Nu har vi varit med om ännu en ”Thanksgiving”. Det har hunnit bli några stycken genom åren. Amerikansk tacksägelse inträffar alltid den tredje torsdagen i november. Den firas till minne av att pilgrimer hade kunnat bärga den första skörden i det nya landet.

Denna gång blev det tyvärr ingen kalkon som är brukligt. De vi kunde hitta var alldeles för stora för vår ugn. Istället tog vi den enkla vägen och köpte färdiggrillad kyckling. Vi var totalt ett 25-tal personer som samlades inne på stranden för en potluck.

Ett av de givna tillbehören på matbordet är sötpotatisgratäng. Vi hade tagit på vår lott att laga en sådan. Vi visste inte riktigt hur man gör, men det finns ju Google. Efter att ha kollat en del olika recept bestämde vi oss för ett. Sötpotatisen skars i tärningar och blandades med olivolja, riven färsk ingefära, honung och kardemumma. Denna blandning körde vi sedan i ugnen 50 min.

Tala om succé! Var enda smula gick åt i ett nafs. Naturligtvis stod det många andra godsaker på bordet som de andra besättningarna bidragit med. Några hade fått på sin lott att laga dessert och de hade det gjort med den äran. Mycket mätta och belåtna återvände vi till Unicorn i solnedgången.

Som avslutning på kvällen drack vi ett glas kaffelikör hos Sharon och Lee på Allegro.

Det är inte bara solsken, vita sandstränder och vajande palmer här i Karibien. I förrgår hade vi bestämt oss för att segla från Bequia upp till Rodney Bay, St. Lucia. Där skulle vi bara sova över natten för att sedan fortsätta upp till St. Anne på Martinique.

Under flera dagars tid hade vi kollat och lyssnat på flera olika källor för att få väderprognoser. Allt såg nu bra ut för avfärd.

Vi var uppe vid femtiden och drog upp ankaret i det första dagsljuset. Det började ganska bra med fin segling de första 10 sjömilen upp till St Vimcent. När vi kom i lä av ön fick vi starta motorn vilket vi också räknat med. Det är alltid skralt med vind bakom St. Vincent. Men det blev inte så lugnt som vi räknat med. Istället fick vi vinden rakt i näsan och farten sjönk. Dessutom började det duggregna. Vi tänkte att det blir säker bättre så fort vi kommer upp mot norra änden på ön och vinden blir ostörd. Det blev inte alls bättre. Vinden låg envist kvar på 010-020 grader. Alltså rakt i näsan. Alla prognoser vi tittat på hade förutspått vindriktning 080-090 grader.

Vi försökte segla i hopp om vindvridning, men inte då. Vi kom bara längre och längre bort ifrån St. Lucia. Dessutom blev det helmulet och regnet tilltog. Temperaturen sjönk och vi fick dra på oss tröjor för att inte frysa.

Det fanns bara en sak att göra och det var att motorsegla. I ösregn segade vi oss sakta fram. Klockan hann bli 11 på kvällen innan vi efter en lång dag till sist kunde ankra i Rodney Bay. Tidigt nästa morgon hissade vi på nytt segel för att ta oss upp till St. Anne, Martinique. Denna gång kunde vi segla mot målet men det blev en väldigt skumpig färd i grov sjö. Både Anna-Karin och Morris kände av lite sjösjuka.

Nu stannar vi här ett tag. Planen är att fira amerikansk Thanksgiving med våra amerikanska kompisar här. Den högtiden infaller på torsdag.

Igår hikade vi upp till toppen av Peggy's Rock. Det var totalt 10 personer som var med. Det är en ganska brant stigning upp till 269 m.ö.h. Trots att vi varit däruppe ett par gånger förut var det svårt att hitta vägen. Det berodde på att allt är grunt och lummigt på ön just nu. Det gör det mycket svårare att känna igen sig. Men till slut fann vi rätt väg och efter 2,5 timmar var vi uppe på toppen.

Det var verkligen värt mödan. När man är uppe på toppen är utsikten vidunderlig. Man ser hela Admiralty Bay och större delen av Bequia. Nedstigning tog sedan bara 1,5 timme i anspråk. Totalt var hiken 9 km lång.

Peggy's Rock har fått sitt namn av Ma Peggy klättrade varje dag upp på toppen. Hon lär ha haft mycket god syn. Från toppen visade hon med tecken var fiskstimmen fanns och dirigerade fiskarna från Bequia dit.

Nästan hemma gjorde vi ett kort stopp för att fylla på med vätska. Se bilder i albumet nedan.

Nu har vi flyttat på oss från Carriacou upp till Bequia. Vi hade en fin bidevindsegling på 35 sjömil hit. Lagom vind och nästan ingen sjö.

Lee och Sharon kom in till Carriacou under vår sista dag där och de hade med sig det efterlängtade membranet till vår watermaker. Jag startade tidigt på morgonen med att demontera röret där membranet sitter. Det tog sin tid eftersom det som vanligt sitter saker i vägen som först måste monteras bort. När jag kommit så långt att jag fått ut det gamla membranet tog jag paus. Vilan bestod av en ansträngande hike upp till Bequias högsta topp.

Tillbaka ombord blev det en snabb lunch på en delad kycklingroti, och sedan var det bara att ge sig på installation av det nya membranet. Ja inte ligger vi på latsidan här inte.

Efter ytterligare några timmars arbete var allt på plats och vi kunde provköra. Allt var tätt och vi producerar nu färskvatten som har en salthalt på 150 ppm, vilket är mycket bra. Jag kan meddela att membranet är av just fabrikatet Filmtec som vi fick tips om. Det är ett 40x2,5 tums membran med beteckning SW30-2540. Kan ju vara bra att veta för andra med samma watermaker, eller andra. Det går alldeles säkert att köpa billigare än de 299 $ som vi gav, men att få det levererat direkt till båten utan vare sig frakt och tull övervägde.

Precis när allt var färdigt var det dags nästa aktivitet. Lann och Stan från Barefoot Life och Joana och Bill från Beidarka kom på besök. Båda besättningarna har denna säsong hjälpt oss med att ta hand om Morris när vi besökte Sverige. Det blev en mycket trevlig kväll och Morris gjorde sitt bästa för att visa sin uppskattning. Den innebar bland annat en uppvisning uppe på vår bimini. Jag har precis impregnerat den och det gör den ganska hal. Det bar sig inte bättre än att Morris förlorade tassfästet och for med ett ljudligt plask över bord. Men ingen hann egentligen reagera innan Morris redan var tillbaka ombord. Som vanligt visste han exakt vad som skulle göras. Med blixtens hastighet simmade han till aktern och klättrade upp på badstegen.

Igår kväll var vi och tittade på film. Vi såg dokumentären Vanishing Sail som handlar om det traditionella båtbyggarhantverk som nästan var på väg att dö ut här på Carriacou.

Filmen är gjord av Alexis Andrews som är en av de personer som jobbat hårt för att hantverket inte skulle försvinna med den siste båtbyggaren Alwyn Enoe. Det verkar nu som om kunnandet om detta speciella hantverk kommer att överleva. Alwyn, som är närmare 70 år, håller på att lära upp sina tre söner. Att detta fungerar är tack vara Alexis stora arbete med att göra dessa båtar populära. Med andra ord, det finns kunder som vill köpa dem.

Alexis äger också själv en Carriacou Slup byggd och konstruerad av Alwyn. Den heter Genesis och det är den båt som jag gastade på i Antigua Classic Yacht Regatta häromåret. Både Alwyn och Alexis var på plats vid filmvisningen och jag passade på att prata lite med Alexis och försöka få plats på Genesis i kommande Classics. Vi får se hur det går.

Filmen var mycket intressant och sevärd. Ibland lite svårt att förstå när det talades en hel del kreol. Detta var textat till engelska men vi satt så till att vi inte riktigt såg undertexterna. Det var ingen biograf vi var på utan en större samlingslokal.

Idag skall en ny Carriacou Slup sjösättas uppe i Windward där de byggs. Men det är tveksamt om det kommer att bli av. Ryktesvägen har vi hört att den inte är helt färdig och dessutom är vädret miserabelt. Det blåser hårt och regnar. Inget bra sjösättarväder.

Det är synd, för det är en stor händelse där i stort sett öns alla invånare är med. Vi var själva med och hjälpte till med en sjösättning för tre år sedan och vi vet vilken stor händelse det är.

Jag tackar för tipsen angående membran till watermakern. Jag är medveten om att det går att köpa membran billigare på andra ställen än hos tillverkaren av watermakern. Det är bara det att att vi inte befinner oss var som helst. Det vi eventuellt skulle spara skulle snart ätas upp av frakt och tullkostnader. Nu får vi ett levererat frakt- och tullfritt eftersom våra kompisar ombesörjer leveransen. I sista ändan tror jag det går på ett ut.

Skall också undersöka pulsationsdämpare till pumpen.

Nu har vi anlänt till Carriacou och ligger ankrade i Tyrell Bay. Seglingen hit blev en del motorgång eftersom det inte fanns mycket till vind i lä av Grenada. När det kom vind var det mest i form av squalls som ger mer än önskad vindstyrka. Vi tog oss i alla fall hit och var framme vid fyratiden på eftermiddagen.

Redan nere på Grenada märkte vi att watermakern inte producerade så fint vatten som den den tidigare gjort. Jag har år från år märkt att salthalten sakta krupit uppåt, men det är normalt att så sker. Nu började vi komma nära gränsvärdet på 500 ppm (0,5 promille) som man inte skall överskrida för dricksvatten. Trots mina ansträngningar med kemisk rengöring har vi inte fått ner salthalten. Vi har legat på 460-480 ppm, vilket i och för sig ligger inom gränsen, men speciellt Anna-Karin har tyckt att vattnet smakar bräckt. Jag har väl menat att det fortfarande är OK.

Naturligtvis duger vattnet fortfarande fint till disk och dusch, men vi var faktiskt inne och köpte några dunkar med dricksvatten igår. När jag testar det köpta vattnet med min salthaltstestare ligger det på 100 ppm. Det är lite skillnad på våra nästan 500 ppm.

Det enda att göra för att få bra vatten igen är att byta membranet. Alltså den patron som genom ”reverse osmosis” tar bort det mesta av saltet i havsvattnet. Jag har varit i kontakt med tillverkaren nere i Trinidad och det har delen på lager. Om allt går enligt plan kan våra kompisar Lee och Sharon på Allegro ta med det nya membranet till oss eftersom de ännu inte lämnat Trinidad. Det gör de först i slutet på veckan.