2014.07.14 forts.

13 distansminuter  bort fann vi viken vi letade efter. Dubrovnik var utom synhåll och vi hade nått ett nytt stycke adriatisk kust. De hade lovat nordostan under natten och viken tycktes perfekt för dylika vindar. Så blev det naturligtvis inte. Den stilla kvällen avnjöts ombord med bad, roddutbildning och middag. Ju längre kvällen led desto fler båtar trängdes in i viken som inledningsvis hade sett väldigt rymlig ut. Styrman hade synpunkter på att skepparen lade sig något för nära grannen. Det kom att visa sig att han genom sin manöver hade skapat lite extra utrymme kring fartyget.

2014.07.15

Vi lämnade viken tidigt efter en natt utan oro från skepparens sida. Sviterna från vår grekiska ankringsupplevelse sitter dock kvar djupt i styrman. Orolig sömn och plötsliga inandningar vid vågskvalp är kännetecknande för orons uttryck. Det var vår första natt på ankare sedan före Korfu och väderprognosen hade slagit 90 grader fel. Istället för nordost hade det blåst nordväst och rakt in i vår vik. Förvisso måttliga vindstyrkor men tillräckligt för att vågorna skulle slå mot skrovet och att dingen inte skulle ligga helt still. Caisaliisas ankare hade dock grävt sig väl ner i leran. Vi fick segla av ett tiotal kilo med draggen i sjön.

Vid middagen kvällen innan hade vi bestämt mål för dagens seglats. Cirka 30 distans nordväst ligger ön Korcula, ännu en plats med stenmuromgärdad gammal stad. Denna gång den plats där Marko Polo sägs vara född. Seglatsen dit gav oss någon timmas fin segling i bidevind. Resten av tiden blåste det rakt i nosen och vi gick för motor. Det skulle visa sig att vindarna framöver inte var med oss. Rakt mot och bara ett par få sekundmeter är tyvärr för lite för att vi ska hinna till Italien utan att fuska med maskin.

Framme vid ön lade vi oss i en ankarvik strax söder om staden. Djupet var perfekt och vi var tillräckligt tidiga för att kunna välja plats. Det insåg vi snart. Efter att vi ankrat började charterbåtarna välla in. Skepparen gjorde en dykinsats och fäste ankarbojen vid ankaret på 9 meters djup för att undvika att vi fick kättingar som korsade vår.

En RIB närmade sig och ombord en trevlig man som ville ha betalt. Det visade sig att port authoroty tog betalt även för att ankra. 160 kuna ville de ha trots prutningsförsök. God vägvisning bidrogs det dock med. Man tar dingen in till kajen, parkerar där och promenerar i tio minuter så är man i gamla stan. Så gjorde vi. Vi lastade hela besättningen och två sparkcyklar i en måttligt välpumpad dinge och rodde in till stranden. Promenaden till staden tog mindre än tio minuter och vi möttes av en väldigt mysig liten muromgärdad stad. Turistinvaderad var den förvisso men serveringarna längs med stadsmuren med utsikt över inloppet kompenserade väl de skräniga amerikanerna. Vi drog slutsatsen att den markant ökade amerikantätheten måste ha att göra med utsagon att Korcula är Marco Polos födelsestad. Vidare kan man nog konstatera att det blir hyggligt dunkadunkadrag om nätterna. Det är inget vi kan bekräfta eftersom vi drog därifrån innan dylikt eventuellt drag drog igång. På väg nedför stadens entrétrappa krockade vi dock med en blåsorkester varvid den kvinnliga delen av besättningen fick alvarlig dansabstinens vilka kvickt åtgärdades.

I övrigt handlades vatten och lite annat på vägen tillbaka till fartyget. Dingen hade fortfarande tillräckligt med luft för att bära oss hela vägen hem. Vi somnade snart i en stilla vik.

2014.07.16

Inte ens styrman hade något att anmärka på nattens ankarplats. Väl före klockan 8 lättade vi ankar och kryssade oss ut bland alla charterbåtar. En skog av master låg mellan oss och fritt vatten. I morgonljuset dukades fram frukost i stittbrunn och det stilla havet lät oss njuta den med utsikt mot Korculas stadsmurar.

Dagen bjöd inledningsvis på ingen vind alls. Efter några timmar kom lite vind. Den vind som sedan kom var seglingsbar men rakt i nosen, igen. Vi hade 50 distans att avverka och led längs hela ön Hvrats västra sida av att möta segelbåtar med goda akterliga vindar som gick för motor precis som vi. Att ha ett bestämt mål med resan och begränsad tid är lite av ett gissel. Vi känner trycket att vara framme i tid samtidigt som vi helst av allt skulle vilja dra ner på tempot något och bara njuta. Att njuta och kanske segla dit vinden bär istället för att kämpa emot. Det är väl förmodligen därför vi ser så många segelbåtar som går för motor här. De har sina mål och sina begränsade tidsramar. Vissa hamnar ska hinnas med på de veckor båten är hyrd.

50 distans för motor under en dag blev lite för mycket för oss. Vi var alla trötta och lite irriterade när vi äntligen nådde fram till ön Solta där vi kartrekognoserat en ny ankarplats.

När vi gled in i viken såg vi en båt med svensk flagg. De är ovanliga här. Tidigare i Kroatien har vi bara sett en enda och det var på en hyrbåt. Vi försökte ankra innanför dem i viken. Vid första försöket konstaterade vi att vi hamnade alldeles för nära redarens landsmän och gjorde ett nytt försök. Under tiden för det första försöket hade en österrikare kört emellan och lade till mot land med ankaret i närheten av där vi ville ankra. Vi gjorde ändå ett försök och lade oss på 8 meter med drygt 20 meter kätting ute. När vi svajade runt hamnade vi oroväckande nära land och osäkerheten om platsens lämplighet steg. Styrmans oro började göra sig påmind. Vid ett tillfälle när vi gled in över vårt eget ankare konstaterade vi att det låg ett stort betongblock i närheten av det. Skepparen manade till lugn och drog på sig badkäder, fenor, mask och snorkel. Vid närmare kontroll visade sig betongblocket vara fäste till en moring. Ankaret låg däremot fortfarande ovanpå sanden trots ett par försök att backa fast det.  

Lösningen blev att dyka ner med en lina till bojankaret som hade en bra järnögla att dra linan igenom. Vi slapp svajandet på 15 meters radie och var helt säkra på att inte dragga. Förutom det utomordentliga bottenfästet så blåste det synnerligen måttligt under natten. Så måttligt att vi inte vaknade förrän halv åtta.

2014.07.17

Vår ankarlösning fungerade även utmärkt att göra loss. Vi kom iväg före halv nio och puttrade på i motvinden. Kroatiska skärgården har fler öar här uppe det börjar påminna något om skärgårdsnavigering. Det går dock knappast att jämföra med skärgårdarna hemma eftersom det här är mycket begränsat med grund och även utmärkning. Det fanns nu lite mer att titta på under vår motortransport. 2 sekundmeter i nosen hade även denna dagen gjort vår seglats alldeles för lång under segel. 30 distans senare utförde skepparen en snygg inbackning till kaj i Tribunj. Syftet med att gå hit är att fylla på förråden av diesel och vatten. På vattensidan har vi förvisso klarat oss bra och inte ens gjort slut på en tank men den behöver nu fyllas och den förliga tanken har haft vatten stående enda sedan Grekland så det är dags att byta ut det. På grund av att vindarna har varit lite mot oss har vi nu förbrukat trekvarts tank sedan Korfu. Tanken rymmer 150 liter och vi har nu sammanlagt gått 358 nautiska mil. Hur mycket av det vi kört motorn har jag ännu inte räknat ut.

Tribunj är en mysig by som ligger på en liten ö. Vi lade till vid stadskajen trots att det finns en marina på andra sidan. Marinorna är mindre charmiga och vanligtvis mycket dyrare. Här kom vi undan med 360 kuna till en tjock , trevlig barfotagubbe. Styrman hade städångest och utan ro drogs det igång med däcktvätt. Snabbt avklarat så fortsattes det under däck med avtorkning av durk samt motorstädning. Den släpper en del olja men har fortfarande gott och väl tillräckligt. Vattenläckan är inte lokaliserad så det blir att svampa upp vatten i motorrummet. Inte speciellt mycket men tillräckligt för att det ska vara irriterande. Att läckan är så svår att hitta är än mer irriterande. Skepparen låg med ficklampa och lyste in på maskin i en kvart för att se varifrån vattnet kom. Under den tiden kom det ett par droppar som tycktes komma från sjövattenfiltret, vilket vore logiskt. Det är bara det att när man känner runt filtret och alla anslutningar är det alldeles torrt. Mysteriet fortsätter.

Under städningen badade den yngre delen av besättningen och de fick sällskap när allt var klart. En styrman iförd simglasögon gjorde ett bejublat synnerligen ograciöst grodhopp från pulpiten.

Middag avnjöts på en terrass med utsikt över ACI-marinan. ACI är företaget som tycks äga alla marinor i hela Kroatien. En monopolsituation som tycks pressa upp priserna. Tyvärr hade restaurangen inte något Internet så på väg tillbaka till båten stannade vi vid caféet närmast för att få vårt lystmäte stillat innan det var dags att koja.

2014.17.18

Sovmorgon och bunkringsdag. Snart drar vi norrut igen.

Och så ett specialinslag för våra finska läsare. Besättningsmedlem 3 har också skrivit lite päiväkirja.

Lähdettiin Helsingistä lentokoneella. Sitten me pysähdyttiin Saksaan Sieltä jatkettiin Korfin saarelle Kreikkaan. Kun me oltiin Kreikassa nii me metiin vesipuistoon. Siellä mentiin semmoseen liukumäkeen, että Äiti ei saanu hyvää asentoa ja tippu. Mä säikähdin että missä Äiti on. Me uitiin tosi paljon siellä Kreikassa.

Me vuokrattiin mopot ja ajettin niillä ja eksyttiin. Me ajettiin niillä rannalle. Ja me syötiin pieniä kuolleita kaloja. Kaisa ja mä uitiin yks päivä uima-altaassa varmaan kolme tuntia. Nähtiin delfiinejä.

Sitten me lähdettiin merelle. Me purjehittiin kaks päivää pysähtymättä. Mä iksensin kolme kertaa, Adam kerran, Kaisa kaksi kertaa ja Äiti nolla kertaa. M mentiin Albaanian ohi Monte Negroon.

Me lähdettiin Barista Kotoriin. Saisa ja mä tehtiin ittellemme kolot ettei me kastuttais koska sato. Kun me oltiin Kotorissa niin me kiivettiin korkealle vuorelle. Kun me kiivettiin sinne vuorelle nii me kiivettiin 1200 m ja 1350 rappua. Vuori oli 260m korkea.

Sitten me lähdettin takas merelle. Ja alko ukkostaa. Kaisa ja mä oltiin taas niissä koloissa. Me oltin Kroatiassa niin me mentiin vanhaan kaupunkiin. Ja siellä me mentiin ravintolaan. Kun me mentiin sinne sisälle nii siinnä portilla oli kaks vartiaa.

Sitten me taas lähdettiin merelle. Me ankkuroitiin. JA sitten Kaisa ja mä mentiin kuiveneellä .Sitte me uitiin. Sit me lähdettiin merelle. Kun me oltiin perillä nii me snorklattiin ja Adam sukelsi poijun ankkuriin kiinni. Sitten me lähdettiin väliajan kaupunkiin (kirjoitaja tarkoitaa keskiaikaiseen kaupunkiin) syömää. Ja sitten me lähdettiin merelle. Sitten mentiin ankkurilahteen.