Häromdagen hade vi sådan tur att vi blev bjudna på middag av Helen och Dave ombord på deras båt Jammin. Dave, som är mycket duktig på att laga mat, hade gjort sushi på tonfisk. Det blev fantastiskt gott. Vi bidrog med inlagd ingefära och vitt vin.

Dave tycker om att laga mat och det är långt ifrån första gången vi ätit middag ombord på Jammin. För en vecka sedan lagade han ”Cracked Conch” till oss. Det är conchbitar som doppats i ägg och ströbröd och sedan hastigt friterats. Vi åt dem sedan tillsammans med stark sås. Också denna rätt var mycket god.

Igår flyttade vi oss från Francis Bay till Caneel Bay. Anledningen är att det i denna viken finns det ett öppet wifi-nät som har bra hastighet. Vi behövde ladda upp och ned en del material.
Härifrån kunde vi igår också ta jollen över till Cruz Bay för att handla. Vi hade helt slut på frukt, grönsaker och annan färsk mat.

Annars är det ingen höjdare att ligga just här. Färjor och utflyktsbåtar kör fram och tillbaka dagarna i ända och drar upp stort svall. Det gäller att hålla i sakerna när det rullar som värst.

Tyvärr kom inte texten med igår. Internet gick ner och inget fungerade. Nu gör jag ett nytt försök.

Vi ligger i Francis Bay på St John i US Virgin Islands. Där har vi turligt nog hittat ett område med gott om conch. Vi brukar hämta upp ett par stycken ungefär varannan dag. Jag får stå för rensningen medan Anna-Karin står för tillagningen.

Att rensa dem är inte alldeles enkelt. Först måste man göra ett hål ungefär två ringar ned från toppen på snäckan. Det gör jag med en hammare. Sedan gäller det att med en kniv föröka skära av snigelns muskel som den håller sig fast med. Sedan skall den dras ut. Den brukar spjärna emot ordentligt, den vill inte alls komma ut från sitt trygga bo.

När man väl fått ut den skär man huvudet av den så den dör. Den innehåller inget blod, men är mycket slemmig och hal så det gäller att inte tappa greppet. De delar som man inte vill äta skall sedan skäras bort. Inälvorna tar man naturligtvis också bort. Den har dessutom ett skinn som man inte heller vill äta. Flå den gör man med tänderna, det är bästa sättet. Det fungerar dåligt med kniv.

Efter denna procedur är man äntligen klar. Det tar mig 20-30 min att rensa en conchsnäcka.

När vi inte dyker efter conch är vi ute och hikar. Jag har nämnt det flera gånger förut, det finns mycket fina vandringsstigar här på St John. Den senaste veckan har vi utforskat några som vi inte gått förut. De har varit mycket fina. Man befinner sig mesta tiden inne i den lummigt gröna skogen och det ger skön skugga. Det är ganska tufft för det går mycket upp och ned. Det finns i princip inga platta ytor på ön.

Gårdagen avslutades med ett ”raftup-party”. Vi var ett 15-tal jollar som samlades i viken och band ihop sig till en stor flotte. Alla har med sig vad de vill dricka själva. Man tar dessutom med sig någon ting att tugga på. Tilltuggen skickas sedan från jolle till jolle och man kan testa lite av varje. Igår fanns det alltifrån pizzaslices, conchsallad, jordnötter, chips, humus med grösaker, laxsnittar, mm. Anna-Karin hade lagat tonfiskröra som vi hade med oss.

Igår gjorde vi en hike från Francis Bay över till Coral Bay. Det innebär att vi i stort sett korsade St John. Vädret var perfekt, lite molnigt och behagliga 25 C.

Vi har flera båtar runt omkring oss som vi känner väl sedan länge. De har i sin tur andra kompisar som vi ibland som hastigast har träffat ibland inte alls förut.
Igår bestämde Bill från Dolce Vita och jag oss för att organisera en hike. Vi bjöd in alla som hade lust här i Francis Bay. Till slut var vi hela 19 personer som gav oss iväg på morgonen. Det var ett brokigt gäng med ganska varierande fysiska förmågor.

En grupp om fyra bestämde sig redan vi Annabergplantaget att det var dags att vända. De hikade ungefär 3 km. Vi andra fortsatte mot Brown Bay där var det dags för nästa grupp att vända. Deras tur blev ca. 8 km lång. Kvar var vi ett gäng på 9 personer fortsatte mot Coral Bay. Dit anlände vi efter 8 km. Klockan hade just slagit 12, och vad kunde passa bättre än lite lunch. Mycket lägligt så ligger det en enkel bar/matservering som heter Skinny Legs i Coral Bay. Dit styrde vi stegen.

Anna-Karin och jag delade där på en dagens hamburgare. Det var en burgare med ost, bacon, jalapeños och sallad. Det räckte mer än väl att dela på en. Att fylla magen med en hel hade blivit alldeles för mycket. Vi hade ju en bit kvar hem.

Nu tog vi en annan väg, Johnny Horn trail. Det innebar lite kortare sträcka men i gengäld mycket brantare. Det gick brant uppåt de första två km och de som satt i sig en hel burgare klagade över för mycket mat i magen. Efter att vi kommit över kammen gick det nedåt på andra sidan i två km. Sista biten var några km på plan mark. Totalt 14 km. En fin och lyckad tur tillsamman med nya och gamla vänner. Idag tar vi nog paus från hikandet, men i morgon tar vi nya tag.

I brist på snö får det bli sandgubbar istället. Fotot ovan är taget på stranden i Magens Bay på St Thomas. På denna strand hade de något så ovanligt som badvakter. Det har vi inte sett någon annanstans i Karibien.

Vakterna tog sitt jobb på fullaste allvar, och blev mycket upprörda när vi drog upp vår jolle i ena änden på stranden. Den var absolut inte i vägen får någon där, men vi blev aggressivt upplysta om att det var förbjudet lägga den där. Istället fick vi ankra den en bit ut och sedan simma in.

 Vakterna var hela tiden på folk som simmade för långt ut och blåste i sina visselpipor. Vi blev också upplysta om att skulle vi simma in från Unicorn så var det inte tillåtet att simma tillbaka ut igen. Det gjorde jag ändå dagen efter. Ingen försökte hindra mig, utan då lät de mig vara.

 Efter några dagar kom det nordligt svall som letade sig in i viken och då gick det inte att ligga kvar. Eftersom vinden var svag la vi oss tvärs vågorna och rullade förfärligt. Vi gick därför runt till andra sidan ön och angjorde Charlotte Amalie. Det hade vi tänkt göra ändå eftersom vi skulle träffa Ellen från Miclo III som just kommit tillbaka från USA. Hon hade tagit med sig några saker som vi beställt. Ann-Karin fick ett par nya Keensandaler, en hatt och en skjorta. Jag fick en ny hatt.

 Ellen bodde under sin vistelse i USA hos sin syster. Vi har ett par gånger tidigare skickat saker till den adressen. Ellen sedan tagit med sig varorna åt oss. Det var bara en sak liten detalj som gick snett denna gång. Ellen syster hade flyttat sedan förra gången och det visste inte vi. Därför blev våra saker skickade till fel adress. Det blev fasligt sjå innan vi rett ut alltihop och slutligen fick fram allt till rätt ställe. Ellen var snäll nog att ett par gånger köra tillbaka till den gamla adressen för att få tag i allt.

Några saker hade redan hunnit gå tillbaka och de fick vi beställa på nytt.

 Vi måste säga att Amazon i USA, därifrån allt beställdes, skötte sig exemplariskt. Vi blev promt krediterade för de tillbakaskickade varorna. Till och med frakten fick vi krediterad.

 Nu har vi flyttat oss till St John igen. Charlotte Amalie är bra när man vill bunkra, men annars bara inriktad på cruiseshipturister. När vi lämnade låg inte mindre än fyra av dessa gigantiska båtar inne.

Det har inte hänt så mycket mer än vi flyttat oss från Francis Bay till Caneel Bay. Därifrån kan man köra jolle i 10 min och komma in till Cruz Bay som är huvudorten på St John. Vi behövde handla lite färsk mat och tvätta.

Inne i Cruz Bay finns en mycket fin och välsorterad mataffär som heter Starfish. Vi brukar lassa allt vi handlar i det som vi kallar kovagnen. Den köpte vi för många år sedan i Soller på Mallorca. Vi har använt den till allt från att dra mat i till att köra dieseldunkar. Att vi kallar den för kovagnen beror på utseendet på själva bagen.

Igår drog den en sista suck när jag körde den fullastade vagnen över en asfaltskant. Handtaget släppte och vagnen föll i gatan. De nitar som höll fast det hade rostat och gått helt av. Tyvärr bröts också aluminiumrören av och en reparation ter sig därför ganska besvärlig.

Kanske kan vi hitta en ny när vi är inne Charlotte Amalie på St Thomas. Där minns det stora supermarkets som har det mesta.

 En fördel med Caneel Bay är att det finns mycket bra gratis wifi här, det passar vi naturligtvis på att utnyttja.Det mobila internetet fungerar inte så bra här. När vi var uppe i USA på ostkusten var det perfekt. Här är hastigheten under all kritik. Däremot fungerer vanliga telefonsamtal utmärkt.

En stor nackdel med Caneel är svallet. Otaliga färjor och utflyktsbåtar passerar varje dag och gör det väldigt rulligt att ligga här. Det lugnar ner sig när det mörknar, men helt lugnt blir det aldrig.

 Vi fortsätter därför i eftermiddag till Magens Bay på St Thomas. Där har vi aldrig varit förut. 10 sjömil bort ligger den.

Vi ligger kvar i Francis Bay och väntar på ovädret som härjar skall dra förbi. Under natten har det regnat kraftigt och varit hårda vindbyar.
Anna-Karin hann just göra klart sin morgonträning på fördäck innan nästa kraftiga skur kom. Det skall fortsätta på detta viset ytterligare ett dygn. Sedan visar prognoserna bättring. Mot slutet på veckan skall det nästan inte blåsa någonting.

Vi har läst om Egon, men internet fungerar väldigt dåligt och vi har inte kunnat ta del av några detaljer.

Men det går ingen nöd på oss Francis Bay är ett bra ställe med en fin sandstrand som vi kan promenera på. Vi har även gjort hikes till Annaberg sugarmill. Ett gammalt danskt sockerrörsplantage, Virgin Islands var danskt på den tiden. Där står fortfarande väderkvarnen kvar som användes för att pressa saften ur sockerrören. Många andra byggnader finns också bevarade. Driften pågick mellan 1805 och 1867. Totalt fanns det 600 slavar som utförde arbetet vid detta plantage.

Danskarna som drev produktionen visade sig inte kunna driva slavarna tillräckligt hårt. Därför fick man hyra in franska förmän som ansågs vara de grymmaste och mest brutala slavdrivare som fanns på den tiden.

När man kom på att det gick framställa socker från sockerbetor dog alla sockerrörsplantage snabbt ut i Karibien. Det gick inte att på ett lönsamt sätt producera socker från sockerrör längre. Dessutom förbjöds slaveriet och då fanns det inte längre någon ?gratis? arbetskraft.

Igår kom det in en tysk HR 41 som heter Manatee. Det var Helmut och Angelika. Vi träffade dem i just denna vik för två år sedan. Jag tog jollen över för att säga hej och blev genast ombordbjuden på en öl. För första gången på länge talade jag endast tyska under en timmas tid. Nyttigt att få öva igen, det blir nästan bara konverserat på engelska här i Karibien. Jag behöver verkligen träna för att inte tappa det språk jag använde så ofta under många års tid.

=====
This message was sent using Winlink, a free radio email system provided by the Amateur Radio Safety Foundation (www.arsfi.org) and volunteers worldwide. Replies to this message should be brief using plain text format and any attachments kept small. Use of this email system for monetary gain is strictly forbidden. See www.winlink.org/help for additional information.

I förrgår seglade vi in till Charlotte Amalie för att handla lite mat. Där ankrade vi bredvid bjässarna på bilden ovan. Som mest har vi sett fyra stycken inne samtidigt.

Charlotte Amalie är fullkomligt nedlusat med juvelerar-, klock-, kläd- och elektronikbutiker. Vi fattar inte hur alla kan överleva.

 Vi har aldrig varit på något kryssningsfartyg. Men vi har hört att all mat man kan äta ingår. Man kan äta från dignande bufféer dygnet runt. Även pizza och hamburgare finns också att få.

Att döma av utseendet på många av passagerarna har de valt kryssningarna för just maten. Så många överviktiga människor har vi sällan skådat på en gång. Många så överviktiga att de hade klara problem att överhuvudtaget röra sig.

 Vi klarade av vår handling och drog sedan upp ankaret efter bara en natt på detta ställe. Det kändes skönt att komma ut till en lugn vik istället. Nu skall vi rida ut ett oväder som drar in på söndag. Det kommer att blåsa och regna en hel del.

Nu har de så kallade ”Christmaswinds” anlänt till Karibien. Det är benämningen på de ganska friska passadvindar som anländer kring jultid. Denna vinter kom de ganska sent, först efter nyår. December var en ovanligt lugn månad vindmässigt. Flera gånger fick vi ta motorn till hjälp vid förflyttningar. Julvindarna brukar hålla i sig i 4-8 veckor, men går då och då ner för en dag eller två.

 Men nu är de som sagt här. Det blåser 13-15 m/s och lite till när det kommer squalls. Men vi ligger tryggt och säkert kvar på vår plats i Lameshur bay på St John. Vi gillar denna viken av flera anledningar. Det finns mycket fin snorkling, och som bonus har vi denna gång kunnat hämta upp så mycket conch som vi önskar. Den tillåtna ransonen är två per person och dag. Så mycket kan vi inte äta, det räcker gott med en för oss två per dag. Jag dyker ner och hämtar dem på botten på 8-10 m djup. Det är bra träning vill jag lova.

Vi lagar allt från conchsallad till conchstuvning på havssniglarna.

 Från viken startar också många fina vandringsleder. Vi har nu hunnit gå de flesta, bara ett par återstår. Igår gjorde vi hike på 18 km och det känns i benen idag. Anna-Karin hade dessutom oturen att få skavsår på ena hälen. Det var bara andra gången hon gick i sina nya Salomonskor och det hade kanske varit bättre med de gamla Adidas på denna långa sträcka.

 Dessutom är vi omgivna av våra bästa seglarvänner här. Naturligtvis umgås vi en hel del med dem.

 För tillfället puttrar motorn eftersom det, förutom vinden, är molnigt och grått. Vi behöver tillverka både ström och vatten under 1-2 timmar.

 Nästa vecka får vi försöka ta oss in till Cruz Bay för att handla lite färsk frukt och grönsaker. Här finns inget att få av den varan.

 Vad det beträffar min nya dator fick jag igång den i en timme. Jag hann kopiera allt som var av intresse, sedan dog den igen. Jag har försökt få igång den flera gånger utan resultat.