas behöver ju inte gräset vara torrt. Man kan lätt förstå att det är lite skillnad i effektivitet.

Morris brukar vara ganska ointresserad av vad som flimrar förbi på TV-skärmen. Men häromdagen när ett naturprogram visade närbilder på insekter blev han plötsligt väldigt intresserad. Han hoppade upp på TV-bänken och försökte fånga dem. När det inte lyckades försökte han istället bakom TV:n. Inte heller där blev det någon jaktlycka.

Den tropiska våg som jag skrev om för några dagar sedan har nu passerat östra Karibien. Det var inga problem förutom en hel del regn och byig vind på 10-15 m/s. Men det fortfarande 80 % chans att det oroliga vädret utvecklas till en tropisk storm. Den kommer då att drabba den Mexikanska kusten.