Det är bara att erkänna, det är ändå något visst med att komma hem. Plötsligt förstår man allt vad bordsgrannarna pratar om, i hamnarna är det fullt av svenska gästflaggor under styrbords spridare på de tyska båtarna, bryggorna är av trä, stugorna är röda och måsarna ger skri! Och som det doftar - Hav och tång, säger jag, - Sump och utsläpp, säger Lasse. Nåja, vi kan inte tycka lika om allt.
En sak är vi iallafall överens om, vi har haft flera dagars jättefin segling! Från Klintholm på Mön till Gislövs Läge i Skåne gjorde vi bra fart och gjorde 38 distans på 8 timmar. Från Gislövs Läge till Simrishamn blev det 48 distans och från Simrishamn till Hanö 32 Nm. Sen igår eftermiddag ligger vi i Karlskrona efter att ha tillryggalagt ytterligare 32 Nm i härlig slör/halvvind. Kan konstatera att havet är blått i Östersjön också!
Alla ställen som man besöker är minnesvärda, men det var något särdeles extra att gå runt på Hanö! Det var så längesen vi upplevde den svenska skärgårdens sommarkväll. Vi gick längs stranden, plockade mogna björnbär, såg slånbär, viftade bort flugor och skymtade ett tiotal av de dovhjortar som finns på ön. Vi tittade in i Museet och jag hittade några svenska böcker i byteslådan på "turistbyrån". Det finns många bilder fotoalbumet "Hanö".
I Karlskrona är det Marinens Dag idag. Det ska blåsa upp till 13 m/s så vi ligger kvar en natt till.
Det är vår sista kväll i utländsk hamn. Det firar vi med wienerbröd och kaffe i sittbrunn medan sydvästen blåser och det tjuter i masterna på det hundratal båtar (varav 15 Hallberg-Rassy) som ligger i gästhamnen på Klintholm, Mön i Danmark. Vi kom hit igår kväll efter en fin segling ca 32 Nm från Gedser och beslöt stanna två nätter för att låta den lite för hårda sydvästen minska i styrka och vrida mot nordväst. Om det blir som vi tror och hoppas så siktar vi den svenska kusten i morgon och kan söka natthamn någonstans i Skåne. Spännande! 
Nedstigningen 38 meter i Shiffhebewerk Lüneburg gick smärtfritt och utan problem. Vi fick ligga och vänta någon timme innan vi blivit tillräckligt många "trafikanter" och slussvakten lät oss komma in i slusskammaren. Som jag skrev tidigare är det enkelt att slussa med ett Hebewerk, hela slusskammaren /badkaret följer med. Det enda kruxet var att det fattades några öglor för surrning just vid vår plats i badkaret - men det löste sig. Vi kom ner som planerat och körde de sista kilometrarna på Elbe-seitenkanal innan vi kom ut på Elbe.
Vi hade oroat oss lite för motströmmen på Elbe, vi hade ju i gott minne hur vi formligen rutschade fram för fem år sedan gick nedströms. Men det gick lätt som en plätt, ingenting jämfört med vår resa från Port Saint Louis uppför Rhone! Vi siktade Lauenburg, där vi tog in på Elbe-Lubeck-kanal och gjorde ett stopp hos "blomtanten" för att tanka diesel. Efter två slussningar uppför tog vi natthamn längs kanalen strax söder om Mölln. Det blev vårt sista stopp i "naturhamn" utanför Sverige. Börge och Christine gjorde oss sällskap och vi delade på en flaska Riesling i vår båt innan middag. 
När vi nästa morgon lossade förtöjningarna hade vi våra sista 4 mil och 5 sista slussar kanaler framför oss. Det var en fantastisk avslutning på våra färder genom Europas inre vattenvägar. Vidunderliga speglingar i vattnet, så otroligt vackert! Det blev många bilder i kameran.Det blir många minnen att ta med hem och plocka fram i vinter när snöskottning står på programmet....
Våra fem sista slussar gick neråt och var enkla, den högsta 4,2 m och den lägsta 1,5. Vi låg hela vägen i konvoj med 5 andra båtar, varav en var en ved- och koleldad ångbåt, som vi fick vänta in varje gång. Den spydde ut rök och lät ångvisslan ljuda, onekligen en annorlunda upplevelse. Christine och jag sjöng högt när vi klarat av sista slussningar - the final countdown - vilket våra kaptener var mindre glada åt.
När vi kom till Lübeck visade det sig att Bluesette inte kom in till land vid Lübeck--Motor-Club - gästhamnen där vi låg för fem år sedan. Det var en besvikelse, men efter lite tips från en medlem kunde vi lägga till vid bryggan för toalett-tömning (som f ö inte används). Detta var enda stället som kunde ta emot en båt med vårt djupgående på 1,72 i dessa tider med lågvatten p g a för lite regn. 
Börge och Christine fick överraskningsbesök av sin dotter, måg och barnbarn. De hade bilat ner från Danmark - gissa om mormor och morfar blev glada! Vi stannade två nätter i fina Lübeck, som är värd att strosa runt i. Gott om restauranger och caféer och butiker. 
Sista kvällen åt vi på restaurangen som drivs av båtklubben, vi åt Sauerfleisch, som var deras specialitet - en sorts inkokt kött i gelé och som äts med remouladsås och pommes frites - annorlunda men gott. Hamnkaptenen/restaurang--ägaren var så stolt över sin frus matlagning.
Vi passade också på att tvätta våra fendrar, som blivit duktigt smutsiga och rostiga efter att ha gnidits mot slussväggar och kanalkajer under mer än två månader. Efter tvätt fick de också på sig "kläder", fenderskydd ska man inte ha i slussar, de blir bara trasor (det lärde vi oss på nedvägen). 
Efter två nätter i Lübeck åkte vi till Travemunde och Böps Werft, dit våra master kom redan före midsommar! Vi fick hjälp att få fram dem ur mastskjulet och började nästan omgående att göra i ordning dem inför påmastning, som vi bokade till nästa dag - torsdag. Vi passade också på att köra några tvättmaskiner - välbehövligt!
Torsdag kl 10.30 blev Bluesette segelbåt igen! Tre man från varvet ordnade med påmastningen, vi kunde bara se på. De var effektiva och spände riggen, monterade bom och rodkick. Det hela gick på mindre än en timme. Tyvärr hamnade rod-kicken i uppochner...det fick vi justera lite senare när vi satte i seglen. Efter att ha jobbat oss trötta och svettiga gick Lasse och jag in till stan och åt Fish&Chips innan vi handlade på Rewe och handlade lite basvaror inför vår segling på Östersjön.
Vi gav oss av vid 8-tiden på fredagsmorgonen. Vi satte segel och lade ut kursen mot Fehmarn. Det blåste inte särskilt mycket så vi plockade fram vår gennaker (som vi inte använt en enda gång i Medelhavet) och fick några timmars fin segling i lätt akterlig vind. Efter ett tag blåste det upp och vi fick övergå till att segla med fock istället. Kändes skönt att slippa gå för motor, att få njuta av tystnaden och vågskvalp. 
Skrev in oss hos hamnkaptenen och betalade avgift för en natt. Avslutade kvällen på en fiskerestaurang i hamnen - jättegott, jättemycket och jättesent. Vi fick vänta en timme innan maten kom på bordet, så det hann bli mörkt! 
Vi fick en sista gemensam drink i sittbrunn och en sista gemensam middag på den lokala pizzerian. Morgonen efter skulle våra vägar skiljas åt. Det var lite sorgligt att säga adjö - även om det är på återseende. Vi har levt så nära och parallellt med varann i nästan 3 månader och haft så oändligt roligt tillsammansoch vi är så tacksamma att ha fått tillbringa så mycket tid med dessa våra danska vänner!
Jag avslutar dagens inlägg med att berätta att det nu är dags för mina seglar-handskar att gå i pension. De har varit mina trotjänare i över fem år och gjort ett gott jobb med att skydda mig från sår och smuts i handflator när jag hanterat linor, kättingar och slussväggar. De en gång så vackert röda handskarna är nu bleka och trasiga - väl använda och väl värda en plats här, tycker jag!
I Münster låg vi vid stadskaj. Det var gratis, centralt i stan och nära till supermarket. Gamla magasinsbyggnader var under renovering och hamnen kommer om några år att vara mycket trevlig. Vi trotsade värmen och gick en lång promenad och hittade ett härligt glasscafe, där vi smällde i oss varsin jätteglass. 
Därefter handlade vi i närliggande supermarket och packade in i båten Det var dessutom extremt nära till restauranger, så när Lasse och jag kom tillbaka till båten efter att ha ätit på en asiatisk restaurang med fantastisk buffe, så var kajen lika proppfull av festande människor som vi var proppmätta. Utanför vårt sidofönster pågick en diskussion till kl 3 på natten och utanför Lucy var det bröllopsefterfest med bad i kanalen till kl 4...
Efter tankningen svängde vi in på Mittellandkanal och lade efter 10 timmars båtfärd till på Liegeplatz vid Bramsche, en plats som framkallar blandade minnen - det var där jag för fem år sen blev av med mitt bankkort (se loggbok). Natten blev lång och lugn och skön, pråmarna gör inga svall och fritidsbåtarna kör bara i dagsljus.
Vi gick nästan genast på glass-jakt. Minden är en fin liten ort och vi hade promenad-vägarna i gott minne, så vi hittade snabbt in till den gamla stadskärnan med sina fina hus och många cafeer. Det är absolut inte svårt att få tag i glass i Tyskland! Vi ville dock hitta just det rätta - och det gjorde vi.
Trots att vi var duktigt mätta efter att ha slukat glassen gick vi en "trappa upp" till de riktigt gamla delarna av stan där husen är sneda och vinda och gatstumparna trånga. Det var värt ansträngningen, dels för att få se det fina och dels för att få igång benen efter allt stillasittande. 
En efterlängtad dusch och kroppsrengöring, sen tog vi bussen in till Hauptbahnhof. Lasse hade tagit på sig sin stråhatt dagen till ära. Den här kvällen var det inte glass, som var målet. Ända sedan vi träffade Börge och Christine i Port Napoleon och bestämde att vi skulle göra sällskap genom Europa så hade skepparna pratat om att ankomsten till Hannover skulle firas med Schweinhaxe und Sauerkraut. 
Vi hittade ganska snart en restaurang som serverade genuin tysk mat och medan de tre andra tuggade i sig sin efterlängtade Schweinhaxe brottades jag med min schnitzel med champignonsås, som hade räckt till en hel familj. Herregud, hur bär de sig åt för att få i sig dessa jätteportioner? 
Vi hade planerat lite kulturella aktiviteter till nästa dag, men orken räckte inte riktigt till. Vi gick en bra bit i värmen för att handla, tvättade upp lite kläder, tankade lite diesel och tog sedan en ny sväng in till stan. Börge fick sig en Kiwi-becher och vi andra satsade på jordgubb. Avslutade med en korv på Wurzt-Basar och sen satt vi i Lucy och planerade morgondagens rutt. Strax före sängdags kom en regnskur, som gav min tvätt en extra sköljning...äh det gjorde inget - det är så himla skönt med lite svalka. 
Vi beslöt ta det lugnt och invänta ovädret och avvakta med besök i byn. Det var klokt, frampå kvällen började det tjuta i träden och så kom åska med blixtar och rejält med regn. Men vi låg helt rätt och stormen Johanne drog snart förbi, men efterlämnade ganska mycket blåst.
Gratis Liegeplatz och promenadavstånd till Eiscafe och Lidl- besättningarna var nöjda.
Idag har Lasse och jag promenerat in till själva Bad Bevesen och vandrat i de gamla fina kvarteren vid Kur Park. Detta såg vi inte förra gången!
Tack för alla uppmuntrande tillrop och omtänksamma kommentarer! Det är så skönt att bli lite tyckt synd om ibland. Men - peppar peppar - nu är problemen lösta och vi närmar oss norra Tyskland med stormsteg (eller i alla fall i gott tempo...)
Efter mycket om och men visade det sig att generatorn faktiskt var trasig. Dessutom hade boxen som fördelar laddningen till batterierna brakat ihop. När klockan var 17 på fredagskvällen var Bluesette ok igen och räkningen betald. Så lördag morgon klockan 8 kunde vi lämna - den i och för sig mycket trevliga hamnen i Schweich - och sätta fart nedför Mosel. En underbar resa mellan höga gröna berg med vinodlingar och mäktiga slott.
Vi tog natthamn i Traben Trarbach dit vi kom sent men möttes av den mycket trevliga kvinnliga hamnkaptenen Hanne, som förutom frukostbröd och cykelutlåning även erbjöd oss köpa några flaskor Moselvin - vilket vi gjorde. Förutom gästhamn drev hon ett företag som också representerar Nimbus. Trevligt att se svenska flaggan vaja på flaggstängerna!
Egentligen hade vi gärna stannat och utnyttjat erbjudandet om cyklar, men vi ligger efter i schemat och vi visste att Börge och Christine väntade på oss. Så vi gav oss iväg tidigt söndag morgon och avverkade 3 slussar och 5 mil till Cochem, där vi lade till vid stadskajen. 
En tur över bron in till den fina stan, där vi åt god schnitzel på en restaurang med spektakulär inredning. Kändes skönt att vara på resa igen. Vi sov gott den natten och stördes inte alls av förbipasserande pråmar. Det är snarare de små privata motorbåtarna som drar upp svall. Pråmarna kan trycka undan vatten så att man "sjunker till", men de orsakar för det mesta inga problem.
Humöret gjorde en ny djupdykning. När vi kom till Koblenz lade vi till hos en båtklubb längs kanalen och hoppade i vattnet. Alla andra badar ju i floden - så varför inte vi? Vi har ju Medelhavet och dess turkosa vatten som måttstock - då lockar inte ogenomträngligt grönt vatten - men värmen avgjorde och det var gudomligt skönt!
Vi lämnade Koblenz utan att ha sett stan, men utsmyckningen i hamnen var gullig.
Efter Koblenz kom vi ut på Rhen och nu blev det åka av!! Äntligen medström, inga slussar, vi gjorde 8 knop utan att behöva anstränga motorn nämnvärt. Men nu lämnade vi den i och för sig flitigt trafikerade Mosel och kastade oss ut på Autobahn! Pråmar och passagerarfartyg i en aldrig sinande ström - här gällde det att hålla utkik! 
Man håller till höger i farleden - men om ett fartyg fäller upp en blå skylt - då byter man sida. Det går fort - det är stort - och själv är man liten och har inget att sätta emot. Efter ett tag lärde vi oss och det blev riktigt kul, även om vi inte gillade när det började gå sjö och gunga...
Vi hade fått tips av båtgrannen i Koblenz att där var djupet ok för oss. Det är lågvatten på Rhen och våra 1,71 kan vara kritiska i hamnarna, dom ju oftast är dimensionerade för motorbåtar som inte sticker så djupt. Garanterat djup på sträckan Koblenz- Köln är faktiskt bara 2,10. Vid inseglingen till Mondorf visade djupmätaren 2,0, men längre in blev det djupare igen. Fick en fin och prisvärd plats, nära till restaurang och livsmedel. En pärla!
Idag har vi klarat av Rhein-Herne-kanal. 5 slussar uppför och nästan 5 mil. Nu går det inte lika fort som på Rhen, men vi känner oss trygga. Hela dagen har vi slussat med pråmen Eiltank 77, som legat före oss i konvoj. Vi har natthamn strax norr om sista slussen. Här härskar gässen och jag undrar hur Gustav i Port 2 har det...