2014.07.22

.

Avståndet till Venedig gjorde att vi seglade till just Umag. Det finns flera hamnar längs den norra kroatiska där man kan lämna landet administrativt men Umag är den nordligaste och den som ligger närmst den stad som tycks ha haft så stor inverkan på hela den kust vi seglat längs. Dessutom var det bara drygt 20 nautiska mil dit.

Vi vaknade i regnväder. Under natten hade det öst ner men det lättade under morgonen och slutade när vi vaknat. Den ganska opersonliga marinan i den synnerligen trevliga staden erbjuder lite affärer, bland annat en Musto-butik men även en livsmedelshandel kallad K-market. (K-market är lite som ICA fast i Finland, därav anmärkningen och leendena, samt bilden vi tänker posta). Allt detta ligger i närheten av receptionen där man checkar ut. Alla kroatiska marinor som vi har besökt fungerar så att man vid ankomst lämnar in sina cruising documents och man får dem tillbaka efter att man har betalt, vanligtvis dagen efter. Således gick besättningen för att göra sig oskyldiga och därefter för att bunkra vissa livsmedel som hade tagit slut. Samtliga återgick till Caisaliisa efter att ha avnjutit varsin kroatisk kopia av Magnum för att sedan jacka ur elen och dra.

Skyarna såg lätta ut norröver när vi glatt fotograferandes passerade Rovinj på sjösidan med kurs norrut. Skepparen gladdes åt god vind från akter om tvärs och det rullades snart ut segel, dock endast det förliga. Med ett fullt sådant ute gjorde vi 6-7 knop i princip tillsammans med nattens ganska avsevärda sjö. Efterhand tilltog vinden och genuan rullades in i två omgångar. Den andra en halvtimma innan den svarta fronten hann ikapp oss. Det blev tydligt när den kom. Från att ha haft vinden från sydost, vilket i det här fallet betydde att vi kunde slöra längs med kusten så vred den till nordväst vilket tvingade oss att gippa de tvåochenhalv meter segel vi hade ute. Det gjorde vi. Möjligen var det inte den vackraste gippen i norra adriatiska havets historia men samtidigt var det väldigt få andra i faggorna som hade sikt att bedöma detta. Hursomhelst brast den futtiga bit av försegel vi hade ute. Styrman vevade som besatt, med blodsmak i munnen för att få in resterna på rullen. Straxt innan sikten helt försvann såg kapten en annan segelbåt någon distans förut där båda seglen redan fladdrade trasiga i vinden. Med maskins hjälp styrde kapten vidare i samma kurs med ett skepp som lutade som i hård kryss på slören fast utan segel. Samtidigt skötte sig småmatroserna väl under däck genom att hålla reda på att inget från navigationsbordet trillade i durken. Glatt tittade de upp emellanåt och skrek i vinden att här går det minsann bra.

Efterhand mojnade vinden och vi återfick den vi hade haft tidigare men med något högre sjö och regn, dock utan genua. Vi fortsatte de återstående 5 distansen för motor i imponerande sjöar som bar oss i rätt riktning. Skepparn svor några gånger över den trasiga genuan och ville rulla ut storen men kände på något vis att motoråkande verkade mer förtroendeingivande på resten av besättningen för tillfället.

Enligt Piloten ska man inte angöra Umag i hög sjö från söder. Skitsnack! Det går alldeles utmärkt. Om man ha höga varv på motorn och styr väl så går det bra. Det var det flera som gjorde. Det angjorde fler båtar än vår men än trasigare segel och de klarade sig också fint. Eftermiddagens bryggsnacksämne var inte helt otippat. Lyckligt lottade med bara ett par meter trasade segel gick besättningen sedan iland för att betala räkning och äta middag. Planen var att tidigt lämna Umag och gå mot Venedig. Väderleksrapporten var dock än mer tvetydig än vad den varit samma morgon så viss tvekan uppstod redan om aftonen.  Målet var dock fortfarande Venedig, 55 distans väster ut, när en besättning vid gott mod gick och lade sig.

2014.07.23

En stilla morgon mötte de nordiska sjöfararna. Vinden och sjön hade lagt sig under natten och det var alldeles stilla när den morgontrötta men vakne kaptenen begav sig mot polis och tull strax före åtta på morgonen. Formaliteterna var avklarade på mindre än fem minuter. Tack och hej Kroatien. Mot la bella Italia!

Gårdagens upplevelser hade dock givit styrman och kapten lite dubier. Eftersom marinans väderprognos varnade än mer för åskväder än den hade gjort föregående dygn så kändes det lite för riskabelt att genomföra motsvarande resa över öppet hav över mer än 50 distans med två småmatroser ombord. Skepparen fattade beslut om att följa Kroatiens kust norrut och via Slovenien ta sig till Italiens närmsta port of entry som är en plats på södra sidan av Golfo di Trieste med den tilltalande namnet Muggia. De knappa 20 distansen tillryggalades över ett spegelblankt hav med klar luft men mörka moln över den vackra kroatiska, slovenska och italienska kusten. För skepparen har namnet Trieste alltid haft ett romantiskt skimmer över sig, oklart varför, men intrycket från havet var allt annat än romantiskt. En oljehamn med brinnande låga, sotsvart och med högra kranar som lutade sig ut över det svartgröna vattnet. Utanför låt tiotals oljefartyg och väntade på last eller på att lämna. Romantiken bleknade. På södra sidan av bukten ligger Muggia, en sömnig småstad med en liten gammal centrumkärna och så där italiensk som man tänker sig. Muggia var hamnen där vi försökte förtöja. Det visade sig dock att den var packad med lokalinvånare och utan någon som var hugad att anvisa någon plats. I avsikt att inte röra upp några italienska känslor i onödan genom att stjäla en plats för en återvändande hamnbo valde skepparen att gå ett par kabellängder kontrakurs och förtöja i San Rocco Marina. Sagt och gjort. Det backades in mot en tom kaj på ett alldeles förträffligt sätt. Någon båtgranne nämnde förvisso att just den kajen var avsedd för mycket större båtar och att man inte kunde ligga på den sidan eftersom Boran skulle komma till kvällen men snyggt var det allt, utan assistans dessutom. Båtgrannen var en vänlig själ med hund. Han var angelägen om att vi skulle få en bra plats och att vi skulle trivas. Vårt syfte var dock att checka in i Italien och sedan fortsätta mot nya mål. Hamnkontoret var lyckligtvis öppet och vi fick bannor för att vi inte hade hört av oss på VHF innan vi kom så att de kunde ha assisterat oss, hur vi nu skulle kunna veta vilken kanal vi skulle prata med dem på. De var hursomhelst mycket trevliga och lät oss låna cyklar för att ta oss till poliskontoret i Muggia. Hela besättningen cyklade till den lilla charmiga hamnen och därefter genom gamla stadskärnan på några hundra meter och fram till polisstationen. Väl hos polisen rådde viss tveksamhet hos personalen innan vi fick en väldigt blek stämpel på vårt kroatiska cruisingdokument för att bevisa att vi nu var lagligt inträdda i Italien. Kapten och styrman lastade upp varsin matros på pakethållaren igen och trampade tillbaks till San Rocco. Cyklarna låstes fast i sina ställ, nycklarna lämnades i lådan eftersom det råkade vara lunchtid och det kastades loss. Fortfarande med en båt utan italiensk artighetsflagg, sådan hade vi misslyckats med att komma ihåg att köpa tidigare och på marinan hade de inga att sälja. Det fick gå ändå.

Nästa mål sattes först till en marina som blivit rekommenderad av den hundägande båtgrannen i Rocco. Efter hand kändes det dock som att vi kunde expandera avståndet i syfte att nästa dag ha kortare avstånd till Venedig. Det gjorde att vi klockan halv nio om aftonen förtöjde i Caorle på något som kallas Marina4.

På vägen dit var vi jagade av vad vi trodde var oväder. Det var ett sådant där det regnar i kanten men inte blåser. Regnet förföljde Caisaliisa och skepparen styrde i sjöställ för att hålla regnet på avstånd. Den italienska kusten låg dold i gråväder och trots att vi sett bergen bakom den låglänta kusten tydligt tidigare under dagen var det nu bara låga grå skuggor vid horisonten och ovan den bara mer grått. Det adriatiska havets vatten var inte längre klarblått och genomskinligt utan grönt och grumligt. Vattendjupet översteg sällan 15 meter vilket var lite jobbigt för skepparen som nu var van vid att alltid ha över 30 på ekolodet. Utan plottern hade det krävts att använda särskilda navigationskunskaper för att hitta inloppet till kanalerna. Samtidigt är det som skepparen alltid sagt till sin far, man brukar se bättre när man kommer närmare. Det visade sig vara sant även denna gång. När Caisaliisa lämnade sjöhävningen bakom sig mellan de två vågbrytarna som förlängde inloppet fanns det två marinor att välja på enligt piloten. Den ena var den gamla fiskehamnen och den andra var en nybyggd marina kallad Marina4. Trots att skepparen vid det här laget hade styrt i över 10 timmar under dagen så valdes den nybyggda bort till förmån för något som lät mer genuint. Det genuina visade sig vara måttligt sådant och dessutom kunde man inte ta betalt och släppa iväg båten arla mot Venedig. Först klockan 9 nästa morgon fanns personal på plats som kunde hantera ekonomi. Den synnerligen vänlige tysktalande mannen tackades på flera språk men stäven vändes om mot Marina4 någon distans bort genom kanalerna. Vad som kanske inte framgått är att dessa hamnar ligger en bit upp i land, vid tillfällen seglade vi ovanför bilvägarna. Vackert var det. Vi gick alltså tillbaka genom kanalen till den andra marinan som låg väldigt speciellt men en massa hus där alla hade tillgång till egen förtöjningsplats. Som en gata i en radhusförort där alla har parkeringsplats på tomten, fast med båt. Förtjusande! Längst in möttes vi av en marinero som anvisade oss plats, hjälpte oss med el och andra saker innan hela besättningen begav sig för att dinera och på vägen slänga in en maskin tvätt i marinans maskin. Vi fann en servering i det ganska ocharmiga turistiska centrat där vi åt oss mätta och drack några glas av ett husvin som var av nästan lika begränsad kvalitet som det rödvin vi fick i Chalkoutsi i april. Så förvånande illa var det inte men nästan. Synd bara att skepparen chansade på att ta en liter. På vägen hem hängdes det tvätt och torktumlaren fylldes varefter besättningen gick till kojs.

2014.07.24

Regnet hade hamrat på förluckan hela natten. När telefonernas alarm gick tryckte först styrman på snooze på sin och därefter gjorde kapten detsamma. Båda hann somna om innan det ringde igen. Kontoret där någon kunde ta betalt skulle förvisso inte öppna förrän klockan åtta här heller och purrning vid halv åtta var beställd. Det blev nio minuters dvala innan nästa signal gick av. Tandborstning vidtog för att bli av med resterna av gårdagens pizza och det tvivelaktiga rödvinets effekter. Via tvättmaskinen begav sig styrman med sin kapten till kontoret. Väl där var naturligtvis inte personalen ännu på plats, återgång till skepp och hängning av tvätt. Via cappucino till kontoret igen och 65 euro fattigare men glada ihåg kastades det loss. 21 distansminuter till Venedig hägrade.

Havet mötte oss blankt men hävande. Caisaliisa vältrade sig fram i dyningen. 1800 varv drar förvisso en satans massa soppa men det här motorbåtsåkandet ska ju helst vara så kort som möjligt. Inte heller denna gånge stämde vårt digitala kort med den verkliga utmärkningen. Det beror troligen på att det pågår massiva byggnationer i angöringen till staden för att skydda den mot havet. Nya pirar är byggda och det är svårt att från havssidan se vad som är vad när det bara ska finnas två och är många fler. Vi lyckades dock överlista villorna och seglade in mellan rätt vågbrytare. Sedan följde vi farleden in. Tre besättningsmän stod i fören och spanade prickar samtidigt som de utstötte glädjetjut för varje manet de såg i ytvattnet.  Från början var bestämt att gå till marinan som säkert skulle ha plats istället för att fortsätta in och chansa hos en av seglingsklubbarna. Mitt i den kaotiska trafiken av båtar i Venedigs kanaler kände dock skepparen att det vore ändå rätt cool att försöka få en plats mittemot St Marcusplatsen så han ringde klubben och blev inbjuden. Förtöjningen var i sjögången och den trånga hamnen allt annat än vacker men med hjälp av klubbens motorbåt blev vi inputtade på rätt plats utan marlörer.

Morgonens gråväder hade givit med sig och förtöjda med utsikt mot Markusplatsen började hela besättningen transpirera ymnigt. Begränsningarna för utsläpp i Venedigs vatten är synnerligen hårda och piloten varnar för höga avgifter om man skulle släppa ut något olämpligt, vilket i princip är vad som helst. Därför valde vi att vara tydliga och spola av oss med sötvatten på akterdäck. Besättningen klädde sig därefter för stadsutflykt och begav sig via bussfärjan över kanalen till Markusplatsen. Det skulle gå att köpa biljett ombord men eftersom vi bara skulle en hållplats ville matrosen inte ha något. Lunch avnjöts i anslutning till hållplatsen på en hotellrestaurang med bra mat och skandinaviska a la carte priser. Därefter vidtog utforskande av staden till fots och via gondol. Romantiken flödade och alla i besättningen var imponerade av staden och dess bedagade skönhet. Glass och drycker flödade innan det var dags för middag som avnjöts på en av stadens alla små restauranger. I det här fallet Neomi som är en hotellrestaurang i närheten av Markusplatsen. Utmärkt mat, trevlig och högljudd service samt goda viner. Restaurangchefen kallade vid ett tillfälle till sig sin son och förklarade för 10-åringen att det är sådana flickor han ska försöka finna.

 Mätta, och i de två äldre besättningsmedlemmarnas fall med något konvexa fotsulor, styrdes sedan kosan mot kajen för att försöka finna ett sätt att ta sig tillbaka över vattnet. På vägen hanns så väl toalettbesök som vätskepaus med. Lokaltrafiken i Venedig var mer komplicerad än nödvändigt för de av romantik rusiga hjärnorna och efter ett par försök att köpa biljetter för att åka någon kabellängd till ett pris av 28 europengar fattades beslut om att man inte står och väntar på bussen till det priset. Istället övertalades en något motvillig taxibåtskapten att ta besättningen över till ett något högre pris men med omedelbar leverans av tjänsten. Småmatroserna behövde inte tjatas till sömns och officerarna avnjöt utsikten över ett nattligt Venedig.

Något matta i pälsen vaknade vi vid halv nio till gråväder med tunga skyar som hotade med regn. Efter en något summarisk frukost i sittbrunn begav sig besättningen till båtklubbens hygieninrättning för tvagning och morgontoalett. Faciliteterna är utmärkta. Tillbaka ombord bröt Tors ilska ut och regnet hamrade under en timma mot däck. Skepparen var ganska nöjd med detta faktum och passade på att luta sig i salongsoffan under tiden. De svarta molnen passerade och endast ett lätt duggregn återstod och hela manskapet återupprepade bussturen till St Marco. Dagens plan var att äta lunch, skicka vykort, utforska mer av staden samt att äta middag. Det blev en lång dags promenerande i gränder och över broar. Markuskyrkan förärads med ett besök och vi landade slutligen på samma middagsrestaurang som kvällen före. Mattheten i pälsen hade efter hand tilltagit i takt med butikerna som sålde skräp och i kombination med tanken på morgondagens segling till slutmålet lades viss sordin på utsvävningarna.

Åter trygga hos Caisaliisa betalades notan för två nätter hos segelklubben med utsikt mot Markusplatsen. Till det facila priset av 90 € per natt hade vi fått njuta av Venedigs skönhet.

I skrivande stund sitter kapten och styrman i sittbrunn, njuter av utsikten och suger ut det sista av vistelsen i staden på vattnet. Reveljen är satt till 05.30 i syfte att kasta loss och vara på väg före 06.00. Därefter återstår en sista seglats för den här resan.

Allt väl ombord.