Sommren 2013 seglades Aquaryd från Fenike (Antalya) i Turkiet, via Gibraltar, hem till Malmö. 4000 nm på 6 veckor i en mycket målmedveten färd. Det var nyttigt. Båten visade sin styrka... och sina svagheter. På 20 år hinner en del chanera. Elektronik tar stryk, felutrustning avslöjas, ren förslitning upptäcks och allt detta skedde i riklig mån. Vi lärde oss mycket. Aquaryd är en kolossalt solid byggnation som vi lärde oss lita på, men hon måste handhas korrekt och hon är stor och tung. Man bör ha betydande respekt.
Vad vi emellerid också lärde oss var att en segelbåt behöver....vind! "Vem kan segla förutan...", det visste vi tidigare men skall man tillryggalägga långa sträckor så är dieselkörning ganska tröstlöst. I Medelhavet, säger man, blåser det inte alls under 9 dagar av 10, den 10:de dagen blåser det som katten, ofta emot....och det gjorde det. Vi gjorde av med mycket dieselolja och det gick i och för sig bra. Motorn är jättelik och går som en symaskin (VP TMD41, 150 hk) men den kompensatoriska (ja, imaginära) skogplanteringen breder ut sig.....dåligt miljötänk och knappast seglingsmässigt.
Därför lockar passadvindssegling. Tänk, "alltid" 8-12 m/s från samma väderstreck (jo, det kan blåsa uppåt 15 m/s också...). Då har man ju alltid en "motor" i seglen, en motor som det går att lita på och räkna med både när man skall fram och när man behöver skydda sig under nätterna för ankar. Under några korta dagar på Curaçao för många år sedan uplevde jag det. Svalkande och drivande vind över det varma vattnet och under den klara solen, ständigt. ...och det klara vattnet; sikten då var utan vidare 30-40 meter rakt ner. Låter för bra för att vara sant för en seglare. Det lockar mig.