Korfu i arla morgonstund
Det faktum att besättningen lyckades finna Korfu trots att chefsnavigatören föredrog färjan vid överfarten Crotone-Korfu, betydde ju inte på något sätt att den senare upplevde sig överflödig eller gav upp sin roll. En nyttig paus i navigerandet bara. Denna morgon skulle hon snart återinta sin position.
Att anlända vid halvfemtiden på morgonkvisten kan ge en vrångbild av livet i en ny stad. När det fortfarande var mörkt och ingen var vaken lurade Korfu stad mig att tro att allt var idylliskt. Att gå upp till staden vid lunchtid var något helt annat än att vistas där i dessa arla morgontimmar. Plötsligt mötte mig stora horder av turister som gick i rader efter röda och gula guide-spadar. Den enda person jag mötte klockan nollfem, var nattvakten vid fortet på udden. Han sa överseende att jag kunde gå ner till Corfu Sailing Clubs lilla tilläggsplats i Mandrakihamnen inne på fortet och kolla läget utan att behöva betala inträde. Det kändes som att det bara fanns denna farbror och jag i hela världen just då, och att vi hade ett hemligt förbund. Han kände sedan igen mig varje gång jag under den dagen och nästa passerade biljettkassan bakom turistgrupperna. Han viftade förbi mig som om jag var en gammal bekant, vilket underlättade väldigt för mig och även för NOVAS besättning som var i mitt sällskap.
Början på ett helt nytt liv
Vid ettiden siktades NOVA och hamnkapten Andreas Doukakis hjälpte till med tilläggningen bakom den lilla låga piren. Vi var vid gränsen till ett helt nytt liv! Här var piren bara 80 cm hög och en dryg meter bred – inga höga sjöar som behövde skyddas emot, alltså. (I Crotone var piren en 10 meter hög och 20 m bred betongskapelse.) Här ökade tiden i vattnet vid badning dramatiskt, seglingssträckorna blev kortare, teakdäcket hetare att gå på och siestans timantal ökade. Vi förstod inte varken grekiskans tal eller skriftspråk, men fler kunde engelska, och kontakten med folk kändes mer avspänd och tillitsfull. Salve byttes till Yassou, prosecco till retsina, mozzarella till fetaost, sambocca till ouzo. Prosciutto crudo, pasta, och pizza till souvlaki och gyros. Tiramisou till den feta syrliga yoghurten med frukt och honung. Bättre/ sämre? Tja, välj själv…..
Vodaphone och IWind
Internet är en nödvändighet ombord. I Italien fann vi en lösning med Italienska telefonbolaget TIM som erbjöd simkort med 5GB under en månad för 22€. Fungerade jättebra, och räckte länge för både våra och gästernas behov.
Denna lördag kollade vi motsvarande erbjudande från först IWind som hade sim kort för 12€/ GB. Av någon anledning hade vi fått för oss att Vodaphone hade bättre täckning så det blev besök där också. På Vodaphone hade man slut på simkort, det fanns inga kvar i hela Korfu och beräknad ankomst för nya var kommande vecka. Damen ville dock gärna hjälpa oss, så ett abonnemang på två månader kunde vi få teckna. Kreditupplysning kunde dock inte slutföras inom den timme som var kvar till stängningsdags denna lördag, eftersom båtens namn stod på gästhamnskvittot och inte våra. Inget internet i helgen alltså. Vi blev ilskna tvungna att återkomma på måndag. Tisdagens återbesök gav vid handen att något abonnemang kunde vi inte räkna med då kvittot från gästhamnen löpt ut med tre dagar, och vi inte hade någon annan adress i Grekland. Boendet hade vi nu lärt oss, har man billigast vid stadskaj, eller på svaj i någon vik, då det sällan blåser här. Nu låg vi vid stadskajen, och då räknas man i Vodaphones ögon som bostadslös, och kan inte teckna abonnemang för internet och telefoni i Grekland.
Iwind däremot hade inte slut på sina sim-kort. Ett sådant införskaffades i ett huj. Bara för att upptäcka att ingen täckning fanns på det. Det ringde upp, men kopplade aldrig in…..
Petriti
En Robinson Crusoe liknande man på ett stenskär utrustad med grekisk flagga, en röd flotte, grekisk bozooki musik och ett drivvedssoltak markerade den yttre gränsen för den lilla fiskebyn Petritis ankringsområde vars gäster betjänades av några anspråkslösa tavernor vid strandkanten. Byn hade inga hotell eller andra turistfaciliteter på land, och verkade därför rätt avspänd. Seglare och fiskarbefolkning verkade kunna komma överens på ett bra sätt här.
Vi hade gått långsamt söderut från Korfu stad under några eftermiddagstimmar, fritt drivande utanför byn Boukari grillat kycklingsouvlaki och potatis i båten och till slut ankrat vid ovan nämnda by.
Vädret var så mycket varmare, vinden så mycket mildare, och stämningen så mycket mera avspänd. Det var osäkert om det nyvunna lugnet kunde tillskrivas platsen, landet, befolkningens lynne eller det faktum att ett nytt state of mind höll på att infinna sig på grund av att betingelserna var annorlunda nu. Halva resan hade förflutit, och vi hade inte föresatt oss några vidare långa etapper över ökända blåshål eller andra farofyllda strapatser detta år. Kanske var det därför som hypen i södra Italien runt väderrapporter, var man kom ifrån och vart man skulle, när, och hur det hade varit inte längre fanns. Den uppstod nog ur ett naturligt behov av att prata om och dela med sig till andra fellow yachtsmen detaljer om de etapper som man varit lite orolig för, eller som varit extra spännande eller krävande. Frågor och svar runt dilemman, och deras olika lösningar svirrade runt över ett glas öl eller prosecco i sittbrunnarna.
Många verkade ha Joniska havet som mål för sin resa vare sig man kom från öster eller väster. Så också vi. För resten av denna sommar. Vi såg på varandra och nickade, ja kanske även för nästa sommar?!
Möjligheten att koppla av hade alltså äntligen kommit. Nu skall sägas att det inte är lätt att koppla av när man har en egen båt. Putstrasorna åkte fram igen. Kromglans skulle på och ena sidans röda linje var ännu inte vaxad. Några skruvar som ännu inte skruvats upp detta år, skruvades upp och sattes åter på.
I den givna planens bakvatten
Gästande familjemedlemmar hade gett sig av. Årets mål; det Joniska havet var vi nu mitt i. Här skulle vi ha det skönt, kajka runt, och njuta i största allmänhet. Kunna koppla av från de planerade seglingsrutterna, fokusera på lite annat än båtens framfart. Förberedelserna för denna del av resan hade fått stryka på foten för nödvändigheten av att planera de mer givna etapperna.
Det fanns inte längre en tydlig plan att hålla sig till och det gav härliga improvisationsmöjligheter, men det gav också en skälvande osäkerhet. Vad vill vi göra? Hur många timmar är ok att spendera i båten/ på land och var skall vi lägga NOVA? Det var tydligt att här fanns inte ”ett vi” utan ”två jag”. Kapten ville se över några tekniska detaljer på båten, och chefsnavigatören ville läsa, skriva och måla. Båda var i stort behov av fysisk motion. Samtidigt skulle ju upplevandet av vår position i medelhavet, och det goda livet pågå.
Förväntningarna och behoven gick alltså isär. Hur skulle de olika behoven fördelas och samordnas? Kort sagt: Omställningen till en långsammare livsstil kom inte automatiskt. Den krävde arbete! Arbete med att fördela utrymme till både vi:et och jag 1, och jag 2. Nu väntade ”kommunikation ombord” och parterapi på en och samma gång. Ge och ta på fullt allvar – ingen övning, en förhandling i verkliga livet.
Innan förhandlingen behövde man få sig själv på plats, läsa på och informera sig om vad som finns, tänka efter vad kunde vara kul att göra, och vad man kunde tänka sig att välja bort. Utmana sig själv till att djupdyka, tänka efter och formulera egna förväntningar, behov, och var de egna gränserna gick. Inte det lättaste att fånga. Oftast flyter ju sådant bara på utan att man är särskilt medveten om det.
Därefter skulle detta kommuniceras på ett spisligt sätt som den andre kunde ta emot, omväxlande med att lyssna till den andres motsvarande förväntningar/behov. Det svåraste av allt, ta sig tid att ta in och betänka det som den andre har sagt.
I förhandlingen med att få bådas viljor att passa ihop börjar förslag och beslut hagla och de svåra valen sätter in. Kanske måste den ene ge efter på något som har stor vikt för den, till förmån för den andres förslag. Priset får inte bli att någon ger upp alltför mycket av det som är viktigt för den samtidigt som en del anpassning är nödvändigt.
Ekvationen mellan det önskvärda och det möjliga, vägandes tid, ekonomi och andra faktorer får ju till slut sin lösning. Möjligheterna förefaller ju nära nog oändliga och frustration uppstår eftersom det är omöjligt att göra allt, men att man samtidigt inte vill missa något väsentligt eller hamna i halvdana kompromisser utan i väl avvägt konsensus.
Kanhända var frustrationen som uppstod i bakvattnet av sommarens stora förflyttning uttryck för en helt naturlig omjustering mellan en mer aktiv livsstil där seglingen krävde all uppmärksamhet, till ett avslappnat vilande semester modus.
Bläckfiskens långa arm
…låg HEL på min tallrik. Grillad, med både sugkoppar och slime. Tre cm på tjockaste och en halv på det smalaste stället som dessutom avslutades med ett tjusigt krull. Den utgjorde tillsammans med ouzoglaset och dess enda klirrande isbit(inget vattentjafs), en lokal markör för den nya semesterstämningen. I Petriti. I Joniska havet. I Grekland. I Europa. I världen. Kapten och Chefsnavigatör utbytte menande blickar frågande varandra. –Var är vi? Ett smil spred sig i bådas ansikten. Svårfångade uttryck av lättnad, nöjdhet, glädje, lugn, stolthet, ja kanske var det till och med ett uns av lycka? Vi hade klarat av att ta oss ända till Grekland! – Vi är i Medelhavet!
Eftersatt motion
-Hänger du med på en promenad? Förvåningen i kaptens ögon var mycket äkta. Ett sådant förslag hade aldrig tidigare uttalats av mig under vårt 30-åriga samliv vid denna tidpunkt på dygnet. Klockan var halv nio på morgonen, NOVA låg ankrad i en liten bukt, och vi skulle ingenstans idag. – Javisst! Svaret kom kvickt, innan jag skulle ångra mig.
På morgnarna här nu i slutet av juli, var det närmare 25-27 grader i luften och på eftermiddagen 35-37.
En konsekvens av detta obestridliga faktum blev att den fysiska aktiviteten fick förläggas till den i mitt tycke mest onaturliga tiden på dygnet, nämligen morgonen. Nåja, förmiddagen då, för före kl halv nio förmådde jag ärligen inte.
Det visade sig dock att det var ännu behagligare temperatur för en liten runda om den anträddes redan kl åtta, men det är ju nio svensk tid övertalade jag mig själv. Och om natten varit dåligt fanns ju alla möjligheter att sova en liten stund på dagen.
Paradiset
Inte enbart lufttemperaturen, den eviga solens skinande, eller de joniska grekernas vänlighet och chosefrihet som gjorde att funderingar på tillvarons likhet med paradiset kom upp. Även det faktum att man iförd paradisdräkt hade alla möjligheter att glida runt i ett 25-30 gradigt oljeliknande vatten med hög salthalt ett oändligt antal gånger om dagen förstärkte dessa tankar. Utan liknelser i övrigt, fantiserade jag om det faktum att jag minsann varje morgon kunde bada i varm olja, medan Kleopatra bara badade i åsnemjölk. Hon beskrivs ha utövat ond makt över slavar och svältande folk för att kunna åtnjuta sitt privilegium, och det kan ju som historien visat vara ohälsosamt, ja till och med dödligt. En del strapatser hade visserligen föregått åtnjutandet av våra varma oljebad, men de var gratis, skadade ingen, och var av naturens godo.
Norrut från Korfu stad
Bara två timmar norr om den turistbelastade Korfu stad ligger en underbar cove med taverna där NOVA ankrades långt in för en natt. Vi parkerade dingen alldeles intill den lilla finstämda restaurangen och åtnjöt en mycket god service. Nästa dag tillbringades stillaliggande vid en liten paradisstrand på Korfus norra kust. Och på kvällen gjorde besättningen den smidigaste tilläggningen någonsin trots att vi fick lägga ett akterankare som vi inte var vana vid.
Kassiopi
I Kassiopi var det lugnt under de första eftermiddagstimmarna sedan vi lagt till. Kall dryck svalkade på en terassbar med utsikt över siestans enstaka personer som stilla strövade vid kajen. En flottig historia till lammkotletter höll inte vad menyn lovade. Senare på kvällen senare mötte vi stora mängder av överviktiga personer varav uppenbarligen de flesta var från England. Här fick vi förklaringen till den flottiga maten. På tavernornas menyer stod inte att finna grekiska rätter. Matsedeln bestod istället av varianter på fish and chips, och stabbiga engelska kötträtter. Ett märkligt fenomen i denna lilla by med så många människor från ett annat land, nästan som en koloni.
Det visade sig att NOVA efter den snygga tilläggningen kommit att hamna just bredvid ett diskotek. Den som inte ville stå upp och delta i musiknjutandet, kunde välja mellan att sömnlös lida fram till tretiden, eller att använda öronproppar.