2012
Porto Veccio till Fiumicino
Gryning över Giglio
Porto Veccio till Fiumicino Från Porto Veccio, Korsika till Fiumicino, Italien
Efter att under nedstigningen med bil från Korsikas södra högland, noga beskådat och fotograferat den klassiska G20-dinosaurieryggen till bergskam, stannade vi till i det lilla kustsamhället Solenzara för att besöka hamnen. Vi fick ett infall att förhöra oss om priserna för uppläggning här. Solenzaras hamn, som ju ligger ett stycke från de största naturscenerierna på Korsika, föreföll oss inte lika underdimensionerad, och överhettad som andra hamnar vi besökt. Visserligen fullt, men lugnt och välordnat, och med lägre priser för övervintring. Det var frestande att ändra planen. Vi tvekade att lämna Korsika, tyckte inte att vi kände oss riktigt klara med ön. Det som till slut fick oss att trots allt fortsätta mot Fiumicino var det faktum att om vi valde Solenzara som uppläggningsplats skulle korta besök till NOVA under resten av året bli nästan omöjligt. Att ta sig hit från Västsverige är både krångligt och tidsödande.
Tillbaks i Porto Veccio bunkrade vi och for fortast möjligt ut till en ankringsvik längre ut. Det var underbart. Den 37 gradiga svetslågan till landbris (V) inne i Porto Veccio, byttes efter att NOVA rundat kröken till en 32 gradig havsbris(SO), vilken var betydligt behagligare. Microklimatet längst in i Porto Veccio gör att jag inte rekommenderar någon att gå in dit under juli och augusti om man inte måste. Det verkar vara väldigt lokalt att värmen är så hög. Man kommer inte undan någonstans. I den nya viken hade vi lyckats ankra mitt i vattenskidåkarnas populäraste stråk. Det blev ett par guppiga timmar denna kväll, men å andra sidan några välbehövliga bad, och grillning när guppet upphört.
Under natten hade planerna klarnat. Vi skulle dela upp etappen till Fiumicino, och samtidigt bese en av öarna utanför Toscana, Giglio. Men först skulle vi få besöka Solenzara en gång till! Nova stävade lydigt norrut. Idag låg vinden nästan helt stilla, så motorn fick jobba. Ett par badstopp i det stora blå blev nödvändigt pga värmen. När kroppen glider ner bakom båten i det oändligt djupa, av solstrålar genombrutna, riktigt, riktigt marinblå, 23 gradiga vattnet, erhålls en mycket vederkvickande svalka. Känslan i dessa djuphavsbad liknar i sin enkla storslagenhet inte andra bad. Man svävar, fast i vattnet. Att se någon sväva i vattnet uppifrån båten när solstrålarna bryter i vattnet förefaller naturlags-omöjligt.
Solenzara visade sig från sin bästa sida. Det var gatufest. Folk var ute och besökte restauranger och barer. Band spelade på den för biltrafik avstängda huvudgatan, och folk dansade. Det blev en härlig kväll, och det kändes som en värdig avslutning på Korsikabesöket för denna sommar. NOVAS kapten fick göra ett inhopp på congas i gatutvåmannaorkestern medan ordinarie musikant tog en salsavängom med en dam i publiken.
Mycket tidigt nästa morgon kom vi iväg i mycket svaga vindar mot dagens etappmål, Ön Giglio, söder om ön Elba i den Toscanska arkipelagen. Enligt rapporten skulle vi få NV vind B 4, dvs 5,5-7,8 m/s, men det blev ingen vind alls under hela dagen. 14 tim motorgång är lite i bullrigaste laget. Under en så lång överfart händer mycket fast egentligen inget speciellt händer. Först fotograferar vi Korsikas vackra profil från havet i morgonljuset över dinosaurieryggarna. Sedan läser vi och turas om att sova en liten stund. Motorn får vila en kvart medan vi tar ett bad i det stora blå tillsammans med solens strålar, och sedan beundras åter Korsikas nu i fjärran blånande berg. Stora och små betraktelser över naturen och elementen rinner genom huvudet. En del skräp, petflaskor och annat upptäcks flyta omkring härute. En “räddningsaktion” av en helt användbar fender. En Ö siktas efter 5 timmar, Montechristo. En av de Toscanska öarna som är helt fridlyst. Sedan lunchas det, salladsnyttigt, det känns helt rätt i förhållande till elementen, och efteråt plockar vi fram de små franska efterrätterna. De efterlängtade Delfinerna har vi sett en gång på långt håll i Bonifaciosundet, men idag lyser de med sin frånvaro. Kommer att tänka på hur sinnena har skärpts för att verkligen registrera och vara med om överfarten utan land i sikte. Lägga märke till hur det är härute. Mot naturupplevelsen börjar nu tristessen få konturer. Läser lite till. Boken tar slut. Börjar på en ny. Somnar. När jag vaknar är det hett. Provisoriska solskydd med skynken och klädnypor får komplettera biminin, som är för liten. Vi bara “är”. Tar in horisontlinjen i 360 grader, vågrörelserna, dyningen. Att färdas mellan två punkter. Där vi kom ifrån, och dit vi ska. Det finns inget inom synhåll. Inga andra möjligheter än att fortsätta mot målet eller vända tillbaka. Båda är lika långt. Detta faktum utgör både en viss ro och en oro. Att vara i mellanrummet är fritt, men ödsligt. Kanske kan man säga att vi har lämnat över oss till elementen. Naturligtvis inte helt okontrollerat. Vi har läst väderleksrapporten, ordnat med säkerheten. Vi vet var vi är i världen, har kartor och gps’er. Men ändå. Det lugna, vänliga vädret. Naturen. Idag, under dessa väderförhållandena kan man vila i den.
Då somnar kapten, och jag är ensam vakt! Plötsligt hörs ljud. Det visslar i VHF-radion, avgasröret frustar. Ljuden lokaliseras. Konstaterat ingen fara. Det är konstigt hur perceptionen skärps när man blir ensam på vakt. Jag kisar mot horisonten och tycker att den italienska kusten syns lite grand i nordost. Nej, förresten, det är bara när jag tittar med höger öga. Ett brytningsfel? Tacksamt vilar jag blicken en stund på Montechristo. Den ön finns. Den förekommer på kartan. Det finns inget annat i synfältet än hav och horisont. Senare en svag kontur av Giglio i diset. All denna tid, alla timmar som vi färdas. Har vågorna förändrats? Syns inte kusten ändå? Nej. Tiden går. Havet fortsätter rulla sin svaga dyning. Solen steker. Inget händer. Igen. Hålla vakt och iaktta sina tankar, när man kunde spelat Yatzy, eller skrivit en bok........
I kvällningen står det klart att solen kommer att ha gått ner sedan länge när det blir dags för oss att ankra vid Giglio. Vi har gått långsammare än beräknat under dagen. Det kommer att vara ovant för oss att ankra i mörker. Inget annat att göra än att se ut en lämplig ankringsvik. Vi hoppas på den i pilotguiden rekommenderade Cala di Canella, strax söder om den lilla hamnen på ön. Strax efter att solen flutit ned bakom en obruten horisont i väster i en explosion av ljusspektrats alla färger, går fullmånen upp i öster. Det känns stort, och blir varmt i bröstet av att få vara med om naturens eget skådespel. Naturfilosofi är trivsamt. NOVAs motor tuggar på de sista tre sjömilen in till Cala di Canella i mörkret, under den lilla fyren på Giglios horn. Det är verkligen svårt att se var man kan ankra trots månljuset. Vi tvingas försiktigt köra riktigt långt in innanför de redan ankrade båtarna, längre in än på andra tilläggsplatser, för att det skall bli grunt nog att ankra. Det är trångt i den lilla viken. Botten syns lite grand när vi ankrar på 6 meter längst in mot berget. Lägger även ett akterankare för att inte komma mot den branta bergväggen ifall vinden skulle vända.
Vid tretiden kommer vindkantringen. Ett svall kommer in akterifrån och väcker oss. Akterankaret håller NOVA i position. Övervakning från sittbrunnen till kl sex, då vi trötta ger oss iväg. Ingen bra natt. Det har guppat och skvalpat i flera timmar. På väg ut från den lilla bukten ser vi förvånat en stor, malplacerad metallskapelse som inte liknar något annat. Det visar sig vara den grundstötta italienska färjan som likt en gigantisk val ligger med buken upp utanför Giglios hamn i nästa vik. Tunga, fuktiga moln vilar i ottan över den 500 m höga bergstoppen på ön och ger ett sagolikt intryck. I övrigt är det klart väder och lite mer vind än igår, fast stick i stäv för dagens navigationskurs. Det bästa av allt, i mitt tycke, kusten syns hela tiden.
2012
Från Maddalenaskärgården till Porto Veccio
flyt
Från Maddalenaskärgården till Porto Veccio
Palau, Sardinien, till Porto Veccio, Korsika
Sedan NOVAs besättning reducerats till två personer och skeppsrådet (se avsnittet om Maddalenaskärgården)var avklarat, kunde en mycket saktfärdig, nästintill abedonk period inledas. Sommarens sista etapp låg framför oss, och ingen av oss hade någon brådska att avsluta sommarens seglingar. Efter en natt på ankare i Palaus hamn intill Maddalenafärjorna som ivrigt pilade fram och tillbaka, gick vi iväg tidigt på en rakt nordlig kurs för att besöka den omtalade ön Lavazzi i Bonifaciosundet, innan den vidare färden norrut längs Korsikas kust anträddes. Det betyder att NOVAs vinterhamn nu planeras bli i Fiumicino.
Lavazzi ser väldigt vacker ut från sjön, med osannolika granitformationer värda att utforskas närmare. Det var ännu tidigt på dagen och om inte tilläggsviken varit så oerhört full av båtar så hade vi nog gått in där. Rondinara, en stor och skyddad bukt med kristallklart vatten och en campingrestaurang blev istället eftermiddagens mål sedan vi guppat omkring i stiltjen i några timmar, och badat. Över kvällens entrecôte i den enkla, men franskt korrekta restaurangen, prisades åter den franska kötthanteringen.
I dingen på väg ut till NOVA i mörkret beskådade vi två stjärnhimlar. Den ena utgjordes av alla topplanternor på de ankrade båtarna, och den andra av en intensiv medelhavsk stjärnhimmel som kompletterades med nymåne. Att åka ut till sin ankrade båt på natten i en dinge är en härlig naturupplevelse. Den ljumma vinden, stadens brus som mattas av och förbyts i naturens ljud, vind, kluckande, vågbrus. Bäst blir det om avståndet mellan ankringsplatsen och landstigningen är lagom att ro. Fast ofta är det lite för långt att ro, och då körs T/T NOVA, eller “lillnova” som vi kallar gummibåten med en 5 hkr snurra.
Nästa dag var det varierade försök till segelsättning i veknande vindar. När den helt dog ut vid ettiden, drev vi en stund utanför Porto Veccioviken innan vi körde med hjälp av motorn de fem sjömilen in. Längst in blir viken väldigt långgrund. Här landar ett par stora färjor, det är salttillverning, och en hel del båttrafik. Det var slut på det klara vattnet. Vi möttes av ett märkligt fenomen. Temperaturen ökade plötsligt med flera grader. En bit in i viken kom en 35 gradig bris emot oss från land. Den blev allt starkare ju längre in vi kom, och när vi skulle ankra hade den ökat till 12 m/s. Skulle ankaret hålla? Så stark vind hade vi inte ännu prövat ankaret i. Det gick dock fint, ankaret fäste, och vinden dog i kvällningen. Först vid niotiden hade den minskat till 30 grader och vi tog oss in till land.
Nästa dag kom den starka värmen tillbaka. Vi orkade inte företa oss så mycket. Det blev ett besök uppe i gamla stan innanför ringmurarna där en kyrka med luftkonditionering kunde hjälpa till med avkylningen under de heta timmarna. Det var en bedövande utsikt över viken från lunchrestaurangen. Tillflykten därefter kom att bli ett exklusivt hotell där vi kunde sitta i skuggan och surfa i bekväma stolar och en fläktande vind under några magnifika tallar. Åh så skönt det var att läppja på de svala drinkarna och få framburet bägare efter bägare med iskuber!
Att få stifta bekantskap med Korsikas höga berg var ett önskemål. Det passade bra att bryta det överhettade kustlivet innan finalen på sommarens tur, överseglingen till Rom. Nästa dag hyrdes därför en liten bil efter lyckat prutande. Vi lyckades hitta ett ställe på kartan där bilvägen korsar den berömda vandringsleden G20. Först övernattning i den lilla bergsbyn Levie. Här mötte oss frisk luft, 18 grader och en annan turistkultur. Vandringskulturen. Folk var klädda i praktiska kläder för vandring, praktiserade tidigt sänggående, käkade frukost i ottan bestående av skorpor och te, Gite de france-standarden var fyrabäddsrum.
2012
Maddalenaskärgården
Stenskulptur i Maddalenaskärgården
Maddalenaskärgården
Från Bonifacio till Palau genom Maddalenaskärgården.
Bonifacio, detta fantastiska ställe, lämnade vi på eftermiddagen sedan tvätt, proviantering och bloggande avklarats. Vindstyrkan uppgick inte till mer än 9 m/s, men rullade rejält i sundet efter de senaste dagarnas intensiva blåst. Vi tyckte det var minst lika storslaget att gå ut ur Bouche de Bonifacio som att gå in och fotograferade alla vyerna om igen för att vara säkra på att inte ha missat någon vinkel. Överseglingen varade inte mer än ett par timmar och efter en timme kunde vi åter beskåda Korsikas bergstoppar på över 2700 m ö h resa sig majestätiskt in över land. Nu var vi på väg till Italien, Sardinien.
Efter tre nätter i Bonifacios välfyllda hamn bland diverse lyxyachter från fantasistorlekar till NOVA’s storlek, var vi badsugna. Vi lade till i en liten vik strax norr om Sankta Theresa, bestämde oss för att utmana vinden och sjörullningarna och spendera natten där. Vinden brukar ju lägga sig efter solnedgången. Badet var ljuvligt ljummet, men vinden ville inte lägga sig. Det blev en natt i sittbrunnen. När sjön rullar in i tilläggningsplatsen är det mycket friskare och skönare att sova uppe.
Besättningen som plockades upp i Sankta Theresa nästa dag längtade efter semester, och det passade väldigt bra, för den kommande veckan skulle komma att handla om badvikar med turkosblått badtempererat vatten, sandbottnar, och ett fantastiskt naturreservat - Maddalenaskärgården.
La Maddalena var det första stället. Här skulle fixas nödvändigheter i ett par timmar innan vi gick till den lagunliknande viken Porto Palma på grannön, Caprera, för kvällen. Här finns fina tilläggningsmöjligheter vid naturreservatets bojar. Betalningen kan utföras via internet, varvid man får ett nummer som presenteras när reservatets vakter kommer i sina båtar på morgonen. Trots att vi kom så sent på kvällen så fanns en boj till NOVA. Vinden hade lagt sig, och det var en fantastisk sikt i det kristallklara vattnet. Varje liten detalj på sandbotten många meter ned var synlig inklusive de sedvanliga fiskarna som kom simmande när det vankades brödsmulor. Vi simmade njutningsfullt och plaskade runt i denna gigantiska badbassäng på kvällen.
Det blev två nätter i lagunen. Den tredje dagen besöktes Tahiti, ännu en paradisstrand på utsidan av Caprera. Här var vattnet om möjligt ännu mer turkost och stranden ännu vackrare än i Porto Palma. Nästan 60 m ankarkätting förbrukades vid tilläggningen då det var djupt nästan helt intill stranden.
Efter dessa paradisiska naturupplevelser var vi avslappnade och öppna. Porto Massimo på nordspetsen av Maddalenaön skulle bli vår natthamn. När vi kom in dit vid sextiden möttes vi av ett ogästvänligt tillkännagivande. Här kostade tilläggning vid en enkel boj utan tillgång till övriga faciliteter, 80 Euro. Vid restaurangen i nästa vikkunde vi som tur var ligga vid en boj utan avgift alls. Under natten blåste det upp en del och nästa morgon visade mätaren 13 m/s. Vi tvekade att gå ut. En promenad runt vikarna senare, sedan vinden ökat något, tog en del av besättingen resolut NOVA tillbaka till Porto Palma.
Lika lång tid som båtturen tillbaka dit, tog det att cykla landvägen genom naturreservatet till Porto Palma. En fin tur, lite backig. En välsorterad supermarket passerades. Vid rastställena inne i tallskogen på den östligaste ön hängde hängmattor mellan stammarna där det var ljuvligt att ta en siesta under den varmaste tiden på dagen. Naturreservatets utställningscenter finns här, liksom en hästgård med möjlighet att rida i solnedgången. När jag efteråt fick höra om förhållandena ute på havet, ångrade jag inte mitt beslut att utforska landvägen istället. Därute mätte vinden 18m/s i byarna, och besättningen hade valt att ta ner seglen.
Det väntade ovädret kom på tisdagen. Det blåste småspik från norr och regnade då och då. En slö dag passerade, där vi passade på att ta det lugnt, göra inköp, utflykter på land, och gå på restaurang på kvällen. NOVA låg tryggt förtöjd vid en liten tilläggsplats utanför den hektiska La Maddalenahamnen med sina skytteltrafik-färjor. De kinesiska minicyklarna åkte fram och användes flitigt.
Fabricio och hans kusin, driver tillsammans en liten tilläggsplats (€ 25) med skydd för vindar från Nord, Öst och Väst, 2 km öster om La Maddalena. Denna tilläggsplats har funnits i 4 år men kusinerna har bara drivit den i ett år. Det finns vatten, el och soptömning. Några lånecyklar finns också. Värdarna visade sig vara väl insatta i vad seglare behöver när de kommer i hamn, och var villiga att hjälpa till. Eftersom deras brygga inte finns i pilotguiderna så måste de köra ut och ragga in segelbåtarna under eftermiddagen. De lockar främst med ett billigare pris. Eftersom det kostar € 65 inne i La Maddalena så tänker många att det kan vara värt € 40 att promenera eller cykla in till staden. På så sätt får man också lite motion, vilket är välbehövligt när man lever på en starkt begränsad yta på segelbåten. När vi under en blåsig dag hade bakat i båten delade vi med oss av bakverket till Fabricio och hans sällskap. Följande morgon fick vi en burk underbar aprikossylt som hans mamma hade tillverkat. De båda unga italienska männen beundrade NOVAs perfekta skick, och undrade om vi funderat på att köra charter härnere med henne.
Vid tidpunkten för vårt besök i La Maddalena var vi så förtjusta i den underbara skärgården att vi förhörde oss om möjligheterna att lägga upp båten på Sardinien. Fabricio erbjöd sig att ringa till några olika uppläggningsplatser på norra Alghero. En av dem i Porto Torres var villiga att ha båten på land, invid en petrokemisk industri, ganska billigt, men de andra, där det var fråga om vinterförvaring liggande i vattnet, kunde inte ta emot NOVA redan i början av augusti när vi måste åka hem. Augusti är den intensivaste semestermånaden och platshyrorna är då skyhöga, plus att det inte finns platser att tillgå.
Efter nästan tre dagar i La Maddalena gick vi i kvällningen till den norra ögruppen i reservatet. Mellan Budelli och Isola Santa Maria lade vi NOVA bland ett stort antal andra båtar som låg vid naturreservatets bojar i “dead mans passage” som trots namnet är ett vackert ställe. Djupet i passagen håller bara 1.5 m och en del båtar som trots djupet försökt passera verkar ha förlist här. En del sjörullning gjorde att det blev ännu en natt i sittbrunnen, med stjärnhimmel och en fantastisk soluppgång.
Nästa morgon vaknade vi upp såsom i en cirkus! Turbåtar vällde in, privata båtar, hyrbåtar ankrade i en sådan mängd att nattens frid och ro förbyttes i ett inferno. Detta var alltså ett av ställena som alla turbåtarna från La Maddalena besökte. I tillägg kunde vi betrakta på nära håll ett antal stora motorbåtar i mångmiljonklassen där korpulenta välkädda män intensivt och högljutt förhandlade i timtal på italienska i sina mobiltelefoner från en flybridge tre våningar upp från oss, medan kvinnor och barn badade i poolen på däck, eller i havet. Det var frestande att associera till maffiafilmer från TV. Så småningom förstod vi i allafall varför platsen föranledde sådan uppmärksamhet. På Budelli kunde man bese en mycket vacker rosafärgad strand, som måste tillhöra det mest fredade av allt vi hittills kommit i närheten av. Vi såg skogsdepartementet in action utfärda två böter till turister som överträtt beträdandeförbudet. En särskild vakt bor i ett skjul på stranden för att se till att folk inte går på den, eller tar sanden med sig. En annan trevlig man som vi stötte på berättade att för 20 år sedan var sanden ännu mer rosa, men att färgen har mattats av sedan sanden fått tjäna som souvenir. Vad ska folk ha den till, ojade han sig. Vi gick dit i kvällningen sedan dagturisterna försvunnit. Stranden med sin rosa orörda sand ger verkligen en magisk, paradisisk stämning. Men vad skall man ha den till? Allt är förbjudet där!
Maddalenaskärgården är känt för att vara ett badparadis vid denna tiden på året, och på vissa ställen är det också VÄLDIGT trångt. Palau är det lilla samhälle varifrån många turbåtar till skärgården utgår. Ett par färjor går i skytteltrafik till La Maddalena. När vår besättning skulle resa hem valde vi Palau som avmönstringsställe, omedvetna om intensiteten i hamnen. En mycket bestämd hamnvakt nekade oss all förbindelse med bryggorna i den lilla hamnen för att släppa av väskor och två personer. Han ställde sin gummibåt på tvären mellan oss och bryggan tills vi vände. Eftersom vi just sett alla turbåtar gå ut för dagen från den del av bryggan som låg tom, vågade vi så snart han försvunnit runt hörnet, ändå gå in till kajen. Precis när de skulle stiga av dök han upp igen hojtande och skrikande. Han såg deras väskor, och att de verkligen bara skulle gå av, och gick surmulet med på att, om det gick fort, så fick det gå. På så sätt gick det att hinna med en fördelaktigare buss till Sankta Theresa för vidare transport till Alghero och flyget hem.
Nu befann vi oss vid ett vägskäl. Det var dags för ett skeppsråd angående NOVAs vidare färd. Huvudsakligen två alternativ låg möjliga. Övervintring på Sardinien, eller ursprungsplanen att gå till Fiumicino. Avsteg från den ursprungliga planen övervägdes noga. Vi kände dock att den insamlade informationen om Sardiniens vinteriseringsmöjligheter för NOVA var otillräcklig, och eftersom ingen av oss hade lust att arbeta med att fördjupa den, beslöt vi att hålla oss till ursprungsplanen. Hos Fulvio, 3 FL, i Fiumicino finns en referens till Svenska kryssarklubben, och det känns pålitligt. Trots denna trygghet innebär planen för vår del en osäkerhetsfaktor. Det är den långa överseglingen på 24 timmar från Porto Veccio på Korsika till Rom, som innanför vår plan måste göras inom 9 dagar. Vi är ju beroende av ett gott väder med rätt vind över Tyrrenska havet.
2012
Korsikas västkust
Gennakersegling
Korsikas västkust
Den 17 juli ligger vi för tredje dagen i Bonafacios hamn på Korsikas sydspets. Vi skall bege oss till Sankta Theresa på Sardiniens nordspets idag. En tvåtimmarsseglats i lugnt och fint väder. Hoppas att sjön efter de två senaste dagarnas starka vind har lagt sig.
Bonafaciosundet är känt för att förstärka vind och sjö, och det har vi fått erfara. Till och med inne i den skyddade hamnen långt inne mellan kalkstensklippans höga kanter har vinden ställt till med märkbara bekymmer för båtar som stöter i bryggan, båtar som skall ge sig ut, blir vindfång, och driver emot andra båtar med stor kraft. Det är trevligt med båtfolk i sådana lägen. Alla är plötsligt på plats och hjälps åt att förhindra skador!
De gångna nio dagarna har vi seglat längs Korsikas västkust mellan några ankringsplatser/hamnar. Avresa från Calvi i fint väder längs kusten som reste sig inåt landet mot de allt högre bergen. Berggrunden blev allt rödare. Vi beräknade kunna ligga för natten i naturreservatet Scandola i naturhamnen Marine d,Elbo. Några andra seglare upplyste oss om att detta var förbjudet och att alla fritidsbåtar hänvisades runt Punta Rossa till Girolata före solnedgången. Den senare visade sig vara ett lyckokast. Ett oerhört idylliskt och vackert ställe med de röda bergen och den lilla lagunen i mitten, med ett par restauranger, och naturstigar som utgår härifrån. Det verkade för oss som att Girolata bara kan nås med båt och att närmaste bilväg går 9 km bort. Vi njöt och badade, gick en liten tur upp på ett berg, och insöp den vackra utsikten. Tilläggningen var på både för och akterboj, och servicen i den lilla hamnen var mycket god.
När mistralen från Rhonedalen i väster, träffar Korsikas kust på det tjockaste stället, tvingas den vika av norrut och söderut. Därefter förstärks vinden så att den blir starkast längst i norr och längst i söder, och svagast på mitten. För vår del innebar detta perfekta vindar för Nova. Runt 6-10 m/s. När landbrisen upphörde, runt 10-tiden på förmiddagen, så började den sydvästliga varma libeccion eller den nordvästliga kallare mistralen beräkneligt att blåsa. Först svagt, sedan starkare för att kulminera med en liten topp innan eftermiddagen var slut. På kvällen sedan vi kastat ankare, vände båten alltid 180 grader när det började blåsa från land i solnedgången. I början kändes det osäkert om ankarfästet skulle stanna kvar efter en sådan helomvändning. Kapten var alltid noga med att släppa ut extra mycket kätting för att säkra ankarens fäste på sandbotten.
Just ankartilläggning blev vår räddning vid ett par tillfällen under seglingsveckan längs Korsikas västkust. I de naturreservat som kantar kusten är inte mycket tillrättalagt för båtturism. Girolata var bästa stället, tyckte vi, där förtöjningen vid både för och akterboj kändes trygg, men i andra vikar saknades all service och man fick ankra på eget ankare.
I Cargese som var nästa natthamn, fick vi vänta till 18.30 för att få plats att ligga vid bensinpumpen tillsammans med några andra segelbåtar. Det var ordnat med bojar utanför hamnen där man kunde vänta under tiden, och det var tur för oss som ankom redan kl halv fyra. Staden Cargese tronar högst upp på ett berg, dit vi vandrade i mörkret på kvällen att bese stadens två vackra kyrkor, och folklivet.
Från Cargese till Porto Pollo, en lite längre segling i en ganska besvärande dyning nästa dag. Här skulle enligt guideboken finnas gott om bojar att ankra vid, men det visade sig inte stämma riktigt. Antalet bojar var mycket mindre än beskrivningen i guideboken. De som fanns verkade upptagna av permanent liggande båtar. Ingen kontakt gick att få med hamnen via VHF . Vi var uppgivet hänvisade åt att ankra i viken där det gungade rejält av dyning. Det blev långt till restaurangerna som vi hade planerat att besöka, så vi fick gnaga på lite rester den kvällen. En fantastisk stjärnhimmel tålde att betraktas länge från sittbrunnen som kompensation för den torftiga middagen. Flera av oss sov inte helt hundra den natten. Nästa morgon bunkrade vi rejält i en ordentlig butik på stranden.
Färden gick vidare till ett nytt naturreservat Reserve Naturelle des bouches de Bonifacio. Färden var rejält gungig, dyningarna höll nog ett par meter. Horisonten försvann i vågdalarna. Vi ankrade i den mest underbara vik, Roccapina cove, och fick där gå iland en stund för att nollställa balanssinnet. Efter att ha spenderat ett par dygn på båten utan att komma iland kan man känna sig lite snurrig. Bergen var lägre och hade lämnat sin röda färg för en mer ljusockra nyans. Bakom kustens berg reste sig bergen i inlandet i tre rader allt högre toppar i ett väldigt långt perspektiv.
Vattentemperaturen är ett mysterium. 22 grader i Calvi och 16 grader på flera andra ställen längs kusten.
Efter många dygn på segelbåten förtvinar benmusklerna och rörelse blir nödvändigt. Till historien går soppromenaden den kvällen. Tre personer gick flera kilometer med sex stora lite trasiga soppåsar utan att finna en enda soptunna runt alla parkeringsplatser inklusive en husbilsparkering som låg invid denna populära strand. Vi kom tillbaks med våra gamla soppåsar till båten efter en timmas promenad. Vi kunde inte lägga dem ifrån oss i naturreservatet. Medvetenheten om hur mycket sopor vi producerat på kort tid blev speciellt märkbar när det inte fanns någonstans att göra av dem!!!!
Nästa dag var det lugnt och vattnet var kristallklart, turkost. Mot den vita sandbotten 6 m under oss syntes varje veck i sanden. Ankaret med kedjan var helt synligt för inspektion. Allt såg fint ut. En typ av blågrå fiskar med en svart prick på stjärten simmade nära båten i stora stim och tog varje brödsmula de kunde få. Det var verkligen idylliskt och vi ville inte åka därifrån.
Den dagen seglade vi oss trots morgonens ovilja att lämna stället, ändden sista biten till Bonifacio. På så sätt skulle våra vänner med all säkerhet kunna passa sitt flyg från Alghero till Sverige. Vindförhållandena runt Bonifaciosundet är ökända, och vi hade noterat på väderleksrapporten att starkare vindar var i antågande. Med tanke på den kuling som kom nästa dag så var det bra att vi inte stannade kvar i Roccapina Cove, utan då låg tryggt vid bryggan i Bonifacio.
Vid inseglingen till Bonifacio hade vi hakorna nere vid knäna. Den vita klippan, synlig på långt håll var smäktande vacker, men var fanns inseglingen till hamnen? Först på närmare håll syntes den röda fyren mot den vita klippan. Det var så vackert att det var svårt att veta vad man skulle kunna göra för att uppleva det. Nypa sig i armen? Fotografera, för att inte gå miste om någon detalj? Prata om det? Orden räckte inte heller riktigt till. Vid den senare promenaden runt kanten av staden och bort till fyren kunde vi konstatera hur märkligt och till synes frikopplat från sitt geologiska sammanhang denna klippa ligger vid kusten av ett i övrigt bergigt landskap.
Seglingen längs Korsikas västra kust hade utfallit till största belåtenhet. Alla seglingsdagar erbjöd strålande segling! Extra stor dyning var lite jobbigt en dag och det var tur att kulingen inte kom natten som vi låg i naturhamn. Man får konkludera med detsamma som många andra seglare gjort före oss, nämligen med vikten av att alltid ta reda på vilket väder som är i antågande.
Nästa etapp kommer att cirkulera runt den omtalade och troligen mycket vackra Maddalenaskärgården som tillhör Sardinien, och öarna i Bonifaciosundet. Först skall NOVA till Sankta Theresa på Sardinien för att hämta nästa besättning.
2012
Överseglingen till Korsika
Port Cros
Överseglingen till Korsika
Detta avsnitt skrivs lördagen den 7 juli direkt efter nattens översegling till Calvi på Korsika från den underbara ön Port Cros utanför Hyeres (mellan Marseille och Nice). Allt medan tvättmaskinerna rullar i laveriet intill.
Det tar lite tid att orientera sig till tid och rum efter tre nätter i ett naturreservat med begränsad omvärldskontakt, och efterföljande nattsegling 20 timmar. Jag känner mig helt snurrig av sjögången, men mycket , mycket glad över att ha besegrat några begränsningar som länge plågat min relation till medelhavsprojektet.
Det handlar om respekten för det oberäkneliga lynniga Medelhavet med sitt väder och sina vindar. Utmaningarna skulle först kunna komma att bli Mistralen som förstärks genom hela Rhonedalen och ryktas det kunna blåsa nordvästligt och ohejdligt i flera dagar genom Lejonbukten ända ut till Korsika. Libeccion- en slags sjöbris från sydväst som kan komma att blåsa upp emot 17 m/s. Min uppmärksamhet riktades först mot att få en relation till sjöväderleksrapporter. Vindstyrkorna anges omväxlande i Beaufort, Km/tim, och Knop. Vad betyder det egentligen? Vad utgör ett bra ”väderfönster” för en översegling, med medelhavsmått mätt? Fokus på säkerhet var stark, och bussen/färjan kändes som ett allvarligt alternativ till att vara med på NOVA under överseglingen till Korsika.
Den 29/6 gick vi från Port Bouc vid elvatiden. Förseningen berodde på att vi blev inspärrade av en stor tullbåt just som vi skulle gå. Vi fick svara på frågor om allt om hur vi kommit till Frankrike, och vart vi beräknade att bege oss efter att vi lämnat Port Bouc. De kollade båtens papper, våra pass och kustskepparintyg, och släppte iväg oss först efter en grundlig kontroll. Vi hänvisade till den ännu grundligare kontroll vi genomgick av gendarmeriet i den norra franska gränsstaden Givet under kanalturen förra sommaren. Tulltjänstemännen verkade imponerade över att gendarmerna hade haft knarkhundar, och dykare till sin hjälp.
Vi seglade i sydostlig vind, under många timmar längs kusten till île de Frioul utanför Marseille. Vinde blåste runt 12 m/s, det var inte alls farligt, men mycket obehagligt. Pilot guiden bekräftade, mycket riktigt att sjögången kan göra området runt Gulf de Fos till ”a very unpleasant place to be”. Att vara utrustad med ett känsligt balanssinne är som en förbannelse. Just när denna förbannelse föreföll som mest onådig sa kapten att vinden bedarrat med en m/s, och vi siktade de mest underbart vackra vita öarna Frioul strax utanför Marseille. I Medelhavet om sommaren blåser det ordentligt, men det är samtidigt förvillande fint väder. När vi kastat ankare i en vik med lä, så kunde vi bada i det 15 gradiga turkosblåa vattnet, och det var dags att njuta frukten av ansträngningarna. Först hade vi svårigheter med att få ankaret att fästa i den trånga, frekventerade viken, bland alla andra ankrade båtar. Vi konstaterade att vi som inte legat för ankare hemma så mycket hemma i Sverige, har mycket att lära, och det kändes oroligt att ligga för ankare under natten även om vi låg på läsidan av ön.
Nästa morgon gick vi trötta in i den lilla hamnen på andra sidan ön. Det skulle blåsa upp ännu mer under dagen. Öpromenaden upp till högsta punkten var underbar och utsikten över bukten var bedövande. Marseille med Notre Dame de la Garde tronande i guld på högsta klippan, havet, de vita klipporna runtomkring.
Hamnen mellan îles de Frioules ligger oskyddat från sydostlig vind. Vår ankringsplats vid piren, kom att ligga mitt i vindögat av den tilltagande vinden så sjögången var väldigt obekväm under följande natt. Plötsligt stannade bara vinden, och på någon timme vände den till motsatt riktning.
Ett försök att runda Cap Croisette i grov dyning nästa dag resulterade i reträtt in till Pointe Rouge. Nu var vi lite misslynta. Skulle vi aldrig komma vidare? En promenad över de vackra klipporna ner till Cap Croisette bekräftade dock att reträtten varit befogad. Ett kraftigt åskväder rullade strax in över udden och blixtarna ven genom luften. Precis innan vi blev helt dyblöta sprang vi till en buss som tog oss tillbaka till marinan.
Nästa dag skulle det också vara dåligt väder, varför det blev lämpligt med en tur med Navetten till Marseille. Vi besökte Notre Dame de la Garde, som vi sett från ön förut. Verkligen vackra vyer. Nu fick vi se dem från andra hållet.
Vidarefärden vilade som ett bekymmer över oss. Det blev bestämt att eftersom vinden inte ville ge sig , skulle de med känsliga balanssinnen ta tåget vidare mot nästa mål - Port Cros. Tiotimmarsfärden mellan Pointe Rouge och Port Cros visade sig dock ha varit helt acceptabel. Man hade siktat en enorm, vattenfrustande kaskelottval på mycket nära håll. Denna upplevelse ledde närmast till eufori - naturligtvis på grund av nyhetens behag, men också av respekt, eftersom denna valtyp är en av de största i medelhavet. På U-tube lär återfinnas klipp som visar hur sådana valar har vält större båtar än NOVA!
På Port Cros är det mycket begränsad tillgång på allt, och man umgås till stor del med naturen på naturens egna villkor, så som är brukligt i ett naturreservat. Nova lade till vid en fast boj i bukten, och vi skötte inköp och turer iland med gummibåten. För oss var detta arrangemang premiär och det visade sig fungera utmärkt att sova fast båten inte var förtöjd vid kaj.
Man får inte röka på hela ön pga brandrisken. Varje person tillåts bara förbruka ett visst antal liter vatten per dygn, vilket innebär att hygienen huvudsakligen skötes medelst bad i havet. Bara det allra nödvändigaste finns i affären.
En del djurarter är riktigt tama, inkluderat fiskar som kommer nära, stora som små när man badar. Vi såg också små gnagare och många färggranna insekter iland. Det var möjligt att göra flera fantastiska några timmar långa trekkingturer, där stigen går inne under den låga vindpinade vegetationen till avlägsna stränder och utsiktsplatser.
En fjärde besättningsmedlem anslöt inför överseglingen till Calvi den 6 juli, och vi bestämde efter noggranna beräkningar att ge oss iväg vid tolvtiden för att ankomma Calvi i dagsljus tidigt nästa dags morgon. Vädret var optimalt med sydvästliga vindar av en styrka mellan 3-6 B = 3,5 - 11 m/s. Vi ägnade en stund åt att förbereda båten för överseglingen, surra fast dinge, fendrar, och lösa pinaler. Göra matsäck så att maten skulle vara lätt tillgänglig under färden. Uppdelning för nattvakt två och två gjordes. Fyra timmar var.
Överseglingen var en mycket stor upplevelse. Det var första gången jag nattseglade. Vinden var lite svag till att börja med, så vi satte upp gennakern. Efterhand ökade den och höll sig mellan 8-10 under hela överseglingen. Vi hade god fart! Istadigt 6,5 knop. Den stabila segelsättningen (stor+genua), sjön som kom bakifrån och surfade oss fram, månskenet, stjärnhimmeln, tystnaden, allt bidrog till en mycket stabil och (möjligen bedrägligt?) trygg magisk känsla, som styrkte det forna sjösjukeoffret till att sitta ensam i sittbrunnen en stund under natten. Nattvakterna berättade om hur de blivit överrumplade av ett ljusfenomen vid horisonten tidigt på natten. En av uppgifterna på natten är att hålla utkik efter snabbgående fartyg och vid behov, väja. Det föreföll som att ett enormt upplyst fartyg närmade sig med enorm hastighet, och de hade blivit riktigt rädda. Det visade sig efter mindre än en minut att det var månuppgången som visade sig på detta sätt, och de kunde åter slappna av.
Vid tretiden på natten siktades Korsikas höga kust vid horisonten. Först var det osäkert om det var land eller moln det rörde sig om, men efter ett par timmar kände vi oss säkrare. Port Cros hade inte försvunnit bakom horisonten förrän efter sju timmars gång dagen före.
Väl i hamn i Calvi var euforin och energin på topp, och vi hann göra inköp, fylla vattentankarna, tvätta i tvättomaten, bada, käka, och fira en lyckad översegling innan vi ”däckade” efter natten med alltför lite sömn. Nu skulle sonen och hans kamrat orientera sig vidare mot klättringsäventyr i Korsikas inre.
8/7 anlände ny besättning med färjan från Nice. Våra vänner skulle segla med längs Korsikas västkust. Först bunkring och anpassning till semestermodus, och avgång morgonen därpå mot naturreservatet i Scandola, med den lilla byn Girolata som mål. Dagens segling krävde en kryssbog rakt ut från Korsikas kust för att komma i position att segla in till Girolata i den sydvästliga vinden. Här fann vi en välorganiserad rymlig hamn med bojförtöjning i för och akter. Det utgår flera vandringsleder härifrån och under kvällen när värmen avtar, blir det trekking längs kullarna!!
2012
Valence till Port Bouc
Bollene-slussen
Valence till Port Bouc
Nova-blogg 21/6- 23/6 2012
Den sista tiden innan jag ”gjorde loss” från hemmet, var jag oerhört fokuserad på att få allting klart för ”avgång”. Huset skulle hyras ut, jobbet skulle pausas inför 6 veckors seglatsen, packningen med alla nödvändiga och onödvändiga grejer skulle iordningsställas, och hela tiden vilade en känsla av att ”något glöms bort” över arbetet.
Kapten som återförenats med Nova (Najad 361) redan två veckor tidigare försäkrade per sms att allt redan finns i båten (plus lite till!) men det hjälpte föga. Hela tiden dök nya idéer upp som gjorde att förberedelserna blev mindre och mindre färdiga.
Dagen före midsommarafton var det i alla fall dags att ge sig iväg , klart eller inte.....
Våra vänner kom med för att fira midsommar med oss i båten. Vi kom att resa genom Provence från Valence till Avignon tillsammans.
Midsommaren förlöpte med lugn och ro, sill och snaps och nubbevisor. Luften hade gått ur oss när vi väl kommit på plats och fick möjlighet att ”göra semester”. Därutav blev det blev enhälligt bestämt att vi skulle avgå mot Viviers först på midsommardagen, och ägna tiden fram tills dess åt acklimatisering till semestermodus. Kapten som var mest utvilad och hade mest energi underhöll oss med goda Rhonehistorier från de två föregående veckorna, varav den första spenderats tillsammans med vinprovande herrar från Strömstad. Det hade blivit besök vid diverse vin - degustations - ställen, tillika vällyckade besök hos slaktaren med efterföljande grillning av välhängda köttstycken, cykelturism mellan vinraderna och även en hel del båtkörande då de fört Nova längre än väntat. Highlights var förstås i vinsammanhang välkända Côte Roti och Heremitageberget.
Äntligen ut på den stritt strömmande Rhone. I vissa avsnitt kom vi upp i hela 10 knop totalt, vilket torde innebär en medström på ca 4 knop. Kapten klarade strömmen galant, och vi kom oss ut ur den lilla hamnen med hjälp av full sprutt motströms för att undvika att köra på ett sjömärke. Den 8 ton tunga segelbåten vred sig för vattnets krafter i strömmarna, det kändes tydligt då man styrde. Vilken skillnad mot de tidigare smala kanaler som vi passerat igenom.
Tre slussar skulle passeras denna första dag: Beauchastel, Logis Neuf, och Chateauneuf. Vi konstaterade nöjt hur effektivt det är att dessa utgör en samlad nedslussning på nästan 46 meter. (Att jämföras med påskens slussningar i den vackra, men gamla och smala Canal de Vosges där vi gjorde över etthundra 2-3 metersslussar upp och ned för höglandet Vosges.)
Natten spenderades i den förtjusande lilla byn Viviers. En av de flytande flodbåt-hotellen som ideligen passerade oss på floden, hade hunnit före, och passagerarna avnjöt en konsert inne i klosterkyrkan när vi kom dit. Det var magiskt att göra entre in i det storslagna kyrkorummet till ackompanjemang av den pampiga orgelmusiken.
Nästa dag passerades den en gång allra djupaste slussen i Bollene, med sina 23 meter, därefter Caderousse, och Avignon - slussarna. Vips var vi ytterligare totalt 42,5 meter ned mot Medelhavet. Det tycktes oss att vi fick en liten lisa från hettan under slussningen när vi sänktes ned mellan de svala slussväggarna bort från den glödheta stekande solen. Den egenhändigt tillverkade Biminin föreföll alltför liten för att skänka oss tillräcklig skugga i sittbrunnen. Den funkade faktiskt mycket bättre som det regnskydd den blev använd till under den regniga förra sommarens kanalfärd genom Tyskland, Holland och Belgien.
Historier om svårigheter att stanna i slussarna pga starka strömmar gjorde att det kändes lite spänt innan vi vant oss vid det samarbete som krävs i slussproceduren. Det gick fint från första början, och just vid slussarna var strömmen inte alls så stark som man kunde tro. Det berodde troligen på att det inte har regnat särskilt mycket, och på att flodens huvudfåra alltid vänder av ett stycke ifrån själva slusskanalen.
I Avignon, Frankrikes Rom, kunde vi njuta av Påvarnas palats med förhållandevis oförstört 1300-tals pomp och ståt, och den berömda, till hälften bortspolade Pont de Avignon. Hela staden innanför ringmurarna var mycket sevärd med en härlig atmosfär. Vi spenderade två nätter här innan vi skildes från våra vänner som skulle vidare till Heremitageberget.
Sista dagen på Rhone började med den näst sista slussen, den i Beaucaire 15,5 meter. Tarascon och det vackra Chateau du Roi René passerades, liksom Arles, där vi ville, men hade blivit avrådda från att stanna pga dåliga tilläggningsförhållanden. Den sista delen av Rhone, där Petite Rhone avviker åt sydväst visar ett platt landskap och floden flyter med knappt märkbar ström. Camargues saltverk, och vindmöllor sticker ut, men annars syns inte mycket längs vägen.
Den sista, slussen i Port Saint Louis slussar endast vid vissa tider för fritidsbåtar. Vi väntade otåligt i två särskilt långa timmar på att slussa ner de sista 10 cm mot HAVET. Dagens hetta kulminerade under dessa två timmar. Luften dallrade. Denna väntan kändes väldigt högtidlig och speciell.
Inne i hamnbassängen, där vattnet var salt, och bara en kilometerlång kanal skilde oss från Gulf of Fos, skulle vi bida natten. Påmastningen var beställd på Navy Service till förmiddagen därpå. Därinne låg några trevliga svenskar på väg att ta hem sina båtar via kanalerna. De hade flera härliga medelhavssomrar med segling bakom sig, och delade frikostigt med sig av sina historier. Mötet blev kort men intensivt. Här i Port St Louis hade de blivit bestulna på cyklar som klippts loss från sina lås medan de stod på däck.
Att fira ankomsten till Medelhav, salt vatten och slutet på kanalfärden kändes viktigt. Det ville vi gärna göra genom att äta Musslor. Ett ställe på kajen ryktades ha denna efterlängtade rätt. Tyvärr visade det sig vara stängt denna kväll, liksom de flesta andra restauranger......det som nu återstod var en Cambodjansk restaurang, och vi tvekade länge eftersom det inte var det vi tänkt oss, men maten var underbart god!
Vi ville stiga upp väldigt tidigt för att förbereda masten. Redan när grannarna började röra på sig för att vara med i första slussningen in i Rhone kl 06.00, beslöt vi att sätta igång vi också. Mycket arbete krävdes för att iordningställa masten som legat invirad i bubbelplast och filtbitar fastsatta med stora mängder silvertejp sedan förra året. Tejpen hade liksom smält samman med mastens aluminium (är det möjligt?). Att ta bort tejp med t-sprit och trasa i 40 graders gassande sol under dagens 6 hetaste timmar krävde vars 4 liter vatten, diverse andra drycker, resorb, solcreme OCH skyddskläder (mot solen)plus huvudbonad. Efter detta, när vi var helt slut, var det dags för masten att sättas på.
Sonen, som skulle hjälpa oss att segla över båten till Korsika, sms:ade sin ankomst till byn och en av oss cyklade iväg för att möta honom. Att det är möjligt för 2 personer plus en tågluffarrygsäck att cykla 4 kilometer, på en kinesisk minicykel, fick vi härmed bekräftat! Här kommer friska krafter att bistå oss slutschasade föräldrar, tänkte vi, men det visade sig vara en sanning med modifikation, då resan hit innehållit för lite sömn och en del oväntade strapatser. Arbetet slutfördes ändå med god hjälp av den nyanlände. På vägen från Navy Service upptäckte jag att en av mina dyra sandaler var borta. Kanske en av de på marinan kringströvande hundarna tagit den, eller hade den fallit i vattnet? Jag letade länge och väl, och hade gett upp när jag såg något flyta iväg långt ute i vattnet. Det uppförde sig som en sandal!! En överhettad son blev glad över att få en anledning att bada i det annars tveksamma vattnet utanför marinan.Skon hade kilat in sig mellan några stenar vid stranden. Strax därefter återintog vi vår plats i marinan.
Att konstaterande se och ta in att masten helt uppenbart stod på sned var nästan mer än vi kunde ta in just då, när vi trodde allt var klart. Beslöt att skjuta upp korrigeringen till morgondagen och istället göra återbesök på Cambodja-panget, där maten var ännu godare än dagen förut!
Nova med korrigerad mast, skulle kläs i segel, och tampar och alla fästen skulle iordningsställas dagen därpå. Samtidigt var det dags för bunkring. Vid femtiden då bestyren var klara, hade det blåst upp en del. Nova stävade ut mot Fos-bukten, och snart började sjön rulla ganska rejält. Vindmätaren visade 12 m/s. Vi provade inte riggen, och gick heller inte till kvällens mål, utan gick i stället in till Port Bouc vid sidan av den petrokemiska stinkande industri som ligger där. Ingen upplyftande början på turen. Fotboll Italien - Tyskland blev kvällens begivenhet för herrarna , medan jag startar sommarens blogg!
|
|