2018 Karibien - februari 2018
tisdag 27 februari 2018 - Skrivet av Håkan Börjesson
Ibland skall man ha lite flyt
Nytt och gammalt kol
Vår watermaker har senaste tiden haft svårt att starta. Jag har vetat vad det berott på, slitna kol. På engelska kalles de för “brushes” fast de absolut inte ser ut som borstar. Jag hade hoppats att vi skulle kunna hålla watermakern igång fram till det är dags att lyfta Unicorn, men det gick tyvärr inte. Jag kontaktade Echotec i Trinidad och de hade nya kol men de fanns ju inte här, eller?
Eftersom vinden lagt sig tog jag jollen in till Le Marine för att kolla hos ett företag som möjligen skulle kunna ha nya kol. Döm om min förvåning när killen direkt plockade fram exakt de kol som behövs till vår watermakermotor. 45 € för två nya kol, men utan dem fungerar inte elmotorn. Nu är de nya kolen på plats och allt fungerar igen.
 
Om en dag eller två skall vi försöka få upp ankaret och lämna St Anne. Vi har ju legat här ganska länge. Igår var jag nere under Unicorn och rengjorde propellern. Det var ingen vacker syn. Fullt med havstulpaner och sjögräs som var 10 cm långt. Hade inte gått bra att köra med propellern som den såg ut. Idag skall ankarkättingen göras ren. Den är också ganska kraftigt beväxt.
Kommentera inlägget
lördag 24 februari 2018 - Skrivet av Håkan Börjesson
T-boned
Igår satt jag uppe i sittbrunnen och väntade på Anna-Karin som höll på att packa vår korg inför dagens braai. Jag ser att en svart båt med tre män ombord kör för motor i hög fart genom viken. Det ser ut att gå alldeles för fort. När de passerar vår granne, en fransk katamaran som vi inte har haft kontakt med, gör de en helt omotiverad skarp vänstergir. Jag hinner tänka att det finns aldrig i livet tid eller plats för att de skall kunna gå bakom katamaranen. Det kunde de mycket riktigt inte heller göra. Istället brakar de med minst 5 knops fart rakt in i katamaranens sida. Smällen är, om inte öronbedövande, så ordentligt hög. Männen ombord på den krockande båten faller som käglor av det abrupta stoppet.
 
Ankaret hos den påkörande båten går rakt igenom katamaranens skrovsida och blir sittandes där. Här kan man tala om att sitta säkert fast. Det tog de inblandade 30 minuter innan de med våld och lirkande fått ut ankaret genom skrovet igen.
 
VHF-radion gick snart varm och alla varnade alla för den svarta båten. När de väl kommit loss gjorde de ett tiotal försök att ankra utan att lyckas få fäste. Alla satt på helspänn för att inte hamna i närheten av den svarta båten. Till slut försvann de in mot Le Marin. Alla kunde pusta ut, möjligen inte den påkörda katamaranen, och allt återgick till det normala. Vi kom en timme försenade till grillningen, men vem vill lämna båten när dylikt händer.
 
Bli "T-boned" är det amerikanska uttrycket för att bli påkörd rakt i sidan. Gäller både bilar, båtar och övrigt.
Kommentera inlägget
fredag 23 februari 2018 - Skrivet av Håkan Börjesson
Köldrekord och katastrof
En hike vi gjorde för ett par dagar sedan.
I natt har det varit extremt dåligt väder. Hårda squalls med vindar upp till 25 m/s. Därtill har det regnat otroligt mycket. Vi har varit vakna flera gånger för att kolla läget. Men ankaret sitter väl fast i botten och vi har inte flyttat på oss.Under natten gick temperaturen ner till bara 20 C, vilket är riktigt kallt för Karibien. Vi frös faktiskt och drog på oss lakan och en filt.
 
I morse var jollen nästa full av vatten från allt regn. När det blåser hårt hissar vi inte upp den på sidan eftersom den då risker att vända sig upp på ned. Den får istället ligga kvar i vattnet bakom Unicorn med tredubbla linor. Det rycker rejält i dessa linor och man måste ofta kolla dem så de inte nöts av.
 
Tyvärr var vi med om en lina som nöttes av igår. Vi hade våra vänner Helen och Dave hos oss på middag. Jag hade lagat fisksoppa som alltid får beröm, så också denna gång. Helen och Daves jolle hängde bakom Unicorn som den brukar när de är på besök. När vi ätit klart satt vi kvar ock åt en bit Panettone efter maten. När Anna-Karin tittar ut bakom Unicorn ser hon till sin förfäran att en jolle är borta. Först trodde jag det var vår jolle, men det var det inte. Det var tyvärr Helen och Daves jolle som var borta. Första tanken är att den varit dåligt förtöjd, men visade sig vara fel. Tampen hängde kvar där den var fastgjord till Unicorn. Andra ändan visade sig vara sönderskavd och på sätt hade jollen kunnat försvinna.
 
Dave och jag hoppade snabbt i vår jolle för att leta. Anna-Karin och Helen gjorde samtidigt allmänt anrop på VHF-radion och snart var vi 5-6 jollar som körde runt med strålkastare och letade. Vinden var hård och då driver en lös jolle ganska fort. Efter ungefär en halvtimma tvingades vi ge upp. Jollen stod inte att finna. Alla som långseglar vet vilken katastrof det är att mista sin jolle. Den används dagligen till alla möjliga transporter. Helen och Dave tvingas nu bita i det sura äpplet och köpa ny jolle och motor. En dyr historia för dem. Jolle går säkert att få tag på i Le Marin, men däremot inte en motor som de vill ha. Eftersom Martinique tillhör Frankrike får inte tvåtaktare säljas här. Bara fyrtaktare. Med andra ord många extra kilo/hk.
 
Kommentera inlägget
tisdag 20 februari 2018 - Skrivet av Håkan Börjesson
International Space Station
Under två dagars tid har vi mycket tydligt kunnat se International Space Station. Den har flugit förbi som en kraftigt lysande stjärna. Men det går for och man måste titta upp vid exakt rätt tid. Stationen syns då under några få minuter. På en av båtarna här i St Anne finns Terry som är astronom. Han har meddelat på VHF-radion när det är dags. En rolig och lite annorlunda sak för oss som annars är ganska dåliga på stjärnhimlen. Men vi har en app i våra paddor och kan rikta den upp mot himlen och på så sätt veta vad det är vi tittar på. Sedan gammalt känner jag igen karlvagnen, stora och lilla björn, södra korset och några till.
 
För övrigt blåser det fortfarande hårt här. Kanske kan vi komma vidare i nästa vecka. Men först måste propellern rengöras. Den är full av beväxning. Skrovet klarar sig dock bra tack vare den supergiftiga färg vi målat på i Trinidad.
 
De sociala aktiviteterna avlöser varandra. Idag har det varit hike på förmiddagen och i eftermiddag är vi ett gäng som skall träffas i land för att äta accras.
Länkar
Övrigt International Space Station
torsdag 15 februari 2018 - Skrivet av Håkan Börjesson
Det blåser och blåser
Morris nya favoritlåda där han gömmer sig för vinden
Vi ligger fortfarande kvar i St Anne på Matinique. Vinden ger sig inte. Det verkar bli lite mindre vind imorgon, men det är bara för en dag. Sedan är det full fart igen. Visst går det att segla men vi har ingen lust att ge oss ut i hård vind och grov sjö om vi inte måste. Det är obekvämt och det är lätt hänt att saker går sönder. Det tycker vi är onödigt. Men det är tröttsamt att hela tiden ha dånet från vinden i öronen.
 
I morse hikade Anna-Karin med en grupp andra seglare men jag kunde inte följa med. Jag var tvungen att stanna hemma eftersom det var min dag att vara net-controller på Coconut Telegraph. Det kortvågsradionät som vi brukar delta i. När nätet var över hoppade jag istället i vattnet för att simma. Det blev 500 m i tuffa förhållanden. Är man inte beredd på en eller annan kallsup eller att bli konstant översköljd av de ganska höga vågorna skall man inte ge sig på det. Jag använder simglasögon, inte cyklop, för att undvika alltför mycket saltvatten i ögonen. Men det ger resultat och konditionen är avsevärt bättre nu än för några månader sedan. Viktkurvan pekar också nedåt och ringarna kring magen är nu borta.
 
I eftermiddag står Mexican-Train-Domino på schemat. Ett sorts dominospel som vi spelade en del när vi var i Turkiet, men inte sedan dess. Vi behöver nog få en lektion i reglerna. Det är Nada och Poulde som bjudit in oss. De stammar från det gamla Tjeckoslovakien. Men de har bott och arbetat mer än 40 år i USA och är amerikanska medborgare.
lördag 10 februari 2018 - Skrivet av Håkan Börjesson
Fast i St Anne
Vi ligger fast i St Anne på grund av den hårda vinden. Men det faktum att vi har så många goda vänner här gör det också svårt att lämna. Som jag nämnt tidigare så är våra dagar fulltecknade. Igår hade vi återigen braai inne på stranden. Många för oss nya cruisers var där. Det var ca.60 personer som var med. Vi hade med oss franska kycklingkorvar att lägga på grillen. Som rätt att dela med sig av hade jag fixat surkål. Jag trodde inte att surkål skulle vara speciellt populärt och jag misstänkte att jag skulle få äta det mesta själv. Döm om min förvåning när min surkål försvann så fort att jag inte ens hann smaka själv. Det hade jag aldrig trott.
 
 
Idag har det stått hiking på schemat. En grupp på ett 20-tal personer vandrade ner till Salinas. Ungefär hälften stannade kvar för lunch. Vi gjorde inte det. Dels tycker vi inte om att sitta ner mitt i en hike för en kraftig lunch. Dels tycker vi att strandrestaurangerna har usel kvalitet på maten i förhållande till priset. Istället vände vi hem och lunchade på rester från gårdagen.
 
 
Imorgon skall det blåsa ännu mer så det gäller att hålla i hatten.
 

 

Kommentera inlägget
onsdag 7 februari 2018 - Skrivet av Håkan Börjesson
Sydafrikansk potjiekos
Igår var vi bjudna till en potjiekos inne på stranden. Det är en gryta som kan bestå av nästa vad som helst. Men det börjar med att man bryner kött av något slag i en järngryta. Grytan värms av en öppen eld utomhus. När köttet är brynt, i vårt fall kyckling, fortsätter man med resten. Vi hade potatis, lök, rotsaker m.m. Naturligtvis också mycket kryddor. Grytan får stå och puttra i ca. tre timmar. Det var våra goda vänner Jo och John som bjöd oss på detta. De kommer från just Sydafrika och bor ombord på sin båt Out of Africa.
 
John är en bullrig, pratsam, kunnig och väldigt trevlig person. Vi har känt honom och Jo i sju år nu. Det var just så urvalet av gäster gick till. Alla som finns i St Anne kunde ju inte komma eftersom grytan räckte till ett begränsat antal personer. De som Jo och John känt i mer än fem år var inbjudna. Lyckligtvis stod vi ju på den listan.
 
På fredag bjuder John in till braai och då är alla välkomna. Man tar ju med sig eget att lägga på grillen.
 
Vädret är inte bra just nu. OK, termometern visar 30 C, men det blåser småspik. Stadigt 14-15 m/s och värre skall det bli. Till helgen vankas det vindar på upp till 20 m/s. Vi vet att vårt Rocna nu är så nedgrävt att vi kommer att få svårt att få upp det. Vi oroar oss inte för att dragga. Vi ligger dessutom i första rad och inga andra kan ankra framför oss. Det känns bra.
 
Nu står "ladys" respektive "mens" lunch på schemat. Klockan fem är vi sedan bjudna till våra amerikanska kompisar Donna och David. De vill komma och besöka oss i Sverige till sommaren och vi skall lägga upp ett preliminärt program. Vi har blivit tvungna att skriva ner allt i en kalender för att inte dubbelboka. Varje dag en vecka framåt innehåller 1-2 sociala aktiviteter. Vi måste också hinna med den fysiska träningen. Jag och Anna-Karin har idag styrketränat och jag har också simmat 500 m. Jag kan lova att 500 m i 15 m/s vind är ingen barnlek. Och jag är totalt slut efteråt. Men bra träning är det.
 
Kommentera inlägget