Det har varit gigantiskt nordligt svall i Karibien de senaste dagarna. Ett svall som vi aldrig tidigare upplevt under alla våra år i Karibien. Det beror på en kraftig vinterstorm i norra Atlanten. Den har skickat ner dessa höga vågor. Däremot har det inte blåst speciellt mycket. Vanliga passadvindar på 10-12 m/s. Men mer om detta senare.
När de kraftiga vindar vi hade i St Anne Martinique avtagit, bestämde vi oss för att segla ett stycke söder ut. Första etappen gick till Rodney Bay, St Lucia. Där stannade vi bara över natten. Tanken var att starta riktigt tidigt för den långa etappen ner till Bequia. Men när vi vaknade var det riktigt tråkigt väder. Regnigt och grått och inte mycket till vind. Det blev inte så tidig avfärd som vi tänkt oss. Vi motorseglade sedan längs St Lucias västkust. Det var så kyligt att Anna-Karin begärde fram fleecetröja och hon lindade in benen i en frottéhandduk för att hålla värmen. Inte vanligt i Karibien.
Väl ute i fri vind satte vi kurs för att segla utanför St Vincent, alltså längs den östra kusten. Det gick nästan. Vi fick till slut ge upp och bita i det sura äpplet och gå på västsidan. Vi hade nästan 3 knops motström och vinden vred emot så vi inte kunde hålla höjden.
Det blev en seg historia att ta sig ner på St Vincents läsida. Dåligt med vind och konstiga strömmar. Naturligtvis fanns det ingen chans att hinna fram i dagsljus. Vid ca. 19.30 när det mörknat hördes ett konstigt ljud från motorn. Anna-Karin trodde direkt att vi tog in vatten, men det var inte fallet. Vi stängde i alla fall kvickt av motorn för kontroll. Det visade sig vara drivremmen till den ena generatorn som börjat separera. Långa remsor hängde och slängde och orsakade det konstiga ljudet. Som tur var hade vi en extra rem på lager ombord. Som vanligt var denna reservdel undanpackad ganska djup ner i vårt lager. Det var dessutom inte lätt att komma åt att byta denna rem. Speciellt inte ute på en gungande båt i mörker.
Till slut kom den nya remmen på plats och vi kunde återuppta färden mot Bequia. Men vi hade fortfarande ett konstigt missljud från generatorn och det kunde jag inte lokalisera just då. Klockan hann bli 00.30 innan vi till sist kunde droppa vårt ankare i Admirality Bay. Naturligtvis låg vi allra längst ut, men det gjorde inget, vi sov gott ändå.
Vi hade ännu två dagar på oss innan det stora eventet skulle inträffa. Alltså gott om tid att hitta en bra plats i dagsljus nästa morgon för att ta skydd.
Vi har äntligen lyckat skaffa oss lite internet ombord här i Bequia, och därför kan jag lägga ut detta. Jag återkommer i morgon med hur det gick med det stora svallet. Inlägget skulle annars bli väl långt. Jag kan på förhand säga att det är bland det värsta vi sett.