Under min segling 2016 norrut längst norska kusten passerade jag klosteranläggningen på ön Selje strax söder om den fruktade udden Stadt.
Klostret började byggas av Benediktinermunkar tidigt på 1100 talet. Kan vara Norges äldsta kloster. Norge har två manliga helgon och ett kvinnligt. St. Olav, St. Halvard och St. Sunniva Vestlandets skyddshelgon. Enligt legenden var hon en irländsk kungadotter på flykt undan ett oönskat äktenskap. Eller som det står i den norska översättningen av ”Acta Sanctorum in Selio” Det var en hel flokk , menn, kvinner og barn, som gav seg havets bølger i vold for å unnslippe det verdslige livs brottsjøer….
Till slut kom följet till ön Selje och sökte skydd i en grotta vilken tidigare var vigd åt St. Michael. Så småningom avled hon här. Hennes oskadda kropp återfanns här av den norske kungen Olav Tryggvason. Platsen blev helig och hon lades i skrin. Den 8 juli firas ännu något som kallas ”Seljumannamesse”
Om detta får man ju tro vad man vill. Idag finns dock en fantastisk plats att besöka för den som kommer på egen köl. Kvar står det intakta tornet. Runt om detta ligger ruinerna av klostret. Grottan ligger högt upp i en bergslänt. Platsen är väl underhållen och vyerna fantastiska.
Selje har genom tiderna både varit biskopssäte och pilgrimsort. Dåliga tider gjorde att klostret blev nedlagt redan innan den norska reformationen. Klostret plundrades, murstenarna användes på annat håll. Den danske astronomen Tycho Brahe fick Nordfjord i förläning av kung Fredrik den II av Danmark under unionstiden. Förutom att ta skatt av befolkningen tog han även sten från klostret. Dessa förde han med sig till ön Hven i Öresund. Där användes de i både observatoriet Stjerneborg och slottet Uranienborg.
Sedan 1930 har både den Katolska som den Ortodoxa kyrkan Selje som titulärbiskopsdöme med egen titulärbiskop. Sedan 1993 innehas den av biskop Pero Sudar i Sarajevo Bosnien Hercegovina.
I den närbelägna staden Selja på fastlandet finns idag två ortodoxa munkar.
På Selja finns en flytbrygga att tillfälligt förtöja vid ifall vädret passar. Man måste dock flytta på sig ifall turistbåten från fastlandet kommer. Ett bättre alternativ är att förtöja i den utmärkta gästhamnen i staden Selja och sedan ta turistbåten dit ut. Då får man också utmärkt guidning på platsen.
Då jag 2017 seglade söderut längst den skotska västkusten besökte jag klostret på ön Iona, beläget väster om ön Mull i Inre Hebriderna.
År 563 kom den irländske munken Colum Cille eller Columba seglande med sin Curragh vilket är en skinnbåt uppspänd över ett träskelett. Han och hans 12 medhjälpare planerade att missionera i Skottland. De inrättade ett kloster på ön Iona. I början var klostret enkelt med en träkyrka vilken idag tros ligga under den medeltida som ligger på platsen.
Efter Columbas död år 597 utvecklades och utvidgades klostret. Flera byggnader restes.
Under åren fram till cirka år 800 skrevs The Book of Kells. Ett påkostat rikt illustrerat bokverk innehållande evangelierna enligt Matteus, Markus och Lukas samt en del av Johannesevangeliet. Munkarna skrev av Vulgata vilket är en latinsk bibel färdigställd omkring år 400. Tanken var att bokverket skulle vara klart till 200 års högtidligheter av Columbas död år 597.
Vikingarna slog till mot klostret år 795 plundrade och slog ihjäl munkarna. Under de följande åren 802, 806 och 825 attackerade vikingarna åter Iona. Vid attacken år 806 slogs 68 munkar ihjäl på en plats som heter The Martys Bay på Iona.
Av säkerhetsskäl flyttade flera munkar och tog med sig The Book of Kells till Irland. Idag finns den att beskåda på Trinity College i Dublin.
År 1203 inviterade dåvarande Lord of the Isles, Ranald, Benediktiner munkar och Augustine ordens nunnor att etablera kloster på Iona.
Från cirka 1200 till mitten av 1400 talet byggdes och utvecklades klostret fram till reformation år 1560 då klostret övergavs och förföll.
Under 1630 talet gjorde kung Charles ett renoveringsförsök som dock blev kortlivat.
År 1899 överlät den dåvarande 8:e Duke of Argyll, George Campbell, ruinerna till The Iona Cathedral Trust. I och med detta sattes omfattande renoveringar igång.
Reverend George MacLeod startade Iona Community 1938. En ekumenisk kristen rörelse med människor från olika samhällsskikt.
Idag är församling fortfarande aktiv och har även utvecklat Iona till ett pilgrims- och turistmål.
Förutom kyrkan, klosterbyggnaderna och St. Columbas kapell, finns Reilig Odhrain, en gammal begravningsplats. Här har många stormän blivit begravda sedan vikingatiden.
Första gången vi var här 1993 försökte vi ankra mellan Iona och Mull. Då tidvattenströmmarna är starka blev det ett hopplöst företag. Vi seglade då istället till Bendoran Boatyard på Mull norra sida. Här fanns bojar i en skyddad vik och bussförbindelse till Iona färjan. Numera är detta dock nedlagt. Ett bra alternativ är att gå till den utmärkta marinan i Tobermory belägen i norra delen i Sound of Mull. På tre timmar med buss når man Iona- färjan.