2013
Djurpåhälsning, avsaknad av lammgyros, och varvet i Vliho på Lefkas
Oväntad påhälsning
Och så kom förklaringen till varför noggrann tilläggning var nödvändig i de norra vikarna på Meganisi om sommaren. Sent på eftermiddagen fram till solens nedgång kommer ibland igång en stark nord-ostlig vind som pressar ankrade båtar i motsatt ankringsriktning. Tack vare noggrann förtöjning med den ilandsimmade linan, undgick NOVA under dessa blåsiga eftermiddagstimmar att gå in i vikens ena kant. Avståndet mellan båten och kanten var högst några meter. Stranden sluttade brått ned i den djupa viken med klarblått rent, 30-gradigt vatten.
Med anledning av det korta avståndet till land, och rapporter om oförklarliga rått-påhälsningar i andra båtar, så tillverkades nu råttskydd av plasttallrikar och tejp, att fästas på tilläggslinorna. Jodå, de små kräken ryktades kunna balansera på lina från land ut till båten. Huruvida detta är en myt eller inte vågade vi inte avgöra. Hursomhelst var det bättre att vara på den säkra sidan och vidta försiktighetsåtgärder. Vi ville inte ha de elektriska ledningarna avgnagda som vi läst att andra fått.
-Vad är detta, tror du? Kapten pekade nästa morgon på en hög med 5-6 små lortar längst ner på golvet i pentryt. Vi såg på varandra. Detta var allvarligt och skrattretande på samma gång. – Kan det vara råtta?
Lortarna dissekerades, och hade, torra som de var, tydlig fiberstruktur invändigt. Den avlånga formen med spestsiga ändar påminde om muslort, men fyndet på NOVA var större än en sådan. Det enda tecknet i övrigt på att något varit i båten, var att lakritspastillerna som låg i en liten skål var spridda över bordet, och att någon tydligt knaprat på dem. Inget annat, typ kex som låg framme, hade rörts. Vi kollade vidare. Uppe på fördäck låg två spridda lortar till. Aha, råttan måste ha klättrat uppför ankarlinan i fören. Sådant har vi kunnat läsa oss till, är möjligt. Men, nej, den teorin föll också, ty i dingen som hängde bakom båten låg ännu en omisskännligt likadan lort. Hur sjutton hade djuret kunnat komma upp i dingen?
Men det var något som inte stämde. Varför hade inte råttan käkat kex?
Rep-tallrikarna åkte all världens väg, förhörde oss med båtgrannarna, och blev inte klokare. Ingen annan hade haft påhälsning. Kanske en fågel, eller en fladdermus, föreslog de. Tanken på att det kan ha varit en insektsätande, blodsugande fladdermus som besökt oss, kändes lättande, speciellt ifall djuret fortfarande fanns ombord. De käkar åtminstone inte ledningar.
Visst är det ironiskt att just denna enda dag när vi var ambitiösa nog att tillverka råttskydd , så fick vi påhälsning, varken förr eller senare……Är du biologiskt bevandrad eller har någon ide om vilket djur som besökte oss, så skriv gärna en kommentar.
Ormos Vliho, Säsongsavslutning
De lättjefulla dagarna gick mot sitt slut. Om ett par dar måste vi in i Ormos Vliho, innanför Nidri på Lefkas och Onassis forna ö, Skorpios. Längst inne i viken, under bergets branta ostsida ligger den okända lilla byn Vliho, med vårt båtvarv. Avståndet till Nidris restaurang- och turistmyller är inte längre än att man kan köra dit med dingen på 10 minuter. Här skulle NOVA läggas upp för vintern. I den 40-gradiga hettan i början av augusti kändes det overkligt att tänka på vintern.
Vi var fyllda av vemod då chefsnavigatören styrde in i vikens grunda vatten. Här fanns ett sant ”hurricane hole” som uppfyllde definitionens krav, dvs att man inte ser öppet hav åt något håll. Ett ställe att ligga riktigt tryggt när vinterstormarna viner i den grekiska arkipelagen. Många, många båtar hade styrt sin kosa dit. Hela viken vimlade av master. Det var bekvämt att ankra var som helst i 5-8 meters djup, och det hade man gjort också. En del skepp verkade övergivna. Kanske deras ägare lämnat dem för några månader, ankrade här i den trygga viken, för att segla vidare så snart nästa möjlighet gavs.
Ett par tavernor på ostsidan försåg oss med sedvanlig och god grekisk mat, trubadur, och återkommande påfyllnad av vätskebalansen efter dräneringen under de heta dagarna.
Det kändes inte så fräscht att bada inne i viken, så någon dag under arbetet i augustihettan med att vinterisera NOVA, sedan hon kommit upp ur vattnet, tog vi dingen till öppet vatten för att kyla ned våra heta lekamen till 29 istället för 38 febergrader. Åh det var härligt!
Lammgyros
En tidigare greklandsresa hade satt outplånliga spår i smaksinnet genom nattlig, hemtravad lammgyros ur ett gyrosstånd i en avsides del av de vanliga stråken. Varför hade detta smakminne under denna sommar ännu inte kunnat återupplevas? Överallt fann man porkgyros, chickengyros, souvlaki, men inte hemtravad lammgyros!! De grekiska gyroskockarna gav nekande svar på frågan om lammgyros stod att finna, och porkgyros på porkgyros slank med i våra magar. Smakar ju gott, de också!
Undrar varför lammdito inte finns längre? Efterfrågan hade troligen minskat på grund av den ökända ull-lammsmaken. Lamm är möjligen inte lika vanligt i Joniska havet som i Cykladerna? Det kanske var enklare att få tag i griskött, ja man kan bara spekulera.
Krånglig hemfärd och en vänlig varvsägare
Varvsägaren var vänligheten och tjänstvilligheten själv. Talade bra engelska, liksom hans assistent. Innan något vidare samtal kunde föras, fick man en flaska kallt vatten i handen, vilket var himmelskt, och gjorde i hettan skillnaden mellan nervös spänning och avslappnat välbefinnande i förhandlingarna om NOVAs vinterviste.
Här var det goda relationer. Flera av de som arbetade på varvet kom fram till oss, presenterade sig och pratade med oss, strax efter att NOVA kommit upp ur vattnet. Den unge man, son till en av varvsarbetarna, som kunde hjälpa till med det båtelektriska, kom som en skänk från ovan, och hade svar på alla frågor som samlats under de sju veckorna. Vi och NOVA var i goda händer.
Hemfärden skulle gå via buss från Lefkas till Igoumenitsa, båt till Korfu och till sist flyg från Korfu. – Bus from here(Vliho) to Lefkas? I don’t know the timetable, but I’ll drive you there, no problem. I’ll pick you up close to your boat boat when it is time! It’s a service to our customers. Han gillade att på ett öppet, direkt och äkta sätt, prata med folk, diskutera världsläget, Greklands ekonomi, och det amerikanska systemet. Vid busstationen i Lefkas ordnade han med hela baletten. Betalade till och med de mynt jag inte hade till biljetten. Naturligtvis hade han även ett tips för var man kan få lammgyros. –You should have asked me, I can show you the right place for lambgyros!
Nästa år blir det banne mig äkta lammgyros!!
2013
Palaiokastrita, Paxos, Lefkas kanal och Meganisi
Fallvindar med stormstyrka i Palaiokastrita
Motorerande längs Korfus västsida på grund av för lite vind till den lilla byn Palaiokastrita. I pilotguiden omskriven som en av de vackraste hamnarna i Joniska havet. I vårt tycke visserligen vackert belägen under ett högt berg på runt 500 m men inte värt det rosade omdömet.
Efter flera misslyckade försök att lägga till i det begränsade utrymmet vid piren blev det tilläggning vid en flytbrygga i betong just i inloppet till hamnen. Från sittbrunnen såg vi en stund senare hur hela bryggan plus NOVA gav sig iväg 20 -30 meter in mot hamnen. Hade den lossnat från sina kättingar?? I mörkret gick det inte att se var de satt fast. Det hade plötsligt börjat blåsa. Med en enorm och ökande styrka föll vindarna ned från berget. Ett väderfenomen som berodde på att de varmare landvindarna liksom sögs ut mot det kallare havet. Kanske en variant på landbrisen. Under livligt diskuterande med tillströmmande människor mellan 10-01 på natten förankrades flytbryggan i piren med rep o linor från NOVA. Lika plötsligt som de kommit, upphörde vindarna och vi och alla de tillströmmande kunde gå och lägga oss!
Nytt väder, ny filosofi
Nu hade högtrycket fått ett stadigt grepp om Joniska havet. Högtryck här är inte att leka med! Folk kan dö som ett resultat av för mycket värme, eller uttorkning. Paniken inträdde en natt i den trånga akterkabinen när luften stod still, så då föreföll den mera luftiga sittbrunnen som ett gott alternativ till slaf. Man kan liksom inte komma undan värmen utan luftkonditionering. Så länge det är bara aldrig så lite vind, eller man kan bada, så går det rätt så bra. Timmarna mellan tre och sju på kvällen är värst. Nu passade ju det nya vädret ganska bra med vår nya filosofi – att koppla av mera.
Paxos, Ormos Lakka
En härlig avspänd tretimmarssegling först i svagare vind med gennakern, sedan i lite mer vind med storsegel och genua. Tillagda med, som guideboken föreskriver ”a long line ashore” till berget i viken Ormos Lakka på norra spetsen av ön Paxos kände vi hur mysigt det var här. Detta till trots för ett hundratal andra segelbåtar. Mycket folk alltså, men också småskaligt och mer personligt.
-Kom, kom in och kolla vilka rätter vi har lagat ikväll! Under locken på ett tjugotal grytor kunde gästerna beskåda stifadho, kaningryta, grönskasgrytor med aubergine, squash, bönor i tomatsås, fyllda paprikor, köttbullar i tomatsås, och moussaka.
-Och här har vi dem som har lagat alla de hemlagade rätterna på traditionellt vis. Servitrisen i den röda klänningen visade med handen till två äldre kvinnor med förkläden som satt och vilade utanför dörren till köksingången.
Hon gjorde oss uppmärksamma på att kolgrillen var igång för att direktgrilla skaldjur, fisk, bläckfisk, souvlaki, och lammkotletter.
Paxos, Gaios
Stadskajen var mycket lång i Gaios. Trots det hade vi de första kvällarna den mycket stora turen att köra rakt in på en ledig plats. Bredvid en stor italiensk segelbåt kunde vi lägga ett akterankare, och gå in med fören. Att gå in med fören hade medfört lite svårigheter att hoppa i land på en del ställen i Grekland. Det kan vara en höjdskillnad på 1,5 m uppifrån peket på NOVA till den ofta väldigt låga stenkajen. Trots den högljudda musiken från baren på kajen, kändes det som en fin och skyddad tilläggning mitt i byn. Det var inte många steg till någonting, och tvätten hämtades och lämnades vid båten, vattenbilen passerade ofta. Det kostade 7 € för fem minuter att fylla på vatten. Eftersom Paxos är en ö förstod vi väldigt väl att det kunde vara svårt med vattentillgången på sommaren och att servicen betingar ett pris. Vattenmannen berättade att det är svårt i Grekland nu med jobb och pengar och lön. Han måste vara borta från sin familj och jobba under långa tider för att klara försörjningen.
Lefkas kanal
Efter den hårresande övningen att hitta ingången till Lefkas kanal från havet med förhärskande NV vind tryckandes på hela havet bakifrån, blev det även spännande, även om det var vindmässigt betydligt lugnare, att ligga och dra med motorn bland alla väntande båtar i det pyttelilla manöverutrymmet innanför piren och sandbanken före den jämna timmans broöppning. Skulle det som stod i vår gamla pilotguide stämma? Varje hel timme. Jodå! Här öppnades bron helt planenligt. Kanalens sträckning fram till staden Lefkas genom låglänta grunda saltsjöar med omgivande höga berg var vackert men kändes föga spännande i augustihettan. Det största behovet var svalka och här stod det helt still!
Kom ut på andra sidans innanhav inneslutna av Lefkas tusenmeterhöga berg, fastlandet, och flera öar. Det kändes lite innestängt, efter att ha vant sig vid en obruten horisontlinje i åtminstone ett väderstreck under flera veckors segling på mer öppet hav.
Meganisi
-FINALMENT, MEGANISI ! hördes med eftertryck från en sjuttioårig belgare med vitt helskägg i den lilla segelbåten om styrbordssidan som lagt till samtidigt som vi gjorde vår tilläggsmanöver. Han slog ut med händerna i en hjärtlig gest och log med hela ansiktet. Det var något genuint och barnsligt lyckligt över hans solhälsning som gick rakt in i hjärtat på åskådarna. Nästan innan deras farkost stannat låg de båda männen i plurret högljutt skrattande och plaskande, med långa tilläggslinor slingrade om både armar och ben och dinge. En kvinna som hade till uppgift att övervaka tilläggslinornas fästpunkter i båten fanns kvar och betraktade leende männens glädjefyllda lek. Hon pekade – En lina i den riktningen, och en annan lina i den riktningen. De båda männen simmade iväg mot land med varsin lina i munnen i de två riktningarna som anvisats, vilka utgjorde ca 90 gr vinkel från varandra 45 gr i vardera riktningen från båtens akter. Väl i land fästes linorna om stammen till varsitt litet buskträd i strandkanten. När jag mötte den ene mannen där jag kom simmande med min lina knuten runt magen, hälsade han bubblande glatt. Våra linor förankrades i samma träd. Varför vi förtöjde så noga var egentligen svårt att förstå eftersom havet låg helt spegelblankt, och innanhavet. Den gamla minnesregeln att alltid förtöja för storm, ligger i huvudet på en nordbo. Senare var vi förstås glada för att ha gjort det ordentligt. Andra dagens eftermiddag hade vinden vänt och blåste i tre timmar med 9 m/s mot vår bredsida. Det var med en hårsmån som NOVA undgick att hamna på land. Vinden lade sig lika fort som den kom, och det blev åter en mycket lugn och skön natt.
Melontillfredsställelse
Finns det något mera läskande än ett stort fat med kall vattenmelon när eftermiddagshettan steker med 38 grader, och det är svårt att både kyla ned och vätska upp sig tillräckligt. Det röda köttet serverades mycket aptitligt i ett generöst berg av staplade trekanter. Rikligheten kändes vederkvickande redan vid åsynen, och den saftiga solmogna kylan smälte mot gommen i en explosion av sötma. Vätskan fyllde på de uttorkade cellerna, och det gick snart att tänka igen. I denna frukt stod inte att finna tillstymmelse till den pelargoniearom frambringad av den för tidigt skördade kallmognade vattenmelon som försäljs i Nordeuropas välordnade snabbköp.
2013
Nattsegling, Crotone och Lakrits
8 timmar som blev 30
I den stilla morgonstunden gled NOVA försiktigt ut från den näst dyraste hamnen hon någonsin legat i. Både Taormina och Riposto verkar ligga i en sorts ”bakvatten” till strömmar, vind och sjö som byggs upp i Messinasundet. Målet för dagen var Rocella Ionica ca 8-10 tim bort, vid Italiens tå. Hamnvalen är inte många längs Italiens sula. Det var Rocella Ionica som fanns på dagsetapps avstånd, sedan skulle det bli mycket långt till nästa hamn Crotone vid främre delen av Italiens hålfot. Sjön började snart rulla mycket trots att inte vinden satt igång så nämnvärt. Dessutom verkade det som att vi inte riktigt kom upp i fart. Något höll tillbaks. Motvind visserligen, men bara 4 knop? Aha, motström! Tidvattnet kommer emot oss, och vi borde gå närmare land för att försöka fånga en motström. Där visade det sig vara utmärkt med restricted navigation. Hela dagen tuggade NOVAs motor träget på i motströmmen med segel uppe då vinden kom från rätt håll. Det tog en evig tid. Så småningom konstaterades att Rocella Ionica inte skulle bli möjligt att nå före mörkrets inbrott, och eftersom angöring i mörker inte rekommenderades på grund av en besvärlig sandbank och ett vrak som låg illa till, så beslöt kapten att fortsätta med nattsegling. Enligt beräkningarna för medelgynnsamma förhållanden skulle Crotone kunna anlöpas vid lunchtid nästa dag. Någon gång på dygnet måste väl ändå tidvattenströmmen från/till Adriatiska havet vända så att vi kunde få åtminstone medström om än inte medvind?
Nu var det trögt. Motorns dunkande kändes evigt, den långsamma farten stal vårt mod. Det gick inte att komma undan. Det var bara att gilla läget. För att muntra upp oss tillreddes och avnjöts den mycket lyxiga svärdfisken under gång. Natten delades upp för att halva gänget skulle kunna koppla av åt gången. Det både lutade(när det gick att segla) och guppade ganska obehagligt så särskilt mycket sömn var inte att tänka på.
Efter 30 särskilt sega timmar anlöptes Crotones härliga hamn. Här förstod vi efter att ha talat med båtgrannar från Israel och Norge, att M-ordet kanske skulle användas med ännu större försiktighet än tidigare. Kalabrien beskrivs i övrigt som fattigt med låg utbildningsnivå och stor arbetslöshet. Stadens hamn verkade naturligt sympatisk och priset för att ligga där var inte så upphaussat som i tidigare hamnar i Italien. Hamnpersonalen var vänlig, skojfrisk, och avslappnad. En jättestor både bred och hög pir gav trygghet åt de båtar som samlats här för att övervara kommande blåsväder.
Blåst och reträtt
För nu skulle det blåsa hårt i dagarna två. Kapten blev lite otålig, och spanade under andra dagen efter en möjlighet att ge sig iväg, men tiden gick och det mojnade inte förrän framåt kvällningen. Det mest praktiska för alla skulle bli om NOVA avseglade i gryningen nästa morgon. Då skulle också ankomsten till Korfu ske på en bra tid. Hemligheten med beräkningar för långa överfarter är att börja bakifrån. När vill man komma fram till målet. Oftast kanske inte mitt i natten, utan på morgonen eller på dagen. Räkna bakåt, och vips så får man en lämplig avseglingstid.
I hemlighet hade chefsnavigatören smitt planer om att boka en färjebiljett till Korfu från Bari dit det var 6 tim med tåg från Crotone, istället för att bli med på nästa lika långa översegling som den från Riposto till Crotone. Sagt och gjort. Det passade bra att lämna skeppet, eftersom det vid detta tillfälle fanns gott om besättning som var villiga till att guppa och rulla sig igenom ytterligare en lång översegling.
Amarellis lakrits
Redan hemma hade vi kikat på möjligheten att besöka en lakritsfabrik i Kalabrien. Området är känt för att ha den allra mest högkvalitativa och smakrika lakritsen i hela världen, och här finns också det enda lakritsmuseet i världen. När hyrbilen två och en halv timmar senare gled in på fabriken/museets parkeringsplats så hade vi kört ordentligt fel ett par gånger, och humöret var inte på topp. En duktig guide, intressant museum, och innovativa lakritsprodukter bidrog till att höja humöret, avliva många myter om lakrits och vi kom nöjda ut, fullproppade med gratis provsmakning av olika lakritsprodukter. Tänk att lakritspasta, kaffe, tandkräm eller till och med lakritsöl kan funka? Vi lärde att lakrits inte är detsamma som anis, att smaken är en eftersmak, och tillverkas genom dekokt av roten som reduceras till svart trögflytande pasta vilken måste förenas med en tillsats av naturligt gum arabica från Sudan för att kunna ätas som segt smågodis. Amarellis reklamkampanj i Sverige går ut på att lansera lakrits som en ”vuxen” smak. Det finns hälsomässiga fördelar med lakrits, framförallt vid förkylning, men man skall inte äta för mycket om man har blodtrycksproblem.
2013
Korfu
Korfu i arla morgonstund
Det faktum att besättningen lyckades finna Korfu trots att chefsnavigatören föredrog färjan vid överfarten Crotone-Korfu, betydde ju inte på något sätt att den senare upplevde sig överflödig eller gav upp sin roll. En nyttig paus i navigerandet bara. Denna morgon skulle hon snart återinta sin position.
Att anlända vid halvfemtiden på morgonkvisten kan ge en vrångbild av livet i en ny stad. När det fortfarande var mörkt och ingen var vaken lurade Korfu stad mig att tro att allt var idylliskt. Att gå upp till staden vid lunchtid var något helt annat än att vistas där i dessa arla morgontimmar. Plötsligt mötte mig stora horder av turister som gick i rader efter röda och gula guide-spadar. Den enda person jag mötte klockan nollfem, var nattvakten vid fortet på udden. Han sa överseende att jag kunde gå ner till Corfu Sailing Clubs lilla tilläggsplats i Mandrakihamnen inne på fortet och kolla läget utan att behöva betala inträde. Det kändes som att det bara fanns denna farbror och jag i hela världen just då, och att vi hade ett hemligt förbund. Han kände sedan igen mig varje gång jag under den dagen och nästa passerade biljettkassan bakom turistgrupperna. Han viftade förbi mig som om jag var en gammal bekant, vilket underlättade väldigt för mig och även för NOVAS besättning som var i mitt sällskap.
Början på ett helt nytt liv
Vid ettiden siktades NOVA och hamnkapten Andreas Doukakis hjälpte till med tilläggningen bakom den lilla låga piren. Vi var vid gränsen till ett helt nytt liv! Här var piren bara 80 cm hög och en dryg meter bred – inga höga sjöar som behövde skyddas emot, alltså. (I Crotone var piren en 10 meter hög och 20 m bred betongskapelse.) Här ökade tiden i vattnet vid badning dramatiskt, seglingssträckorna blev kortare, teakdäcket hetare att gå på och siestans timantal ökade. Vi förstod inte varken grekiskans tal eller skriftspråk, men fler kunde engelska, och kontakten med folk kändes mer avspänd och tillitsfull. Salve byttes till Yassou, prosecco till retsina, mozzarella till fetaost, sambocca till ouzo. Prosciutto crudo, pasta, och pizza till souvlaki och gyros. Tiramisou till den feta syrliga yoghurten med frukt och honung. Bättre/ sämre? Tja, välj själv…..
Vodaphone och IWind
Internet är en nödvändighet ombord. I Italien fann vi en lösning med Italienska telefonbolaget TIM som erbjöd simkort med 5GB under en månad för 22€. Fungerade jättebra, och räckte länge för både våra och gästernas behov.
Denna lördag kollade vi motsvarande erbjudande från först IWind som hade sim kort för 12€/ GB. Av någon anledning hade vi fått för oss att Vodaphone hade bättre täckning så det blev besök där också. På Vodaphone hade man slut på simkort, det fanns inga kvar i hela Korfu och beräknad ankomst för nya var kommande vecka. Damen ville dock gärna hjälpa oss, så ett abonnemang på två månader kunde vi få teckna. Kreditupplysning kunde dock inte slutföras inom den timme som var kvar till stängningsdags denna lördag, eftersom båtens namn stod på gästhamnskvittot och inte våra. Inget internet i helgen alltså. Vi blev ilskna tvungna att återkomma på måndag. Tisdagens återbesök gav vid handen att något abonnemang kunde vi inte räkna med då kvittot från gästhamnen löpt ut med tre dagar, och vi inte hade någon annan adress i Grekland. Boendet hade vi nu lärt oss, har man billigast vid stadskaj, eller på svaj i någon vik, då det sällan blåser här. Nu låg vi vid stadskajen, och då räknas man i Vodaphones ögon som bostadslös, och kan inte teckna abonnemang för internet och telefoni i Grekland.
Iwind däremot hade inte slut på sina sim-kort. Ett sådant införskaffades i ett huj. Bara för att upptäcka att ingen täckning fanns på det. Det ringde upp, men kopplade aldrig in…..
Petriti
En Robinson Crusoe liknande man på ett stenskär utrustad med grekisk flagga, en röd flotte, grekisk bozooki musik och ett drivvedssoltak markerade den yttre gränsen för den lilla fiskebyn Petritis ankringsområde vars gäster betjänades av några anspråkslösa tavernor vid strandkanten. Byn hade inga hotell eller andra turistfaciliteter på land, och verkade därför rätt avspänd. Seglare och fiskarbefolkning verkade kunna komma överens på ett bra sätt här.
Vi hade gått långsamt söderut från Korfu stad under några eftermiddagstimmar, fritt drivande utanför byn Boukari grillat kycklingsouvlaki och potatis i båten och till slut ankrat vid ovan nämnda by.
Vädret var så mycket varmare, vinden så mycket mildare, och stämningen så mycket mera avspänd. Det var osäkert om det nyvunna lugnet kunde tillskrivas platsen, landet, befolkningens lynne eller det faktum att ett nytt state of mind höll på att infinna sig på grund av att betingelserna var annorlunda nu. Halva resan hade förflutit, och vi hade inte föresatt oss några vidare långa etapper över ökända blåshål eller andra farofyllda strapatser detta år. Kanske var det därför som hypen i södra Italien runt väderrapporter, var man kom ifrån och vart man skulle, när, och hur det hade varit inte längre fanns. Den uppstod nog ur ett naturligt behov av att prata om och dela med sig till andra fellow yachtsmen detaljer om de etapper som man varit lite orolig för, eller som varit extra spännande eller krävande. Frågor och svar runt dilemman, och deras olika lösningar svirrade runt över ett glas öl eller prosecco i sittbrunnarna.
Många verkade ha Joniska havet som mål för sin resa vare sig man kom från öster eller väster. Så också vi. För resten av denna sommar. Vi såg på varandra och nickade, ja kanske även för nästa sommar?!
Möjligheten att koppla av hade alltså äntligen kommit. Nu skall sägas att det inte är lätt att koppla av när man har en egen båt. Putstrasorna åkte fram igen. Kromglans skulle på och ena sidans röda linje var ännu inte vaxad. Några skruvar som ännu inte skruvats upp detta år, skruvades upp och sattes åter på.
I den givna planens bakvatten
Gästande familjemedlemmar hade gett sig av. Årets mål; det Joniska havet var vi nu mitt i. Här skulle vi ha det skönt, kajka runt, och njuta i största allmänhet. Kunna koppla av från de planerade seglingsrutterna, fokusera på lite annat än båtens framfart. Förberedelserna för denna del av resan hade fått stryka på foten för nödvändigheten av att planera de mer givna etapperna.
Det fanns inte längre en tydlig plan att hålla sig till och det gav härliga improvisationsmöjligheter, men det gav också en skälvande osäkerhet. Vad vill vi göra? Hur många timmar är ok att spendera i båten/ på land och var skall vi lägga NOVA? Det var tydligt att här fanns inte ”ett vi” utan ”två jag”. Kapten ville se över några tekniska detaljer på båten, och chefsnavigatören ville läsa, skriva och måla. Båda var i stort behov av fysisk motion. Samtidigt skulle ju upplevandet av vår position i medelhavet, och det goda livet pågå.
Förväntningarna och behoven gick alltså isär. Hur skulle de olika behoven fördelas och samordnas? Kort sagt: Omställningen till en långsammare livsstil kom inte automatiskt. Den krävde arbete! Arbete med att fördela utrymme till både vi:et och jag 1, och jag 2. Nu väntade ”kommunikation ombord” och parterapi på en och samma gång. Ge och ta på fullt allvar – ingen övning, en förhandling i verkliga livet.
Innan förhandlingen behövde man få sig själv på plats, läsa på och informera sig om vad som finns, tänka efter vad kunde vara kul att göra, och vad man kunde tänka sig att välja bort. Utmana sig själv till att djupdyka, tänka efter och formulera egna förväntningar, behov, och var de egna gränserna gick. Inte det lättaste att fånga. Oftast flyter ju sådant bara på utan att man är särskilt medveten om det.
Därefter skulle detta kommuniceras på ett spisligt sätt som den andre kunde ta emot, omväxlande med att lyssna till den andres motsvarande förväntningar/behov. Det svåraste av allt, ta sig tid att ta in och betänka det som den andre har sagt.
I förhandlingen med att få bådas viljor att passa ihop börjar förslag och beslut hagla och de svåra valen sätter in. Kanske måste den ene ge efter på något som har stor vikt för den, till förmån för den andres förslag. Priset får inte bli att någon ger upp alltför mycket av det som är viktigt för den samtidigt som en del anpassning är nödvändigt.
Ekvationen mellan det önskvärda och det möjliga, vägandes tid, ekonomi och andra faktorer får ju till slut sin lösning. Möjligheterna förefaller ju nära nog oändliga och frustration uppstår eftersom det är omöjligt att göra allt, men att man samtidigt inte vill missa något väsentligt eller hamna i halvdana kompromisser utan i väl avvägt konsensus.
Kanhända var frustrationen som uppstod i bakvattnet av sommarens stora förflyttning uttryck för en helt naturlig omjustering mellan en mer aktiv livsstil där seglingen krävde all uppmärksamhet, till ett avslappnat vilande semester modus.
Bläckfiskens långa arm
…låg HEL på min tallrik. Grillad, med både sugkoppar och slime. Tre cm på tjockaste och en halv på det smalaste stället som dessutom avslutades med ett tjusigt krull. Den utgjorde tillsammans med ouzoglaset och dess enda klirrande isbit(inget vattentjafs), en lokal markör för den nya semesterstämningen. I Petriti. I Joniska havet. I Grekland. I Europa. I världen. Kapten och Chefsnavigatör utbytte menande blickar frågande varandra. –Var är vi? Ett smil spred sig i bådas ansikten. Svårfångade uttryck av lättnad, nöjdhet, glädje, lugn, stolthet, ja kanske var det till och med ett uns av lycka? Vi hade klarat av att ta oss ända till Grekland! – Vi är i Medelhavet!
Eftersatt motion
-Hänger du med på en promenad? Förvåningen i kaptens ögon var mycket äkta. Ett sådant förslag hade aldrig tidigare uttalats av mig under vårt 30-åriga samliv vid denna tidpunkt på dygnet. Klockan var halv nio på morgonen, NOVA låg ankrad i en liten bukt, och vi skulle ingenstans idag. – Javisst! Svaret kom kvickt, innan jag skulle ångra mig.
På morgnarna här nu i slutet av juli, var det närmare 25-27 grader i luften och på eftermiddagen 35-37.
En konsekvens av detta obestridliga faktum blev att den fysiska aktiviteten fick förläggas till den i mitt tycke mest onaturliga tiden på dygnet, nämligen morgonen. Nåja, förmiddagen då, för före kl halv nio förmådde jag ärligen inte.
Det visade sig dock att det var ännu behagligare temperatur för en liten runda om den anträddes redan kl åtta, men det är ju nio svensk tid övertalade jag mig själv. Och om natten varit dåligt fanns ju alla möjligheter att sova en liten stund på dagen.
Paradiset
Inte enbart lufttemperaturen, den eviga solens skinande, eller de joniska grekernas vänlighet och chosefrihet som gjorde att funderingar på tillvarons likhet med paradiset kom upp. Även det faktum att man iförd paradisdräkt hade alla möjligheter att glida runt i ett 25-30 gradigt oljeliknande vatten med hög salthalt ett oändligt antal gånger om dagen förstärkte dessa tankar. Utan liknelser i övrigt, fantiserade jag om det faktum att jag minsann varje morgon kunde bada i varm olja, medan Kleopatra bara badade i åsnemjölk. Hon beskrivs ha utövat ond makt över slavar och svältande folk för att kunna åtnjuta sitt privilegium, och det kan ju som historien visat vara ohälsosamt, ja till och med dödligt. En del strapatser hade visserligen föregått åtnjutandet av våra varma oljebad, men de var gratis, skadade ingen, och var av naturens godo.
Norrut från Korfu stad
Bara två timmar norr om den turistbelastade Korfu stad ligger en underbar cove med taverna där NOVA ankrades långt in för en natt. Vi parkerade dingen alldeles intill den lilla finstämda restaurangen och åtnjöt en mycket god service. Nästa dag tillbringades stillaliggande vid en liten paradisstrand på Korfus norra kust. Och på kvällen gjorde besättningen den smidigaste tilläggningen någonsin trots att vi fick lägga ett akterankare som vi inte var vana vid.
Kassiopi
I Kassiopi var det lugnt under de första eftermiddagstimmarna sedan vi lagt till. Kall dryck svalkade på en terassbar med utsikt över siestans enstaka personer som stilla strövade vid kajen. En flottig historia till lammkotletter höll inte vad menyn lovade. Senare på kvällen senare mötte vi stora mängder av överviktiga personer varav uppenbarligen de flesta var från England. Här fick vi förklaringen till den flottiga maten. På tavernornas menyer stod inte att finna grekiska rätter. Matsedeln bestod istället av varianter på fish and chips, och stabbiga engelska kötträtter. Ett märkligt fenomen i denna lilla by med så många människor från ett annat land, nästan som en koloni.
Det visade sig att NOVA efter den snygga tilläggningen kommit att hamna just bredvid ett diskotek. Den som inte ville stå upp och delta i musiknjutandet, kunde välja mellan att sömnlös lida fram till tretiden, eller att använda öronproppar.
2013
Milazzo Messinasundet och Etna
Milazzo
Morgonens etapp skulle nu bli till Milazzo för att meka fast ankarspelsmotorn. Inte mycket vind men envis rullande sjö från väster gjorde denna 4-timmars etapp till en 6 timmars, ganska obehaglig, överfart. Ännu en marsipanstad i pastellfärger låg framför oss. Här stannade vi i en marina just vid inloppet till staden för att undvika den omtalat dyra marinan längre in. Motorn hade kommit på utsagd tid, den sattes fast och fungerade utan problem.
I Milazzos utkant säljer fiskare sin lilla fångst pinfärsk vid bord på gatan på morgonen. Grönsaksmarknadens familjegräl hördes ända ut till yttersta piren. Damerna i den lilla lavanderian tvättar tvätten billigt, snabbt och effektivt och levererar den struken, och inslagen i plast. Ett mycket idylliskt dygn tillbringades här, med god kontakt med det lokala i den lilla stadsdelen vid vattnet.
Messinasundet
Alla som kommer med båt genom Messinasundet har något förhållande till Scylla och Charybdis vare sig de vet om det eller inte. Hur det är att gå igenom Messinasundet i olika väder, vid olika årstider, och tidpunkter på dagen har beskrivit på de mest skiftande vis. En del är ju inte så intresserade av mytologi eller naturvetenskap kring sin färdväg, men de lägger oavsett detta intresse garanterat märke till de strömmar och virvlar i vattnet som alla båtar ofelbart stöter på på flera ställen i den smalaste delen av sundet.
Uppmärksamheten var på topp när vi rundade den tornprydda sandiga Capet med god marginal för att undvika sandbankarna, och hamnade i Charybdis, den vattenvirvel som finns likt ett bakvatten just under Capet. Denna morgon vid niotiden och med lugnt väder fanns faktiskt ingen virvel att tala om, utan den med skräck beskrivna, fartygsslukande virvelsugen uppträdde som en slags vattenporlande gräns. NOVA gick för motor, och 5,5 knops fart förbyttes i drygt 4 när denna gräns korsades. Gränsen uppstod när de olika strömmarna möttes. Skillnaden i salthalt och temperatur i Joniska havet och Tyrrenska havet lär göra att vattenmassorna sjunker respektive flyter upp när de möts, och i kombination med tidvattenströmmarna genom det smala sundet skall detta ha gett upphov till fenomenen Scylla och Charybdis som beskrivs i Homeros Odysseén. Det var kul att lägga märke till skiftningarna i framfarten, och det kändes inte alls farligt.
Betydligt värre var de vindar som tog fart vid tolvtiden. Färden hade efter sundet fortsatt ner längs Siciliens östkust mot Taormina. Planen var att ankra där och nästa morgon gå till Ripostos hamn för att göra en Etnatur under dagen. De nordliga vindarna kulminerade denna eftermiddag på 18m/s. Som tur var kom både vind och vågor akterifrån, och sjögång akterifrån känns inte lika sjösjukealstrande som annan sjö. Att gå upp i vind för att bärga segel blev en kraftfull manöver genomförd med stor bestämdhet utan velande.
Tyvärr orkade ingen bry sig särskilt om att vi råkade befinna oss nedanför det omtalade Taormina. Det blev ingen landstigning här. Den man som skötte bojarna här ville ha 60 euro så vi ankrade istället och fick en sömnfattig natt igen. Målet var ju att vara på topp inför morgondagens bestigning av ETNA.
Riposto
Här var det väldigt varmt och skönt, kokande faktiskt. Det reflekterande soltältet åkte upp men det kändes inte som någon hjälp mot hettan. De som också kokade var de besättningsmedlemmar som bemyndigats till ett hamnkontorsbesök för att betala avgiften. 97 Euro! Utan ström och tillgång till vatten! I hamnen hade det tydligen upprustats sedan pilotguiden skrevs 1996, och denna upprustning skulle tydligen finansieras med relativt sett fattiga fritidsbåtsägares småslantar, varför hamnavgiften rasat i höjden! Vi började smaka på M-ordet. Det som eventuellt kunde vara farligt att säga högt här. Maffian. Inte ens de skall väl ha skulden för allt, men tanken på att något oegentligt från dessa kriminella kretsar kunde påverka hamnavgifterna dök upp.
Marknaden i Riposto bjöd på en stor mångfald av havets frukter. Fisk, bläckfisk och mängder med musselsorter. 1,8 kg svärdfisk i skivor fint skuren av den stora fiskkroppen på ett bord som stod på gatan vid fiskmarknaden inköptes till middag nästa dag, och musslor till dagens musselspagetti inköptes också.
Etnaturen
Pilotguiden stämde inte på ännu ett sätt i Riposto. Någon buss gick inte att ta upp till 1925 m från Riposto, utan bara från Catania som ligger någon timmes gång längre ner längs kusten. Dit var det inte tal om att gå, då ETNA turen redan var en avvikelse från seglingsrutten mot målet Korfu. Förhandling inleddes istället med en turarrangör som kunde köra oss upp. Linbaneturen skulle kosta € 300 pp. Och därefter kunde man köpa plats i 4-wheeldrive bussar uppför slänten till kratern, där en tur till fots kunde göras. Dyrt men vi gick för detta alternativ.
Bilresan gick först genom kastanjeskogar, och längre upp svarta lavalandskap med lavatunnlar som bildas när flytande lava som rinner nedför berget stelnar utanpå och fortsätter rinna inuti. En mycket orädd räv skådades under bilfärden. Han satt kvar på muren vid vägen för närgången fotografering.
På 1925 m var det 16 gr, medan det vid havet närmade sig 35. ETNA hade fått en massiv molnhatt. Under färden upp hade vår guide berättat att ETNA just nu inte är särskilt aktiv alls. Hon sover. 2001 hade hon ett stort utbrott, men nu sover hon. Man kunde inte räkna med att få se glödande lava i kratern, vilket varit en slumrande önskan från min sida. Det verkade med molnigheten och med denna nya information inte alls lika attraktivt att fullfölja toppturen, så några små kratrar runt linbanan utforskades istället med intresse. Några mera sportiga i sällskapet tog en längre lavavandring en bit uppför berget.
2013
Ankarproblem på Volcano
Väckning
Jag vaknade plötsligt av att det smällde och knakade i skrovet. -Vad i hela friden händer? Det kanske hade inkommit ännu en svallalstrande färja till den lilla hamnen på ön Vulcano? Här anlöper gods och bilfärjor non stop, om än lite glesare på natten. Nej, smällandet och dånandet i skrovet fortsatte även förbi räckvidden av svallvågor från en färja. Då jag funderat en stund, fått de vakna tankarna lite mer på plats och upptäckte att platsen bredvid mig var tom, förstod jag att kapten hade satt upp en genua som fladdrade och strävade i den ojämna fallvinden från vulkanberget på väg ut från Volcanos ankringsbukt. Ljudupplevelsen av smällar och brak hade säkert förstärkts av min sömndruckenhet.
Compact living
Jag stack upp huvudet ur luckan till den aktre kojen, och befann mig plötsligt en halvmeter från kapten i sittbrunnen. På segelbåten vistas man i olika rum fast alla rum är på en så begränsad yta att det egentligen är nästan samma rum. Det är lika förvånande och fascinerande varje gång. Jag sover lugnt i kojen, medan kapten seglar och styr bara någon meter ovanför mig. Att kolla i kylskåpet innebär att ha huvudet under sittbrunnens säte. Det gäller att komma ihåg att stänga fönstret till toaletten, så att inte de som sitter i sittbrunnen hamnar mitt i en annan besättningsmedlems toalettbesök. På morgonen sticker kaffelukten direkt in sin luktslöja i kojen om någon satt över kitteln medan man är kvar i kojen. Motorljudet och vindkraftverket hör väl till de mest tydliga irritationerna. Det går inte att komma undan det. Allorstädes närvarande vid långa överfarter utan vind är motorljudet. Fördäck är det bästa stället att uppehålla sig då och det frekventerades med fördel under kanalresan. På havet är det inte alltid som vistelse på fördäck är angenämt. Vindkraftverket är igång närhelst det är vind, men det blir ibland nödvändigt att stänga det nattetid, för vibrationer och ljud stör i akterruffen när allt annat är tyst.
Ankring
Nu hade i alla fall Kapten satt ett segel och gjort loss från bojen på Volcano. Klockan var nio och jag mindes med ens nattens händelser.Det som inte fick hända hade hänt. Snålheten hade bedragit visheten……igen!Första natten på Volcano låg vi på en boj för 35 €. Ankarspelet var ju trasigt och skulle undersökas en gång till i sina beståndsdelar. Detta är ingen jetmotor, det måste gå att begripa vad som är fel. Kapten kliade sig i huvudet framför den från däck demonterade apparaten och kunde inte förstå varför motorn inte fungerade. Aha, kolen nådde inte fram, och satte inte igång motorn. Men varför gick kugghjulen att vrida på ena hållet och inte på det andra? Motorn var nu undersökt till den grad att den inte längre hade förutsättningar att fungera igen, men en ny var beställd till Milazzo på onsdagen. I alla fall så konkluderades att vi inte behövde en boj, utan att ankaret utan problem, och framförallt gratis, kunde nedläggas manuellt längre bort i bukten. Vid denna ankring inför andra natten på ön konstaterades att vi fastnat på 11 m djup i ostlig mycket svag vind. Eftersom djupet mycket snabbt övergått från 23 m till 11 m, lades extra mycket kätting ut. Vi var medvetna om att vi borde ankrat om längre in där det var lite grundare, men den manuella operationen föreföll så krånglig att göra om att vi tog chansen. Andra natten förlöpte väl med ett antal spontana manuella kontroller av positionen. Den elektroniska ankarvakten visade inga stora rörelser ift ursprungsposition för nedlagt ankare. Smärre svaga vindväxlingar under natten gjorde ingen skillnad.
Ankaret har lossnat!
Vid halvtvåtiden denna tredje natt, var något inte som det skulle. Vinden hade vänt, ökat något och NOVA låg vid flera spontana kontroller inte på samma håll som de andra båtarna. Den elektroniska ankarvakten(en app i I-pad) visade större drivrörelser. Vid tretidens kontroll konstaterades att NOVA drivit några hundra meter ut till havs. Förklaringen måste vara att ankaret hamnat precis på kanten av den undervattensplatå närmast ön som var möjlig att ankra på, och när vinden ökade något och samtidigt bytte riktning, så lossnade det och förde oss rakt ut till havs. De andra båtarna som låg några meter innanför oss hade tydligen fastnat bättre med sina ankare.
Ta i och dra!
En erfarenhet rikare vet vi att en tvåmansbesättning endast med stor svårighet klarar att manuellt dra upp det 20 kg tunga ankaret med 40 m kättning när det hänger fritt i havet. De första metrarna kätting kom upp endast centimetervis med stor möda. -Någon ledning måste ha fastnat på ankaret, sa kapten, så här tungt kan det inte vara! Centimetrarna lades på låsmekanismen till den trasiga ankarspelsboxen, som nu i all hast fastskruvats, för att vila, så att ytterligare centimetrar kunde dras in, tills kraften så småningom räckte för decimetrar. Decimetrarna verkade stärkande för motivationen, och sedan vi insett allvaret i om vi inte skulle kunna få upp ankaret, hjälpte även adrenalinet till. Snart var ankaret uppe, vi stävade åter in mot Volcanos bukt vid halvsextiden för att få ett par timmars vila vid en boj. Den glade boj-mannen mötte oss med ett glatt och tandlöst men vänligt flin. Han hjälpte oss med bojen full av frågor. Vad hade hänt? När hände det? Han tog sig för pannan. Ojoj.
Under gårdagen hade han och hans kollegor observerat den mekaniserande kaptenens oljiga fingrar och förbryllade uppsyn. Boj mannen hade till och med frågat om hans mekaniker-kollega kunde hjälpa till. Det generösa och omtänksamma erbjudandet avböjdes, eftersom inget utom en ny motor nu kunde rädda ankarspelet. Dessutom kunde man misstänka att om de lokala Liparesiska männen hade konsulteras, skulle man snabbt kunna se sedlarna fladdra iväg utan att något av betydelse egentligen blev gjort åt själva huvudproblemet.
Morgonens etapp skulle nu bli till Milazzo för att meka fast ankarspelsmotorn. Inte mycket vind men envis rullande sjö från väster gjorde denna 4-timmars etapp till en 6 timmars, ganska obehaglig, överfart.
2013
Lipari och Volcano
Kapten badar i lera
Mot Lipari
En fem sex timmar varade nog dagens blandade segling. Gennakern åkte upp först, men efter hand ökade vinden nog till att sätta upp stor och genua. I denna ”aeoliska triangeln” där oväntade oväder lär kunna uppkomma(jfr Bermudatriangeln) har vi mest råkat ut för stiltje, och ytterst svaga vindar. Förbi jetset-ön Panarea, med sitt undervattensflak, och sedan okomplicerat in till Pignataro, Liparis norra marina. Åh så skönt att ligga vid en brygga efter två nätter på ankare respektive boj. Vatten fanns i överflöd och det var efterlängtat eftersom vi diskat och tvättat oss i saltvatten de senaste två dagarna. Natten bjöd på extra god sömn, och grönsaker kunde införskaffas direkt hos en herre med flakmoped vid marinan, löpturen kunde anträdas direkt vid bryggan. Till och med turistgatan verkade trevlig denna kväll, liksom den öronbedövande utsikten vid fortet/kyrkan högst upp på kullen. Ovanligt civiliserat för att vara en så liten ö. Många många färjor dundrade in med hög hastighet, även stora lastskepp, och snabbgående svävare. Trots den relativt dyra hamnavgiften blev det två nätter här för att vila och tagga ner lite till.
Vulkanfrossa
Ännu en vulkan senare. Detta är lyckan. Dessutom att ha utverkat accept för en kommande tur till ETNA senare i veckan på vägen mot Joniska havet.
Dagens tur startade hyfsat tidigt för att vara semester, med bra skor och vattenflaska upp till KRATERN!!! Skyltar visade oss vägen och det var mycket lätt att hitta den branta stigen som skulle leda upp till den Aeoliska ön Volcanos aktiva krater. Nedifrån NOVAs tilläggsplats på svaj i Porto di Levante kunde de pysande sulfitångornas väg över kraterns kant betraktas, och återigen var motivationen stor för dagens tur. En dryg timme tog det att komma upp, och där låg en underskönt vacker stig längs hela den runda vulkanranden framför oss. Vi befann oss på randen av en vulkan. Inte behövde man balansera heller, för stigen var bred och rund. Så tillgängligt detta naturens skådespel var. Att promenera runt som på vilken söndagspromenad som helst. Det fläktade skönt också. Häruppe kunde man skåda ut över alla de Aeoliska öarna. Nu var det fotorace. Tre kameror hade vi. Alla gick varma- Vem skulle fånga bästa ljus, färger, vinklar, utan att få med sin egen skugga på bilden. En ansenlig mängd avtryckartryck krävdes för att få fram den optimala bilden. Sanningen att säga klarar jag inte längre med ålderssvaga ögon, att se vad jag tar kort på i den lilla mobiltelefonskärmen, så det är mer tur än skicklighet vad som linsen fastnar på. De sulfitgula kristallerna med vita munnar som fräser och pyser ut de stickande ångorna från den gåtfulla underjorden fastnade på fotona, liksom den omkringliggande kraterns väggar med sina vackra färgtoner i nyanser från grått och svart till rött och ockra. Vulkanismen är i sanning både poetiskt, måleriskt, och vetenskapligt spännande.
Häsosamt gyttjebad
Dagen avslutades med gyttjebad i en naturlig pool. Vi tyckte att det kändes mycket varmare än de 32 grader som stod på plakatet. Många människor verkade tro att dylika bad hjälper mot led, hud och andningsbesvär trots en stor skylt som säger att det är vetenskapligt bevisat att vanliga varma bad har samma effekt. Proceduren går till så att man ligger och lögar sig i den knädjupa illaluktande gyttjepölen. Man går upp, tar med lera som man smörjer in sig med, och låter torka i luften varpå man badar av sig den igen. Även i havet vid den intilliggande stranden bubblar hälsobringande bubblor upp från botten, värmer vattnet och ger det en gyttjig färg. Inte vet jag om det bringade oss hälsa, men jag tyckte nog att huden kändes skön efteråt, och lederna efter bergsbestigningen kändes mindre stela, även om lukten som kvarstod på lekamen efter duschen inte var så fördelaktig…...
2013
Nattlig eruption
Stromboliccio
Som en jättelik skulptur reser sig den raukliknande klippan ur havet strax nordost om , och tillika det håll från vilket vi anlöpte huvudön Stromboli. Den ligger där som ett smakprov på vad som komma skall. Naturen har givit den vulkaniska bergartsklumpen intressanta och skulpturala former.
Ett slags motorhaveri
Ankarspelsmotorn gav upp med ett diminuerande rassel. Sista sucken kom i kvällningen just som ankaret var nedlagt i den lavasteniga bottnen på 7-10 m djup utanför San Vincente på Strombolis östra kust. Haveriet medförde stora bekymmer för både kapten och besättning. De Lipariska öarna hör verkligen till ett område där man behöver ett fungerande ankare eftersom det är dyrt att ligga i hamn varje natt, och upplägget bygger på att några nätter kan tillbringas i naturhamn på eget ankare.
Lagningsförsök
Först skulle ankarspelsmotorn och därtill hörande ledningar och en liten låda helt skruvas sönder och undersökas innan de på nytt sattes ihop för att konstatera att den ännu inte fungerade. Arbetet påbörjades redan under natten ståendes med ledlampeprytt huvud ned i de trånga utrymmena i NOVAs förpik. Svetten flödade, koncentrationen var på topp, alla ville verkligen ha igång den men ingenting hjälpte. Nästa morgon ringdes telefonsamtal till återförsäljare och generalagenter i Sverige och Italien. Ingenstans fanns just den önskade motorn i lager, utan den skulle få hämtas från Holland med en leveranstid på flera veckor. Inte ens lönt att ringa till DHL.
Nattlig eruption
Medan allt detta pågick bakom kulisserna så pågick också Stromboliupplevelsen. Vi ville gärna ha sett innan världens äldsta fyr by night med den glödande lavaströmmen och fyrverkeriet på toppen från motsatta sidan av ön innan vi kände oss klara med ön. Det skulle bli en natt till här. Ankaret drogs upp manuellt och NOVA fick istället ligga vid en av de utlagda bojarna.
Nu gällde närkontakt. En promenad i den lilla pittoreska men turistiska byn. Här fanns skulpterade lavastenar, en kyrka, restauranger och smyckesaffärer. Turistkrafs, men även mycket eleganta silverinfattade lavastenar, obsidian och röd korall. Lipareserna har bedrivit handel med obsidian sedan urminnestider. Den glasliknande vulkaniska stenen lär ha varit möjlig att vässa och skära med, likt vår flintasten fast skörare.
Vid tiotiden var det klart väder och kav lugnt. Toppturernas pannlampor hade börjat ringla nerför berget i mörkret likt en orm. De hade sett solnedgången däruppe, och fått en titt på vulkanen både i ljus och mörker innan nedstigningen. För oss skulle äventyret börja nu. Dingen fick ligga kvar på bojen för att markera att den var betald för natten. NOVA stävade ut mot nordvästsidan av Stromboli att beskåda det som väglett sjöfarare nattetid sedan urminnes tider. Spänningen kändes i magen. Just keep away from the coast 200 m and you will be ok, sa en lipares som vi frågade. Några stenar skulle finnas på ett ställe. Det var väldigt mörkt. Man såg nästan ingenting. Kaptens dåliga mörkerseende diskuterades, och vi satte alla på ”hjälpögonen”. Navigationen runt en fjärdedel av ön skedde under tyst spänning. Ingen måne, men en enorm stjärnhimmel. Vintergatan, svaga och starka ljuspunkter syntes och bidrog till den närmast andaktsfulla förväntningen. Vad skulle vi få se? Var allt bara ett reklamjippo? Kanske hade vi för höga förväntningar, kanske såg man i verkligheten väldigt lite? Det var en halvtimmas gång innan ett svagt ljussken syntes bakom bergskammen. Ibland lite starkare, ibland lite svagare. En bit till. Några andra båtar med starka lampor som också kommit till nattens föreställning vid Stromboli, guppade en bit längre fram. Alla och väntade, och väntade i tysta natten. Spänningen i magen hade lagt sig. Sömnigheten började göra sig gällande. Några små skrällar med lite gnistor och röda flammor fick oss att flera gånger rycka till, där vi väntade. Fotograferandet pågick. Resultatet blev tyvärr bara en svart skärm. Avståndet var för långt, glöderna utstrålade för få Lumen och slutarens öppningstid för kort. Segelbåtens rörelser gjorde det omöjligt att hålla kameran tillräckligt stilla nu, nattetid. DÅ kom det, det stora eldsprutet. Det rasslade så det hördes ända ut på sjön till oss när lavan banade väg över berget. Vi tog ett kollektivt andetag och gav uttryck för ett samfällt, spontant och helt oregisserat: Åååh! Eruptionen varade i flera sekunder, kanske en halv minut. Den gav upphov till en fullt observerbar lavaström som glödde i sin helhet halvvägs nedför det 925 m höga berget, och sedan klickvis droppade ner i havet. Detta var BINGO, full utdelning, och Jackpot allt i ett. Lyckan och adrenalinet rusade i ådrorna. Moder jord talade till oss med sitt innanmäte….och ingen fick naturligtvis upp kameran. Hänförda är bara förnamnet till hur det kändes att få vara med om en lite större eruption på Stromboli. Hon skall vara av en vulkantyp som fortlöpande evakuerar med mindre eruptioner med mycket små mellanrum, istället för att samla på sig och bygga upp till mer sällsynta utbrott. I upphetsningens ögonblick hade ingen lagt märke till det 16-vånings kryssningsfartyg som lagt till utanför oss. Alle ville ju vara med om detta naturens eget nattliga skådespel. Ytterligare några små eruptioner senare och en rasslande lite större, satte NOVA åter kurs mot vår boj.
2013
Vindens öar
Ankomst till Stromboli
Vindens öar
Klimatbyte
Aah, den nya temperaturen höll i sig. Eftermiddagsvinden uppgick inte till mer än 5 m/s, och järngenuan fick hjälpa genakern. Detta var minst vind hittills i år. Den sjösjuke har naturligtvis inget att invända mot att all förspilld tid i grodställning i ruffen byts ut mot det som kan tyckas vara mer meningsfull tid där man kan sola, blogga, bada, läsa, och konversera med ett friskt och nytert sinne. Motorljudet kan förstås till tider upplevas störande, och själva idén med att segla försvinner ju. Till fördelarna hör att badstunderna, stunderna när NOVA driver omkring och besättningen cirklar runt henne i vad man närmast kan beskriva som simträningspass, glada att få röra på skankarna lite, var härligt svala och blå. Mycket blå.
Två dagar senare var vädret om möjligt ännu mildare. Solen gassade, vinden mojnade. De i Maratea(5 tim tåg från Rom) upplockade gästerna fick vara mycket noga med att smörja in sin sverigesommarhud med högsta solfaktor. Vi hade ägnat ännu en dag åt liknande aktiviteter som den förra, och omställningen från 16 grader och regn till 32 och ljuvligt väder verkade inte särskilt svår för de nyanlända.
Vägen vidare/ Stromboli eller Tropea
En ny natthamn på fastlandet, det vill säga Vibo Valentia, eller Tropea med dyr hamnavgift och kulinariska bunkringsmöjligheter, valdes bort efter noggrant övervägande av för och nackdelar. Vädret hade mycket att säga i ett vägvalsbeslut. Homeros(Odyssevs) och Rod Heikell(pilotguiden)har beskrivit området vi nu var i som vädermässigt ytterst oförutsägbart. Dåligt väder blir värre än prognoserna och det kan komma till synes från ingenstans. Betänk att vi befann oss i ”the Italian Bermuda Triangle”! Hamnkillen i Cetrara pekade också på möjligheten att segla direkt till Stromboli istället för att dra till Tropea först, nu när förhållandena var så goda. Max 2 Beaufort motvind utlovades de närmsta tre dagarna. Oerhört stabila förhållanden, alltså.
En annan nackdel var att det fanns lite för lite vatten och proteiner ombord, men bönor hade vi……och HÄR någonstans avgjordes diskussionen.... för SUGNA på att komma till Stromboli, DET var vi. Grillköttsinköpen ställdes alltså in. En större uppoffring än man kan tro, med tanke på hur mycket pizza och pasta kosten utgjorts av den senaste tiden.
Det optimala närmandet till det glödande berget föreställde vi oss vara i mörker med fullmåne. Nu skulle det bli dagsljusankomst, sista dagen i nedanmåne. Det kändes ändå spännande att närma sig en aktiv vulkan sjövägen, och kanske få se toppglöden i mörkret när vi ankrade där. Vi förväntade oss en stor upplevelse, om den än inte maxats till 100%.
Ankomst till Stromboli
Vi gav oss inte ens tid för att köpa färskt bröd den morgonen. Knaprande på gårdagens torra skalkar sattes kurs mot den dishöljda horisonten vid halvniotiden sedan vi försovit oss ett par timmar.
Den tyska båten med identiskt hamnval som NOVA, en ny norsk/svensk båt, och några båtar till som vi kände igen från tidigare hamnar, låg kvar i hamnen bakom oss.
Efter bara en timma siktades den 925 m höga vulkanen på ön Stromboli mycket svagt vid horisonten i sydväst. Ännu syntes den ganska omysiga byn Cetrara med sin överdimensionerade hamnanläggning tydligt akterut. Landkontakt både framåt och bakåt alltså. Tryggt för en landkrabba.
Havets textur var som sammet. Färgen var djupt djupblå, med böljande mjuka kanter, i NOVA’s spår efter oss. Minsta vindil kunde annars få vattnet att krusa sig med vassa kanter, men inte denna morgon. Stråk av vindilar började siktas över vattenytan vid halvtolvtiden. Kapten tillkännagjorde att vattnet nu mätte 1000m djupt under oss, och att denna siffra snart skulle fördubblas i djupvattengraven mellan nuvarande position och Stromboli. Det var lätt att låta sig imponeras (djupt) av dessa fakta som sedan också påverkade morgonens betraktelse och samtal om vattnets olika utseende färg och form vid olika väderförhållanden och årstider. Sjöfarares sätt att läsa vattnet jämfördes med eskimåernas sätt att läsa snön för att bedöma farbarhet och göra säkerhetsbedömningar.
Efter fem timmars färd hade Strombolis sihluett växt från ½ till att mäta 1 ½ fingerbredd vid horisonten. Vinden hade ökat till 3 m/s, och genakern sattes att hjälpa motorn. (eller om det var tvärtom)
Ingen i besättningen hade ont någonstans. Det vill säga, vi njöt, skyddade oss från solen så gott det gick, drack mycket vatten och betraktade Strombolis siluett växa på horisonten. Föreställningen att den mörka ön mot den ljusa himlen och obrutna horisonten, utgörs av ett hål där himlen öppnar sig för sjöfarande skepp, kan uppnås om man kisar med ögonen.
2013
Capri, Amalfikusten och Acciaroli
Capri och Amalfikusten
Den dyraste hamnavgiften i NOVAs historia
De vita spåren i vattnet efter de myriader av båtar som drar in och ut ur Capris lilla hamn, Marina Grande, bildar ett spindelnätsliknande mönster. Ett stort antal färjor i olika storlekar dundrar in med mycket hög hastighet, det är 50, 60, 70, -meters motoryachter, små blanklackerade trämotorbåtar i 40-tals stil med solmadrasser och biminis, och några få seglare som vi. Man har varit tvungen att höja gästhamnspriset för att dra ner antalet besökande båtar. 140 €/ natt (12 m) i ytterläget vid bryggan vänd mot alla färjorna, är skvimpigt och minimalt attraktivt som natthamn. Men nu var det ju inte i båten vi skulle vara, fort upp i funiculairen till Dolce Gabbana-affärerna, och juvelerarbutikerna i själva byn Capri uppe på berget.
Jag ångrade att jag inte gjort ett noggrannare klädval, för att smutta på Spritz’en på terrazzan. Nåväl, min hundraåriga H&M kjol märktes säkert inte i folkmassan…. Vi vandrade runt, över till nästa vik, beundrade det tillrättalagda turistlivet, restaurangerna. Mötte ett bröllopsfölje med frasande långa sidenklänningar och vitkantade kravatter som stolpade omkring på 2 dm klackar i den ojämna stenläggningen till vackra violintoner från en inhyrd violinist. Damerna hade flortunna små hattar fastsatta på de höga håruppsättningarna. Herrarna rikligt med olja i håret.
Ett liknande festsällskap stod församlat utanför ett av de största hotellen. Mycket eleganta damer med drinkar och gatusläpande designklänningar, korrekta artiga herrar som till synes behandlade sällskapets damer med mycket hög värdighet. En smak av La Dolce Vita?
Lite av en rymdskeppskänsla infann sig då vi återvände till NOVA i mörkret. Denna känsla föranleddes av att en 60 m lång segelbåt med undervattenbelysning ankrat som närmsta granne. Den visuella effekten av belysningen gjorde att det gigantiska skeppet verkade sväva i luften som i en Disney-film.
Eftersom vi ville ha ut det mesta av Capri, stannade vi maximalt länge i den överhettade hamnen nästa dag. Natten var som väntat orolig, men morgonens promenad i Anacapri och besök på Axel Munthes museum, liksom stolliftturen till allra högsta toppen kompenserade med magnifika utsiktsupplevelser. Kontakten med det litterära Capri, där romantiseringen av ön verkar ha börjat, gjorde det lättare att landa i någon sorts allvar och kontemplation över ställets skönhet, istället för att bara se det ytliga lyxliv som har utvecklats inne i staden.
En natt i Virvelvinden
Jag gled vällustigt upp och ned ur det stora blå, bakom NOVAs breda, runda akter. Vattnets färg var oändligt transparent azurblått. Temperaturen var helt perfekt. Det var tyst och sjön var spegelblank. Båten drev lite i den svaga vinden, så det var nödvändigt att hålla sig nära stegen för att inte glida bort. Några simtag och ett ljudligt frustade. Lön för mödan. Äntligen!
De senaste dygnen hade varit fantastiska på sitt sätt men ack så stressigt och mycket folk, hög sjögång, och stress runt hamnavgift, tilläggning och nätter. Klockan var nu nio på morgonen. Vi hade gått upp redan vid sextiden och kopplat loss nattbojen där vi legat utanför Marias restaurang i en liten badbukt just bakom.
Den dagen före, mycket sent påbörjade genomfarten genom sundet mellan Capri och Fastlandets udde, blev en skvimpig historia i en kraftig vind på 14 m/s. Vi tyckte oss inte ha något annat val än att gå vidare ut ur hamnen, fast det hade blåst upp så mycket. Dels trivdes vi inte alls i hamnen, dels hade vi bara fått löfte om att stanna en natt. I tillägg hade vi gjort det vi ville på ön. Den starka vinden kom från ett oväder med åska tydligt observerbart inne över land så den första bosättningen i lä bakom udden blev ytterst lämplig som natthamn efter bara två timmars orolig färd. Den glade obekymrade unge killen i den lilla båten som gled upp bredvid NOVA i viken erbjöd en tilläggsboj. Då började jag nästan gråta av lättnad. Bojen kändes jättetrygg och billig. Efter fem minuter noterade vi att här reflekterades vågorna mot berget, och båten dansade fram och tillbaka vid bojen. Vi behövde komma iland för att äta och handla så vi tröstade oss med att vind och sjö brukar lägga sig framåt kvällen. Hursomhelst orkade ingen av oss tänka på det betydligt jobbigare alternativet att göra loss och tuffa in mot kvällens egentliga mål, Amalfi, där ovädret härjade. Det blev istället en roddtur in till land. Under återturen i mörkret tillbaka till NOVA, efter en musselspagetti, märktes tydligt att sjön ännu inte hade lugnat sig. Vi var jättetrötta efter förra nattens skvimp i Capris hamn, och gick tyst och uppgivet ner och lade oss i tortyrkammaren. Inte ens grodtekniken fungerade när man var två i den smala dubbelkojen. Det var som att sova i Virvelvinden på Liseberg med förbundna ögon. Ja alla möjliga liknelser hann ta form under den sömnlösa natten.
Acciaroli
Solenzara-känsla
Detta var ute på landet. Stämningen i byn påminde mycket om Solenzara på Korsikas östkust. Stressen var långt borta. De mjuka kullarna i landskapet kändes gästvänliga och odramatiskt tillgängliga. Sandstränderna stod som spön i backen. Vädret hade vänt och det var stilla, varmt och underbart! Man frös inte i skuggan längre. På varje resa verkar det komma en etapp, eller platser som man inte förväntar sig något särskilt utav. Den känsla av välbefinnande runt att bara vara, eller avslappning som då infinner sig är härlig. I kvällningen tog vi, fortfarande lätt klädda, en tur mellan husen på huvudgatan. Den var full av folk. Många barn. Stämningen var lugn och fridfull. Vi kunde släppa tankarna på båten och seglingen för en stund och prata om annat. En drink, och en pasta senare strosade vi åter in i vår, denna kväll stillaliggande, lilla kajuta…..
Gina Lollobrigida
En ljummen vind blåste trots att klockan bara var nio på morgonen. Med en prickig snäv kjol, och en ärmlös vit figursydd blus kände jag mig som Gina Lollobridgida i någon känd film, där jag gick längs kajen på väg att göra dagens inköp. En liten trekantig scarf runt en touperad frisyr saknades. Gina fick bortse från de skandinaviska inslagen med foträta sandaler och ryggsäck som kunnat vara lite mer italienska med högklackat och en liten grönsakskorg. Hon passerade tre pyttesmå likadana Fiat som stod parkerade på en tjusig rad invid den lilla kyrkan. Gina seglade in hos grönsakshandlaren bn’giorno, bn’giorno lät det, och 10 euro fattigare gick hon ut med rygggsäcken proppfull av pekade grönsaker i plastpåsar. Handlaren vägde och lade sedan generöst i en extra av allting i varje påse. Så italienskt! På vägen tillbaka genom den för fullt pågående måndagsmarknaden, sträckte Gina lite extra på ryggen och slängde med frisyren för att markera för sig själv att hon trivdes.
|
|