2015
Leros första veckan
Slutmål Leros
Vi ville vidare till Leros. En mycket trivsam ö, med mycket båtturism. Ingen charterturism. Xerokambosbukten blev första anhalten. En ännu lugnare by än Telendos. Här låg vi på en av ca 30 bojar djupt inne i viken. Två restauranger i land, men bara en liten mini-”supermarket”, och varken grönsaker eller bröd stod att uppbringa. Dessa basvaror visade sig dyka upp med brödbilen, respektive grönsaksbilen senare på förmiddagen. Bad, lugn, njutning igen, och så tog vi oss i stiltjen en tur runt hela ön Leros. Vi passerade Pandelibukten, Alindabukten med den alternativa färjehamnen Agia Marina. När Meltemin blåser alltför hårt i augusti uppstår våg och vindförhållanden vid den trånga infarten till den djupa Lakkiviken som gör att färjan inte kan gå in där. Den kan då gå till Agia Marina istället. De norra vikarna på ön, i lä bakom små öar såg särskilt tilltalande ut. Varvet besöktes för att stämma av upptagstiden om en vecka. Slutligen gick vi in i Lakkaviken, för att lägga till för natten. Blev avvisade i den första marinan, och i den andra marinan fanns det inte heller plats, men de var ändå snälla och lät oss ligga i upptagningsdockan.
Impopulära i Pandeli
Nästa dag blev det till att flytta igen, suck, och det skulle börja blåsa också. Vi försökte åter med Xerokambos, där det brallade på rätt rejält. Pandeli kanske skulle kunna vara ett alternativ. Vi hade hört att det skulle vara mysig by och att det kunde gå att ligga i fiskehamnen utanpå några fransmän. Natten blev orolig, vinden tryckte oss mot bryggan, och dubbelekipaget kändes ansträngt. När fransmännen skulle gå iväg, så ville de bli bogserade mot vinden av NOVA för att kunna få fart och vända sin segelbåt inne i den trånga hamnen. De skulle få backa ut…NOVA strävade på gränsen till sin kapacitet, men den franska båten tryckte ändå nästan ihop en av de små träfiskebåtarna i operationen. Till slut var vi loss alla och endast ett par små repor syntes i trärelingen på NOVA. Puh! Det var nära att någon klämde sig rejält.
Under tiden i den lilla fiskehamnen blev vi surt anklagade för att ha slängt stora soppåsar i vattnet. Med båtshaken försökte vi bärga de tunga vattendränkta plastkassarna som visade sig innehålla stora mängder använda vuxenblöjor som löstes upp i vattnet, och hela operationen var ytterst motbjudande. Jag antar att fiskargubbarna på båten intill bärgningen förstod att det inte rimligen kunde vara vårt skräp. Det kändes skönt att ha gjort något bra för dem, när de nu var så sura.
Nästa natt tillbringades på svaj sedan en lokal fiskargubbe givit mig två ordentliga utskällningar för att vi försökte ankra bredvid några jättestora lyxiga båtar och lägga två linor iland. Man kan ju inte fiska här skällde han, det är linor överallt, hur ska jag komma in? Jag rodde skamset in jollen bakom några klippblock och tänkte vänta tills han försvunnit. Det är faktiskt inte tillåtet att ankra överallt, sa han, och här får man inte ankra. Vi fick ge oss, gick skamset ut och lade oss på svaj längre bort i viken. Följande dagar observerade vi att antalet ankrade stora dagcharterkryssare som ankrade i viken där fiskargubben åthutat mig steg till uppåt närmare femtio. Undrar inte på att han kände sig undanträngd och inklämd med sitt fiske, och hade all anledning att vara arg. –Ilskan kunde dock verka lite missriktad, dock…eftersom NOVA endast är en liten pluttbåt i jämförelse med de jättestora charterkryssarna. Kanske lättare att ge sig på…
2015
Kalymnos och Telendos
tvättsvampar på Kalymnos
Stånga och stånka
En besättningsmedlem som deltagit alla somrar i medelhavsprojektet med NOVA lade märke till en ändring i vokabulären mellan Kapten och chefsnavigatören. Ord som inte tidigare förekommit, hade nu tagit plats i samtalet, och dessutom med en mycket hög frekvens. NOVAs framfart i stark vind och norrut beskrevs som att ”stånga” mot vågorna, och hon ”stånkar” sig fram för motor med den starka viden stick i stäv- utan att kunna segla på den bogen. Kanske sade denna ändring i ordbruk något om de nya förhållandena i Cykladerna, kanske inte. Eller kanske sade den något om inställningen till projektet. Inte längre lust att stånga och stånka, utan önskan om lugn och ro och finväderssegling.
Kalymnos
Till klättringsön, tillika tvättsvampsön Kalymnos anlände jag med Blue Star Ferries. Även om kaptenen och besättningen hade saknat en chefsnavigatör under min frånvaro, så hade de hjälpligt kunnat navigera fram bland gyros och brödbutiker för att finna föda. En stor supermarket fanns dessutom just vid gästhamnen. Den sympatiske hamnkaptenen visade sig ytterst behjälplig med att finna kunniga yrkesmän som snabbt kunde utföra de reparationer som fanns att göra på NOVA. Ankarspelet hade överhettats och kraschat för tredje gången på vår medelhavsresa. Saltvattenspumpen till motorkylningen läckte. Det visade sig vara ett kullager som hade rostat. Trygga snabba reparationer till ett rimligt pris. Det gick inte att vandra runt i staden utan att stöta på de på öppna platser utspridda natursvamparna. Naturlig tvättsvamp plockad ur havet av dykare på 15-25 m djup. Stora mängder låg på tork utanför några vackra museibyggnader med detaljer i samma okragula färg som svamparna. En äldre herre till båtgranne berättade att hans pappa varit svampdykare på ön, men under senare delen av yrkeslivet tvingats resa till Sudan för att arbeta, då mängden natursvamp som kunde plockas på Kalymnos inte längre räckte till för den växande efterfrågan.
Från hamnen gick flera gånger om dagen en gratis buss den korta sträckan över krönet till västra sidan av ön. Under de hängande klättringsklipporna i Mersini kunde vi ligga ett par timmar på en liten men fin strand som var fylld med bollspelande och badande ungdomar. Blickarna riktades ofelbart mot den sockertoppsliknande ön Telendos som så vackert avtecknade sig mot solnedgången i väster. Undrar hur det är där? Om vinden lägger sig kanske vi kan gå dit i morgon?
Jag talade en stund med en ensamresande äldre dam från landet som många greker känner aversioner mot just nu. Hon var på hemresa ifrån en längre vistelse på ön Astepalaia som hon utnämnt till sitt paradis. Ett ypperligt boende i en designad byggnad med pool, och fantastisk b&b här i Kalymnos, hade hon funnit på hotels.com.
Konflikt på Telendos
Ironiskt nog blev det nu ett lugnare väder i nästan fyra dagar. Vi hade ju kunnat vänta med överseglingen…. Istället var det nu semester och njutning som gällde. NOVA och ny besättning begav sig till den lilla byn på Telendos. På denna plats kunde man uppleva ro och fred, och betrakta livets gång bland de som bebor den toppiga svårtillgängliga ön om sommaren. På den låglänta tiondelen av öns raggiga yta fanns några få små gulliga hotell och restauranger, fiskebåtar, ett par stränder, några små kapell och en oändlig mängd ruiner. Det var det. Illusionen om att detta var ett lugnt ställe fick byta plats med en illsint verklighetsdramatik. En restaurangägare beskrev hur han etablerat 18 bojar för fritidsseglare, vilka nästan alla hade saboterats, det vill säga brutalt avskurits, av den lokala fiskarbefolkningen som ville emotsätta sig sådan etablering av turismen. Vid den enda kvarvarande brukbara bojen låg nu NOVA. Vi hade hamnat mitt in i en lokal konflikt, och valt sida utan att vi visste om det.
2015
Serifos till Amorgos
Serifos
Serifos- Paros
En lugn och skön avfärd från Serifos, med en viss oro för hur det skulle bli längre ut. Ofta blir det lugnare längre ut, men nu var vi ju på väg in i Cykladernas oberäkneliga vindsystem. Den ganska långa överfarten förlängdes ytterligare av att avdriften mot syd i den nordliga vinden/vågrörelsen förde NOVA allt närmare Sifnos, och då vi upptäckte detta tvingades anlägga en tvärare nordlig kurs än om vi direkt siktat på en nordligare kurs. Att pina mot vinden går långsamt. Äsch, vi gav upp och körde motorn sista biten mot den nordliga bukten på Paros.
Norra bukten-en pärla! Lugnt och fint med måttlig nordvästlig, men med ökande nordlig faktiskt lite väl guppigt för en övernattning. I Paros stad hämtades nya gastar nästa dag, och satte kurs mot den nordliga bukten igen för bad. Då vinden ökat och vridit mot norr, tänkte vi hinna till Naxos innan det blåste upp för att övervara kulingen där.
Paros –Naxos
Att det kunde ta timmar att ta sig den lilla biten från Poros nordspets till Naxos stad!! Och att vi skulle bli liggande där i flera dagar innan vi kunde ta oss vidare söderut! Allt berodde på att vinden aldrig slutade blåsa. Naxos stad måste vara ett av de värre blåshålen, vilket ju egentligen är lätt att sluta sig till bara genom en snabb blick på kartan eftersom det ligger ganska öppet mot Norr. För kvällarnas middagar blev vi kompisar med de trånga gränderna dit den kalla vinden inte nådde. Med fleecejackor gick det utmärkt att sitta ute, men många satt faktiskt också inne då de avnjöt de grekiska hemlagade specialiteterna. Vi passade på att träffa släktingar som båtluffade med färjorna, hade en mycket trevlig vistelse frånsett den på piren ständigt piskande vinden.
Skinoussa i Small Cyclades
Vindstyrkan gick ner något men piskade fortfarande på kombinerat med norifrånkommande vågrörelse med 12 m/s när NOVA lämnade Naxos stad genom Naxos/Paroskanalen. Chefsnavigatören hade fått återfall och kollat vilka dagar färjorna till Skinoussa skulle avresa. Tyvärr stämde det inte med NOVAs planer, så jag fick faktiskt stålsätta mig och följa med i alla fall. Det ska väl gå tänkte jag kaxigt. Ett par timmars utmaning, och så, efter kanalen var vi i de härliga ”Small Cyclades”. Även om det tog ett par dagar innan balanssinnet kändes återställt efter den gungiga färden från Naxos, kunde jag njuta av småskaligheten på Skinoussa. Väldigt gulligt! Inne i den lugna Myrtiniviken låg NOVA fint.
Mot Amorgos
Igen stark vind. 11m/s vid 10 tiden i gattet mellan Nisos Iraklia, och Nisos Skinoussas ljusockra, grågrönprickiga, karga kullar. Vindarna som huvudsakligen kom ifrån Norr kastades mellan öarna, ömsom starkt, ömsom svagare. Efter en stund, i lä bakom en liten ö, minskade vinden till 2 m/s, för att öka till 7 m/s efter Karos/Andikaros. En genua rullas ut och besättningen kopplar av. Vinden verkar stadig just nu. Det är något visst med att vara ”ute på” utan motor. Det är tyst, vågorna rullar, vindkraftverkets gnälliga skräckfilmsvinande ljud ligger i bakgrunden. Glöm inte att dricka vatten, påminner vi varann. Temperaturen och fläkten är behaglig. Det är sista juni idag. Den avkalvade ost tippen till Karos betraktades från NOVAs sittbrunn, när plötsligt skummiga vågtoppar kom från ingenstans. Vi förstår inte vindens väg nu. Man vet aldrig hur väder och vindförhållandena är ”ute på” förrän man är där. Svårt att helt läsa och förutsäga utifrån pilotguide och karta.
Försökte oss på ett besök vid den fina badstranden Ormos Kalotaritissa, men avgjorde att här gick faktiskt inte att ankra idag. Svårt få fast ankaret, och grunt och litet, och fel vindriktning-rakt in i viken. Men det är väldigt vackert där! Den västra spetsen är låglänt, och rätt som det är kan en segelbåtsmast susa förbi på utsidan av den smala strandremsan. De höga bergen som reser sig i norr ingav nästan fjällkänsla i sin karghet, och vindpinade utsatthet.
Sista biten fram till Katápola var lite skumpig och dramatisk, men så, väl inne i Katápolaviken mycket lugnare. Jag kunde knappt tro det! Här var vi nu i hjärtat av Cykladerna. Tänk att vi hade tagit oss ända hit! Och jag hade varit med nästan hela vägen.
Katápola
Den unga hamnpoliskvinnan meddelade från kajen, iförd stilig mörkblå uniform, att ingen kajplats fanns att få i Katápola, varken för oss eller det femtontal andra fritidsbåtar som istället tvingades ankra i viken intill. En 50 båtars-regatta väntades inkomma på natten. De eskorterades av en stor militärbåt som låg på färjans plats, och hade förvarnat hamnpolisen om att kunna använda den lilla hamnen bredvid färjeläget under två nätter. Vi fick vackert svaja tills regattan skulle hem till Athen för att rösta prompt nej i folkomröstningen till EU’s lösningsförslag till den Grekiska regeringen. Damen i grannbåten (när vi gick till kaj för att fylla på vatten) berättade förtvivlat om hur missuppfattade man kände sig i breda led av den grekiska befolkningen. Hon bemödade sig om att inför mig, stående i BH och trosor vid mantåget, sedan hon med rejäla och vana handgrepp hjälpt oss att komma intill deras enkla lite ruffiga segelbåt i femte led från kajen, korrigera eventuella missuppfattningar angående viktiga frågor i grekisk välfärd bl. a. grekisk pensionsålder och pensionsstorlek. 65 år är väl detsamma som de flesta i EU har, och 350 euro går nästan inte att överleva på, inte ens här, menade hon. Därför måste vi rösta!
Ankring
-Ankra där! Emellan de där två båtarna! -Jäklar, nu kom vi för nära. -Vi avvaktar en stund och ser om NOVA ligger till sig. -Neej, det känns ändå för nära. Vi ankrar om! Men var? Nu tog ju nästa båt luckan som jag spanat in. Vi kan försöka här men det är inte optimalt…. –Hello there! I saw you had problems anchoring. Den vänlige engelsmannen och hans fru med en vacker engelsk västkustbåt kom till vår undsättning när beslutsvåndan och tröttheten gjorde sig gällande bland NOVAs fyramannabesättning. Att komma till en ny plats, där det blåser en del, med många okända variabler och förhållanden är något av det svåraste som finns. Hur stora svall orsakar färjorna som kommer och går, blir det för grunt för oss här när vinden vänder, skapas fallvindar om kvällen? Ja, vad blir bäst? Hur kan vi göra det bra för oss här? -You can put your anchor here between us and the cathamaran over there. There was another boat that left this morning. It should be ok. Informationen från en fellow yachtsman som läst variablerna ett par dygn var ovärderlig. Obeslutsamhetsstressen som börjat byggas upp lade sig med en gång. Tack för hjälpen du okände, vänlige engelsman!
Amorgos
Åh, vilka stora förväntningar jag hade på denna ön! Vackert, höglänt, den vindpinade Choran med sina vindmöllor som utgör en schablon för vykorts-Amorgos, klostret på den lodräta bergsväggen, vägen över den fjälliknande toppen, det avslappnade livet i den norra viken. Jag kan bara säga en sak! Ön levererade! Dessutom stiftade jag bekantskap med hotellet ”Det Stora Blå” i Katapola, och ett par butiker med salsamusik och MIN klädstil i den norra mysiga lilla bayen.
Det värsta Meltemibältet
Nu väntade dock en överfart från Amorgos till Kalymnos där vi hade förberett oss på att få vänta ett tag på ett lämpligt väderfönster. Det var visserligen inte mer än 1 juli ännu, men man sade att den starka nordliga vinden varit extra tidig detta året. Det hade vi märkt. Nu hade vi som tur var beställt ner en seglingssugen besättning hemifrån som inte bangade för en blåsig överfart. De mönstrade på i Katapola, och kände in den nervösa stämningen. En provsegling anordnades nästa dag, varpå beslut fattades att avresa nästa dag strax före meltemins peak med 14m/s som skulle inträffa på natten. Ja, Chefsnavigatören, tillika säkerhetsansvarig, hade noggrant gått igenom säkerhetsföreskrifter, nödanropsutrustning, brandsläckare, flytvästar, fastknäppningsanordningar, samt vad som kunde väntas vid målet, taget ur Rod Heikells Pilot Guide. Medan besättningen och kaptenen pumpade upp adrenalinet, kokade jag pasta och såg till att vatten och enkel förtäring fanns lätttillgängligt i båten. Biminin surrades vid akterdäcket, sprayhooden återuppsattes, sjösjukepiller intogs och så var de iväg, tidigt på morgonen. På ”The Big Blue”, emottogs sms då NOVA rundande Amorgos nordspets, rullandet hade varit urjäkligt, variationer mellan bristande matlust till illamående fanns bland besättningsmedlemmarna, men NOVAs framfart hade i övrigt gått bra så långt. Jag kände tacksamt hur stadigt marken stod under mina fötter. Ungefär mitt emot ön Levita kom ytterligare ett sms. Nu var det inte långt kvar, och sjön var lite lugnare. Åh, så skönt, det värsta var över. Jag kände mig lättad på deras vägnar. Kanske var det för tidigt att pusta ut helt….ty enligt senare rapporter, hade fallvindar vid inseglandet till Kalymnos uppmätts till 21m/s. Besättningen hade intagit en inför dessa väderfenomen respektfull hållning och revade även det kvarvarande, redan bottenrevade storseglet. Alla var nöjda, både hjältarna som utstått obehaget, och strapatserna, och chefsnavigatören som sluppit. Ett utmärkt arrangemang.
2015
Nova genom Cycladerna
Vägen upp till Chora på Serifos
Nova 2015
Plus eller minus Förväntan
Det förbjudna och otänkbara hände denna sommar. Jag hade tappat lusten för att dra iväg till NOVA när semestern kom. Förbjudet när man har en enorm segelbåt liggande på Asprakis varv, väntande på att bli shape’ad och utsläppt i sitt rätta element. Otänkbart när man har en partner som likt en frustande fåle i stallet väntat hela våren på grönbetet. Även lite läskigt att känna att åtagandet jag gjort till mig själv om att äga genomförandet av ett femårsprojekt, så lätt kunde laddas ur. Att tänka på den kommande sträckan mellan Aegina och Leros kändes helt neutralt som ett arbete att klara av. Inte roligt och spännande som tidigare års seglingspremiär när semestern börjar. Jag kunde inte ens uppbåda energi nog för den nödvändiga läsningen om seglingen tvärs över Cykladerna.
Förhandshistorierna om området hade inte direkt varit positiva. -Det finns inget där, - Man kan köra relativt fort igenom Cykladerna och bort till Dodekanesserna eller Turkiet, var sådant som sagts oss. Det var svårt att förstå att ett område som många semesterfirare tycker mycket om att båtluffa i, skulle ha så lite att erbjuda seglarfolket. -Men de vitkalkade husen med blåa fönster, och de små gummorna med svarta kläder, de kalamares-fiskande gubbarna, baden, solen, trapporna, gränderna, då?? Andra värden kanske var viktigare än vykorts-Grekland när det gällde segling i just Cykladerna, som t.ex. en trygg hamn och någorlunda vädermässig förutsägbarhet.
Nu återkommer vi till min bristande lust. Kanske tog sig min feghet i förhållande till utmanande seglingssituationer uttryck just så. - Segla till Turkiet?- Ja tack! Men kan någon då vara snäll att ta bort momentet oförutsägbarhet ur väderleksrapporten och skrota Meltemin. Jag var ju helt enkelt jätterädd för att segla i Cykladerna, så rädd att jag kände ingenting istället. Var bara inställd på att göra ett jobb. Dessutom fanns inget heller som lockade, för att uppväga oron.
Just om de oförutsägbara och oberäkneliga starka vindar som kommer från ingenstans och ger upphov till obehag och farofyllda situationer vittnade en båtgranne som just korsat området på fyra dagsetapper. -Det finns inga ordentliga hamnar i området, berättade han, dit de många korsande skeppen behöver komma för att få nattro. Badvikarna erbjuder inte tillräckligt skydd för väderförhållandena. De små otrygga hamnar som finns är ofta överfulla och kan verka säkra utifrån ett visst väderläge men kan bli ordentligt farliga om det plötsligt ändras. Här fick min oro verkligen näring. -Men fyra väderluckor på fem veckor borde väl ändå vara rimligt att finna, tyckte jag.
Ship shape
Ankom Asprakis varv på kvällen. Det var segt att ta sig ut, vi ville dröja i stan. Det blev gyros i gränden med katterna, handla lite frukost och en stunds bara vara efter långa resan och examens-yran som vi rest ifrån. Visste att vi måste gräva oss in i båten bland allt som vi stuvat in för vinterförvaringen i augusti förr året. En kort sejour denna sommar, bara fem veckor….och allt detta arbete, puh!
Putsa, feja, gno! Allt ska göras på en gång, hej och hå, och så var det visst runt 36 grader varmt också! Lyft upp dinge-motorn, ratten, alla tunga vacuum säckar med textilier, öppna kassarna med lakan från tvätten och stuva, stuva. Vädra textilier, vi vill ju att allt ska vara fräscht. Undan med täcken, och filtar som inte längre behövs. Stuva längst ner. Och repen, de väger hundra kilo! Allt skall upp, och sedan ner igen. Organiseras, och ordnas, tänkas efter, vad kan vi tänkas komma att behöva i Cykladerna? Är det inte uppåt 40 grader nu, svetten lackar, drick lite resorb, och här får du ett glas vatten, - Nej, tre!
Kanske går det att polera skrovet om man börjar vid sextiden, och tar skuggsidan. Polermaskinen skall hängas upp i två tjocka gummiband i mantåget för att armmusklerna skall räcka hela vägen. Bottenmålningen hade vi unnat oss att köpa från varvet, liksom ett vinterskydd över hela båten, och några smärre reparationer av textilier. Biminin(solskyddet över sittbrunnen) åkte med hem förra sommaren för att repareras i den egna symaskinen under vintern. Systematiskt åkte det ena efter det andra på plats, varvsdammet torkades av och skakades ur, och efter ett par heta och snustorra arbetsdagar på varvet Gregory Asprakis’ grusplan backade varvets lilla traktor in båtkärran under NOVAs köl och de fastkilade vinterstöttorna i trä slogs undan från skrovet. I ultrarapid drogs den 8 ton tunga båten fram och backades sedan in i en illblå sjösättningsvagga där NOVA med besättning hängdes att gunga i två starka stroppar. Vaggan kördes fram till sjösättningsbassängen och sänktes varsamt ner i det stora blå medelhavet. Stunden kändes högtidlig, och lättnaden sänkte sig över oss. Puh! Hon är sjösatt! Det kom en tår.
-Den av havets ständiga rörelse förorsakade lilla gungningen i NOVA, som vi nu skulle leva med i fem veckor, tog omedelbart sin boning i våra igenkännande kroppar. Sjösättningsdagens väder var skonsamt och milt. Ingenting märktes av den hårda Cyklad-vind som den gångna vinterns fantasier om kommande sommar skapat, men så hade vi ju ännu inte kommit till Cykladerna heller. Aegina ligger i Saroniska havet, där vädret är milt och relativt lugnt. Rädslan för vad som komma skulle lugnades av här och nu lugnet över horisonten.
Premiär 2015
Turen från Gregory Asprakis varv, runt udden och in till Aegina hamn företogs per motor eftersom inga segel ännu satts upp. Det var gott om plats i den lilla hamnen eftersom juni månad ännu inte var till ända. Vi ropades in att ligga bredvid ett annat svenskt par som just kommit genom Cykladerna från Turkiet. De berättade frikostigt om sina upplevelser här med starka vindar, och lång väntan på väderfönster för att göra längre överfarter. Vi lärde att det är svårt att finna säkra hamnar i Cykladerna när Meltemi-vindarna blåser under juli och augusti. Trots utmaningarna och slutsatsen att Cykladerna inte utgör det trevligaste stället för lustseglatser, så stipulerades betryggande att det skulle vara fullt möjligt att korsa området utan större umbäranden även för en naturfilosof och seglingsfegis som inte söker fart och spänning i denna sport.
Förberedelser
Segel sattes på före frukost och det var i grevens tid. Redan hemifrån hade vi sett på gribfilerna att ett oväder väntades över Aegina på torsdagen. Molnen tornade upp sig över fastlandet. Över havsytan drog en fullt observerbart linje långsamt närmare. Det var frontens starka vindbyar som piskade upp havets skum. Vid kajen där fastlandsfärjan lade till slog vågorna snart över kajen, och i ett huj var ett piskande blött regn över oss. Frukosten fick plockas in från balkongen varifrån vi betraktat skådespelet, och temperaturen sjönk betraktligt. –Ska du eller jag sticka ner och kolla om luckorna i förpiken är stängda? Medan scrambled eggs och kaffe kallnade så sprang vi, för året ännu ovana vid rutinerna på NOVA, fram och tillbaka för att kolla att ovädret inte orsakade ödeläggelse i båten. Den förlösande väderfronten passerade på ett par timmar, och bakom den väntade, som en lättnad för oss, något svalare temperaturer och några timmars duggregn.
Bunkring
Kvällen ägnades åt förnödenhetsinköp i ett snabbköp. Basvaror, frukt och grönt, mejerivaror och lite rökt fläsk laddades för kommande seglingsdagar. Den manlige expediten måttade showande upp fetaost ur en jättetunna. De flesta dagarna räknade vi med att kunna äta ett mål på någon taverna. Övriga dagar om det antingen är svårt att ta sig iland eller om ingen taverna finns, så blir burktonfisk en räddningsplanka för proteinintaget. Bön-konserver stod inte att finna i vår supermarket. Vätska i olika former såsom juice, vatten, öl, cola, tonic, och annat läskande, åkte med i mängd. Det blev 4 turer med vår lilla kärra innan alla kassar kommit på plats.
Att lämna vinterhamnen
Välförtjänt bad från sandstranden bortom hamnen vid en fond av solens nedgång över Korintkanalen i väster och med Peleponessos höga kullar i sydväst. I morgon lämnar vi vackra Aegina. Vi har märkt att vi får en särskild relation till de platser där vi haft båten på varv. Här har vi slitit, pratat med folk, letat reservdelar, tvättat, bunkrat, ja, tvingats ta kontakt med platsen på ett grundligare sätt än att ”bara” lägga till och vistas i hamnen på de platser dit vi kommer. Nu kändes det lite sorgligt igen, att dra iväg. Trögheten i att lämna en sådan plats skulle väl inte någonsin brytas om det inte vore för att en ny och spännande plats väntade dit man kommer. Aegina skulle nu lämnas för det tillika mycket vackra Poros. Efter lunch gjorde vi loss och under fyratimmarsturen provades både stor och genua. Tyvärr dog vinden innan gennakern åkte upp. Vi var ändå nöjda att allt verkade fungera inför den längre överfarten till Kithnos nästa dag. På gemytliga Garden restaurant kände kyparen igen oss från föregående år och vi trivdes med både maten och utsikten högt över hamnen. Tyvärr var minnet kort på andra sätt. Vi hade liksom förra året lyckats ankra rakt utanför samma diskotek vars bastoner fortplantades genom materien till våra vid fyratiden på morgonen ganska utmattade trumhinnor.
Korslagda ankare och färd mot Kithnos
Färden mot Kithnos, den första ön i Cykladerna, företogs nära nog i stiltje. Vem hade kunnat gissa det? Den började ultratidigt i Poros, redan vid sextiden hade vi föresatt oss att komma iväg. Trots att vi ännu bara legat tre nätter i hamn hade redan studerats ett par operationer med korslagda ankare både i Aegina och i Poros hamn. Nu var det vår tur. Ankarspelet gick trögt, och…jodå nog kom grannens ankarlina med vårt ankare upp till ytan. Upprörda röster och fäktande armar syntes på grannens båt. De menade välvilligt att vi kunde göra än det ena och än det andra för att avhjälpa situationen. Men vi blev tvungna att göra som vi trodde var bäst. En lina sänktes ned i vattnet och fördes med strömmen in under deras ankarkätting för att på andra sidan dras upp av vår båtshake. Nu höll en lina från NOVA upp grannens ankarkätting medan NOVAs kapten körde försiktigt framåt tills vårt ankare släppte deras kätting som omedelbart släpptes ned i djupet, och Nova gled sakta över den vidare ut mot havet. En lätt dyning tog tag i båten i morgonbrisen, och våra ovana kroppar accepterade den långsamt. Ännu lättare sedan frukosten funnit plats i magsäckarna.
Naturhamn och ”Kid in the oven”
I naturhamnen Fikhiadia, på västra Kithnos, låg vi lugnt hela nästa natt i snäll sydvästlig vind. Försöken att få ankaret att fästa i en botten med ömsom kelp, ömsom sand hade misslyckats. Att ligga på svaj är inte min favorit, och särskilt inte här i Cykladerna där vädret ryktats vara så oberäkneligt. Gladeligen erbjöd jag mig att simma in med tilläggningstamparna till land för att göra en grekisk tilläggning med ”a long line ashore”. En sen middag avnjöts i Tavernan en bit upp i sluttningen sedan våra gäster hjälpsamt pumpat upp dingen. Menyns ”Kid in the oven” var på tallriken en ryggrad av lamm, med mycket gott saftigt kött. Beställning av rätten ”Pig in the oven” förorsakade att en mycket stor köttklump, omkring 700 gr, landade på en annan tallrik. Det blir ibland extra kul när saker o ting inte blir som man väntat sig eller kunnat förutse.
Etappen Kithnos-Serifos och tre nätter på Serifos
En lugn och fin femtimmarsfärd mot Serifos och den säkra hamnen Livadhi. Nästan väl lugn. Den vind som fanns kom stick i stäv. Det gick inte att segla. Nästa dag väntades oväder. - En storm kommer, ni måste fästa ankaret mycket läängre ut, ropades till båtar som skulle lägga till på andra sidan om den låga piren inne i Livadhibukten på Serifos. Vi hade kommit in tidigt nog för att få plats att lägga till med ankaret söder om piren. Den sydvästliga snälla vinden som nu rådde skulle under nästa dag förbytas i en ilsken, nordlig tredagarsvind. De som hade sitt ankare mot norr skulle få problem med sin tilläggning. Nästa dag ökade vinden successivt, men den var inte riktigt (för mig) oseglingsbar förrän framåt eftermiddagen. Då vi kom tillbaka efter en härlig promenad till den vidunderligt vackra utsikten uppe i Chora, var den norra sidan av piren tom. Inkommande båtar hade istället lagt sig på svaj längre bort i den skyddade bukten. Nå, i okunskap om vindarna i Cykladerna var det självklart att ta det säkra före det osäkra och stanna kvar i hamn. Vindkulmen nåddes under natten och förmiddagen, och samtidigt var det jättekallt. Vindtäta fleecejackor plockades fram igen. Inte förrän på kvällen två dagar efter ankomst, lade sig vinden. Även pocketgribfilen för nästa dag såg bra ut, så vi började tänka på att kanske kunna ge oss av vidare mot Paros nästa morgon.
2014
Nova vid Oxia
Efter en het eftermiddagsöverfart från Poros nästan utan vind, var det härligt att trots relativt oskyddat läge, finna denna ankringsplats vid foten av berget. Djupt som attan men vi fann till slut ett par platser längs kanten med möjlighet släppa ankaret på i alla fall 20- talet meter eller så. Långa linor in som brukligt och där låg vi ganska bra även om vågskvalpet fick resonans i den näst intill perfekta halvcirkelformade lilla viken. På morgonen kretsade ett vråkpar högt uppe vid bergskammen akter om Nova. Magnifikt. Några getter dök också upp ur ingenstans och det är fascinerande med vilken lätthet dom tar sig fram i den mycket branta och den för oss svårforcerade vegetationen. Chefsnavigatören tycktes ha tagit lärdom av detta då hon senare rörde sig med graciösa rörelser över stock och sten vid lossgöring av akterförtöjningarna. En magisk plats!
2014
Lugn start från Vlikho till Astakos via Kastos.
Kastos bar.
Det djärva påfundet att ankomma till båten samtidigt som de första båtgästerna möjliggjordes av den starka tilliten till Dennis, Maria, Rasmus och hans pappa på varvet. De hade verkligen fixat i ordning båten till vår belåtenhet. Bottenmålning och översyn, batteribyte mfl nödvändiga underhåll var klart.
Riggning av segel och tampar, uppackning av textilier och invändig avtorkning återstod förståss så förmågan till multitasking sattes på prov det första dygnet. När jungfruturen för året visat att NOVA och hennes utrustning efter varvets utförda underhåll verkade leverera driftssäkerhet även detta år, kunde vi andas ut. Därefter sjönk aktivitetsnivån, åtminstone när det gällde arbete, rejält, i takt med att temperaturen ökade.
Vi satte åter kurs mot Meganisi, till viken där vi legat några dagar föregående sommar. En lätt bris förde oss sakta fram i en mycket angenäm takt. Vi ankrade med lätthet under de idealiska förhållandena och det var heller inte lika mördande hett som jag befarat med förra sommarens erfarenhet i minnet. FotbollsVM-matcher besågs på en restaurang. Livet var angenämt.
Ankring på svaj i en vik en natt, därefter den underbara lilla hamnen Kastos på ön Kastos. I den gamla kvarnen drivs en bar med intilliggande restaurang. Bläckfisken var både grillad, stor och god.
Så slutligen färden till Astakos som anträddes i en lagom vind om 8m/s för att öka till 14 m/s i byarna av tunneleffekten vid infarten mellan öarna i inloppet till den lilla staden med busshållplats. Ett ankringsförsök i den hårda vinden genomfördes, och vi badade, men vinden kändes jobbig och vi kunde inte koppla av, så NOVA fick fortsätta in emot Astakos. Den friska, fuktiga vinden förbyttes till en torr hårfönsvind bara på några ögonblick. Här härskade ett ökenliknande mikroklimat i lä för de förhärskande västliga vindarna. Mördande hetta igen. Här gällde det att kyla av sig. En dusch lite då och då med uteduschen i NOVAs akter gav en viss avkylningseffekt i fartvinden. PUH.
Vid 20.30 tiden gick solen ned bakom det höga berget, och temperaturen sjönk från mördande till behaglig. Astakos kunde beses medelst promenad genom de smala gränderna. Men, så högst ovanligt! Inte ett ord engelska på barer och restauranger, affärer. Bara grekiska! Tydligen en fiskeby med nästan bara grekiska turister. Detta gillade vi. Längs stranden en promenad före maten. Så den eviga men väldigt goda souvlakin. Lamm, fläsk, och kycklingkött. Mmmm.
2013
Djurpåhälsning, avsaknad av lammgyros, och varvet i Vliho på Lefkas
Oväntad påhälsning
Och så kom förklaringen till varför noggrann tilläggning var nödvändig i de norra vikarna på Meganisi om sommaren. Sent på eftermiddagen fram till solens nedgång kommer ibland igång en stark nord-ostlig vind som pressar ankrade båtar i motsatt ankringsriktning. Tack vare noggrann förtöjning med den ilandsimmade linan, undgick NOVA under dessa blåsiga eftermiddagstimmar att gå in i vikens ena kant. Avståndet mellan båten och kanten var högst några meter. Stranden sluttade brått ned i den djupa viken med klarblått rent, 30-gradigt vatten.
Med anledning av det korta avståndet till land, och rapporter om oförklarliga rått-påhälsningar i andra båtar, så tillverkades nu råttskydd av plasttallrikar och tejp, att fästas på tilläggslinorna. Jodå, de små kräken ryktades kunna balansera på lina från land ut till båten. Huruvida detta är en myt eller inte vågade vi inte avgöra. Hursomhelst var det bättre att vara på den säkra sidan och vidta försiktighetsåtgärder. Vi ville inte ha de elektriska ledningarna avgnagda som vi läst att andra fått.
-Vad är detta, tror du? Kapten pekade nästa morgon på en hög med 5-6 små lortar längst ner på golvet i pentryt. Vi såg på varandra. Detta var allvarligt och skrattretande på samma gång. – Kan det vara råtta?
Lortarna dissekerades, och hade, torra som de var, tydlig fiberstruktur invändigt. Den avlånga formen med spestsiga ändar påminde om muslort, men fyndet på NOVA var större än en sådan. Det enda tecknet i övrigt på att något varit i båten, var att lakritspastillerna som låg i en liten skål var spridda över bordet, och att någon tydligt knaprat på dem. Inget annat, typ kex som låg framme, hade rörts. Vi kollade vidare. Uppe på fördäck låg två spridda lortar till. Aha, råttan måste ha klättrat uppför ankarlinan i fören. Sådant har vi kunnat läsa oss till, är möjligt. Men, nej, den teorin föll också, ty i dingen som hängde bakom båten låg ännu en omisskännligt likadan lort. Hur sjutton hade djuret kunnat komma upp i dingen?
Men det var något som inte stämde. Varför hade inte råttan käkat kex?
Rep-tallrikarna åkte all världens väg, förhörde oss med båtgrannarna, och blev inte klokare. Ingen annan hade haft påhälsning. Kanske en fågel, eller en fladdermus, föreslog de. Tanken på att det kan ha varit en insektsätande, blodsugande fladdermus som besökt oss, kändes lättande, speciellt ifall djuret fortfarande fanns ombord. De käkar åtminstone inte ledningar.
Visst är det ironiskt att just denna enda dag när vi var ambitiösa nog att tillverka råttskydd , så fick vi påhälsning, varken förr eller senare……Är du biologiskt bevandrad eller har någon ide om vilket djur som besökte oss, så skriv gärna en kommentar.
Ormos Vliho, Säsongsavslutning
De lättjefulla dagarna gick mot sitt slut. Om ett par dar måste vi in i Ormos Vliho, innanför Nidri på Lefkas och Onassis forna ö, Skorpios. Längst inne i viken, under bergets branta ostsida ligger den okända lilla byn Vliho, med vårt båtvarv. Avståndet till Nidris restaurang- och turistmyller är inte längre än att man kan köra dit med dingen på 10 minuter. Här skulle NOVA läggas upp för vintern. I den 40-gradiga hettan i början av augusti kändes det overkligt att tänka på vintern.
Vi var fyllda av vemod då chefsnavigatören styrde in i vikens grunda vatten. Här fanns ett sant ”hurricane hole” som uppfyllde definitionens krav, dvs att man inte ser öppet hav åt något håll. Ett ställe att ligga riktigt tryggt när vinterstormarna viner i den grekiska arkipelagen. Många, många båtar hade styrt sin kosa dit. Hela viken vimlade av master. Det var bekvämt att ankra var som helst i 5-8 meters djup, och det hade man gjort också. En del skepp verkade övergivna. Kanske deras ägare lämnat dem för några månader, ankrade här i den trygga viken, för att segla vidare så snart nästa möjlighet gavs.
Ett par tavernor på ostsidan försåg oss med sedvanlig och god grekisk mat, trubadur, och återkommande påfyllnad av vätskebalansen efter dräneringen under de heta dagarna.
Det kändes inte så fräscht att bada inne i viken, så någon dag under arbetet i augustihettan med att vinterisera NOVA, sedan hon kommit upp ur vattnet, tog vi dingen till öppet vatten för att kyla ned våra heta lekamen till 29 istället för 38 febergrader. Åh det var härligt!
Lammgyros
En tidigare greklandsresa hade satt outplånliga spår i smaksinnet genom nattlig, hemtravad lammgyros ur ett gyrosstånd i en avsides del av de vanliga stråken. Varför hade detta smakminne under denna sommar ännu inte kunnat återupplevas? Överallt fann man porkgyros, chickengyros, souvlaki, men inte hemtravad lammgyros!! De grekiska gyroskockarna gav nekande svar på frågan om lammgyros stod att finna, och porkgyros på porkgyros slank med i våra magar. Smakar ju gott, de också!
Undrar varför lammdito inte finns längre? Efterfrågan hade troligen minskat på grund av den ökända ull-lammsmaken. Lamm är möjligen inte lika vanligt i Joniska havet som i Cykladerna? Det kanske var enklare att få tag i griskött, ja man kan bara spekulera.
Krånglig hemfärd och en vänlig varvsägare
Varvsägaren var vänligheten och tjänstvilligheten själv. Talade bra engelska, liksom hans assistent. Innan något vidare samtal kunde föras, fick man en flaska kallt vatten i handen, vilket var himmelskt, och gjorde i hettan skillnaden mellan nervös spänning och avslappnat välbefinnande i förhandlingarna om NOVAs vinterviste.
Här var det goda relationer. Flera av de som arbetade på varvet kom fram till oss, presenterade sig och pratade med oss, strax efter att NOVA kommit upp ur vattnet. Den unge man, son till en av varvsarbetarna, som kunde hjälpa till med det båtelektriska, kom som en skänk från ovan, och hade svar på alla frågor som samlats under de sju veckorna. Vi och NOVA var i goda händer.
Hemfärden skulle gå via buss från Lefkas till Igoumenitsa, båt till Korfu och till sist flyg från Korfu. – Bus from here(Vliho) to Lefkas? I don’t know the timetable, but I’ll drive you there, no problem. I’ll pick you up close to your boat boat when it is time! It’s a service to our customers. Han gillade att på ett öppet, direkt och äkta sätt, prata med folk, diskutera världsläget, Greklands ekonomi, och det amerikanska systemet. Vid busstationen i Lefkas ordnade han med hela baletten. Betalade till och med de mynt jag inte hade till biljetten. Naturligtvis hade han även ett tips för var man kan få lammgyros. –You should have asked me, I can show you the right place for lambgyros!
Nästa år blir det banne mig äkta lammgyros!!
2013
Palaiokastrita, Paxos, Lefkas kanal och Meganisi
Fallvindar med stormstyrka i Palaiokastrita
Motorerande längs Korfus västsida på grund av för lite vind till den lilla byn Palaiokastrita. I pilotguiden omskriven som en av de vackraste hamnarna i Joniska havet. I vårt tycke visserligen vackert belägen under ett högt berg på runt 500 m men inte värt det rosade omdömet.
Efter flera misslyckade försök att lägga till i det begränsade utrymmet vid piren blev det tilläggning vid en flytbrygga i betong just i inloppet till hamnen. Från sittbrunnen såg vi en stund senare hur hela bryggan plus NOVA gav sig iväg 20 -30 meter in mot hamnen. Hade den lossnat från sina kättingar?? I mörkret gick det inte att se var de satt fast. Det hade plötsligt börjat blåsa. Med en enorm och ökande styrka föll vindarna ned från berget. Ett väderfenomen som berodde på att de varmare landvindarna liksom sögs ut mot det kallare havet. Kanske en variant på landbrisen. Under livligt diskuterande med tillströmmande människor mellan 10-01 på natten förankrades flytbryggan i piren med rep o linor från NOVA. Lika plötsligt som de kommit, upphörde vindarna och vi och alla de tillströmmande kunde gå och lägga oss!
Nytt väder, ny filosofi
Nu hade högtrycket fått ett stadigt grepp om Joniska havet. Högtryck här är inte att leka med! Folk kan dö som ett resultat av för mycket värme, eller uttorkning. Paniken inträdde en natt i den trånga akterkabinen när luften stod still, så då föreföll den mera luftiga sittbrunnen som ett gott alternativ till slaf. Man kan liksom inte komma undan värmen utan luftkonditionering. Så länge det är bara aldrig så lite vind, eller man kan bada, så går det rätt så bra. Timmarna mellan tre och sju på kvällen är värst. Nu passade ju det nya vädret ganska bra med vår nya filosofi – att koppla av mera.
Paxos, Ormos Lakka
En härlig avspänd tretimmarssegling först i svagare vind med gennakern, sedan i lite mer vind med storsegel och genua. Tillagda med, som guideboken föreskriver ”a long line ashore” till berget i viken Ormos Lakka på norra spetsen av ön Paxos kände vi hur mysigt det var här. Detta till trots för ett hundratal andra segelbåtar. Mycket folk alltså, men också småskaligt och mer personligt.
-Kom, kom in och kolla vilka rätter vi har lagat ikväll! Under locken på ett tjugotal grytor kunde gästerna beskåda stifadho, kaningryta, grönskasgrytor med aubergine, squash, bönor i tomatsås, fyllda paprikor, köttbullar i tomatsås, och moussaka.
-Och här har vi dem som har lagat alla de hemlagade rätterna på traditionellt vis. Servitrisen i den röda klänningen visade med handen till två äldre kvinnor med förkläden som satt och vilade utanför dörren till köksingången.
Hon gjorde oss uppmärksamma på att kolgrillen var igång för att direktgrilla skaldjur, fisk, bläckfisk, souvlaki, och lammkotletter.
Paxos, Gaios
Stadskajen var mycket lång i Gaios. Trots det hade vi de första kvällarna den mycket stora turen att köra rakt in på en ledig plats. Bredvid en stor italiensk segelbåt kunde vi lägga ett akterankare, och gå in med fören. Att gå in med fören hade medfört lite svårigheter att hoppa i land på en del ställen i Grekland. Det kan vara en höjdskillnad på 1,5 m uppifrån peket på NOVA till den ofta väldigt låga stenkajen. Trots den högljudda musiken från baren på kajen, kändes det som en fin och skyddad tilläggning mitt i byn. Det var inte många steg till någonting, och tvätten hämtades och lämnades vid båten, vattenbilen passerade ofta. Det kostade 7 € för fem minuter att fylla på vatten. Eftersom Paxos är en ö förstod vi väldigt väl att det kunde vara svårt med vattentillgången på sommaren och att servicen betingar ett pris. Vattenmannen berättade att det är svårt i Grekland nu med jobb och pengar och lön. Han måste vara borta från sin familj och jobba under långa tider för att klara försörjningen.
Lefkas kanal
Efter den hårresande övningen att hitta ingången till Lefkas kanal från havet med förhärskande NV vind tryckandes på hela havet bakifrån, blev det även spännande, även om det var vindmässigt betydligt lugnare, att ligga och dra med motorn bland alla väntande båtar i det pyttelilla manöverutrymmet innanför piren och sandbanken före den jämna timmans broöppning. Skulle det som stod i vår gamla pilotguide stämma? Varje hel timme. Jodå! Här öppnades bron helt planenligt. Kanalens sträckning fram till staden Lefkas genom låglänta grunda saltsjöar med omgivande höga berg var vackert men kändes föga spännande i augustihettan. Det största behovet var svalka och här stod det helt still!
Kom ut på andra sidans innanhav inneslutna av Lefkas tusenmeterhöga berg, fastlandet, och flera öar. Det kändes lite innestängt, efter att ha vant sig vid en obruten horisontlinje i åtminstone ett väderstreck under flera veckors segling på mer öppet hav.
Meganisi
-FINALMENT, MEGANISI ! hördes med eftertryck från en sjuttioårig belgare med vitt helskägg i den lilla segelbåten om styrbordssidan som lagt till samtidigt som vi gjorde vår tilläggsmanöver. Han slog ut med händerna i en hjärtlig gest och log med hela ansiktet. Det var något genuint och barnsligt lyckligt över hans solhälsning som gick rakt in i hjärtat på åskådarna. Nästan innan deras farkost stannat låg de båda männen i plurret högljutt skrattande och plaskande, med långa tilläggslinor slingrade om både armar och ben och dinge. En kvinna som hade till uppgift att övervaka tilläggslinornas fästpunkter i båten fanns kvar och betraktade leende männens glädjefyllda lek. Hon pekade – En lina i den riktningen, och en annan lina i den riktningen. De båda männen simmade iväg mot land med varsin lina i munnen i de två riktningarna som anvisats, vilka utgjorde ca 90 gr vinkel från varandra 45 gr i vardera riktningen från båtens akter. Väl i land fästes linorna om stammen till varsitt litet buskträd i strandkanten. När jag mötte den ene mannen där jag kom simmande med min lina knuten runt magen, hälsade han bubblande glatt. Våra linor förankrades i samma träd. Varför vi förtöjde så noga var egentligen svårt att förstå eftersom havet låg helt spegelblankt, och innanhavet. Den gamla minnesregeln att alltid förtöja för storm, ligger i huvudet på en nordbo. Senare var vi förstås glada för att ha gjort det ordentligt. Andra dagens eftermiddag hade vinden vänt och blåste i tre timmar med 9 m/s mot vår bredsida. Det var med en hårsmån som NOVA undgick att hamna på land. Vinden lade sig lika fort som den kom, och det blev åter en mycket lugn och skön natt.
Melontillfredsställelse
Finns det något mera läskande än ett stort fat med kall vattenmelon när eftermiddagshettan steker med 38 grader, och det är svårt att både kyla ned och vätska upp sig tillräckligt. Det röda köttet serverades mycket aptitligt i ett generöst berg av staplade trekanter. Rikligheten kändes vederkvickande redan vid åsynen, och den saftiga solmogna kylan smälte mot gommen i en explosion av sötma. Vätskan fyllde på de uttorkade cellerna, och det gick snart att tänka igen. I denna frukt stod inte att finna tillstymmelse till den pelargoniearom frambringad av den för tidigt skördade kallmognade vattenmelon som försäljs i Nordeuropas välordnade snabbköp.
2013
Nattsegling, Crotone och Lakrits
8 timmar som blev 30
I den stilla morgonstunden gled NOVA försiktigt ut från den näst dyraste hamnen hon någonsin legat i. Både Taormina och Riposto verkar ligga i en sorts ”bakvatten” till strömmar, vind och sjö som byggs upp i Messinasundet. Målet för dagen var Rocella Ionica ca 8-10 tim bort, vid Italiens tå. Hamnvalen är inte många längs Italiens sula. Det var Rocella Ionica som fanns på dagsetapps avstånd, sedan skulle det bli mycket långt till nästa hamn Crotone vid främre delen av Italiens hålfot. Sjön började snart rulla mycket trots att inte vinden satt igång så nämnvärt. Dessutom verkade det som att vi inte riktigt kom upp i fart. Något höll tillbaks. Motvind visserligen, men bara 4 knop? Aha, motström! Tidvattnet kommer emot oss, och vi borde gå närmare land för att försöka fånga en motström. Där visade det sig vara utmärkt med restricted navigation. Hela dagen tuggade NOVAs motor träget på i motströmmen med segel uppe då vinden kom från rätt håll. Det tog en evig tid. Så småningom konstaterades att Rocella Ionica inte skulle bli möjligt att nå före mörkrets inbrott, och eftersom angöring i mörker inte rekommenderades på grund av en besvärlig sandbank och ett vrak som låg illa till, så beslöt kapten att fortsätta med nattsegling. Enligt beräkningarna för medelgynnsamma förhållanden skulle Crotone kunna anlöpas vid lunchtid nästa dag. Någon gång på dygnet måste väl ändå tidvattenströmmen från/till Adriatiska havet vända så att vi kunde få åtminstone medström om än inte medvind?
Nu var det trögt. Motorns dunkande kändes evigt, den långsamma farten stal vårt mod. Det gick inte att komma undan. Det var bara att gilla läget. För att muntra upp oss tillreddes och avnjöts den mycket lyxiga svärdfisken under gång. Natten delades upp för att halva gänget skulle kunna koppla av åt gången. Det både lutade(när det gick att segla) och guppade ganska obehagligt så särskilt mycket sömn var inte att tänka på.
Efter 30 särskilt sega timmar anlöptes Crotones härliga hamn. Här förstod vi efter att ha talat med båtgrannar från Israel och Norge, att M-ordet kanske skulle användas med ännu större försiktighet än tidigare. Kalabrien beskrivs i övrigt som fattigt med låg utbildningsnivå och stor arbetslöshet. Stadens hamn verkade naturligt sympatisk och priset för att ligga där var inte så upphaussat som i tidigare hamnar i Italien. Hamnpersonalen var vänlig, skojfrisk, och avslappnad. En jättestor både bred och hög pir gav trygghet åt de båtar som samlats här för att övervara kommande blåsväder.
Blåst och reträtt
För nu skulle det blåsa hårt i dagarna två. Kapten blev lite otålig, och spanade under andra dagen efter en möjlighet att ge sig iväg, men tiden gick och det mojnade inte förrän framåt kvällningen. Det mest praktiska för alla skulle bli om NOVA avseglade i gryningen nästa morgon. Då skulle också ankomsten till Korfu ske på en bra tid. Hemligheten med beräkningar för långa överfarter är att börja bakifrån. När vill man komma fram till målet. Oftast kanske inte mitt i natten, utan på morgonen eller på dagen. Räkna bakåt, och vips så får man en lämplig avseglingstid.
I hemlighet hade chefsnavigatören smitt planer om att boka en färjebiljett till Korfu från Bari dit det var 6 tim med tåg från Crotone, istället för att bli med på nästa lika långa översegling som den från Riposto till Crotone. Sagt och gjort. Det passade bra att lämna skeppet, eftersom det vid detta tillfälle fanns gott om besättning som var villiga till att guppa och rulla sig igenom ytterligare en lång översegling.
Amarellis lakrits
Redan hemma hade vi kikat på möjligheten att besöka en lakritsfabrik i Kalabrien. Området är känt för att ha den allra mest högkvalitativa och smakrika lakritsen i hela världen, och här finns också det enda lakritsmuseet i världen. När hyrbilen två och en halv timmar senare gled in på fabriken/museets parkeringsplats så hade vi kört ordentligt fel ett par gånger, och humöret var inte på topp. En duktig guide, intressant museum, och innovativa lakritsprodukter bidrog till att höja humöret, avliva många myter om lakrits och vi kom nöjda ut, fullproppade med gratis provsmakning av olika lakritsprodukter. Tänk att lakritspasta, kaffe, tandkräm eller till och med lakritsöl kan funka? Vi lärde att lakrits inte är detsamma som anis, att smaken är en eftersmak, och tillverkas genom dekokt av roten som reduceras till svart trögflytande pasta vilken måste förenas med en tillsats av naturligt gum arabica från Sudan för att kunna ätas som segt smågodis. Amarellis reklamkampanj i Sverige går ut på att lansera lakrits som en ”vuxen” smak. Det finns hälsomässiga fördelar med lakrits, framförallt vid förkylning, men man skall inte äta för mycket om man har blodtrycksproblem.
2013
Korfu
Korfu i arla morgonstund
Det faktum att besättningen lyckades finna Korfu trots att chefsnavigatören föredrog färjan vid överfarten Crotone-Korfu, betydde ju inte på något sätt att den senare upplevde sig överflödig eller gav upp sin roll. En nyttig paus i navigerandet bara. Denna morgon skulle hon snart återinta sin position.
Att anlända vid halvfemtiden på morgonkvisten kan ge en vrångbild av livet i en ny stad. När det fortfarande var mörkt och ingen var vaken lurade Korfu stad mig att tro att allt var idylliskt. Att gå upp till staden vid lunchtid var något helt annat än att vistas där i dessa arla morgontimmar. Plötsligt mötte mig stora horder av turister som gick i rader efter röda och gula guide-spadar. Den enda person jag mötte klockan nollfem, var nattvakten vid fortet på udden. Han sa överseende att jag kunde gå ner till Corfu Sailing Clubs lilla tilläggsplats i Mandrakihamnen inne på fortet och kolla läget utan att behöva betala inträde. Det kändes som att det bara fanns denna farbror och jag i hela världen just då, och att vi hade ett hemligt förbund. Han kände sedan igen mig varje gång jag under den dagen och nästa passerade biljettkassan bakom turistgrupperna. Han viftade förbi mig som om jag var en gammal bekant, vilket underlättade väldigt för mig och även för NOVAS besättning som var i mitt sällskap.
Början på ett helt nytt liv
Vid ettiden siktades NOVA och hamnkapten Andreas Doukakis hjälpte till med tilläggningen bakom den lilla låga piren. Vi var vid gränsen till ett helt nytt liv! Här var piren bara 80 cm hög och en dryg meter bred – inga höga sjöar som behövde skyddas emot, alltså. (I Crotone var piren en 10 meter hög och 20 m bred betongskapelse.) Här ökade tiden i vattnet vid badning dramatiskt, seglingssträckorna blev kortare, teakdäcket hetare att gå på och siestans timantal ökade. Vi förstod inte varken grekiskans tal eller skriftspråk, men fler kunde engelska, och kontakten med folk kändes mer avspänd och tillitsfull. Salve byttes till Yassou, prosecco till retsina, mozzarella till fetaost, sambocca till ouzo. Prosciutto crudo, pasta, och pizza till souvlaki och gyros. Tiramisou till den feta syrliga yoghurten med frukt och honung. Bättre/ sämre? Tja, välj själv…..
Vodaphone och IWind
Internet är en nödvändighet ombord. I Italien fann vi en lösning med Italienska telefonbolaget TIM som erbjöd simkort med 5GB under en månad för 22€. Fungerade jättebra, och räckte länge för både våra och gästernas behov.
Denna lördag kollade vi motsvarande erbjudande från först IWind som hade sim kort för 12€/ GB. Av någon anledning hade vi fått för oss att Vodaphone hade bättre täckning så det blev besök där också. På Vodaphone hade man slut på simkort, det fanns inga kvar i hela Korfu och beräknad ankomst för nya var kommande vecka. Damen ville dock gärna hjälpa oss, så ett abonnemang på två månader kunde vi få teckna. Kreditupplysning kunde dock inte slutföras inom den timme som var kvar till stängningsdags denna lördag, eftersom båtens namn stod på gästhamnskvittot och inte våra. Inget internet i helgen alltså. Vi blev ilskna tvungna att återkomma på måndag. Tisdagens återbesök gav vid handen att något abonnemang kunde vi inte räkna med då kvittot från gästhamnen löpt ut med tre dagar, och vi inte hade någon annan adress i Grekland. Boendet hade vi nu lärt oss, har man billigast vid stadskaj, eller på svaj i någon vik, då det sällan blåser här. Nu låg vi vid stadskajen, och då räknas man i Vodaphones ögon som bostadslös, och kan inte teckna abonnemang för internet och telefoni i Grekland.
Iwind däremot hade inte slut på sina sim-kort. Ett sådant införskaffades i ett huj. Bara för att upptäcka att ingen täckning fanns på det. Det ringde upp, men kopplade aldrig in…..
Petriti
En Robinson Crusoe liknande man på ett stenskär utrustad med grekisk flagga, en röd flotte, grekisk bozooki musik och ett drivvedssoltak markerade den yttre gränsen för den lilla fiskebyn Petritis ankringsområde vars gäster betjänades av några anspråkslösa tavernor vid strandkanten. Byn hade inga hotell eller andra turistfaciliteter på land, och verkade därför rätt avspänd. Seglare och fiskarbefolkning verkade kunna komma överens på ett bra sätt här.
Vi hade gått långsamt söderut från Korfu stad under några eftermiddagstimmar, fritt drivande utanför byn Boukari grillat kycklingsouvlaki och potatis i båten och till slut ankrat vid ovan nämnda by.
Vädret var så mycket varmare, vinden så mycket mildare, och stämningen så mycket mera avspänd. Det var osäkert om det nyvunna lugnet kunde tillskrivas platsen, landet, befolkningens lynne eller det faktum att ett nytt state of mind höll på att infinna sig på grund av att betingelserna var annorlunda nu. Halva resan hade förflutit, och vi hade inte föresatt oss några vidare långa etapper över ökända blåshål eller andra farofyllda strapatser detta år. Kanske var det därför som hypen i södra Italien runt väderrapporter, var man kom ifrån och vart man skulle, när, och hur det hade varit inte längre fanns. Den uppstod nog ur ett naturligt behov av att prata om och dela med sig till andra fellow yachtsmen detaljer om de etapper som man varit lite orolig för, eller som varit extra spännande eller krävande. Frågor och svar runt dilemman, och deras olika lösningar svirrade runt över ett glas öl eller prosecco i sittbrunnarna.
Många verkade ha Joniska havet som mål för sin resa vare sig man kom från öster eller väster. Så också vi. För resten av denna sommar. Vi såg på varandra och nickade, ja kanske även för nästa sommar?!
Möjligheten att koppla av hade alltså äntligen kommit. Nu skall sägas att det inte är lätt att koppla av när man har en egen båt. Putstrasorna åkte fram igen. Kromglans skulle på och ena sidans röda linje var ännu inte vaxad. Några skruvar som ännu inte skruvats upp detta år, skruvades upp och sattes åter på.
I den givna planens bakvatten
Gästande familjemedlemmar hade gett sig av. Årets mål; det Joniska havet var vi nu mitt i. Här skulle vi ha det skönt, kajka runt, och njuta i största allmänhet. Kunna koppla av från de planerade seglingsrutterna, fokusera på lite annat än båtens framfart. Förberedelserna för denna del av resan hade fått stryka på foten för nödvändigheten av att planera de mer givna etapperna.
Det fanns inte längre en tydlig plan att hålla sig till och det gav härliga improvisationsmöjligheter, men det gav också en skälvande osäkerhet. Vad vill vi göra? Hur många timmar är ok att spendera i båten/ på land och var skall vi lägga NOVA? Det var tydligt att här fanns inte ”ett vi” utan ”två jag”. Kapten ville se över några tekniska detaljer på båten, och chefsnavigatören ville läsa, skriva och måla. Båda var i stort behov av fysisk motion. Samtidigt skulle ju upplevandet av vår position i medelhavet, och det goda livet pågå.
Förväntningarna och behoven gick alltså isär. Hur skulle de olika behoven fördelas och samordnas? Kort sagt: Omställningen till en långsammare livsstil kom inte automatiskt. Den krävde arbete! Arbete med att fördela utrymme till både vi:et och jag 1, och jag 2. Nu väntade ”kommunikation ombord” och parterapi på en och samma gång. Ge och ta på fullt allvar – ingen övning, en förhandling i verkliga livet.
Innan förhandlingen behövde man få sig själv på plats, läsa på och informera sig om vad som finns, tänka efter vad kunde vara kul att göra, och vad man kunde tänka sig att välja bort. Utmana sig själv till att djupdyka, tänka efter och formulera egna förväntningar, behov, och var de egna gränserna gick. Inte det lättaste att fånga. Oftast flyter ju sådant bara på utan att man är särskilt medveten om det.
Därefter skulle detta kommuniceras på ett spisligt sätt som den andre kunde ta emot, omväxlande med att lyssna till den andres motsvarande förväntningar/behov. Det svåraste av allt, ta sig tid att ta in och betänka det som den andre har sagt.
I förhandlingen med att få bådas viljor att passa ihop börjar förslag och beslut hagla och de svåra valen sätter in. Kanske måste den ene ge efter på något som har stor vikt för den, till förmån för den andres förslag. Priset får inte bli att någon ger upp alltför mycket av det som är viktigt för den samtidigt som en del anpassning är nödvändigt.
Ekvationen mellan det önskvärda och det möjliga, vägandes tid, ekonomi och andra faktorer får ju till slut sin lösning. Möjligheterna förefaller ju nära nog oändliga och frustration uppstår eftersom det är omöjligt att göra allt, men att man samtidigt inte vill missa något väsentligt eller hamna i halvdana kompromisser utan i väl avvägt konsensus.
Kanhända var frustrationen som uppstod i bakvattnet av sommarens stora förflyttning uttryck för en helt naturlig omjustering mellan en mer aktiv livsstil där seglingen krävde all uppmärksamhet, till ett avslappnat vilande semester modus.
Bläckfiskens långa arm
…låg HEL på min tallrik. Grillad, med både sugkoppar och slime. Tre cm på tjockaste och en halv på det smalaste stället som dessutom avslutades med ett tjusigt krull. Den utgjorde tillsammans med ouzoglaset och dess enda klirrande isbit(inget vattentjafs), en lokal markör för den nya semesterstämningen. I Petriti. I Joniska havet. I Grekland. I Europa. I världen. Kapten och Chefsnavigatör utbytte menande blickar frågande varandra. –Var är vi? Ett smil spred sig i bådas ansikten. Svårfångade uttryck av lättnad, nöjdhet, glädje, lugn, stolthet, ja kanske var det till och med ett uns av lycka? Vi hade klarat av att ta oss ända till Grekland! – Vi är i Medelhavet!
Eftersatt motion
-Hänger du med på en promenad? Förvåningen i kaptens ögon var mycket äkta. Ett sådant förslag hade aldrig tidigare uttalats av mig under vårt 30-åriga samliv vid denna tidpunkt på dygnet. Klockan var halv nio på morgonen, NOVA låg ankrad i en liten bukt, och vi skulle ingenstans idag. – Javisst! Svaret kom kvickt, innan jag skulle ångra mig.
På morgnarna här nu i slutet av juli, var det närmare 25-27 grader i luften och på eftermiddagen 35-37.
En konsekvens av detta obestridliga faktum blev att den fysiska aktiviteten fick förläggas till den i mitt tycke mest onaturliga tiden på dygnet, nämligen morgonen. Nåja, förmiddagen då, för före kl halv nio förmådde jag ärligen inte.
Det visade sig dock att det var ännu behagligare temperatur för en liten runda om den anträddes redan kl åtta, men det är ju nio svensk tid övertalade jag mig själv. Och om natten varit dåligt fanns ju alla möjligheter att sova en liten stund på dagen.
Paradiset
Inte enbart lufttemperaturen, den eviga solens skinande, eller de joniska grekernas vänlighet och chosefrihet som gjorde att funderingar på tillvarons likhet med paradiset kom upp. Även det faktum att man iförd paradisdräkt hade alla möjligheter att glida runt i ett 25-30 gradigt oljeliknande vatten med hög salthalt ett oändligt antal gånger om dagen förstärkte dessa tankar. Utan liknelser i övrigt, fantiserade jag om det faktum att jag minsann varje morgon kunde bada i varm olja, medan Kleopatra bara badade i åsnemjölk. Hon beskrivs ha utövat ond makt över slavar och svältande folk för att kunna åtnjuta sitt privilegium, och det kan ju som historien visat vara ohälsosamt, ja till och med dödligt. En del strapatser hade visserligen föregått åtnjutandet av våra varma oljebad, men de var gratis, skadade ingen, och var av naturens godo.
Norrut från Korfu stad
Bara två timmar norr om den turistbelastade Korfu stad ligger en underbar cove med taverna där NOVA ankrades långt in för en natt. Vi parkerade dingen alldeles intill den lilla finstämda restaurangen och åtnjöt en mycket god service. Nästa dag tillbringades stillaliggande vid en liten paradisstrand på Korfus norra kust. Och på kvällen gjorde besättningen den smidigaste tilläggningen någonsin trots att vi fick lägga ett akterankare som vi inte var vana vid.
Kassiopi
I Kassiopi var det lugnt under de första eftermiddagstimmarna sedan vi lagt till. Kall dryck svalkade på en terassbar med utsikt över siestans enstaka personer som stilla strövade vid kajen. En flottig historia till lammkotletter höll inte vad menyn lovade. Senare på kvällen senare mötte vi stora mängder av överviktiga personer varav uppenbarligen de flesta var från England. Här fick vi förklaringen till den flottiga maten. På tavernornas menyer stod inte att finna grekiska rätter. Matsedeln bestod istället av varianter på fish and chips, och stabbiga engelska kötträtter. Ett märkligt fenomen i denna lilla by med så många människor från ett annat land, nästan som en koloni.
Det visade sig att NOVA efter den snygga tilläggningen kommit att hamna just bredvid ett diskotek. Den som inte ville stå upp och delta i musiknjutandet, kunde välja mellan att sömnlös lida fram till tretiden, eller att använda öronproppar.
|
|