Nu är julafton avklarad. Vi var ett stort gäng som firade tillsamman i Cathy och Martins hus på St Lucia. På bilden ovan syns svenskgänget. Men med på firandet var också många av familjen Wakers släktingar och vänner från St Lucia.

Alla hade med sig något att äta och dricka så julbordet blev en kombination av traditionsenligt svenska rätter och karibiska specialiteter.

Vi själva bidrog med sill som jag själv lagt in samt så lagade vi Janssons frestelse.

Vi passar på att önska God Jul några dagar i förväg. Idag planerar vi nämligen att segla ner till St Lucia. Där är det osäkert hur det går med internet. Troligtvis inget ombord om vi inte skaffar något lokalt sim-kort.

Vi kommer att fira Julen på St Lucia tillsammans med många goda vänner. Det är denna gång inte seglarkompisar utan vänner från Sverige som är på besök.

På bilden ovan syns den distans med o-ring som jag nu byggt in i sjövattenpumpen till motorn. Vi var igår inne i Le Marin och kunde hämta delarna i Franks nya verkstad där. Det ser inte mycket ut för världen men distansen är ack så viktig. Utan den hålls inte själva packningarna i rätt läge.

Igår gjorde vi en kortare hike längs stranden här i St Anne. Vi gick ut till Club Meds stora hotellanläggning. Eftersom det var söndag var det fullt med folk på stranden. Många hade med sig stora kylväskor med mat och dryck som dukades upp.

Efter hiken gick vi in till den lilla marknaden inne i St Anne. Där kunde Anna-Karin njuta av en favorit, färsk kokosnöt. Själv är jag inte lika förtjust i detta, utan slog till på några accras gjorda på räkor.

På kvällen var bjudna till en annan svensk båt på sundowners.

För en månad sedan renoverade jag sjövattenpumpen till motorn. En plastdistans som separerar packboxarna, den som tätar mot motor och den som tätar mot vattenpump, var helt slut och gick inte att återanvända. Jag hade från flera håll hört att denna inte var nödvändig. Det var fel. Efter några veckor trycktes packboxen som tätar mot sjövattnet ut med stort läckage som följd. Länspumpen i kölsvinet gick var tionde minut. Det var bara att riva pumpen igen.

När jag kollade på internet visade det sig att denna distans inte längre fanns i sortimentet. Jag hittade därför på en egen lösning precis som jag ibland får göra. Inte optimalt, men vad skall man göra? Jag skickade också ett mail till Frank från Göteborg som sedan 1989 driver en Volvo-Penta agentur på Martinique för att rådfråga honom.

Ibland skall man ha lite tur. Frank hade en enda distans liggande i lager. Den kommer vi nu att få i veckan och jag skall montera den. Istället för att behöva köpa ett konverteringskit för hundratals euro kommer vi nu undan med 15 euro. Men jag måste riva pumpen en tredje gång.

Igår eftermiddag kom tre bakfulla fransmän förbi och sa att den upphittade jollen var deras. Jag ville naturligtvis ha någon sorts bevis för detta och bad dem komma med nyckeln till det det lås som låste motorn till jollen. De hade rätt nyckel så det var ingen tvekan om att jollen tillhörde dem.

De fick därför tillbaka sin jolle. Senare, när de varit iland, kom de tillbaka med en stor flaska 55 % rom som tack för hjälpen. Nu var det ju egentligen Anastasia som skulle haft romen. De hittade ju jollen och vände tillbaka till St Anne med den. Men tyvärr är de ju inte här längre. Vi får tänka på dem när vi dricker av romen.

Morris har en jättefin kattsäng som Anna-Karin köpt till honom. Den vill han inte alls sova i. Men en tom ölkartong har blivit nya favoritplatsen. Jag tycker inte det ser det minsta bekvämt ut.

Just nu har vi en extra jollen hängandes bak på Unicorn. Den hittades av den svenska båten Anastasia 4 sjömil väster om St Anne. Den hade en trasig förtöjningstamp och rimligen har den slitit sig från någon av båtarna på ankarplatsen. Anastasia ville inte bara lämna jollen utan tog den på släp tillbaka in till St Anne. Där försökte de ropa ut sitt fynd på morgonens radionät, men ingen ville kännas vid den. Jag följde sedan med Anastasia in till den lilla lokala polisstationen i St Anne för att rapportera. Men där var de inte de minsta intresserade. De tycket istället att de borde behålla jollen.

De ville de inte och därför hänger den nu bakom Unicorn. Vi får väl göra ett nytt försök att hitta ägaren imorgon. Annars vet jag inte riktigt vad vi skall göra. Vi har ju inte heller någon användning för den. Motorn är en Yamaha 8 hkr men det är en fyrtaktare. Alltså riktigt tung.

När jag stod inne på jollebryggan efter besöket hos polisen kom det in två jollar till, den ena bogserade den andra. De lade istället till vid restaurangbryggan en liten bit bort. Jag förstod att något var fel för en person ropade högljutt på hjälp.

Det visade vara en annan person som ramlat ur jollen och blivit överkörd av den av egna propellern. Vad jag hörde var att personen fått mycket svåra skärskador. Ambulanshelikoptern har just landat för att hämta den skadade. Av detta kan man lära att aldrig köra jolle utan att använda dödmansgreppet.

Igår hikade vi ner till Salinas, den sydligaste udden på Martinique. En fin tur på 12 km. När man kommer ner till Salinas finns det fullt av små restauranger och försäljare av allehanda ting. Av detta kan man förstå att Salinas även kan nås med bil. Det är en väldigt populär strand bland lokalbefolkning på Martinique.

Anna-Karin och Jag slog till på varsin liten Lorraine innan vi vände hemåt. Lorraine är ett franskt öl som smakar mycket bra. Men det kostar också en del mer än fulölet som säljs på Leader Price, Frankrikes motsvarighet till Lidl. Det ölet vägrar vi dricka utom i nödfall.

Vår gamla Bosch borrmaskin gav upp redan nere i Trinidad. Den visade redan förra året tecken på förestående död och nu var det slut. Ursprungligen tillhörde den min pappa. Jag tog över den när han uppgraderade till nyare. Jag tror dessutom att den var det allra första elverktyg som pappa köpte. Och jag har för mig att den köptes in 1969 när vi flyttade in i nya huset i Örby. Det innebär att den hade uppnått den aktningsvärda åldern av 48 år.

Vilka elverktyg håller så länge idag?

På bilden ovan syns nyförvärvet. Tro det eller ej men vi hittade den i vår lilla servicebutik i St Anne på Martinique. Den bara stod där på hyllan och väntade. Den har steglös hastighetsreglering, fram och back, tar borr upp till 13 mm samt har slagfunktion för borrning i betong. Maskinen är naturligtvis från Kina och jag har inga förhoppningar om ett 48 år långt liv för den. Men för våra behov räcker den mer än väl. Att den bara kostade € 29 gör ju inte saken sämre.

Varje morgon brukar vi vakna vid sex-tiden. Skulle vi mot förmodan inte vakna av oss själva har vi väckarklockan Morris som ser till att det är färdigsovit. Han ger sig inte utan det är bara ge honom en portion mat för att han skall bli nöjd. Väl uppe startar dagens styrketräning på fördäck. Ibland är Anna-Karin först ut, ibland är det jag. Vi använder oss av de hantlar vi har ombord, men det finns också många utmärkta övningar där inga redskap behövs.

Efter avslutat träning är det dags för bad och frukost. Ungefär varannan dag tar jag jollen in till land och besöker bageriet. Där köper jag en alldeles färsk surdegsbaguette. Samtidigt med frukosten lyssnar vi på och deltar i flera radionät via SSB-radion.

När detta är avklarat ger vi oss antingen ut på någon hike eller så blir det båtjobb. Idag blev det en kortare hike längs stranden ut till Club Med's anläggning som ligger i St Anne.

Nu skall det bli sämre väder i några dagar så vi får se hur det går med våra utomhusaktiviteter. De stigar vi brukar gå blir ganska fort ordentligt leriga när det regnar och det är inte så kul. Det får nog bli lackning och andra inomhusjobb istället.

Igår var det inget bra väder här i St Anne. Det regnade och kom squalls hela dagen. Då kom vi på den fantastiska idén att vi skulle tvätta. När vi satt oss i jollen med all tvätten öppnade sig naturligtvis himlen. OK, inga problem tvätten skall ju ändå blötas ner i tvättmaskinen. Eftersom regnet vräkte ner gasade jag på lite extra med jollen. Då kom naturligtvis sjöpolisen förbi och fick se vår framfart. De tutade och vinkade att vi måste sakta ner. Det var inget annat att göra.

Vi bestämde att jag skulle plocka Anna-Karin en timma senare. Naturligtvis regnade det då också, men jag åkte ändå. Det ville inte sluta utan vi blev tvungna att åka hem med den torra tvätten i regnet. Vi hade inte kunnat vänta ut det, för regnet fortsatte i många timmar. Vi fick hänga upp den återigen våta tvätten i Unicorns salong och förpik..

Anna-Karin kom då på ytterligare en bra idé. Vi kokar spagetti till middag. Tala om att båten fullständigt immade igen.

Gårdagen ägnades för min del också åt skomakarjobb. Anna-Karin's Keen-sandaler hade gått sönder och behövde sys. Dessutom behövde mina flip-flops limmas. Den bit som man har mellan tårna hade lossnat. Därför var jag tvungen att dela på sulan och ovandelen för att komma åt att laga. Det var långt ifrån första gången jag lagade skor. Värme och sol tar hårt på dem oavsett om de används eller inte. T.ex. var mina flip-flops i princip helt oanvända. Men de hade legat ombord i två år utan att användas. Makan till den flip-flop jag lagade igår fixade jag redan förra veckan.

Jag limmar med något som vi i dagligt tal kallar ”fiftytwohundred”. Det är en sorts polyuretanlim som ger en elastisk fog som är otroligt stark. Limningen är permanent och går inte att bryta upp igen. Jag har försökt och då går materialet bredvid fogen sönder. Själva fogen går aldrig upp. Jag kan garantera att de skor jag lagat med detta medel är i bättre skick än när de kom från fabriken. Men tar en vecka för 5200 att härda.

Om det inte regnar idag blir det att fortsätta laga teakdäcket. Kättingen behöver dessutom skuras. Den bit som hänger fritt i vattnet och inte har kontakt med botten har blivit alldeles luden när vi nu legat still på samma plats i tre veckor.

Om det nu skulle vara någon som undrar vad vi gör på dagarna.....

Det andra problemet som uppstod efter att bekymret med det bräckta vattnet var avhjälpt, bestod helt enkelt i att watermakern var död. Stendöd till och med. Gav inte minsta lilla ljud ifrån sig när jag slog till brytaren för motorn som driver högtryckspumpen. Fram åkte naturligtvis mätinstrument och jag började mäta på alla punkter för att säkerställa att motorn fick ström. Efter någon timme kom jag fram till att motorn verkade ha ström, men den var ändå död.

Detta kan bero på flera orsaker, men jag hade mina misstankar. Hur som haver blev det till att montera bort elmotorn och ta av drivremmen till själva pumpen. Som alltid trångt, svettigt och svårt att komma åt. Dessutom är motorn tung och svår att lyfta ut från den position den har. Till sist var den i alla fall ute. Jag öppnade upp den för att kolla kol-borstarna. Det har hänt ett par gånger på pentry-pumpar att de fastnat och då fungerar inte elmotorn. Jag demonterade kolen och gjorde rent i kolens spår. Sedan tog jag mycket fint slippapper och slipade kolen lätt.

Efter det monterades motorn ihop igen. Jag testkörde med att dra en kabel från ett eluttag direkt till motorn. Vips så hoppade den igång. Sedan var det bara upprepa proceduren jag följt vid nermontering, fast nu i omvänd ordning. När allt var klart kunde jag nöjt konstatera att vi kunde göra vatten igen. Ytterligare ett heldagsjobb ombord.

Jag svettades kopiösa mängder och drack därför ordentligt med vatten hela tiden. Men dagen efter kände jag mig inte alls bra. Jag var lätt illamående och var alldeles darrig. Det var till och med svårt att dricka kaffe på morgonen för mina händer skakade. Jag trodde mig direkt veta vad som var orsaken eftersom liknande hänt förut.

När man svettas otroligt mycket förlorar kroppen inte bara vätska utan också salt. När man får saltbrist kan kroppen inte tillgodogöra sig vattnet man dricker. Det spelar det ingen roll hur många liter vatten man bälgar i sig. Vattnet går bara rakt igenom utan att göra nytta.
Anna-Karin blandade därför till några Resorb som jag drack. Jag tog också saltkaret och hällde upp en hög i handen. Det slickade jag i mig. Efter några timmar mådde jag sedan mycket bättre igen.

Att ha gott och bra dricksvatten är viktigt ombord. När vi seglar gör vi sedan fem år tillbaka vårt eget dricksvatten. Men när vi ligger i marina eller står på land kan vi ju inte göra det. Därför blir det marinans vatten som hamnar i tankarna. Följaktligen var det vatten från Peake nere i Trinidad som var fyllt när vi lämnade. Det var absolut inget fel på det vattnet det smakade bra och jag drack det från första stund.

Väl framme på Grenada körde jag sedan ingång watermakern. Det gick bra och efter att ha kört den i en timme var vattnet redo att börja fyllas i den ena av tre tankar. När nivån i de andra tankarna sedan går ner kan jag fylla dem från watermakertanken. Men plötsligt började vattnet smaka bräckt. Det smakade inte alls bra. Jag funderade länge men kunde inte komma på varför. Jag misstänkte att det kunde ha med varmvattenberedaren att göra och kopplade därför förbi den. Bara det ett svettigt och besvärligt arbete i trångt utrymme.

Tömde sedan det bräckta vattnet i havet och fyllde på med nytt watermakervatten. Sedan smakade vattnet bra igen och jag trodde problemet var löst. Nästa dag seglade vi de 35 sjömilen till Carriacou och döm om min förvåning, när vi kom fram var vattnet återigen salt. Det gick inte att dricka.

En gång tidigare har vi haft samma problem Det var för länge sedan i Medelhavet. I vårt kök har vi förutom den elektriska pumpen en fotpump som genom snillrikt system av kranar och ventiler kan ställas om för att pumpa antigen sötvatten eller saltvatten i en speciell pip som finns vid diskhon. Då hade saltvatten tryckts upp bakvägen vid hård segling eftersom en ventil stod i fel läge. Nu var det ingen ventil som stod i fel läge, men man vet ju aldrig. Jag kopplade bort även detta system för att vara på säkra sidan. Sedan var det bara att göra nytt vatten och fylla på.

Nu fyllde jag först ett par 5­L dunkar direkt ifrån watermakern för att säkerställa att vi hade vatten att dricka. Efter segling till Bequia var vattnet återigen bräckt. Jag slet mitt hår och kom fram till att det finns bara en enda återstående möjlighet kvar.

När vi var i Medelhavet bodde vi i marinor under vintrarna. Först i Spanien och sedan två vintrar i Turkiet. Jag byggde därför ett system så att toaletten gick att spola med sötvatten från en av våra tre tankar. Att spola med sötvatten minskade  avsevärt problemen med urinsten i slangar och toalett. Detta system har vi inte använt på många år och det har stått orört och stängt.

Tro det eller ej, men en trevägsventil i detta system var inte längre tät invärtes. När vi seglade kunde då saltvatten tryckas upp bakvägen. Hur ventilen har slutat vara tät har jag inget svar på. Hela paketet är nu borta och slängt på soptippen.

Men det är inte slut än. Nya problem med vårt vatten visar sig snart, ”stay tuned”.

 När en båt står still på land i tropikerna händer en del oönskade saker. Saker och ting ärgar och korroderar. När vi startade motorn efter sjösättning gick den snällt igång och kylvattnet sprutade som det skulle.
Svenske Frank, som driver Volvo-agentur på Martinique sedan 30 år, säger att det är rekord. En VP 2003T som gått 6100 timmar, är 25 år gammal och fortfarande går bra har han aldrig hört talas om.

Efter segling/motorgång från Grenada till Carriacou såg det emellertid inte så bra ut i kölsvinet. Ganska mycket vatten och det var salt. Kanske hade länspumpen redan pumpat ut en del. Jag känner båten ganska bra och hade mina aningar. Mycket riktigt var det saltvattenpumpen som läckte. Till och med när motorn inte var igång sipprade en rännil ner i kölsvinet.

Jag har bytt dessa packboxar flera gånger förut och visste vad som behövde göras. Som alltid tar det dock mycket längre tid än vad man tror. När jag knackat ut axeln hade den en ful ring av avlagringar som syns på bilden ovan. Det gäller att inte gå på för hårt med vassa verktyg för då repar man axeln och det blir aldrig mer tätt. Istället satt jag i 2-3timmar med Autosol och en Dremmel för att polera upp axeln igen. Skulle kanske även fungera enklare med en syra, men jag har aldrig velat prova det.

Hur som helst efter montering med nya packboxar är det nu tätt igen. Det brukar ta ca två år mellan byten.

Så har ännu en dag i Karibien gått till ända. Nästa gång skall vi prata watermaker.

 Efter polering