2014.07.25
Vad skepparen egentligen inte hade förstått men som faktiskt framgick när han talade med den enda engelsspråkiga människan på varvet där han ämnade lägga upp båten till helgen var att det var ingen som jobbade där om helgerna. Beslutet att komma dit någon dag tidigare visade sig alltså vara klokt.
Vi lade ut strax före sex från Isola San Giorgio Maggiore och Compagnia della Velas hamn. Venedigs vatten var lugnt om morgonen och svallen från båtarna hade lagt sig. Med sevärdheterna bakom oss njöt vi av den mulna och lite kyliga morgonen i förhållandevis stilla kanaler. Utanför inloppet satte vi kurs österut mot ett nytt inlopp, Porto Buso, ca 40 M bort. Sjön var lugn utan krusningar medan vinden retades med 2 sekundmeter från akter om tvärs. Det blev ännu en dag för maskin.
Angöringarna till den här delen av den italienska kusten är svåra. Utan våra digitala hjälpmedel hade de givit skepparen än gråare skägg. De digitala korten vi köpt stämmer rent geografiskt men ännu så länge synnerligen begränsat vad gäller utmärkning. Jag ber att få återkomma med en utvärdering av de seglingsguider vi har förlitat oss på. Kort kan jag nämna att den om det Adriatiska havet är sämre än den om Grekland. Upp i kanalerna mot vårt mål och vår uppläggningsplats i Cervignano del Friuli så hade skepparen större nytta av Google maps bilder som han hade passat på att spara ner i Venedig innan vi for därifrån, större nytta än av både digitala kort och seglingsguider. Innanför pirarna leddes vi av pållare upp mot floden. Vid ett tillfälle var skepparen och styrman inte överens om den fortsatta färden varvid gasen drogs ner och skeppsråd utbröt. Den ganska hårdnackade skepparen vek ner sig och styrde babord ytterligare en halv kabellängd innan han girade styrbord. Det är inte det att han misstror styrman på något vis. Det är bara det att hon ser ganska illa och att hon inte hade koll på vart vi skulle. Pållarna ledde oss in i floden Fiume Ausa som är synnerligen lättnavigerad, om man vet hur långt man ska. Det finns två avtag. Ta inte dem. Djupet var mestadels över tre meter. Så småningom blir den mer till en å än en flod som påminner skepparen om barndomens tv-upplevelser om bröderna Dahls upplevelser längs Oslofjorden. Stränderna kom närmare och träden lutade sig in över däck samtidigt som botten började synas. Vid något tillfälle hade vi 1,6 meter enligt ekolodet. Uppenbarligen behöver det kalibreras. På land visar det 0,8. Kalibrering eller ökad förståelse är på sin plats hur som helst. Vi passerade en brygga med en kran som inte verkade vara vår eftersom den hade ett annat namn. Eftersom det var väldigt trångt så såddes det dock ett frö av osäkerhet. Vi såg dock master föröver och vågade låta propellern snurra trots flodstränderna. De närmsta masterna visade sig vara ett par övergivna katamaraner längs stranden. Det gav bara några meter att passera om deras babordsida. Skepparen blev synnerligen tveksam och bestämde sig för att backa tillbaka till den nyligen passerade bryggan för att säkerställa att det inte var den som var målet. Att vända fartyget var inte att tänka på. Viss backningsträning har ändå genomförts och i floden gick det utmärkt. Glad i hågen styr sedan kapten upp till den lilla murkna bryggan och lyckas få kontakt med en urinvånare som efter ett tag förstår att vi ska till nästa marina. Bakom spökkatamaranerna finns tydligen vårt mål, mellan dem och bron. Naturligtvis så körde vi fast i dy och sjögräs på väg in till murkna bryggan men det gick att trycka sig ur på bekostnad av oroväckande vibrationer i hela fartyget som senare visade sig bero på sjögräs kring propellern. Att offeranoden senare visade sig vara helt lös är mer oklart vad det beror på.
Nåväl, vi passerade spökkatamaranerna och bakom den låg slutdestinationen för den här resan. Kranen höll på att sjösätta en lite motorbåt och vi gjorde ett misslyckat försök att lägga till i ström. Istället väntade vi i strömmen tills det blev fritt vid kranen. Några snubbar hjälpte oss in och sedan tog de tag i uppgiften att lyfta vårt hem. Viss sydeuropeisk inställning till säkerhet vad avser så väl personal som materiel kunde skönjas i attityden men så väl volvobilar som människor klarade sig väl. Dylik attityd syntes icke vad avser båten dock. Caisaliisa lyftes upp, placerades i en vagga på en transportvagn som körde in henne på hennes viloplats. Under tiden skötte besättningen administrationen.
När båten var parkerad och administrationen var klar vidtog iordningställande för vintersäsong. Det fejades och ordnades under ett par timmar innan hela besättningen tvagades, ombord för att göra slut på vattnet och sedan begav sig in till byns centrala delar för ett mål mat. Det hade redan tidigare bestämts att detta var sista natten ombord. Marian ligger en bra bit utanför byn och varför inte kosta på sig en natt på hotell någonstans i närheten av Venedig.
2014.07.26
Vid klockan åtta på lördagen gjorde styrman och kapten revelj, mest styrman faktiskt, skepparen var inte så intresserad. Med hjälp av tyska båtgrannar med stor erfarenhet av dylika förhållanden vidtogs vissa åtgärder, båten städades, lastades ur, stängdes, tömdes, etc. Taxi beställdes och sedan vidtog resan hem. Med sorg i ett hjärta fyllt av glädje och vackra minnen samt tillförsikt inför nästa år lade kapten nycklarna i marinans brevlåda.
Taxi till tåg, tåg till Venetia de Mestre, taxi till hotellet i ösregn, vila på hotellet, tvagning, taxi till trevlig restaurang med mycket bra mat i ösregn, taxi tillbaka till hotell i ösregn och nu skrivande blogg och regnet har avtagit.
Imorgon flyger vi hem till Helsingfors. Vi vill inte det. Men samtidigt så fick resan ett väldigt naturligt slut längst uppe i floden. Nu får Caisaliisa och hennes besättning vänta på nästa del av resan mot Skandinavien. Den vidtar nästa år. Nya vatten, nya vindar och nya upplevelser. Det ser vi fram emot.