In i Kiel-kanalen

Efter en natt i Kiel var vi redo att tuffa vidare. Redan tidigt på morgonen började det samlas fritidsbåtar utanför slussen så vi fick brått att kasta loss och lägga oss i väntläge tillsammans med de andra båtarna. 

Det var inte utan att vi var lite nervösa. Vi hade hört hemska historier om själva Kielslussen och även om vi slussat upp och ner för både Trollhätte- och Göta kanal, kändes det lite pirrigt. Först skulle man klättra ner på en superhal slusskant, ta sig bort och upp för en brant lejdare, sprinta ca 400 m till slusskontoret för att betala och sen göra om allt i omvänd ordning. 

Men hamnkaptenen hade kvällen innan lugnat oss något. Fritidsbåtar behövde inte längre betala efter en olycka året innan. En äldre (?) man hade halkat i slussen och slagit sig så illa att det slutade på sjukhus. Det var tal om både böter och skadestånd så slusskontoret valde att i fortsättningen inte ta betalt av just fritidsbåtar. 

Kielslussen (det finns två) är 330 m lång och 45 m bred så det får plats en hel del båtar. Först skulle ett jättelikt lastfartyg in i slussen, därefter släpptes vi in. Helt i sin ordning då lastfartyget stängde av propellersnurret, så vi fritidsbåtar slapp hamna i vispet efter propellrarna. Vi var väl en 10-12 frtidsbåtar på rad bakom varandra och vår oro var helt obefogad. Det var bara att klättra ner, ta de båda tamparna, dra runt en som Håkan fick tebax uppe på fördäck, medan jag stod kvar i aktern med den andra tampen. 20 mycket stillsamma minuter senare var slussningen klar. Huruvida vi slussats uppåt eller neråt vet jag inte, det varken kändes eller märktes åt vilket håll vattnet gått. Lugnt och stilla släpptes vi fritidsbåtar ut först så att vi återigen slapp propellersnurret från lastfartyget. Nu var vi inne i Kielkanalen!

Från Kiel tlll Rendsburg

Högsta tillåtna fart i Kiel-kanalen är 8,1 knop. Vi märkte snabbt att lastfartygen lade sig i något högre fart och drog om oss en efter en. Däremot var vår Swift Trawlers marschfart högre än de övriga fritidsbåtarna så vi körde försiktigt om de flesta av dem. Vi hade fått tips om att Rendsburg var en fin stad att besöka och även om man kan göra Kiel-kanalen på en dag, ville vi gärna besöka staden. Precis vid infarten till Rendsburg som ligger inne i en kanalavstickare, finns en av kanalens mötesplastser för de stora lastfartygen. Ljussignaler på stolpar anger om man får passera eller ej. Precis när vi skulle svänga av fick vi stoppsignal. Men då båten bara sticker 1 meter valde vi att gå innanför de höga pollarna och svänga av innan mötet mellan fartygen hann ske. 

I Rendsburg finns tre marinor, två på babords sida på väg in och en på styrbordssidan. Vi valde den som låg närmast staden. En trevlig liten marina med egen (och mycket bra) restaurang. Däremot blåste det småspik vid tilläggningen då marinan ligger rätt öppet i viken invid Rendsburg. Det tog oss flera försök innan vi lyckades lägga oss mellan två stora motorbåtar, få tag i pollaren i lovart och få i land tampar till hjälpsam tysk.

Eftersom färden mellan Kiel och Rendsburg bara tar några timmar hade vi hela eftermiddagen på oss att utforska staden. Sannerligen värt ett besök (se fotoalbum nedan). Efter en glass och ett glas vin på en av stora torgets uteserveringar vandrade vi hemåt för en god middag på marinans lilla krog.

Till Brunsbuttel

Nästa morgon hade blåsten lagt sig men det var mulet, grått och duggade lätt. Vi stack iväg tidigt och fortsatte färden mot Brunsbuttel. Där finns två små marinor innan slussen och en på utsidan (där man enligt uppgift dock bör se upp med tidvattnet). Den bästa marinan i vårt tycke var den precis vid slussen. Rolig utsikt mot alla slussande båtar och vid ena änden av stora affärsgatan. 

Eftersom vi går lite fortare än andra fritidsbåtar och då vi kom iväg tidigt anlände vi till Brunsbuttel precis i rätt tid. De som legat vid bästa marinan kvällen innan hade redan lämnat och dagens gäng hade ännu inte anlänt. Vi fick en perfekt plats längst in. En nackdel med vår båt är att den har rätt höga fribord. Men det finns en utgång på styrbords sida, där också däcket är lägre än på babords sida. Fördelen (om man ska vara egoistisk) är att det sällan lägger sig någon utanför oss nattetid då det är nästan omöjligt att kliva över till vår båt om man har en segelbåt. Vi har i och för sig inga problem med att båtar som kommer sent måste lägga sig utanpå, men nattsömnen blir sällan densamma.

Ut i Elbe

Ända sedan Kiel hade vi sett en svensk segelbåt med två par i vår ålder ombord. På eftermiddagen, när regnet lättat, kom de inglidandes i marinan. Håkan gick över och pratade lite med dem. De kom från Göteborg och skulle segla till Helgoland och sen hem igen på utsidan av Danmark. De var rutinerade tidvatten-seglare och förklarade för sambon när det var rätt tid att gå nästa morgon, då de precis som vi skulle till Cuxhaven.

När vi vaknade låg dimman tät över hela området. Det hade kommit fler båtar under kvällen så det låg båtar både i tre och fyra led utanpå varandra. Vår närmaste båtgranne, en tysk, sade att det inte var nån ide att kasta loss - de skulle inte öppna slussarna för fritidsbåtar. Våra vänner från Göteborg var av en annan åsikt. De ropade upp slussvakten via VHF på oklanderlig tyska (gissa om vi var imponerade) och fick grönt ljus för att slussa. Vi skyndade oss att kasta loss och Håkan fick åter bevisa sina färdigheter i att på ingen yta alls lägga ifrån utan att krocka med nån eller något. 

Först skulle ett lastfartyg modell större in i slussen. Till min fasa lade hon sig på styrbords sida, vilket bara lämnade babordssidan åt oss och Göteborgs-båten. Hur skulle jag komma ner till slusskanten?? Insåg plötsligt att vi har ju en badbrygga i höjd med vattenytan och att den var perfekt att bara kliva av ifrån. Varför hade jag inte tänkt på det tidigare? Av kom jag, och nästan ner i vattnet för den delen. För här fanns inga gummilister som i Kiel och slusskanten var läskigt hal. Lyckades grabba tag i en fender och höll mig på benen. Samma stillsamma procedur som i Kiel och plötsligt var vi ute i yttre Elbes vatten. Vilken känsla!

Dimman lättade allt eftersom (skönt med radar och AIS i såna lägen) och vi lade oss bakom Göteborgaren, som vi nu kallade dessa trevliga seglare. Tidvattnet var på väg ut, så trots att vi drog ner på farten i flera omgångar, gled vi sakta förbi dem. 

Färden över till Cuxhaven tar bara några timmar. Man bör hålla sig väl till styrbord för att inte vara i vägen för den intensiva kommersiella trafiken med stora fartyg från såväl Kiel som Hamburg. I Cuxhaven finns det två marinor. Den inne i själva staden kräver slussning medan den andra, Segler Vereinigung Cuxhaven, ligger en bit utanför stan men är å andra sidan öppen för infart dygnet runt.

Det innebär också att man måste ta hänsyn till de starka strömmar som bildas på tvärs mot infarten när tidvattnet är på väg ut eller in. Det visade sig inte vara helt lätt och vi fick dra på för att inte aktern skulle åka iväg mot ena sidopollaren. Väl inne i marinan var det lugnt och stilla och det gällde bara att hitta en grönmarkerad plats på bryggorna som var uppmärkta för olika båtstorlekar.

Efter att först ha valt en för liten plats, lämnade en motorbåt i vår storlek marinan och vi lade raskt om oss. Nu låg vi ytterst på insidan av en av bryggorna och hade magnifik utsikt ut mot Elbe.

Återigen var vi riktigt nöjda med oss själva - flera år tidigare hade vi bilat förbi Cuxhaven och drömt om att nån dag lägga till här med båt. 

Dags för oss och Sinvela att säga hejdå till Sverige. Nu skulle vi ta oss ner till Kiel. Och det finns ju flera vägar att välja på. Antingen seglar man på utsidan av Själland, ner förbi Gedser och Fehmarn och över till Kiel. Eller så går man in i Smålandsfarvattnet och Lilla Bält. Antingen genom att runda Gedser och gå in via Nykobing/Falster, eller om man har en båt som inte sticker mer än 2,0 meter (helst 1,80) via Bogestrom och Stegebukten. Vi valde det sistnämnda, har gått där förr med segelbåten Selavi. 

Första kvällshamn blev därför Kalvehave där vi efter lite stök och bök lade till vid 19-tiden. Det är lite trångt i hamnen och blåser det från fel håll är det lätt att börja driva. Grön lapp på bryggplatsen markerar ledig plats och pållare väljer man, om det blåser, den på lovartssidan. Driver ner mot läpållaren gör man alltid... Det finns en liten affär med det allra nödvändigaste, så färskt bröd fick vi i alla fall till. 

Tidig start nästa morgon. Siktet inställt på antingen Agersö eller Omö. Agersö är en fantastiskt fin hamn med en härligt hjälpsam hamnkapten. Men sommartid blir den snabbt full och väldigt, väldigt trång. Så vi valde Omö, där hamnkaptenen lovade oss en plats på fiskebåtssidan. Omö är minst lika fint, har en liten kiosk och en grillrestaurang, samt om man vill promenera, fina vägar ända bort till fyren. Även här blev det två nätter i väntan på lugnare väder.

Hittade ett hål i det blåsiga gråvädret och la ut efter frukost. Ännu en större farled att korsa, men fartygen höll sig på lagom avstånd så det var bara att tuffa över. Framåt eftermiddagen började det blåsa upp längs Langelands västkust och vi fick dra på för att hinna fram till Rudköbing. Ringde och bokade plats hos hamnkaptenen som bad oss återkomma när vi rundat piren. Sagt och gjort - nu blåste det en bra bit över 10 m/s utanför hamnen och väl därinne står han och vinkar åt oss längst bort. Vi fick en långsidesplats, men den såg lite trång ut...

Men Håkan har hunnit bli väldigt duktig på tilläggningar, även med Sinvela, så med hjälp av bogpropellrar och sidvind, skohornade vi oss in på angiven plats. Båtgrannen, en trevlig tysk, tittade oroligt på. Väl förtöjda, frågade hamnkaptenen om vi verkligen var 34 fot...!! "Nä, 44 sa jag ju", svarade jag. Språkförbistring på hög nivå. Trevlig hamn med flera restauranger i närheten, en av dem med mycket god och prisvärd buffe.

Väderapparna lovade stilla regn och i princip bleke nästa dag, så återigen en tidig start. I halvdimma och total stiltje la vi ut tidigt, tidigt nästa morgon. Tillsammans med en mindre holländsk kanalmotorbåt och en segelbåt, började vi vår färd till Kiel. Förbi den tydligt ledade, men ändock slingrande omvägen förbi Marstal och ut i Kielbukten. 

Grått, gråare, gråast. Dimman lättade, men med ett jämnt duggregn var sikten ändå inte världens bästa. Nånstans mitt på Kielbukten dök det första tyska kustbevakningsfartyget upp. De gled långsamt förbi oss och ropade istället upp segelbåten bakom oss. Inte för att vi hade nåt att dölja, vi har noggrant följt alla anvisningar och tips från bl.a Kryssarklubben, om vilka papper och intyg man bör ha med sig.

I Kiel finns det ett antal gästhamnar, på både sidor om hamnen, i början av inloppet, inne i Kiel och två stycken precis vid slussarna in till Kiel-kanalen. Vi valde Sporthafen Stickenhörn. Det fanns platser, men stället var rätt övergivet, inga matställen vad vi kunde hitta och fågelnerbajsade bryggor. Men vad gjorde det, vi var i Tyskland!

Strax efter midsommar startade vi vår resa. Vi har nu ägt vår nya båt Sinvela (=utan segel på spanska) i exakt tre månader, har hunnit med några kortare turer på 2-3 dar och börjat lära oss båten. Resten får vi ta under resans gång.

I strålande väder lämnade vi Nynäshamn och tuffade ner mot St Annas skärgård. Jag ansåg att vi absolut måste testa Dragets kanal även med Sinvela, vi har ju gått där otaliga gånger med vår segelbåt Selavi. Håkan var mindre entusiastisk, men lät sig övertygas. Hmmm, det var inte många decimeter till godo... Men det gick. 

Krabbfjärden, Bråviken och så in i St Annas vackra skärgård. En rofylld kväll om än en något bergig tilläggningsplats. 

Nästa dag, tidigt, tidigt vidare. Vädret skulle bli sämre så vi ville komma så långt som möjligt. I härligt om än något kallt sommarväder tuffade vi ner till Idö utanför Västervik. Fick en bra plats i inre hamnen och där blev vi kvar i fyra dagar pga regn, blåst och allmänt skitväder. 

När vi äntligen kom iväg beslöt vi oss för en 12-timmarstur ner till Kalmar. Det innebar ett stopp på vägen så att vår hund Ida, en Irish Softcoated Wheaten Terrier, kunde komma i land och göra det hon behövde... Det fick bli en gammal favorit, Påskallavik.

Väl i Kalmar passade vi på att proviantera. Tyvärr blev vi också kvar en dag extra, återigen pga för starka vindar. Det går an med en segelbåt, men i en motorbåt vill man ju helst inte ha allt för krabb och hög sjö. Nåväl, Kalmar-Sandhamn avverkades till slut och i Sandhamn blev vi varmt välkomnade av mycket hjälpsam hamnkapten. En halvtimme efter tilläggning, öppnade sig himlen och rena tropiska regnet vräkte ner.

Dagen därpå tuffade vi iväg mot Karlshamn och kusinträff. Genade via Karlskrona och ut i Blekinge skärgård. Lade till framåt kvällen och tog ett glas (eller om det var två) tillsammans med kusin och familj innan vi gick till bokat bord på restaurangen.

Men vi behövde komma vidare, så nästa morgon, redan i gryningen, lade vi kurs mot Ystad. På en blank Hanöbukt, gjorde vi 7-8 knop i bekväm marschfart. Lite gungigare blev det ju efter att ha rundat Sandhammaren, men vi hann fram till Ystad i god tid. Där blev det till att leta hamnplats, men efter att ha testat två hopplösa utanpåplatser, hade vi turen att se en större segelbåt dra iväg. Tack för det! Invigde "taket" (flybridge låter så knäppt) med god middag i kvällssol. 

Dags för sista svenska etappen - Ystad till Höllviken. I Höllviken skulle vi stanna i två dagar för att träffa gamla seglarkompisar som flyttat till Malmö. Tog en plats allra längst bort, med vidunderlig utsikt över Öresund. God mat i goda vänners lag på den lokala krogen blev det också. 

Två pensionärer på vift. Det är vi, det. Efter långt och innehållsrikt yrkesliv, släpper vi förtöjningarna och drar iväg. Till Medelhavet. Hoppas vi. Från segelbåt till motorbåt. Vi börjar bli lite till åren, i Medelhavet är det oftast ingen vind eller alldeles för mycket vind, och vi ville ha en flytande sommarstuga. Så vi sålde vår älskade Malö 37:a och köpte en Beneteau Swift Trawler 44.

Håkan har i hela sitt liv jobbat med tv. På SR, UR och SVT. Med teknik i alla dess former. 

Sissela är och har alltid varit en nomad. Bott lite här och där i Latinamerika och Spanien. Jobbat svart som sättare i Uruguay, som projektanställd behovsundersökare i Sao Paolos slumkvarter, som landansvarig för Diakonia i Peru, gardinförsäljare på Åhlens och så småningom översättare och chef på SVT. 

Sammantaget har vi 6 barn och 12 barnbarn (än så länge). Båten är stor, så det finns plats.