Vi kom till Porto di Roma, som är en hamn i Ostia, alldeles strax intill Fiumicino. Det blev en kort och okomplicerad trip från vår ankringsplats utanför Anzio. Via VHF fick vi klartecken att komma in i hamn, där man höll på att muddra. Inloppet till hamnen slammar tydligen igen ganska ofta.

Priset - 45 Euro per natt - kändes överkomligt.Det fanns toaletter och duschar med jämna mellanrum längs den långa kajen, till vilka vi fick nyckel mot deposition. När vi lite senare gick på upptäcksfärd i marinan, där butiker och restauranger avlöste varandra och Lasse upptäckte McDonald's  kändes det som om vi närmade oss civilisationen på riktigt. 

Det verkade i och för sig som om hamnen haft sin glansperiod, en del butiker och restauranger verkade ha slagit igen och rean pågick för fullt i de flesta shopar, men det var ändå en levande marina, dit Ostia-borna vekade söka sig på kvällarna för att äta middag och promenera. Sköldpaddorna i dammen väckte barnens munterhet - ja vår också.

På Medelhavsseglarnas hemsida kan man se att många seglare vinterförvarat sin båt hos Fulvios Boatyard i Fiumicino och därför hade vi kontaktat denne Fulvio per mail och fått veta att det fanns plats. Lite enfaldigt hade vi nog trott att vi skulle kunna gå över till varvet från Porto di Roma, men så nära var det inte. Receptionisten i marinan sa att det var omöjligt att ta buss dit. Så nästa morgon åkte vi taxi för 300 kronor, 9 km, till Via della Scafa 19, Tre Effe Elle Sri, som är det officiella namnet. Medan vi väntade på att Fulvio skulle dyka upp pratade vi med ett danskt par, som har sin Najad här sedan flera år. De berättade att det visst går att åka buss, de gav oss t o m varsin bussbiljett, som de inte behövde (à 1.50 E). 

Signor Fulvio visade sig vara en mycket trevlig person, han gav ett gott och stabilt intryck. Hans huvudsakliga inkomst är segelmakeri och han tävlingsseglar. Varvsområdet är dock inte highclass, men det finns el och vatten. Vi kom överens med Fulvio att lämna båten här. Kranen är på reparation, men vi fick parkera i vattnet så länge.

En promenad i omgivningarna fick oss på gott humör. Det finns många restauranger, järnaffärer, tillbehörsaffärer och supermarkets alldeles i närheten. En gångbro över Tibern gör att man har tillgång till båda sidorna. Närheten till Flygplatsen Leonardi da Vinci är ytterligare ett plus - 10 minuters bussresa för 1Euro per person

Men det är klart - kontrasterna blir ju stora när man kommer från rent kristallklart vatten där man ser botten på 10 meters djup och kommer in i denna kanal, som i princip är en enda lång flytande soptipp. Floden rinner västerut från Rom till havet och speciellt på vårarna för den med sig både skräp, sopor och t o m träd. Bilden bredvid är från bassängen vid Darsena Fiumicino. Observera det annorlunda stävankaret!

Lördag morgon gick vi de 3,5 distanserna på årets sista "seglats" från Ostia till Fiumicino. Det kändes naturligtvis ganska underligt, kanske t o m en aning snopet, att avsluta årets seglingar med så kort varsel, men på det här sättet har vi något att se fram emot nästa år - Korsika och Rivieran i lågsäsong innan vi tar oss in i kanalerna och börjar slussningarna genom Europa. 

Det är två broar in till varvet och de öppnas två gånger per dag. Den första (som vi passerar här intill) är en gångbro och den andra (längre bort i fotot) är även för fordon. Vi passade morgon-öppningen kl 09.00 och lade till utanpå en mindre segelbåt utanför Fulvios Boatyard. 

Vi började genast göra i ordning Bluesette för vintern och det tog flera dagar. Vi tog ner segel och packade ihop jollen. Tvättade däck och torkade ur skåp och slängde massor av skräp som underligt nog samlats. Monterade ner bimini och solcellerna på den, konserverade motorn. En bisonråtta simmade omkring i vattnet - den bor väl i bråte under kajen - och ankorna kvackade efter bröd. Italienarna åkte förbi i sina fiske- och fritidsbåtar, det var ju helg och man ville väl ut till det renare vattnet. Temperaturen stod på 30 grader även här, men det fläktade faktiskt så det var inte alltför obehagligt.

Närheten till Leonardi da Vinci, flygplatsen, medför tät lufttrafik. De flesta planen går över havet rakt västerut så de ser man bara, men ungefär var tredje minut passerar ett plan strax ovanför våra huvuden och just då går det inte att prata med varann. 

På måndagen träffade vi Fulvio och skrev kontrakt för 8 månader. På kvällen åt vi vår allra sista italienska måltid på en restaurang i Fiumicino och tisdag morgon kl 7 tog vi vårt handbagage och klättrade över grannbåten till kajen. Lämnade de sista matvarorna till mannen som bor på området och promenerade över bron till busshållplatsen, där vi steg ombord på den lilla flygbussen, som körde oss till terminal 3, där vårt flyg till Stockholm Arlanda avgick 8.55. 

Det känns alltid lite konstigt att lämna båten "ensam" i främmande land. Efter några år börjar vi dock bli vana och vi har ingen anledning att oroa oss. Kommer dock att kännas skönt när vi vet att hon är på land. 

Vi förlitar oss på att den heliga Madonnan håller sitt vakande öga över vår båt. 

Tack än en gång för att ni följer oss på vår resa. Fortsättningen följer nästa år!

Som jag skrev sist så tog gasolen - helt otippat - slut, när vi låg för ankar i Salerno, som för övrigt var en gemytlig liten stad. Vi fick parkera jollen hos den trevlige båtuthyraren inne vid kajen, och han ordnade så att en av hans kollegor skjutsade Lasse och gasolflaskan till ett påfyllnadsställe. Man tycker väl annars att det borde kunna gå att fylla på gasol när man tankar bränsle, men så funkar det inte här. Lasse var jätteglad att äntligen få åka Vespa.

När vi bestämde oss för att genomföra vår medelhavsseglats var vi beslutna att undvika de värsta semestermånaderna juli och augusti - av flera skäl; det är trångt i vikar och dyrt i hamnar och det är lite för varmt (i alla fall för mig) - och dessutom är det ju fint hemma i Sverige just den perioden. Fram t.o.m 2016 Har vi följt vår plan. I år har vi gjort tvärtom, eftersom reparationen av båten inte var klar förrän i slutet av juni. Så nu har vi fått prova på att tillbringa snart två månader i värsta högsäsongen.

Det har gått förvånansvärt bra, många gånger har vi hittat ankarplats utanför en hamnpir och där varit nästan helt eller delvis ensamma på natten, eftersom lokalbefolkningen åker in till hamn i solnedgången när det blir dags för pizza och pasta. På Capri var det dock alldeles för trångt. Vi kom dit vid 16-tiden och kryssade runt bland hundratals båtar (stora och små) som låg tätt tätt med ankare på 20 meters djup. 

Vi tog oss istället in i Neapelbukten. På vägen in mötte vi den här båten med sina fina röda segel. Eftermiddagsbrisen drog upp vågor och när vi kastade ankar utanför Sorrentos höga klippor blåste det 9 m/s och det var rejält guppigt. Känns lite olustigt att ankra utanför klippor och stenkaj, men vågorna lade sig och natten blev hyfsat lugn.

Vi hade planerat att gå längre in i bukten och lägga oss i en marina i två nätter, för prognoserna varnade för starka nordvästvindar i ett par dygn. Samtidigt hade vi tänkt besöka Neapel och Pompeji. Med Vesuvio i bakgrunden lättade vi ankar nästa morgon - och bestämde oss för att skippa Neapel och istället gå direkt till Gaeta och på så sätt undvika alltför mycket hård blåst. Våra vänner i La Vie, som faktiskt hittat ankarplats på Capri, skulle göra likadant.

Det har varit väldigt mycket bränder i bergen runt Neapel med omnejd. Vi har stundtals känt oss väldigt besvärade av brandlukt och vissa morgnar har sotflagorna letat sig in genom luckorna i båten. Bombplanen jobbar hela tiden, landar på havet och tar upp vatten för släckningsarbetet. I sjökortet finns vissa områden utmärkta för just detta, det gäller att undvika att vara i vägen. Vi passerade ön Isola d'Ischia. Många passagerarfärjor och motorbåtar åkte fram och tillbaka i skytteltrafik i sundet - Canale di Procida. Vi såg att det låg många båtar i hamnarna och sa till varandra att man kanske borde ha tittat in, men vi hade en bra bit kvar till Gaeta och ville komma fram före solnedgång. Dagen efter fick vi veta att det varit jordbävning på Ischia samma kväll.

I Gaeta tog vi in på hamnplats i tre nätter, till en kostnad av 50€ per natt. Ett antal båtar ankrade strax utanför, bl a La Vie och första natten var lugn och problemfri. Natten efter slog blåsten till, flera ankare släppte och våra vänner fick ta sig ut i 16m/s kl 3 på natten för att inte driva in i stenkajen. Vi ångrade inte vårt beslut. Det blev långa promenader på dagarna, bl a till den knökfulla playan på andra sidan staden (se bilden högst upp).

I går morse lättade vi förtöjningarna efter tre nätter vid gnisslande pontonbrygga och rundade udden på bilden här bredvid. Vi gick över 40 Nm norrut till Anzio, där vi ankrade utanför en beach mellan två marinor. Vi tog oss inte in till land utan åt kvällsmat i båten, medan färjorna passerade på behörigt avstånd.

Det obligatoriska fyrverkeriet avslutade gårdagen och natten på ankar har varit lugn. Inga varningar är utfärdade för den närmaste tiden.

Nu är vi på väg mot Fiumincino, där vi tänker tillbringa en natt. Vi har druckit förmiddagskaffe och ska snart äta en sallad. I Sverige är det strax lunch-eko.

Den 15 augusti passerade vår blogg 100.000 klick sedan starten i juni 2013! När vi startade vår resa och började berätta om våra upplevelser hade vi aldrig i vår vildaste fantasi kunnat föreställa oss att få så mycket uppmärksamhet. Det är därför med stor glädje och ödmjukhet som vi riktar vårt tack till alla er, som klickar, läser och lägger kommentarer. Det är otroligt uppskattat att veta att ni finns och att det som en gång skulle bli minnesanteckningar har lästs och läses av så många. Tack!

I dessa tider av ständig uppkoppling, facebook, instagram, fungerande mobiltelefonnät osv är det i och för sig lätt att hålla kontakt med släkt och vänner trots att man är långt borta. Och vykort fungerar ju också - om man hittar en brevlåda. Men det är ändå något särskilt med att träffas öga mot öga. Det har därför varit extra uppskattat att få tillbringa flera dagar i sällskap till och från med Ulrika och Joel och deras hundar, som seglar omkring i La Vie och som oförskräckt tagit sig till Medelhavet på utsidan, över Biscaya och genom Gilbraltar. Som klättrar på lodträta bergsväggar och utforskar grottor och tillverkar kombucha.

Vi träffades i Certraro och seglade sedan norrut mot Isola di Dino, ett populärt mål för grottbesökare och turister. När vi kom dit var det knökfullt och vi gamlingar lade oss på svaj en bra bit ifrån infernot - tillbringade en gungig natt utanför en badstrand, där det obligatoriska discot och fyrverkeriet höll på till fram på småtimmarna. Bilden här bredvid visar dock hur fint det också är.

Vi tog oss över Golfo di Policastro och tillbringade en svajnatt utanför piren i Camerota. Så länge vädret tillåter ankrar vi och tar jollen in till land. Det är högsäsong och hamnpriserna höga. När vi kommer fram till målet för dagen är det ofta fullständigt tjockt med båtar och ankarkättingarna ligger tätt. Men framåt 19-tiden lämnar de flesta sin ankringsplats och åker hem eller in till hamn - och då blir vi ensamma. På gott och ont. Det är ganska mysigt att ha åtminstone en båt i närheten i den kolsvarta natten.

Den gångna natten låg vi nedanför klipporna i Palinuro. La Vie låg en bit bort och längre in i viken var ytterligare ett 30-tal båtar, som ankrat. När vi gav oss av vid 7-tiden var det inte mycket rörelse.

Ikväll har vi ankrat upp inne i Salerno, mellan två marinor. Lite längre bort brummar färjornas motorer, tidigare såg vi flygplan som gick ner på ytan för att hämta vatten till vattenbombning av de eviga markbränderna uppe i bergen. Stan är upplyst, discodunket har börjat, småbåtarna har åkt "hem", vi har ätit raggmunk och fläsk, mörkret är kompakt, luftfuktigheten hög och gasolen är slut.

Vi har lämnat Kalabrien och är nu i Kampanien, vars huvudstad heter Neapel, som ligger "runt udden" - Capri. I fotoalbumet "Kampanien" finns bilder från de senaste dagarna.

Det var inte lätt att säga adjö till Allesandra och Francesco (nr 3&4 från vänster), de två proffsen i Portodellegrazie i Roccella Ionica, som tillsammans med övrig personal får båtägarna att känna sig välkomna och värdefulla. 

Det var alltså med saknad vi lossade tamparna tidigt på tisdagsmorgonen den 8 augusti och körde västerut mot Reggio di Calabria, hamnen på italienska sidan i Messinasundet, en sträcka på ca 54 Nm. Det finns inget alternativ på den här sträckan "under tån", förutom en eventuell ankringsplats vid Bova marina, men den kändes inte rätt. Vi blev omkörda av en fin båt och vi fick besök av delfiner.

När vi hade kommit upp en bit mot Messinasundet fick vi se något som vi hört talas om, men inte sett - en svärfiskebåt som kretsade runt runt över en ganska stor yta. Högst uppe masten satt flera spanare i en "korg" och längts ut på en stång från fören satt en person beredd med harpun. Bilden bredvid är inte den skarpaste, men det är den bästa vi kunde åstadkomma. En häftig upplevelse, även om vi inte såg om de fick någon fångst.

Vi hann inte mer än lägga till vid bryggan i hamnbassängen i Reggio di Calabria förrän den berömda Saverio kom och erbjöd sina tjänster. I över 20 år har han funnits där med sin taxi och kört båtägare till stormarknader, båttillbehörsaffärer eller bränslemack. Han säljer lokalproducerat vin, ost och öl och han ger sig inte. Rod Heikell skriver om honom i sin Pilot-bok, vilket han är mycket stolt över. Vi träffade honom förra gången och då liksom nu fyllde vi på förråden.

Reggio di Calabria kanske anses lite ruffig, men vi tycker den är ganska fin. Det finns en fin lungamare, där man ser över till Sicilien och Messina, det är mycket folk i rörelse och det finns lustiga konstverk att vila i.  Vi gick en lång kvällspromenad och hittade efter mycket om och men en fin restaurang, där vi åt en god middag. Egentligen borde vi lagt oss tidigare, för nästa morgon skulle vi lämna hamn kl 05.00. Som jag skrev tidigare hade vi fått hjälp att läsa tidvattenströmtabell. Det var en italiensk vetenskapsman, en båtgranne i Roccella, som gav oss en tabell och en lektion. Det var bara det att när vi tittade närmare på tabellen och jämförde med informationen i vår plotter så blev vi inte kloka; det stämde inte!!! Efter mycket letande på nätet hittade vi så en alldeles utmärkt sida som klart och tydligt visade vid vilka tider man har medström, motström eller inget alls; http://www.correntidellostretto.it/. Den visade att den 9 augusti var det mest gynnsamt att passera den smalaste passagen vid punta Pezzo runt 7 på morgonen. Och eftersom det är 2Nm dit från Reggio di Calabria så fick vi sticka i mörker före soluppgång. Vi hade kanal 16 på på VHF och det tog inte lång stund förrän vi blev anropade av MessinaStrait-guard, som bad oss uppge längd på båt, antal personer ombord och destination, innan man uppmanade oss att ha vara standbye på kanal 10, men i övrigt fick vi klarteckan.

Passagen gick jättebra. Visst var det virvlar i vattnet, och visst blev det ibland lite oroligt - ibland en halv knop med, ibland en halv mot, men när vi kom till det smalaste stället hade vi medströms över en knop - helt enligt tabellen. Med tanke på hur svårt det var förra gången så kändes den här gången som en seger.

Efter ganska många timmars motorgång och lite segling passerade vi Tropea, som ju är en riktigt mäktig plats och där vi egentligen borde ha gjort ett stopp. Dock visste vi att det skulle komma starka vindar om några dagar och vi tänkte därför vara beredda att stanna i hamn. Tropea är väldigt dyrt, vi beslöt därför gå lite närmare Vibo Marina, som vi läst skull kunna vara lite mer moderat i pris. Vi ankrade i sand på 6m djup i kristallklart vatten, badade och tog igen oss efter den 9,5 timmar långa resan och 45 Nm. De andrade svajankrarna försvann en efter en och till sist var det bara vi kvar som stannade hela natten.

Nästa morgon, torsdag, hade vi ett val: antingen gå in i hamn och vänta där på blåsten som skulle komma natten till lördag - eller gå vidare norrut. Vi beslöt gå vidare till Cetraro, som verkade kunna erbjuda ankarplats i skydd av vågbrytare. Det blev en ny lång dag med mycket motorgång i ganska lugnt väder, förutom de tre sista timmarna, då vi hade 8-9 m/s i nosen hela tiden, vilket är jobbigt och frustrerande - men ganska vanligt. Strax efter oss kom en svensk segelbåt "La Vie" med Ulrika och Joel och deras två hundar ombord. De lade sig också på svaj och kom sen över och hälsade - vi tyckte alla det var kul att träffas!

Blåsten kom igång på fredagsförmiddagen. Ankaret satt bra och vågbrytaren gav visst skydd, men vi ville inte lämna båten, utan stannade ombord hela fredagen. När vinden äntligen lade sig för natten började sjöhävningen så natten till lördagen blev nästan sömnlös, så när vi vaknade på lördagmorgonen beslöt vi gå in in hamn. Prognosen visade fortsatt starka vindar, vi löste hamnavgift för två dagar (92€), fick en bra plats, i priset ingår dusch och fritt nyttjande av tvättmaskin - det är otroligt uppskattat! Efter några timmar kom även La Vie in i hamn, de hade också tröttnat på rullningarna. 

Det var skönt att få fast mark under fötterna! Vi gick till Lidl och handlade. Sen blev vi så trötta att vi sov flera timmar innan vi hälsade på hos Ulrika och Joel i deras båt. Inatt sov vi jättegott. Blåsten har fortsatt, men verkar nu ikväll(söndag) att ha lagt sig. Eventuellt fortsätter vi i morgon, det beror på om vågorna hinner lägga sig så vi slipper motsjö. Vi gick och tittade ut över havet för några timmar sen - det ser förrädiskt lugnt ut, men om man studerar båtar som går norrut så kämpar de ganska hårt upp och ned i guppig färd. Vi har egentligen inte bråttom och behöver inte stångas med vågorna i onödan. 

Vii smög iväg från Othonoi före 7 på morgonen, först av alla lättade vi ankar och kryssade ut mellan de andra båtarna. Satte segel på en gång för säkerhets skull och ställde sen in kursen mot Santa Maria de Leuca, som är hamnen precis under klackspetsen på den italienska stöveln. Någon timme efter oss startade en av de andra båtarna (vi höll koll via AIS-en). Den skulle så småningom köra om oss och nå målet före oss. Annars var det inte många båtar som gick åt samma håll som vi.

När vi var halvvägs började vi möta en del båtar, de som lämnat Italien och nu var på väg att segla i Grekland. Många italienare semestrar ju i Grekland med sina båtar.

Jag plockade fram vår italienska gästflagga, som legat hopvikt i 14 månader. Den var lite skrynklig och matt i färgen, men åkte i topp när vi gått över gränsen till Italien.

Det kändes fint att släppa ner ankaret utanför piren i Santa Maria de Leuca, ta på sig sin nya italienska linneklänning (inköpt i Grekland...) och gå en sväng på lungamaren och gator, som vi kände igen sen tidigare. Handlade lite matvaror i samma butik som förra gången, och tog en fika med bröd där vi tidigare ätit glass. Natten blev lugn, även om dyningarna gjorde att båten krängde längs med och ibland hotade att rulla mig ur kojen.

Nästa morgon drog vi vidare över "hålfoten", eller Tarantino Bay. Vi hade nästan 70 Nm till Crotone, och ställde därför in oss på att gå till Ciro, dit vi egentligen inte ville - hamnen är inte mycket att hurra för och det finns ingen bra ankarplats, men dit var det 60 och vi ville komma fram före solnedgång vid 20.  I Italien gäller centraleuropeisk tid, dvs UTC+2, precis som hemma. I Grekland var det dock Östeuropeisk tid, då var solen uppe till 21.

Vindarna gjorde att vi till slut hamnade strax norr om Crotone, söder om Ciro. Vi hade sett på Marine Traffic att några andra båtar natten innan ankrat utanför Gabella Grande, så då tänkte vi att det kunde vi ju också göra - och spara en natts hamnavgift. Sagt och gjort, vi slängde ner ankaret i skymningen, men fick hålla på ett bra tag innan vi - förhoppningsvis - fick fäste och kunde ta en kvällsmacka i mörkret. Det blåste inget, vi kröp till kojs och somnade. 

Klockan 01.45 vaknade vi av ett starkt ljussken genom fönstren. - Blixtar, var första tanken, men när jag tittade ut såg och hörde en stor båt som körde upp bredvid oss och lyste med strålkastare. Männen ombord ropade upp Lasse. -Where are you from?Why are you here? How many persons? Last port of destination? Det var kustbevakningen som undrade, fattade vi efter en stund. (Jag trodde förstås förstt att det var pirater.... ) Efter att ha svarat på frågorna sa de ok, vi kunde ligga kvar och somna om.

Den lilla fina byn Le Castella kunde vi bara inte hoppa över. Det blev en lite kortare resa, bara 25 Nm, vilket kändes skönt efter att ha kört långa sträckor flera dagar i rad.

Precis som förra gången fick vi plats i hamnen, där luften stod still och man blev lika blöt efter som före duschen. Och precis som förra gången fick vi se ett brudpar. Det var sig likt m a o.

Vi hade tänkt äta på samma restaurang, för det var bra sist, men de skulle inte öppna köket förrän vid 20 så vi gick en sväng på stan och tog en öl - det var förresten då vi fick uppleva konfettin och hurraropen för brudparet.

Kom sen ihåg att vi förra gången blev rekommenderade en pizzeria lite längre bort från kyrkan, så vi gick dit och det ångrar vi inte. Pastan var himmelsk.Tur vi var tidiga (typ 20), När vi ätit upp var det knökfullt.

Och precis som förra gången fick vi betala hamnavgiften så småningom - det finns nämligen inget kontor - utan kommer det nån och tar betalt så gör det. Den här gången kom han på morgonen när vi skulle åka. 

Igår eftermiddag ropade vi på VHF:en "Portodellegrazie, this is sailing boat Bluesette calling" och den proffsiga receptionisten Alessandra svarade direkt -"Hello Christine, how are you? "

Hon visste att vi skulle komma, vi hade mailat från Le Castella och sagt att vi var på väg. Så efter 47 Nm togs vi emot på gästbryggan av två ormeggios som hälsade oss välkomna tillbaka Till Rocella Ionica, där Bluesette ju tillbringade vintern 2015-2016 och där vi haft så roligt med vänner från många länder.

Vännerna är tyvärr inte här - de är på segelsemester i Grekland och Kroatien och boulebanan, som vi invigde tillsammans för ett år sedan ser inte använd ut.

Men marinan är sig lik men ändå förändrad, halvmeterspizzan serveras fortfarande, cykelmannen har flyttat, en liten närbutik har öppnat och klubbhuset har fått tvättmaskin! Det känns bra att va tillbaka. Om än bara några nätter. Tisdag morgon far vi vidare mot Reggio di Calabria och Messina-sundet. Därefter väntar nya intryck, när vi tar oss norrut längs Italiens västra kust. 

Om en vecka är det precis 14 månaders sedan vi ankrade upp i viken på den grekiska ön Othonoi, ca 20 Nm väster om Korfu, där de flesta stannar på vägen mellan Italien och Grekland. Då var det vår första natt i Grekland med egen båt - nu är det vår sista. Nu - liksom då - drar fallvindarna ner från berget och vindmätaren går stundtals upp till 10 m/s. Vi ankrar tillsammans med ett 20-tal andra båtar. I morgon bitti vid 6-tiden drar vi upp ankaret och sätter kurs 263 grader västerut mot Italien, en resa på ca 50 Nm.

Efter att ha lämnat Lefkas gjorde vi ett stopp i Preveza. Den här gången lade vi oss nordost om hamnen på stadssidan, alltså inte utanför Cleopatra Marina, där vi legat förut. Tog jollen in till stan på sen eftermiddag och strosade runt på gatorna. Även här märktes att turistsäsongen var igång, restauranger, shopar, tivoli. Drack kaffe på ett cafe, där den unga servitrisen gärna ville öva sin engelska med oss. Hon tog privatlektioner, eftersom språkutbildningen i skolorna tydligen inte bjudit på några större kunskaper.

Det har varit ganska lugna vindar de senaste dagarna, vilket är skönt. Efter Preveza gick vi vidare till Paxos, där vi först tittade i den lilla fina hamnen Gaios.

Men vi lade inte till utan gick upp till fantastiska ljuvliga Lakka, där man ankrar säkert i allvädershamn och äter gott på Taverna. Det är fullt med båtar men alla får plats och det finns mycket att titta på.

Så var vi framme i Korfu, där flygplanen startar och landar över ens huvuden ungefär var 5:e minut. När vi kom hit förra året "tog vi in" på Gouvia Marin, men den här gången visste vi att vi kunde ankra i Ormos Garitsas, den stora bukten på södra sidan om fortet. Det blev lite långt in till land, men jollen med motor tog oss in. Lite krångligt var det att klättra upp på kajen, man fick häva sig upp på rostiga järnkrampor. Korfu stad är jättefin, egentligen borde man stannat längre. Vi fick tag på lite bröd och youghurt och annat nödvändigt i en söndagsöppen liten butik nära jolleparkeringen och sov sen gott i båten, det enda som störde var oangenäma dunster från något som troligtvis var avlopp.

Efter morgondopp - vattnet var kristallklart och vi blundade för den gångna nattens dunster - lättade vi ankar och ställde kosan mot den lilla fina viken Ay Stafanou, som vi känner sen förra vändan. Detta fick bli den sista natthamnen innan Othonoi. Vi kom fram och ankrade strax innanför en svenskflaggad båt. Det dröjde inte länge förrän skepparen Boris från Västra Frölunda kom och "knackade" på. Han var sugen på att träffa svenskar och vi tog tacksamt emot besöket. Det är faktiskt inte så ofta som vi träffar svenskar här nere. Efter en kopp kaffe och en hel del snack beslöt vi att äta middag tillsammans i land lite senare på kvällen - efter att ha intagit en drink ombord på fina Atlantis. Kvällen blev mycket trevlig.

När vi lämnade Stafanou vid 9-tiden i morse stod Boris på fördäck och vinkade adjö.