2014.07.25

Vad skepparen egentligen inte hade förstått men som faktiskt framgick när han talade med den enda engelsspråkiga människan på varvet där han ämnade lägga upp båten till helgen var att det var ingen som jobbade där om helgerna. Beslutet att komma dit någon dag tidigare visade sig alltså vara klokt.

Vi lade ut strax före sex från Isola San Giorgio Maggiore och Compagnia della Velas hamn. Venedigs vatten var lugnt om morgonen och svallen från båtarna hade lagt sig. Med sevärdheterna bakom oss njöt vi av den mulna och lite kyliga morgonen i förhållandevis stilla kanaler. Utanför inloppet satte vi kurs österut mot ett nytt inlopp, Porto Buso, ca 40 M bort. Sjön var lugn utan krusningar medan vinden retades med 2 sekundmeter från akter om tvärs. Det blev ännu en dag för maskin.

Angöringarna till den här delen av den italienska kusten är svåra. Utan våra digitala hjälpmedel hade de givit skepparen än gråare skägg. De digitala korten vi köpt stämmer rent geografiskt men ännu så länge synnerligen begränsat vad gäller utmärkning. Jag ber att få återkomma med en utvärdering av de seglingsguider vi har förlitat oss på. Kort kan jag nämna att den om det Adriatiska havet är sämre än den om Grekland. Upp i kanalerna mot vårt mål och vår uppläggningsplats i Cervignano del Friuli så hade skepparen större nytta av Google maps bilder som han hade passat på att spara ner i Venedig innan vi for därifrån, större nytta än av både digitala kort och seglingsguider. Innanför pirarna leddes vi av pållare upp mot floden. Vid ett tillfälle var skepparen och styrman inte överens om den fortsatta färden varvid gasen drogs ner och skeppsråd utbröt. Den ganska hårdnackade skepparen vek ner sig och styrde babord ytterligare en halv kabellängd innan han girade styrbord. Det är inte det att han misstror styrman på något vis. Det är bara det att hon ser ganska illa och att hon inte hade koll på vart vi skulle. Pållarna ledde oss in i floden Fiume Ausa som är synnerligen lättnavigerad, om man vet hur långt man ska. Det finns två avtag. Ta inte dem. Djupet var mestadels över tre meter. Så småningom blir den mer till en å än en flod som påminner skepparen om barndomens tv-upplevelser om bröderna Dahls upplevelser längs Oslofjorden. Stränderna kom närmare och träden lutade sig in över däck samtidigt som botten började synas. Vid något tillfälle hade vi 1,6 meter enligt ekolodet. Uppenbarligen behöver det kalibreras. På land visar det 0,8. Kalibrering eller ökad förståelse är på sin plats hur som helst. Vi passerade en brygga med en kran som inte verkade vara vår eftersom den hade ett annat namn. Eftersom det var väldigt trångt så såddes det dock ett frö av osäkerhet. Vi såg dock master föröver och vågade låta propellern snurra trots flodstränderna. De närmsta masterna visade sig vara ett par övergivna katamaraner längs stranden. Det gav bara några meter att passera om deras babordsida. Skepparen blev synnerligen tveksam och bestämde sig för att backa tillbaka till den nyligen passerade bryggan för att säkerställa att det inte var den som var målet. Att vända fartyget var inte att tänka på. Viss backningsträning har ändå genomförts och i floden gick det utmärkt. Glad i hågen styr sedan kapten upp till den lilla murkna bryggan och lyckas få kontakt med en urinvånare som efter ett tag förstår att vi ska till nästa marina. Bakom spökkatamaranerna finns tydligen vårt mål, mellan dem och bron. Naturligtvis så körde vi fast i dy och sjögräs på väg in till murkna bryggan men det gick att trycka sig ur på bekostnad av oroväckande vibrationer i hela fartyget som senare visade sig bero på sjögräs kring propellern. Att offeranoden senare visade sig vara helt lös är mer oklart vad det beror på. 

Nåväl, vi passerade spökkatamaranerna och bakom den låg slutdestinationen för den här resan. Kranen höll på att sjösätta en lite motorbåt och vi gjorde ett misslyckat försök att lägga till i ström. Istället väntade vi i strömmen tills det blev fritt vid kranen. Några snubbar hjälpte oss in och sedan tog de tag i uppgiften att lyfta vårt hem. Viss sydeuropeisk inställning till säkerhet vad avser så väl personal som materiel kunde skönjas i attityden men så väl volvobilar som människor klarade sig väl. Dylik attityd syntes icke vad avser båten dock. Caisaliisa lyftes upp, placerades i en vagga på en transportvagn som körde in henne på hennes viloplats. Under tiden skötte besättningen administrationen.

När båten var parkerad och administrationen var klar vidtog iordningställande för vintersäsong. Det fejades och ordnades under ett par timmar innan hela besättningen tvagades, ombord för att göra slut på vattnet och sedan begav sig in till byns centrala delar för ett mål mat. Det hade redan tidigare bestämts att detta var sista natten ombord. Marian ligger en bra bit utanför byn och varför inte kosta på sig en natt på hotell någonstans i närheten av Venedig.

2014.07.26

Vid klockan åtta på lördagen gjorde styrman och kapten revelj, mest styrman faktiskt, skepparen var inte så intresserad. Med hjälp av tyska båtgrannar med stor erfarenhet av dylika förhållanden vidtogs vissa åtgärder, båten städades, lastades ur, stängdes, tömdes, etc. Taxi beställdes och sedan vidtog resan hem. Med sorg i ett hjärta fyllt av glädje och vackra minnen samt tillförsikt inför nästa år lade kapten nycklarna i marinans brevlåda.

Taxi till tåg, tåg till Venetia de Mestre, taxi till hotellet i ösregn, vila på hotellet, tvagning, taxi till trevlig restaurang med mycket bra mat i ösregn, taxi tillbaka till hotell i ösregn och nu skrivande blogg och regnet har avtagit.

Imorgon flyger vi hem till Helsingfors. Vi vill inte det. Men samtidigt så fick resan ett väldigt naturligt slut längst uppe i floden. Nu får Caisaliisa och hennes besättning vänta på nästa del av resan mot Skandinavien. Den vidtar nästa år. Nya vatten, nya vindar och nya upplevelser. Det ser vi fram emot.

2014.07.22

.

Avståndet till Venedig gjorde att vi seglade till just Umag. Det finns flera hamnar längs den norra kroatiska där man kan lämna landet administrativt men Umag är den nordligaste och den som ligger närmst den stad som tycks ha haft så stor inverkan på hela den kust vi seglat längs. Dessutom var det bara drygt 20 nautiska mil dit.

Vi vaknade i regnväder. Under natten hade det öst ner men det lättade under morgonen och slutade när vi vaknat. Den ganska opersonliga marinan i den synnerligen trevliga staden erbjuder lite affärer, bland annat en Musto-butik men även en livsmedelshandel kallad K-market. (K-market är lite som ICA fast i Finland, därav anmärkningen och leendena, samt bilden vi tänker posta). Allt detta ligger i närheten av receptionen där man checkar ut. Alla kroatiska marinor som vi har besökt fungerar så att man vid ankomst lämnar in sina cruising documents och man får dem tillbaka efter att man har betalt, vanligtvis dagen efter. Således gick besättningen för att göra sig oskyldiga och därefter för att bunkra vissa livsmedel som hade tagit slut. Samtliga återgick till Caisaliisa efter att ha avnjutit varsin kroatisk kopia av Magnum för att sedan jacka ur elen och dra.

Skyarna såg lätta ut norröver när vi glatt fotograferandes passerade Rovinj på sjösidan med kurs norrut. Skepparen gladdes åt god vind från akter om tvärs och det rullades snart ut segel, dock endast det förliga. Med ett fullt sådant ute gjorde vi 6-7 knop i princip tillsammans med nattens ganska avsevärda sjö. Efterhand tilltog vinden och genuan rullades in i två omgångar. Den andra en halvtimma innan den svarta fronten hann ikapp oss. Det blev tydligt när den kom. Från att ha haft vinden från sydost, vilket i det här fallet betydde att vi kunde slöra längs med kusten så vred den till nordväst vilket tvingade oss att gippa de tvåochenhalv meter segel vi hade ute. Det gjorde vi. Möjligen var det inte den vackraste gippen i norra adriatiska havets historia men samtidigt var det väldigt få andra i faggorna som hade sikt att bedöma detta. Hursomhelst brast den futtiga bit av försegel vi hade ute. Styrman vevade som besatt, med blodsmak i munnen för att få in resterna på rullen. Straxt innan sikten helt försvann såg kapten en annan segelbåt någon distans förut där båda seglen redan fladdrade trasiga i vinden. Med maskins hjälp styrde kapten vidare i samma kurs med ett skepp som lutade som i hård kryss på slören fast utan segel. Samtidigt skötte sig småmatroserna väl under däck genom att hålla reda på att inget från navigationsbordet trillade i durken. Glatt tittade de upp emellanåt och skrek i vinden att här går det minsann bra.

Efterhand mojnade vinden och vi återfick den vi hade haft tidigare men med något högre sjö och regn, dock utan genua. Vi fortsatte de återstående 5 distansen för motor i imponerande sjöar som bar oss i rätt riktning. Skepparn svor några gånger över den trasiga genuan och ville rulla ut storen men kände på något vis att motoråkande verkade mer förtroendeingivande på resten av besättningen för tillfället.

Enligt Piloten ska man inte angöra Umag i hög sjö från söder. Skitsnack! Det går alldeles utmärkt. Om man ha höga varv på motorn och styr väl så går det bra. Det var det flera som gjorde. Det angjorde fler båtar än vår men än trasigare segel och de klarade sig också fint. Eftermiddagens bryggsnacksämne var inte helt otippat. Lyckligt lottade med bara ett par meter trasade segel gick besättningen sedan iland för att betala räkning och äta middag. Planen var att tidigt lämna Umag och gå mot Venedig. Väderleksrapporten var dock än mer tvetydig än vad den varit samma morgon så viss tvekan uppstod redan om aftonen.  Målet var dock fortfarande Venedig, 55 distans väster ut, när en besättning vid gott mod gick och lade sig.

2014.07.23

En stilla morgon mötte de nordiska sjöfararna. Vinden och sjön hade lagt sig under natten och det var alldeles stilla när den morgontrötta men vakne kaptenen begav sig mot polis och tull strax före åtta på morgonen. Formaliteterna var avklarade på mindre än fem minuter. Tack och hej Kroatien. Mot la bella Italia!

Gårdagens upplevelser hade dock givit styrman och kapten lite dubier. Eftersom marinans väderprognos varnade än mer för åskväder än den hade gjort föregående dygn så kändes det lite för riskabelt att genomföra motsvarande resa över öppet hav över mer än 50 distans med två småmatroser ombord. Skepparen fattade beslut om att följa Kroatiens kust norrut och via Slovenien ta sig till Italiens närmsta port of entry som är en plats på södra sidan av Golfo di Trieste med den tilltalande namnet Muggia. De knappa 20 distansen tillryggalades över ett spegelblankt hav med klar luft men mörka moln över den vackra kroatiska, slovenska och italienska kusten. För skepparen har namnet Trieste alltid haft ett romantiskt skimmer över sig, oklart varför, men intrycket från havet var allt annat än romantiskt. En oljehamn med brinnande låga, sotsvart och med högra kranar som lutade sig ut över det svartgröna vattnet. Utanför låt tiotals oljefartyg och väntade på last eller på att lämna. Romantiken bleknade. På södra sidan av bukten ligger Muggia, en sömnig småstad med en liten gammal centrumkärna och så där italiensk som man tänker sig. Muggia var hamnen där vi försökte förtöja. Det visade sig dock att den var packad med lokalinvånare och utan någon som var hugad att anvisa någon plats. I avsikt att inte röra upp några italienska känslor i onödan genom att stjäla en plats för en återvändande hamnbo valde skepparen att gå ett par kabellängder kontrakurs och förtöja i San Rocco Marina. Sagt och gjort. Det backades in mot en tom kaj på ett alldeles förträffligt sätt. Någon båtgranne nämnde förvisso att just den kajen var avsedd för mycket större båtar och att man inte kunde ligga på den sidan eftersom Boran skulle komma till kvällen men snyggt var det allt, utan assistans dessutom. Båtgrannen var en vänlig själ med hund. Han var angelägen om att vi skulle få en bra plats och att vi skulle trivas. Vårt syfte var dock att checka in i Italien och sedan fortsätta mot nya mål. Hamnkontoret var lyckligtvis öppet och vi fick bannor för att vi inte hade hört av oss på VHF innan vi kom så att de kunde ha assisterat oss, hur vi nu skulle kunna veta vilken kanal vi skulle prata med dem på. De var hursomhelst mycket trevliga och lät oss låna cyklar för att ta oss till poliskontoret i Muggia. Hela besättningen cyklade till den lilla charmiga hamnen och därefter genom gamla stadskärnan på några hundra meter och fram till polisstationen. Väl hos polisen rådde viss tveksamhet hos personalen innan vi fick en väldigt blek stämpel på vårt kroatiska cruisingdokument för att bevisa att vi nu var lagligt inträdda i Italien. Kapten och styrman lastade upp varsin matros på pakethållaren igen och trampade tillbaks till San Rocco. Cyklarna låstes fast i sina ställ, nycklarna lämnades i lådan eftersom det råkade vara lunchtid och det kastades loss. Fortfarande med en båt utan italiensk artighetsflagg, sådan hade vi misslyckats med att komma ihåg att köpa tidigare och på marinan hade de inga att sälja. Det fick gå ändå.

Nästa mål sattes först till en marina som blivit rekommenderad av den hundägande båtgrannen i Rocco. Efter hand kändes det dock som att vi kunde expandera avståndet i syfte att nästa dag ha kortare avstånd till Venedig. Det gjorde att vi klockan halv nio om aftonen förtöjde i Caorle på något som kallas Marina4.

På vägen dit var vi jagade av vad vi trodde var oväder. Det var ett sådant där det regnar i kanten men inte blåser. Regnet förföljde Caisaliisa och skepparen styrde i sjöställ för att hålla regnet på avstånd. Den italienska kusten låg dold i gråväder och trots att vi sett bergen bakom den låglänta kusten tydligt tidigare under dagen var det nu bara låga grå skuggor vid horisonten och ovan den bara mer grått. Det adriatiska havets vatten var inte längre klarblått och genomskinligt utan grönt och grumligt. Vattendjupet översteg sällan 15 meter vilket var lite jobbigt för skepparen som nu var van vid att alltid ha över 30 på ekolodet. Utan plottern hade det krävts att använda särskilda navigationskunskaper för att hitta inloppet till kanalerna. Samtidigt är det som skepparen alltid sagt till sin far, man brukar se bättre när man kommer närmare. Det visade sig vara sant även denna gång. När Caisaliisa lämnade sjöhävningen bakom sig mellan de två vågbrytarna som förlängde inloppet fanns det två marinor att välja på enligt piloten. Den ena var den gamla fiskehamnen och den andra var en nybyggd marina kallad Marina4. Trots att skepparen vid det här laget hade styrt i över 10 timmar under dagen så valdes den nybyggda bort till förmån för något som lät mer genuint. Det genuina visade sig vara måttligt sådant och dessutom kunde man inte ta betalt och släppa iväg båten arla mot Venedig. Först klockan 9 nästa morgon fanns personal på plats som kunde hantera ekonomi. Den synnerligen vänlige tysktalande mannen tackades på flera språk men stäven vändes om mot Marina4 någon distans bort genom kanalerna. Vad som kanske inte framgått är att dessa hamnar ligger en bit upp i land, vid tillfällen seglade vi ovanför bilvägarna. Vackert var det. Vi gick alltså tillbaka genom kanalen till den andra marinan som låg väldigt speciellt men en massa hus där alla hade tillgång till egen förtöjningsplats. Som en gata i en radhusförort där alla har parkeringsplats på tomten, fast med båt. Förtjusande! Längst in möttes vi av en marinero som anvisade oss plats, hjälpte oss med el och andra saker innan hela besättningen begav sig för att dinera och på vägen slänga in en maskin tvätt i marinans maskin. Vi fann en servering i det ganska ocharmiga turistiska centrat där vi åt oss mätta och drack några glas av ett husvin som var av nästan lika begränsad kvalitet som det rödvin vi fick i Chalkoutsi i april. Så förvånande illa var det inte men nästan. Synd bara att skepparen chansade på att ta en liter. På vägen hem hängdes det tvätt och torktumlaren fylldes varefter besättningen gick till kojs.

2014.07.24

Regnet hade hamrat på förluckan hela natten. När telefonernas alarm gick tryckte först styrman på snooze på sin och därefter gjorde kapten detsamma. Båda hann somna om innan det ringde igen. Kontoret där någon kunde ta betalt skulle förvisso inte öppna förrän klockan åtta här heller och purrning vid halv åtta var beställd. Det blev nio minuters dvala innan nästa signal gick av. Tandborstning vidtog för att bli av med resterna av gårdagens pizza och det tvivelaktiga rödvinets effekter. Via tvättmaskinen begav sig styrman med sin kapten till kontoret. Väl där var naturligtvis inte personalen ännu på plats, återgång till skepp och hängning av tvätt. Via cappucino till kontoret igen och 65 euro fattigare men glada ihåg kastades det loss. 21 distansminuter till Venedig hägrade.

Havet mötte oss blankt men hävande. Caisaliisa vältrade sig fram i dyningen. 1800 varv drar förvisso en satans massa soppa men det här motorbåtsåkandet ska ju helst vara så kort som möjligt. Inte heller denna gånge stämde vårt digitala kort med den verkliga utmärkningen. Det beror troligen på att det pågår massiva byggnationer i angöringen till staden för att skydda den mot havet. Nya pirar är byggda och det är svårt att från havssidan se vad som är vad när det bara ska finnas två och är många fler. Vi lyckades dock överlista villorna och seglade in mellan rätt vågbrytare. Sedan följde vi farleden in. Tre besättningsmän stod i fören och spanade prickar samtidigt som de utstötte glädjetjut för varje manet de såg i ytvattnet.  Från början var bestämt att gå till marinan som säkert skulle ha plats istället för att fortsätta in och chansa hos en av seglingsklubbarna. Mitt i den kaotiska trafiken av båtar i Venedigs kanaler kände dock skepparen att det vore ändå rätt cool att försöka få en plats mittemot St Marcusplatsen så han ringde klubben och blev inbjuden. Förtöjningen var i sjögången och den trånga hamnen allt annat än vacker men med hjälp av klubbens motorbåt blev vi inputtade på rätt plats utan marlörer.

Morgonens gråväder hade givit med sig och förtöjda med utsikt mot Markusplatsen började hela besättningen transpirera ymnigt. Begränsningarna för utsläpp i Venedigs vatten är synnerligen hårda och piloten varnar för höga avgifter om man skulle släppa ut något olämpligt, vilket i princip är vad som helst. Därför valde vi att vara tydliga och spola av oss med sötvatten på akterdäck. Besättningen klädde sig därefter för stadsutflykt och begav sig via bussfärjan över kanalen till Markusplatsen. Det skulle gå att köpa biljett ombord men eftersom vi bara skulle en hållplats ville matrosen inte ha något. Lunch avnjöts i anslutning till hållplatsen på en hotellrestaurang med bra mat och skandinaviska a la carte priser. Därefter vidtog utforskande av staden till fots och via gondol. Romantiken flödade och alla i besättningen var imponerade av staden och dess bedagade skönhet. Glass och drycker flödade innan det var dags för middag som avnjöts på en av stadens alla små restauranger. I det här fallet Neomi som är en hotellrestaurang i närheten av Markusplatsen. Utmärkt mat, trevlig och högljudd service samt goda viner. Restaurangchefen kallade vid ett tillfälle till sig sin son och förklarade för 10-åringen att det är sådana flickor han ska försöka finna.

 Mätta, och i de två äldre besättningsmedlemmarnas fall med något konvexa fotsulor, styrdes sedan kosan mot kajen för att försöka finna ett sätt att ta sig tillbaka över vattnet. På vägen hanns så väl toalettbesök som vätskepaus med. Lokaltrafiken i Venedig var mer komplicerad än nödvändigt för de av romantik rusiga hjärnorna och efter ett par försök att köpa biljetter för att åka någon kabellängd till ett pris av 28 europengar fattades beslut om att man inte står och väntar på bussen till det priset. Istället övertalades en något motvillig taxibåtskapten att ta besättningen över till ett något högre pris men med omedelbar leverans av tjänsten. Småmatroserna behövde inte tjatas till sömns och officerarna avnjöt utsikten över ett nattligt Venedig.

Något matta i pälsen vaknade vi vid halv nio till gråväder med tunga skyar som hotade med regn. Efter en något summarisk frukost i sittbrunn begav sig besättningen till båtklubbens hygieninrättning för tvagning och morgontoalett. Faciliteterna är utmärkta. Tillbaka ombord bröt Tors ilska ut och regnet hamrade under en timma mot däck. Skepparen var ganska nöjd med detta faktum och passade på att luta sig i salongsoffan under tiden. De svarta molnen passerade och endast ett lätt duggregn återstod och hela manskapet återupprepade bussturen till St Marco. Dagens plan var att äta lunch, skicka vykort, utforska mer av staden samt att äta middag. Det blev en lång dags promenerande i gränder och över broar. Markuskyrkan förärads med ett besök och vi landade slutligen på samma middagsrestaurang som kvällen före. Mattheten i pälsen hade efter hand tilltagit i takt med butikerna som sålde skräp och i kombination med tanken på morgondagens segling till slutmålet lades viss sordin på utsvävningarna.

Åter trygga hos Caisaliisa betalades notan för två nätter hos segelklubben med utsikt mot Markusplatsen. Till det facila priset av 90 € per natt hade vi fått njuta av Venedigs skönhet.

I skrivande stund sitter kapten och styrman i sittbrunn, njuter av utsikten och suger ut det sista av vistelsen i staden på vattnet. Reveljen är satt till 05.30 i syfte att kasta loss och vara på väg före 06.00. Därefter återstår en sista seglats för den här resan.

Allt väl ombord.

2014.07.18 forts.

Vi sov till halv tio och frukosterade i salongen. Det går lite fortare när vi slipper att bära upp allt till sittbrunn och dessutom var det lite blåsigt. När frukosten var undanstädad och disken omhändertagen begav vi oss till Konzum som är lokala livsmedelskedjan. Vi köpte det vi saknade så som vatten, flingor, kaffe och lite annat. Maten kånkades till båten och stuvades ombord innan vi gick och tog en utlovad glass. Därefter fyllde vi vatten. Vår vattenslang har egenheten att den är lite väl kort vilket innebär att vi inte alltid når fram till främre vattentanken. Nu låg vi med aktern in på en fast ankarlina. Vi hade tur och hade ingen vid sidan av oss vilket gjorde att vi kunde lossa ankarlinan och dra ett rep från fören till kajen och lägga oss långsides smidigt. När tankarna var fulla startade vi maskin och körde bort till macken som låg några kabellängder bort. Väl där visade det sig att det var kö. Vid en betongbrygga låg en chartrad Bavaria 46 med tysk besättning. Vi bestämde oss för att lägga oss på andra sidan bryggan långsides. Vinden låg på längs med bryggan, framifrån, så det var en till synes enkel manöver. Eftersom vi inte hade planerat att förtöja på vägen dit så hade styrman inte tagit på sig några skor och var lite obenägen att hoppa i land. Den tyske skepparen verkade dock vilja hjälpa till. Det gjorde han också. Skepparen styrde upp längs bryggan. Styrman kastade i land förtampen till tysken som tog den bakåt och la den runt en pollare akter om midskepps. Det fick till följd att vinden tog fören på båten och tryckte den mot bryggan och att det var omöjligt att styra ut eftersom linan låg i land bakåt. Ett försök att backa gjordes men innan styrman han springa fram med en extra fender gick vi i bryggan med styrbordsidan av fören. Tysken, ja han drog direkt med kommentaren: Ni saknar fendrar här framme. Om han hjälpte till att bära av när han noterade att hans tilltag drog in oss i kajen? Nej, det gjorde han inte. Satans klåpare. Fendrat ordentligt hade han dock. Han hade minst 10 fendrar längs med båda sidorna. Vi kunde konstatera att de behövdes när han tre gånger försökte lägga till vid dieselbryggan och vid en av sina försöksrundor backade in i båtarna vid grannbryggan. Skepparen som valde att inte förtöja i väntan på klåparen övade istället på att backa. När väl klåparen var klar och fick ändan ur vagnen och flyttade på sig lade vi problemfritt till vid tankstationen. 153 liter diesel kostade 1.572,84 kuna.

Färdigtankade styrde vi nordväst. Samma riktning som vinden råkade komma ifrån. Inledningsvis verkade det som att vi skulle kunna stäcka vår kurs men väl ute på öppet vatten och landlä visade det sig ännu en gång att vi hade vinden rakt i nosen. Skepparen gjorde förvisso ett försök att segla men det varade bara 20 minuter. Det blev ytterligare en dag av motorbåtsåkande. Den enda ljuspunkten var ett delfinbesök. Minst en vuxen och ett flertal små delfiner blev frånåkta av våra 55 hästkrafter i fem knop. Dagiset hade förmodligen någon form av simma sakta träning.

Vi nådde vår planerade ankarvik och det var redan fullt med master där. Vi körde längst in och försökte ankra. Tre gånger. Det gick inte att få fäste. Vi insåg att alla andra låg på boj. Hänvisade av seglargrannar hittade vi själva också en som vi efter viss möda lyckades förtöja vid. Sedvanligt bad vidtog för de yngre besättningsmedlemmarna. Gummibåtsåkande för motor var också utlovat så efter att skepparen hade fyllt i loggboken och styrman hade sopat sittbrunn blev det att sjösätta dingen och montera motor. Hela besättningen embarkerade glatt gummibåten och gav sig iväg på en tur i viken. Skepparen hade dock glömt att kontrollera hur mycket bränsle det fanns kvar och det resulterade i en rodd i motvind från vikens bortre ända.

Nytankade och glada fortsatte turen med större framgång. Därefter vidtog snorkling och bad kring båten. Styrman badade inte men fotograferade från däck och hade tydligen blivit hungrig för det var på hennes förslag som vi efter dusch och ombyte puttrade in till vikens restaurang.

Viken är mycket glest bebyggd. Det ligger några sommarstugor längs med stranden och en restaurang. Synnerligen säsongsbetonad kan man förmoda. Den är mysig och har en stor grillugn mitt i serveringen, bord med utsikt över viken och utomordentligt seg service. Det tog säkert en halvtimma innan vi blev uppmärksammade. Då fick vi beställa dryck. När drycken anlände bad vi om menyn. Någon sådan existerade inte. Det är väl förvisso inget fel i det. Istället fick vi förslag från gossen som serverade vinet. Vi trodde att vi beställde friterade calamares och pommes av honom. Det gjorde vi inte. En och en halv timma senare var vinet på upphällningen och damen som tog matbeställningarna förärade oss ett besök. Vi beställde nu friterad bläckfisk, stekt ansjovis, wienerschnitzel till barnen och därtill pommes frites. Under kvällen hade vi konstaterat att vi glömt att tända ankarlanternan och med erfarenheten av väntan tog skepparen initiativet att köra ut för att åtgärda. Med hjälp av yngsta gasten blev det gjort och vid återkomsten till restaurangen hade maten redan börjat anlända. Betalningen var också ett område där de hade utvecklingspotential. Efter påtryckningar i köket betalades notan på 260 kuna och besättningen kunde stilla puttra hem till fartyget.

Om man tycker om att vara naken så är det här en plats där man är accepterad som man är.

Ännu en dag i Adriatiska havet är till ända.

2014.07.20

Venedig. Staden hägrar. Efter alla dessa venetianska städer måste vi få se ursprunget. Det är den främsta orsaken till att vi hetsar något i vår framfart. Vi satte nytt mål med dagen. Vi hade två alternativ, det ena på 45 distansminuters avstånd och det andra på drygt 60. Det blev det senare tack vare att det inte blåste alls, inte motvind, inte medvind. 1800 varv på pentan, 6,5 knop och bita ihop. Livet är kärvt. Man kan skämta om det men det är faktiskt så att skepparen mår själsligt dåligt av detta satans motorbåtsåkande. Några saker lyste upp hans dag, förutom de sedvanliga som en synnerligen vacker och helt fantastisk kvinna vid hans sida samt underbara barn, dessutom besök av delfiner och begränsad motvind. Förutom det så passerades ett avsnitt nedlusat med fiskodlingar. Dessa hade dragit till sig sjöfågel en masse. Det var som att segla i mästerregissörens ”Fåglarna”. De höll sig dock på sin kant eftersom vi har Kaisa fågelskrämmaren ombord.

Vi nådde den mest avlägset belägna viken som var fylld med besöksbojar. På avstånd såg viken ut som en skog av master och vi var tveksamma till om vi skulle kunna beredas plats. När vi susade in i sju knop såg vi bojchefen vinka in oss och skrika ”Fast! Fast!”, så vi stod på i sju knop rakt in i viken bland minst ett 50-tal båtar som bojat tidigare. Nästan längst in hittade vi en och efter lite slalomkörning från skepparen kunde vi denna gång lugnt stanna vid bojen och lyfta ombord den. Övning ger träning. Förtöjda vid boj vidtog bad. Caisaliisas akter omgavs snabbt av 100-tals färggranna fiskar ditlockade av brödet matroserna kastade i vattnet. Det renderade i viss tveksamhet om bad eftersom rädslan att bli uppäten gjorde sig påmind. Efter viss övertalning badade alla utom styrman och ingen blev uppäten.

Någon tog naturligtvis betalt för vistelsen vid boj. Boatman. Han dök upp i båt. Till det facila priset av 160 kuna tog han dessutom hand om vårt skräp. Vi blev inbjudna till kalas senare under kvällen men bestämde oss för att steka kött ombord istället. Flera båtgrannar valde dock att delta vilket visade sig i vingliga gummibåtsfärder utan ljus senare under aftonen. Efter att ha njutit utsikten från sittbrunn med nattad och sovande omyndig besättning gick vi själva till kojs och sov i 10 timmar.

2014.07.21

Disken blir större när man lagar mat ombord. Skeppets kryssystem fungerar dock väl. Ett kryss ger 50 cent, Ett kryss förtjänas genom att diska, torka disken och ställa in den i skåpen. Systemet fungerar oväntat väl. Alla verkar glada. Möjligen är 50 cent, gånger två, dyrt men att ha två besättningsmän fullt sysselsatta minimerar problemen ombord. Det är ett gammalt känt faktum att sysslolösa sjömän ställer bara till problem.

En 20 mil lång passage i bleke gav tillfälle till bad kring fartyget. I övrigt blev skepparen mer och mer bister på grund av bristen på segling. Efter att ha passerat Pula och Titos gamla skärgårdsparadis, fortfarande med begränsat tillträde (Lite som att stänga av Öland för att kungen råkar ha ett hus där) så fick vi äntligen vind i seglen och kunde slöra i 4 knop mot Rovinj.

Rovinj råkar vara den absolut mysigaste av alla urgamla stenstäder vi har besökt så långt. Hela besättningen rekommenderar varmt ett besök. Om man nu ska besöka en gammal stenstad på den här kusten så är det förmodligen den här, eller Kotor. Förvisso är maten och vinet bättre här än i Montenegro.

Ännu en dag till upplevelsebanken. Tack och god natt. Allt väl ombord.

2014.07.14 forts.

13 distansminuter  bort fann vi viken vi letade efter. Dubrovnik var utom synhåll och vi hade nått ett nytt stycke adriatisk kust. De hade lovat nordostan under natten och viken tycktes perfekt för dylika vindar. Så blev det naturligtvis inte. Den stilla kvällen avnjöts ombord med bad, roddutbildning och middag. Ju längre kvällen led desto fler båtar trängdes in i viken som inledningsvis hade sett väldigt rymlig ut. Styrman hade synpunkter på att skepparen lade sig något för nära grannen. Det kom att visa sig att han genom sin manöver hade skapat lite extra utrymme kring fartyget.

2014.07.15

Vi lämnade viken tidigt efter en natt utan oro från skepparens sida. Sviterna från vår grekiska ankringsupplevelse sitter dock kvar djupt i styrman. Orolig sömn och plötsliga inandningar vid vågskvalp är kännetecknande för orons uttryck. Det var vår första natt på ankare sedan före Korfu och väderprognosen hade slagit 90 grader fel. Istället för nordost hade det blåst nordväst och rakt in i vår vik. Förvisso måttliga vindstyrkor men tillräckligt för att vågorna skulle slå mot skrovet och att dingen inte skulle ligga helt still. Caisaliisas ankare hade dock grävt sig väl ner i leran. Vi fick segla av ett tiotal kilo med draggen i sjön.

Vid middagen kvällen innan hade vi bestämt mål för dagens seglats. Cirka 30 distans nordväst ligger ön Korcula, ännu en plats med stenmuromgärdad gammal stad. Denna gång den plats där Marko Polo sägs vara född. Seglatsen dit gav oss någon timmas fin segling i bidevind. Resten av tiden blåste det rakt i nosen och vi gick för motor. Det skulle visa sig att vindarna framöver inte var med oss. Rakt mot och bara ett par få sekundmeter är tyvärr för lite för att vi ska hinna till Italien utan att fuska med maskin.

Framme vid ön lade vi oss i en ankarvik strax söder om staden. Djupet var perfekt och vi var tillräckligt tidiga för att kunna välja plats. Det insåg vi snart. Efter att vi ankrat började charterbåtarna välla in. Skepparen gjorde en dykinsats och fäste ankarbojen vid ankaret på 9 meters djup för att undvika att vi fick kättingar som korsade vår.

En RIB närmade sig och ombord en trevlig man som ville ha betalt. Det visade sig att port authoroty tog betalt även för att ankra. 160 kuna ville de ha trots prutningsförsök. God vägvisning bidrogs det dock med. Man tar dingen in till kajen, parkerar där och promenerar i tio minuter så är man i gamla stan. Så gjorde vi. Vi lastade hela besättningen och två sparkcyklar i en måttligt välpumpad dinge och rodde in till stranden. Promenaden till staden tog mindre än tio minuter och vi möttes av en väldigt mysig liten muromgärdad stad. Turistinvaderad var den förvisso men serveringarna längs med stadsmuren med utsikt över inloppet kompenserade väl de skräniga amerikanerna. Vi drog slutsatsen att den markant ökade amerikantätheten måste ha att göra med utsagon att Korcula är Marco Polos födelsestad. Vidare kan man nog konstatera att det blir hyggligt dunkadunkadrag om nätterna. Det är inget vi kan bekräfta eftersom vi drog därifrån innan dylikt eventuellt drag drog igång. På väg nedför stadens entrétrappa krockade vi dock med en blåsorkester varvid den kvinnliga delen av besättningen fick alvarlig dansabstinens vilka kvickt åtgärdades.

I övrigt handlades vatten och lite annat på vägen tillbaka till fartyget. Dingen hade fortfarande tillräckligt med luft för att bära oss hela vägen hem. Vi somnade snart i en stilla vik.

2014.07.16

Inte ens styrman hade något att anmärka på nattens ankarplats. Väl före klockan 8 lättade vi ankar och kryssade oss ut bland alla charterbåtar. En skog av master låg mellan oss och fritt vatten. I morgonljuset dukades fram frukost i stittbrunn och det stilla havet lät oss njuta den med utsikt mot Korculas stadsmurar.

Dagen bjöd inledningsvis på ingen vind alls. Efter några timmar kom lite vind. Den vind som sedan kom var seglingsbar men rakt i nosen, igen. Vi hade 50 distans att avverka och led längs hela ön Hvrats västra sida av att möta segelbåtar med goda akterliga vindar som gick för motor precis som vi. Att ha ett bestämt mål med resan och begränsad tid är lite av ett gissel. Vi känner trycket att vara framme i tid samtidigt som vi helst av allt skulle vilja dra ner på tempot något och bara njuta. Att njuta och kanske segla dit vinden bär istället för att kämpa emot. Det är väl förmodligen därför vi ser så många segelbåtar som går för motor här. De har sina mål och sina begränsade tidsramar. Vissa hamnar ska hinnas med på de veckor båten är hyrd.

50 distans för motor under en dag blev lite för mycket för oss. Vi var alla trötta och lite irriterade när vi äntligen nådde fram till ön Solta där vi kartrekognoserat en ny ankarplats.

När vi gled in i viken såg vi en båt med svensk flagg. De är ovanliga här. Tidigare i Kroatien har vi bara sett en enda och det var på en hyrbåt. Vi försökte ankra innanför dem i viken. Vid första försöket konstaterade vi att vi hamnade alldeles för nära redarens landsmän och gjorde ett nytt försök. Under tiden för det första försöket hade en österrikare kört emellan och lade till mot land med ankaret i närheten av där vi ville ankra. Vi gjorde ändå ett försök och lade oss på 8 meter med drygt 20 meter kätting ute. När vi svajade runt hamnade vi oroväckande nära land och osäkerheten om platsens lämplighet steg. Styrmans oro började göra sig påmind. Vid ett tillfälle när vi gled in över vårt eget ankare konstaterade vi att det låg ett stort betongblock i närheten av det. Skepparen manade till lugn och drog på sig badkäder, fenor, mask och snorkel. Vid närmare kontroll visade sig betongblocket vara fäste till en moring. Ankaret låg däremot fortfarande ovanpå sanden trots ett par försök att backa fast det.  

Lösningen blev att dyka ner med en lina till bojankaret som hade en bra järnögla att dra linan igenom. Vi slapp svajandet på 15 meters radie och var helt säkra på att inte dragga. Förutom det utomordentliga bottenfästet så blåste det synnerligen måttligt under natten. Så måttligt att vi inte vaknade förrän halv åtta.

2014.07.17

Vår ankarlösning fungerade även utmärkt att göra loss. Vi kom iväg före halv nio och puttrade på i motvinden. Kroatiska skärgården har fler öar här uppe det börjar påminna något om skärgårdsnavigering. Det går dock knappast att jämföra med skärgårdarna hemma eftersom det här är mycket begränsat med grund och även utmärkning. Det fanns nu lite mer att titta på under vår motortransport. 2 sekundmeter i nosen hade även denna dagen gjort vår seglats alldeles för lång under segel. 30 distans senare utförde skepparen en snygg inbackning till kaj i Tribunj. Syftet med att gå hit är att fylla på förråden av diesel och vatten. På vattensidan har vi förvisso klarat oss bra och inte ens gjort slut på en tank men den behöver nu fyllas och den förliga tanken har haft vatten stående enda sedan Grekland så det är dags att byta ut det. På grund av att vindarna har varit lite mot oss har vi nu förbrukat trekvarts tank sedan Korfu. Tanken rymmer 150 liter och vi har nu sammanlagt gått 358 nautiska mil. Hur mycket av det vi kört motorn har jag ännu inte räknat ut.

Tribunj är en mysig by som ligger på en liten ö. Vi lade till vid stadskajen trots att det finns en marina på andra sidan. Marinorna är mindre charmiga och vanligtvis mycket dyrare. Här kom vi undan med 360 kuna till en tjock , trevlig barfotagubbe. Styrman hade städångest och utan ro drogs det igång med däcktvätt. Snabbt avklarat så fortsattes det under däck med avtorkning av durk samt motorstädning. Den släpper en del olja men har fortfarande gott och väl tillräckligt. Vattenläckan är inte lokaliserad så det blir att svampa upp vatten i motorrummet. Inte speciellt mycket men tillräckligt för att det ska vara irriterande. Att läckan är så svår att hitta är än mer irriterande. Skepparen låg med ficklampa och lyste in på maskin i en kvart för att se varifrån vattnet kom. Under den tiden kom det ett par droppar som tycktes komma från sjövattenfiltret, vilket vore logiskt. Det är bara det att när man känner runt filtret och alla anslutningar är det alldeles torrt. Mysteriet fortsätter.

Under städningen badade den yngre delen av besättningen och de fick sällskap när allt var klart. En styrman iförd simglasögon gjorde ett bejublat synnerligen ograciöst grodhopp från pulpiten.

Middag avnjöts på en terrass med utsikt över ACI-marinan. ACI är företaget som tycks äga alla marinor i hela Kroatien. En monopolsituation som tycks pressa upp priserna. Tyvärr hade restaurangen inte något Internet så på väg tillbaka till båten stannade vi vid caféet närmast för att få vårt lystmäte stillat innan det var dags att koja.

2014.17.18

Sovmorgon och bunkringsdag. Snart drar vi norrut igen.

Och så ett specialinslag för våra finska läsare. Besättningsmedlem 3 har också skrivit lite päiväkirja.

Lähdettiin Helsingistä lentokoneella. Sitten me pysähdyttiin Saksaan Sieltä jatkettiin Korfin saarelle Kreikkaan. Kun me oltiin Kreikassa nii me metiin vesipuistoon. Siellä mentiin semmoseen liukumäkeen, että Äiti ei saanu hyvää asentoa ja tippu. Mä säikähdin että missä Äiti on. Me uitiin tosi paljon siellä Kreikassa.

Me vuokrattiin mopot ja ajettin niillä ja eksyttiin. Me ajettiin niillä rannalle. Ja me syötiin pieniä kuolleita kaloja. Kaisa ja mä uitiin yks päivä uima-altaassa varmaan kolme tuntia. Nähtiin delfiinejä.

Sitten me lähdettiin merelle. Me purjehittiin kaks päivää pysähtymättä. Mä iksensin kolme kertaa, Adam kerran, Kaisa kaksi kertaa ja Äiti nolla kertaa. M mentiin Albaanian ohi Monte Negroon.

Me lähdettiin Barista Kotoriin. Saisa ja mä tehtiin ittellemme kolot ettei me kastuttais koska sato. Kun me oltiin Kotorissa niin me kiivettiin korkealle vuorelle. Kun me kiivettiin sinne vuorelle nii me kiivettiin 1200 m ja 1350 rappua. Vuori oli 260m korkea.

Sitten me lähdettin takas merelle. Ja alko ukkostaa. Kaisa ja mä oltiin taas niissä koloissa. Me oltin Kroatiassa niin me mentiin vanhaan kaupunkiin. Ja siellä me mentiin ravintolaan. Kun me mentiin sinne sisälle nii siinnä portilla oli kaks vartiaa.

Sitten me taas lähdettiin merelle. Me ankkuroitiin. JA sitten Kaisa ja mä mentiin kuiveneellä .Sitte me uitiin. Sit me lähdettiin merelle. Kun me oltiin perillä nii me snorklattiin ja Adam sukelsi poijun ankkuriin kiinni. Sitten me lähdettiin väliajan kaupunkiin (kirjoitaja tarkoitaa keskiaikaiseen kaupunkiin) syömää. Ja sitten me lähdettiin merelle. Sitten mentiin ankkurilahteen.

2014.07.13

Hamnkapten var upptagen med en annan man när jag anlände till hamnkontoret strax före sju på söndagsmorgonen. När de var klara med sitt blev jag inkallad till skrivbordet av den än en gång av trevlighet översvallande kaptenen. Vignetterna stämplades i rask takt innan han med ett strålande leende skickade och några ”Ciao” hänvisade mig vidare till polisen och tullen. Tullen och polisen höll till i samma container nere på kajen. Den fete tullaren stod på trappen med en cigarett i munnen och kallade till sig polisen som precis var på väg bort. Även här gick processen smidigt och jag lämnade snart den rökförgiftade containern. På väg tillbaka till Caisaliisa passerade jag marknaden precis utanför stadsmuren. En butter gubbe sålde hallon och förmodligen alldeles för dyra vindruvor. Brödet hos damen var dock billigt. När jag korsat gatan till kajen stod Leena och fyllde vatten. Det var en klar och vacker morgon. Om man tog sig en liten stund kunde man med blotta ögat se hur skuggorna på andra sidan viken sakta sjönk längs bergssidorna. Vi var klara att lämna Kotor.

Vi passerade nära och mellan de två små konstgjorda öarna där befolkningen under många många år sänkt stenar i havet tills det slutligen gick att bygga ett kloster och en kyrka. En historia berättar att tillfångatagna piratskepp sänktes med sten för att bilda öarna och att när man passerade alltid hade med sig lite sten att släppa ner. Seglingen ut ur bukten var i övrigt lugn. Det började regna halvvägs och vi förberedde oss genom att dra på oss sjöställen om det skulle bli värre. Det blev det. I gattet mellan Montenegro och Kroatien önskade oss Montenegro adjö på samma sätt som det välkomnade, med regn och åska. Blixtarna kom närmare och närmare och det blåste inte speciellt mycket. Vi hade passerat Kroatiens första udde och styrde nordväst när motorn började låta konstigt och gå ner i varv. Lyckligtvis är Caisaliisa en segelbåt och vi rullade snabbt ut genuan och därefter storen för att segla oss ur ovädret. Klipporna om styrbord var lite väl nära för att det skulle vara bekvämt men vinden kom från rätt håll och snart hade vi lagt ett betryggande avstånd mellan vårt sköra skrov och den hårda stenen.

Motorn hade börjat gå ner i varv och när jag ökade gasen så dog den. Försvarsmaktens motorutbildning och erfarenheter från paraffinutfällning i diesel om vintrarna ledde mig till slutsatsen att det förmodligen var stopp någonstans i bränsletillförseln. I hög sjö och med fullt segelställ lämnade jag Leena vid rodret och gav mig ner för att försöka rätta till problemet med maskin. Jag bytte för och finfilter och baltade med diesel i motorrummet. Samtidigt så ökade vinden och Leena surfade i 8-9 knop på slören och med vågornas hjälp. Det underlättade inte alltid när hon ibland missade att parera en våg. Problemet med bränslesystemet visade sig vara alger. Sugröret från tanken var fullständigt igensatt 10 cm. Slangen från samma rör till förfiltret likaså. Förfiltret såg ut som en välbeväxt del av Östersjöns botten men därefter såg det ok ut. Jag började dock i fel ända vilket gjorde att det tog lite mer tid än nödvändigt. När allt var rent fick jag suga fram bränsle till pumpen och fick naturligtvis diesel i hela munnen så att det droppade om skägget. Men nu kunde jag använda handpumpen och efter några timmar flödade det nu soppa från toppen av finfiltret. Snabbt skruvade jag åt de sista bultarna och störtade upp för att testa. Motorn startade genast och lät som den skulle. Under tiden hade den seglingsovana Leena fått sitt eldprov och strålade av glädje när jag kom upp. Vi hade ändrat segel några gånger under tiden beroende på växlande vind och nu gjorde vi goda 6 knop på en revad genua. Efter att ha städat upp på durken utanför mottorrummet och tvättat av mig kunde jag också få njuta av att styra med vågorna in mot Dubrovnik. Leena lagade mat och efter en sen lunch och en pilsner smakade munnen nästan som vanligt.

Nästan hela seglingen längs kusten hade gått åt till att fixa maskin och vi var snart framme vid Gruz som är port of entry. Det fanns gott om plats vid kajen och vi förtöjde framför en australiensisk båt med två näst intill obegripliga men trevliga gubbar ombord. Även här gick administrationen enkelt, först harbour master, sedan passkontroll hos polisen och till sist tullen. Kroadtien är EU-medlemmar sedan juni förra året och tullarna tog sitt uppdrag på alvar. Damen som hanterade oss var vänlig men en av de första frågorna handlade om moms-betalning. Kan du visa att du har betalt moms för båten. Båtar och VAT är egentligen en helt egen historia men kortfattat kan man säga att om båten är från före -97 eller har gåt mer än etthundra timmar så ska man inte behöva betala moms. Min båt är från 2003 och jag är osäker på om förre ägaren har betalat någon. Hursomhelst har jag ett dokument från honom där tyska finansministeriet intygar att de inte har några momskrav på båten. Jag lämnade över pappret med en tvärsäker min och ett bultande hjärta. Tulldamen läste igenom det tyska dokumentet och lämnade sedan tillbaka det med ett; Tack så mycket. Totalt kostar det oss cirka 1500 att segla i Kroatien under två veckor. En del båtskatt och en del turistskatt .

Gamla staden i Dubrovnik har en hamn men den är till endast för lokala båtar. Vi begav oss därför till Dubrovnik Marina som ligger ett par kilometer norr om själva staden. Väl omhändertagna och inbackade tyckte vi att vi förtjänat en hoppilandgrogg i sittbrunn innan vi bytte om och tog en taxi in till gamla stan.

Dubrovnik gamla stad var överraskande vacker. Helt restaurerad med originalmaterial efter serbernas bombningar under kriget. Vi vandrade runt och njöt av staden under någon timma innan vi hittade en liten restaurang där vi dinerade. Alla var igen trötta men glada. På vägen ut ur stan tv-hoppade vi mellan barerna för att följa fotbollsfinalsutgången. Vi tog en taxi tillbaka och landade in i marinans restaurang lagom för att se Tyskland göra ett noll i förlängningen. En raki för kapten och ytterligare glass till flickorna fick avsluta kvällen. Ännu en dag i bagaget och vi stöp i koj.

2014.07.14

Frukosten avnjöts i sittbrunn. Det hade bestämts under gårdagen att flickorna skulle få bada i poolen före avfärd. Här sitter jag nu och skriver med ett glas färskpressad apelsinjuice. Leena fixar tvättservice och strax ska vi gå och proviantera. Målet är att lämna vid 14 och leta upp en skyddad ankarvik inte allt för långt bort. Sedan ska flickorna öva att ro gummibåt.

Allt väl men lätt dieseldoftande ombord.

Vi lade ut strax efter lunch. Som vanligt skedde saker inte riktigt på utsatt tid och det blev något fel i leveransen av de digitala korten. Handlaren fick själv åka till kurirfirman och hämta minneskortet. Det senare gick på 240 €. När jag väl fått kortet och samtidigt köpt något pulver att hälla i vattentankarna för att hålla dem fräscha gick vi via New Supermarket i marinan för att ombesörja den sista provianteringen. Vi köpte lite yoghurt, mjölk och vatten. Vi gjorde ett stop till, hos båttillbehörsfirman inne på marinan, och köpte gästflaggor för Montenegro och Kroatien. Hemma hos Caisaliisa fyllde vi vattentankarna och sedan gav vi oss av.

Vi insåg på vägen ut att vi inte varit på hamnkontoret och checkat ut. Leena tittade på mig och vi ryckte på axlarna. Det var betalt för en månad och det var knappast vårt problem. Ganska snart insåg vi dock att de hade löst det problemet åt sig själva genom att ha en snubbe i en RIB som åkte ut och kollade de båtar som lämnade marinan. Han frågade om namnet på båten, det står ju fortfarande ganska litet i aktern, och rapporterade sedan omedelbart in via VHF. Därefter seglade vi längs Korfus kust norrut med Albanien framför oss. Inledningsvis blåste det knappt något men så snart vi girat runt ostligaste delen av ön och styrde nordvästligt fick vi vinden rakt mot. Eftersom vi hade kurs mot Erikoussa, den östligaste av öarna nordväst om Korfu för att undvika Albanska vatten förblev det så ett antal timmar. Redan här gjorde sig sjön påmind. Det var både ny och gammal sjö i olika riktningar så det både gungade och rullade ordentligt. Sjösjukan började smyga sig på delar av besättningen. Hinken åkte fram och den användes ett par gånger.

När vi passerat öarna föll vi av från vinden och satte ny kurs, nu nästan rakt norr. Det innebar också att vi satte segel och sträckte väl vår kurs. Sjön var dock fortfarande hög och kom rullande från olika riktningar så inte seglen hjälpte även om de stoppade det värsta.

Kapten klarade sig från sjösjuka ända till dess att han kontrollerade motorrummet och upptäckte vatten. Huruvida detta var gammalt och legat gömt från reparationen och kommit fram när det började gunga var oklart. Dock innebar det att ligga på durken och svampa vatten i hög sjö. Efter den halvtimma det tog mådde även skepparen tjyvis. Vid det här laget var det dags att bestämma vilotider. Det fattades beslut om att skepparen skulle sova några timmar först och sedan ta resten av natten. Efter några timmars sömn blev jag purrad av en lätt förskrämd Leena som oroades över att det var mörkt och att autopiloten gjorde skrämmande ljud. Hon föreställde sig dessutom att jättebläckfiskar, albanska pirater och annat låg och lurade i mörkret och skulle anfalla Caisaliisa i vilken stund som helst. En ny kontroll och lite svampande av motorrummet blev droppen som fick bägaren att rinna över. Kvällsmackorna offrades till Neptun.

En trött, men bättre mående kapten tog därefter över vakten halvsovandes och Leena försökte sova så väl i sittbrunn som i kajutan med varierande men inte speciellt stor framgång. En stjärnklar natt med en stor måne gjorde natten ljus. Månen gick ner och mörkret återkom. Gryningen avnjöts på sedvanligt sätt. Det är omöjligt att avgöra när det egentligen blir ljusare. Plötsligt känner man att det är det och noterar att stjärnorna är svagare samtidigt som Albaniens berg efterhand blir synliga. Vi bars fram av vinden i runda sex knop och autopiloten kämpade mot sjön. Vi var faktiskt tvungna att starta motorn på tomgång under natten för att autopiloten hade sugit ur batterierna. Flickorna sov länge på morgonen och kom upp till oss framemot förmiddagen. De mådde bättre efter att ha sovit. Vi hade en lång dags seglig framför oss fortfarande. Det blir dock lättare när man ser målet. Vi siktade Bar under eftermiddagen. Vinden vände, minskade och ökade när vi seglade in i ett oväder. Regn, vind och ny sjö byggdes upp. Än en gång på vår medelhavsresa stod jag och styrde i sjöställ. Vi jagades av åskan och blixtarna in mot Bar. Från 18 surfade vi in mot Bar i 20-28 knops vind och en sjö som gav oss 8-9 knop med revade segel.

Det var en lisa att styra in bakom hamnens vågbrytare och känna båten komma till vila. Våra magar fick även de rast. Bakom piren navigerade vi sedan in mot tullens kaj. Vi fann snart en plats men på vägen in lade sig autopiloten plötsligt sig i mitt styrande. Jag svarade med kaptens styrka och autopiloten svarade genom att gå itu. Styrandes mot kajen, Leena med tross i hand lyckades vi lägga till och samtidigt rädda alla utom en av kullagrets kulor i autopiloten. Vi får se om det ändå blir möjligt att laga.

Väl förtöjda promenerade vi med skeppsadministrationen mot närmaste uniformsklädda människa. De hänvisade till Hamnkapten som huserade ett par hundra meter bort i ett sovjetinspirerat betonghus. Hamnkapten själv var en vänlig och trevlig man som höll öppet om fredagen efter klockan 21, vilket vi snart insåg var efter klockan 20 då vi hade passerat en tidsgräns på vägen från Grekland. Han beklagade att han inte var betrodd att ta betalt av oss och hänvisade oss till stadens huvudpostkontor med en något bristfällig vägbeskrivning. Det tog oss ett par frågor bland mer eller mindre engelsktalande lokalbefolkning innan vi kom fram till en än mer östbetonad byggnad som inhyste just stadens huvudpostkontor. Väl mottagna av en musikälskande postkassör betalade vi räkningen på 120 € som det kostar att segla en vecka i Montenegros vatten innan vi promenerade tillbaka till hamnkapten. Där avslutades våra affärer och vi fick 3 kopior av crew list varav polisen skulle ha en, tullen en och en skulle vi behålla för att visa upp vid eventuella kontroller. Glada ihåg gick vi tillbaka till de första uniformerna vi träffat och bad att få bli passkontrollerade. Efter vissa oklarheter om vems barn vi hade med oss kunde vi fortsätta förbi tullen där de frågade om vi hade något att förtulla. Jag svarade att vi hade några flaskor vin, svensk tobak och ett par tusen Euro. Damen som knappt hunnit få på sig uniformsjackan skrattade och bara skickade iväg oss. Ni kan åka nu. Sagt och gjort. Vi kastade loss igen och gick runt pirarna in i gästhamnsområdet där vi blev väl omhändertagna vid en brygga. Mannen som hjälpte oss att förtöja var bryggans marinero och vi tror att han bor i husvagn invid grinden till bryggan.

Utschasade bestämde vi oss för att koppla in el och ta en varm dusch innan vi gick och åt en välbehövlig middag. Regnet gjorde ett uppehåll när vi gick till hamnkrogen och satte i oss pasta. Den yngre delen av besättningen somnade nästan i soffan och vi gick hem igen för att sova. Som sälar som fick kluppan på pannan.

2014-07-11

Vi vaknade upp till regn. Himlen var svart i alla riktningar och bergens toppar var inte synliga från hamnen. Bar hade inte direkt charmat oss och vi ville inte stanna längre än nödvändigt men att ge sig ut i åskväder kändes inte heller som något gott alternativ. Därför avvaktade vi. När frukosten var intagen i salongen hade regnet avtagit och molnen lättat. Det såg klart ut norröver. Lättnad ombord och efter en snabb wi-fi sväng fylldes vatten och kastades loss. Efter regnvädret låg havet stilla utan en krusning av vind. Vi satte kurs mot Sveti Stefan för att få en titt på den omtalade ön från sjösidan. Det tog oss ett par timmar för motor att komma dit. När vi girade ut från ön mot havet igen kändes det som att vinden kommit tillbaka och vi satte segel. Vi höll ut en timma men ett snitt på 2 knop räckte inte även och skepparn försökte göra gällande att det visst hade varit 5,5 alldeles nyss. Under segel åt vi dock lunch. Grekisk sallad och pasta pesto. När seglen var halade fortsatte vi handstyra för motor mot inloppet till Boka Kotorska. Inloppet är tydligt från långt håll när man närmar sig från söder. Udden längst ut åt väster tillhör Kroatien och ön i mitten samt landet om styrbord är Montenegro. Första staden är även den montenegrinsk, Herceg Novi. Skepparen tillbringade en natt på hotell där i september 2009 tillsammans med kollegorna från BALMOC. Ett utbildningsstöd till länderna på  Balkan i skandinavisk anda. Det var även då han fick upp ögonen för Kotor och de vackra omgivningarna. På väg in såg vädrets makter ut att spela oss ännu ett spratt. Den här gången tänkte jag inte bli överraskad och blöt. Sittbrunn tömdes på allt ömtåligt som dragits till solen , sjöstället åkte fram och byxorna på. I fullt ställ styrde jag sedan mot gattet mellan Montenegro och fortet i mitten av sundet. Öriga satt i lä och regnskydd under sprayhooden och njöt av den relativa värmen och scenerierna. Det visade sig dock att vädrets makter nöjde sig med att kapten visat så stor respekt och det kom inte mer än lite duggregn. Så snart vi kommit in i bukten blev havet stilla och vi seglade över spegelblankt vatten in i fjorden med hudratals meter höga berg som speglade sig i det svarta vattnet. Det var en underbar men kylig färd på 16 sjömil in till Kotor. Fantastiskt vackert! Enda smolket i bägaren var möjligen autopilotens konvalescens. Skulle ni råka passera Montenegro med båt så passa på att gå in här.

Vi förtöjde med hjälp av hamnpersonalen och avlade hamnavgift a 41 € för första natten. Jag sa att jag uppskattade systemet, en euro per fot. Hamnsnubben bara skrattade och gav mig en tia tillbaka på femtiolappen.

Det var tydligt att besättningen inte riktigt hade sovit ikapp från föregående albanienpassage och middag avnjöts efter en kort tur i gamla stan. Efter det återgicks det snart till Caisaliisa för vila. 46 distans var täckta under dagen
och det var välförtjänt trots det huvudsakligen vackra vädret.

2014-07-12

Innan vi somnade fattade jag och Leena beslut om att vi skulle stanna ännu en natt i Kotor för att upptäcka staden och vila ut lite. Samtidigt konstaterade vi att Kotor är en port of entry, vilket också innebär departure. Dagens första uppgift var att ta ett snack med hamnkapten för att se om man kunde checka ut samma dag för att sedan lämna i ottan dagen efter. Vi möttes av ännu en mycket trevlig hamnkapten som sa att om ni kommer in i morgon vid halv sju så är jag här och vi tar formaliteterna. Därefter behöver ni bara passera passkontrollen och tullen på väg härifrån. Trots att Kotor ligger längst in i viken så finns det på vägen ut bara en hamn som har samma service. Vi ville inte stanna just där så nästa mål blir någon av Kroatiens hamnar med samma service. Dubrovnik blir målet men sedan vet man inte. Vad vi vet är dock att man inte ska ankra på kroatiskt vatten innan man har checkat in eftersom man då kan hamna i trubbel.

Efter samtalet med hamnkapten var målet att bestiga Fort Kotor. Staden är omgärdad av en hög mur som sträcker sig långt upp i bergen. 1200 m lång, 260 meter över havet och 1300 trappsteg. Vi lyckades mana fram sisun i de två yngsta besättningsmedlemmarna att ta sig hela vägen upp. Det är sannerligen en betagande utsikt från toppen av fortet. Hela Kotor och bukten nedanför de svarta bergen ligger för ens fötter. Vår kära lilla båt såg mindre ut än vanligt där uppifrån, i synnerhet i sällskap med de andra båtarna i hamnen. Belöningen blev glass och pilsner nere på torget. Vi hade bestämt att äta lunch ombord i ett fåfängt försök att spara lite pengar. På vägen passerade vi marknaden och kapten blev plötsligt alldeles till sig av montenegrinsk nostalgi och shoppade loss på korvar, skinkor, ostar och vin. Det avnjöts till en lunch som avslutades med Muminspel.

All den tid som skulle gått till reparationer och annat fix med båten är ännu en gång försvunnen. Ett försök men autopiloten gjordes vid hemkomst från middagen. Ett uppklätt sällskap, snyggast i Kotor var än en gång inne i gamla stan och åt middag. Italienskt är inspirationen hos invånarna och det finns ingen i besättningen som klagar på det. Förutom ett misslyckat försök med autopiloten så konstaterades att dörren till soptunnan hänger på trekvarten och att den är i behov av nya skruvar men framförallt infästningar till dessa. Sådant är det på flera ställen ombord. Bäst till sådant är väl ända plastic padding? Spackla igen hålet och skruva igen?

Nå, imorgon bitti drar vi vidare via hamnkapten, tull och polis. Målet är Dubrovnic.

Allt väl ombord.

2014-07-05

Lägenheten var iordningställd för stamrenovering när vi lämnade den klockan sex på morgonen. Taxin hämtade oss och tog oss till Vanda flygplats. Vi åt frukost i loungen och sedan bar det iväg till Korfu via Frankfurt. Vi var något sena vid ankomsten men marginellt. Särskilt skönt var det att alla väskor kom fram med oss. En taxi tog oss till Gouvia Marina och väl där såg vi Anna sitta vid yachturhyrningen så jag gjorde halt på taxin för att byta ett par ord och kolla var nyckeln fanns. Anna berättade ganska snart att pentamekanikern inte var klar i båten. Det berodde tydligen på reservdelar som inte anlänt som planerat. Undertecknad blev upprörd och vi fortsatte i taxi till båten efter att Leena oh flickorna hade varit ute och hälsat på sällskapet.

Väl framme vid båten kunde vi konstatera att Annas information stämde. Inget hade hänt med motorn. Den upprörde kaptenen ringde omedelbart till ansvarig mekaniker för att utvärdera. Utvärderingen blev gjord. Reservdelarna hade blivit försenade från Belgien och hade dykt upp i Aten först fredag kväll. De kan skicka dem tidigast måndag vilket skulle innebära att de är här på tisdag. Då kan arbetet också slutföras. Efter samtalets slut med en försäkran om att åtminstone de extra nätterna i marinan skulle dras av från notan så bestämde sig kapten för att det förvisso är irriterande men inte något att göra åt och att det faktiskt finns sämre platser att hänga runt och vänta på än just Korfu. Möjligen hjälpte ett snabbt samtal med Captain Morgan till också. Viss oro för tidsplanen kvarstår dock. Det kommer att få bli några längre nattseglingar. Med en fungerande autopilot blir det dock en dräglig tillvaro. Segelreparationerna var klara och eftersom vi nu inte hade någon brådska levereras seglen måndag morgon.

Styrman hade fått den strålande idén att vi skulle ta med flickornas sparkcyklar. Ett genidrag! Efter ordergivning och säkerhetsgenomgång satte de av längs med kajerna allt medan övriga packade upp och stuvade. Flickorna har nu valt att sova i varsin hytt. Därefter gick till marinans snabbköp för att handla det nödvändigaste, det innefattade solglasögon och glass till barnen. Väl tillbaka i Caisaliisa gjorde vi oss klara för middag. Dusch och ombyte. Vi tog oss sedan till restaurangen där vi åt senast., Harry´s taverna nära marinaentrén. Två flickor på sparkcyklar som körde ärevarv kring två vuxna gående. Detta ända tills den äldre av de två yngre blondinerna stöp över en trottoarkant i ett ögonblick av ouppmärksamhet och skrapade upp knäet, inga allvarligare blessyrer men viss gråt och tandagnisslan. Vi kunde förlita oss på att restaurangen tog hand om sårtvätt och bandage. Till middag avnjöts sedvanliga döda, stekta fiskar, bläckfisk och ett halvt kilo vitt. Hemma ombord somnade vi alla ovaggade.

2014-07-06

På grund av fadäsen med motorn hade vi nu ingen brådska. Redan kvällen innan hade vi bestämt att man fick sova så länge man ville. Strax före nio ville vi förvisso fortfarande sova men kunde inte så redan vid niosnåret åt vi frukost. Eftersom vi egentligen skulle ha checkat ut under dagen så började dagens bestyr med ett besök på hamnkontoret. Precis som tidigare blev vi trevligt bemötta och damen vid disken konstaterade till slut att de extra nätterna skulle kosta oss 7 €. Det berodde på att vi redan hade stannat så länge och att vi nu kom billigare undan med månadstaxa. Dessutom har man som medlem i Svenska Kryssarklubben 10% rabatt hos Med Marinas. Det är förvisso inget jag har för avsikt att förtälja den fördömde pentamekanikern. Efter besöket hos hamnkontoret gick vi för att hyra mopeder. Sagt och gjort. Med mopederna körde vi sedan alla fyra tillbaka till båten för att hämta upp vårt färdigpackade bagage och sedan bar det av mot Aqualand! Något bristfälliga instruktioner från uthyrningspersonalen i kombination med begränsad detaljrikedom i kartunderlaget ledde till att det inte tog 15 minuter att ta sig dit utan snarare en timma. Alla var dock nöjda med färden. Vi fick se mer av ön och det var mysigt att köra och åka med på de små vägarna med vackra hus, små kyrkor och ovanliga dofter från naturen. Aqualand är förhållandevis billigt och vi spenderade goda fyra timmar bland pooler, vattenrutschbanor och fria fall innan vi mopederade tillbaka till Gouvia och Caisaliisa. Denna gång gick det något enklare eftersom det var skyltat och vi började med rätt väg.

2014-07-07

Vi vaknade strax före 9 och insåg att vi behövde stiga upp för att möta segelmakaren som hade lovat att komma på morgonen. Han kom strax efter att jag klätt mig och levererade våra segel. Diverse småjobb var gjorda på genuan, några hål var lagade och några förstärkningar ditsydda. Närmare bestämt 13 olika arbeten var utförda. På storen något färre och det mest synbara var UV-skyddet som är helt bytt. Det gamla var som knäckebröd och behövde verkligen bytas. Seglen ser nu fina ut och jag tror att jag har livstidsförlängt dem avsevärt. Det är naturligtvis inga segel man vinner några kappseglingar med men det är ju inte heller det vi ämnar göra i det närmaste.

Efter segelmakarens leverans frukosterade vi i sittbrunn. Vi bestämde sedan att vi skulle kolla om det gick att checka ut från Grekland redan samma dag så att vi var fria att dra när vi ville och kunde. Vi gränslade våra vita mopeder och körde till hamnkontoret. Där blev vi hänvisade till Port Police som har ett kontor på marinan. Poliskvinnan i sin tur kontrollerade vår DEKPA, det dokument som numer skall stämplas en gång om året av polisen. Sedan skulle det bara vara att göra en passkontroll. Denna genomförs på cruisingterminalen nere i stora hamnen. Hon försökte ringa kontoret för att kolla om det verkligen behövdes eller om hon kunde göra det istället. Tyvärr svarade de inte och hon bad oss åka in till stan och hamnen. Vi embarkerade de vita farorna och begav oss mot färjeterminalen. Nu blev vi tvungna att åka lite på de större vägarna. Vi hade hittills undvikit dem på grund av trafiksituationen. Dessutom hade vi ju barn ombord och förarna är inte helt vana vid mopedkörning. Allt gick dock väl och vi anlände till terminalen. Vi letade oss fram till lite uniformerad personal som ledde oss genom en säkerhetskontroll som tjöt som besatt av vår passage. Det ignorerades dock fullkomligt. Vi blev hänvisade till ett litet kontor där en man satt och skrek tillsammans med en annan man. Det vara bara att vänta tills de hade gapat klart. När albanen lämnat och tulltjänstemannen blev ledig hade han bråttom och var på väg bort. Jag lyckades dock förklara vårt ärende och han ledde oss vidare förbi en kö med hundratals människor som väntade utanför passkontrollen. Efter lite förklaringar kontrollerades passen och det var klart. Jag frågade om det verkligen var allt som behövde göras och det skulle det vara. Jag hade ju tidigare förhört mig om samma sak hos hamnpolisen och så är det då tydligen. När man lämnar EU med båt behövs inget mer än en passkontroll, förmodligen förutsatt att man är EU-medborgare. Hur som helst verkar det vara så i Grekland.

Den yngsta av flickorna var måttligt road av väntan och var dessutom törstig i värmen. Nästa mål var enligt planen att åka över till öns västra sida för att uppleva lite riktiga sandstränder och havsbad. Vi stannade vid en kiosk för att köpa dricka. Det dracks, klappades hund och konverserades med kioskinnehavare. Vi blev tillsagda att ta det försiktigt med mopederna och dessutom rekommenderade platser att åka till på västra sidan. Den här gången var det lite lättare att hitta eftersom vägen dit var samma som vi tidigare tagit till Aqualand. En härlig mopedtur senare körde vi ner längs de slingrande vägarna på den branta västsidan av Korfu. Havet och sandstränderna bredde ut sig nedanför oss och upphetsningen bland den yngre delen av besättningen var påtaglig. Framme vid stranden låste vi fast hjälmarna och begav oss ut bland parasoller och solstolar. Den värsta trängseln ratade vi och gick vidare till änden av stranden där det var glesare bland solbadarna, vattnet var renare och sanden mjukare. Det fanns dock ingen sötvattensdusch att finna. Efter att ha badat av oss begav vi oss för att söka rätt på en dusch och dessutom få något i oss. Vi åt dyrt på en av tavernorna, köpte snorklingsutrustning till flickorna och begav oss sedan åter ut i vattnet. Dagen hade börjat passera och det var snart dags att vända hemåt. Efter en stunds sötvattenduschande, hårsköljande och ett visst gnällande var vi slutligen klara och körde hem utan intermezzon.

Mopedåkande är förvisso skönt som luftkonditionering i värmen.

Mopederna skulle lämnas tillbaka vid åtta och vi anlände dit en halvtimme sena efter att ha gjort oss klara för middag. Uthyraren hade inga synpunkter, inte ens när vi kom på att vi hade glömt sparkcyklarna ombord och ville låna en moped igen för att åka och hämta dem. Liisa satt bakpå med cyklarna i händerna. Hon upplevde viss skillnad i körteknik mellan kapten och sin mor. Middagen avnjöts på ett ställe som vi noterat tidigare. Varje gång vi passerat satt två gubbar utanför som hälsade på oss. Vi hade bestämt oss för att äta där eftersom det såg genuint ut. Damen med plastmössa i köket visade sig vara just en bra husmankock. Hennes mat var den bästa så långt på Korfu. Tyvärr tvingades vi ifrån stället av myggen som attackerade intensivt. Tillbaka på marinan stannade vi till vid ett café och åt efterrätt, glass till damerna, espresso och Metaxa till kapten. Även här var myggen irriterande men servitören fixade fram lite myggspray som löste problemet. Även denna kvällen somnade vi som klubbade sälar. Eller som Leena brukar säga, ”som sälar får klubban i pannan”.

2014-07-08

Äldre dottern var svårväckt fortfarande vid nio. Övriga besättningen var på benen tidigare och vid halv tio åts gemensam frukost. Därefter gick Kaisa och Leena för att lämna in en påse tvätt hos tvättservicen. 12 € per maskin. Det blev två och det skulle vara klart till 17.

Större delen av dagen spenderades vid marinans pool till glädje för den yngre delen av besättningen. Kapten har lite svårt att ligga still respektive bada allt för länge men servicen var hygglig så han överlevde. Oron i kroppen tvingade honom dock till att ta sprarkcykeln till båten för att se om mekanikerna hade kommit igång. Det hade de. Därefter var det lättare att överleva pool side life. Vid sexsnåret återkom vi till Caisaliisa och reparationerna var klara. Vi hade redan tidigare fattat beslut om att stanna till morgondagen så det blev ombyte och förberedelser för middag på italienska tavernan. En av orsakerna till att vi valde att stanna var att kapten inte hade kontrollerat vilka kort som fanns i plottern. Det visade sig att Adriatiska havet inte fanns i detlaj. Eftersom vi sällan använder den och att vi seglar på riktiga sjökort hade det blivit bortglömt. En av butikerna kunde fixa fram rätt kort från Aten till 11.00 på onsdagen. Tiden för avfärd bestämdes till leveransen. I övrigt är allt klart för avfärd. Till och med fiskespön är inköpta. Allt väl ombord men havslängtan får det att krypa i kroppen.

09.07.2014

Mekanikerräkningen betald. Någon avgaskrök kom inte så det blev lite billigare än väntat med rabatt inräknat. I detta nu väntar vi på budet med de elektroniska korten som kommer om en halvtimma. Vi sitter på Navigators, dricker kaffe och äter glass. Hettan är tryckande och vi längtar ut på havet. Om någon timma är vi där. 

30.06.2014

Igår kväll kom vi hem till Helsingfors igen efter två veckors segling. En veckas förvärvsarbete innan det är dags att ta med barnen och åka tillbaka till Grekland och påbörja nästa del av vårt seglingsäventyr.

Första delen gick utmärkt och enligt plan. Vi flög till Aten med stort bagage. Extra incheckade väskor med utrustning och bland annat extra tågvirke, en dykutrustning men med begränsat med kläder. Vi anlände till Atens flygplats och tog oss ut till parkeringen där Pop´s Cars väntade med transport till biluthyrningsfirman. Vi tog över vår lilla Fiat som vi lastade nästan full med våra saker. Sedan fortsatte vi omedelbart till IKEA för att köpa bland annat ny köksutrustning och sängkläder till båten. IKEA levererade som vanligt jämn kvalitet till bra pris med betryggande svensk flagg vid entrén. Dessutom är det samlokerat med en bensinmack där vi kunde tanka innan vi fortsatte vår resa. Vi hade bestämt att vi skulle ta vägen genom Aten med målet att se Akropolis. Utan GPS eller att använda våra telefoner med risk för dyra bakslag i form av finska telefonräkningar körde vi enligt en turistkarta och prickade 100 % rätt på första försöket. Vi parkerade på smågatorna precis utanför Dionysos teater och gjorde en tur kring hela anläggningen. Det var varmt och svettigt men väl uppe på berget blåste en skön bris. Fortsättningen fortsatte inte med samma strålande orientering som första etappen. Vi lyckades dock med lite assistans från lokalbefolkningen att ta oss ut på rätt motorväg och fortsätta mot Korint. Vägtullarna betalas på plats och ligger mellan två och tre Euro per gång. På vägen till Poros betalade vi tre gånger. När vi kom till Korint missade vi den rätta avfarten och fortsatte förbi på fel väg. Det ledde oss nära Gamla Korint som ligger på ett högt berg en bit utanför stan. Vi fattade det dock inte förrän vi var på väg därifrån i rätt riktning och det grämde oss lite att vi inte tog chansen att åka dit när vi var så nära. Det ligger mäktigt uppe på berget och man ser murarna avteckna sig mot himmeln från vägen. Återstoden av resan är en vacker, slingrande kustväg. Vi stannade och köpte frukt och grönsaker av en kvinna längs vägen. Kilovis med apelsiner, grapefrukt, citron, lök och tomater för ett par Euro. Hon lastade även på oss ett par kilo extra apelsiner när vi hade betalt eftersom hon ändå inte kunde sälja dem. De skulle vara utmärkta till juice. Någon dricks vägrade hon att ta så vi köpte en burk syltade grapefruktklyftor för att hon skulle få lite inkomst.

Vi anlände tryggt till Galatas framåt kvällen. Där tog vi bilfärjan över till Poros och körde ända fram till båten som Vikos Marine hade förtöjt vid kajen precis utanför deras kontor. Caisaliisa såg bra ut om än lite smutsig. Vi tömde Fiaten och lastade ombord allt vårt bagage. Jag var fortfarande klädd i jeans och skjorta och kläderna klibbade av svett mot kroppen. När allt väl var ombord satte vi oss för att ta en kall öl vid en av uteserveringarna på kajen, nöjda med vår dag och väldigt trötta. Senare stuvade vi våra saker hjälpligt innan vi tog en dusch, bytte om och gick för att prata med Vikos-bröderna före middagen.

Vi hade bett om att få lite reparationer utförda men där hade man inte gjort någonting. Vi fick dock hjälp med utombordsmotorn när vi väl var där och kunde ligga på dem lite om arbetet. Motorn fungerar nu utmärkt. Autopilot fick vi fortsätta utan efter att vi hade tagit isär den och konstaterat att kilremmen var trasig. Vikos hjälpte till att sy ihop remmen men det hjälpte föga när vi sedan inte fick ihop plastdelarna på rätt sätt. (Det skulle senare visa sig att det inte är så svårt när man väl har lärt sig knepen.)

Eftersom vi kom ner på en lördag så tog vi det lite lugnt på söndagen eftersom det var svårt att få saker och ting ordnat under vilodagen. Den stora saken vi var tvungna att fixa var DEKPA. När vi köpte båten fanns ett gammalt DEKPA ombord men sedan dess har ju båten bytt ägare och dessutom namn och sådant kan ju komplicera saker för en grekisk tjänsteman. Vi fick rådet att inte ta med det gamla dokumentet alls när vi gick till Port Police. Väl där var det inga problem. De ville se båtens registreringspapper och försäkring. Därefter fick vi en handskriven lapp att ta med oss till skattekontoret. Skattekontoret ställde, efter viss väntan och vilsenhet avseende vad DEKPA var för något, ut en räkning som vi tog med oss till grekiska riksbanken för att betala. Det visade sig att banken hade lite problem med datasystemen så vi fick återkomma. När vi kom tillbaka gick det bättre. Vi fick ett kvitto på betalningen som vi tog med oss till polisen som ställde ut DEKPA till oss med rätt namn och rätt ägare. Det kostade ca 30 Euro. Ganska enkelt när myndigheterna ligger i närheten av varandra men något tidskrävande på grund av administrationens effektivitet.

Resten av måndagen ägnade vi åt att förbereda det sista samt att med tjat säkerställa att utombordsmotorn skulle bli färdigservad. Vi hade svenska båtgrannar som vi pratade och delade erfarenheter med. De hade också nyligen köpt sin båt där nere och hade varit där sedan april.

Tisdag förmiddag löste vi ut oss från Vikos Marine. 200 € per månad för förvaring av båten, 100 € för renovering av utombordaren och ytterligare något för lite småsaker vi köpt och en lagad reva i biminin som de fixat.

Före lunch la vi ut i en god bris och satte kurs norrut mot Korofos. Korofos är en ankarvik som är skyddad från, i stort sett, alla vindar och dessutom ligger på rimligt avstånd från Korintkanalens början. Vi fick en dags fin segling och anlände till Korofos under tidiga kvällen. Vi ankrade på 14 meters djup i lugnt väder. Det var ganska trångt inne i viken på grund av andra besökare och fiskarnas förtöjningsbojar. Vi drog på oss löparskorna och rodde in till stranden och tog en runda längs med strandpromenaden. Det ligger flera tavernor i byn och vi rönte viss uppmärksamhet bland befolkningen. Några turister verkade ännu inte ha dykt upp. Middag avnjöts ombord, grekisk sallad, pasta med tomatsås och kallt, vitt, grekiskt vin. Vi somnade trötta, nöjda och på väg.

Tidigt nästa morgon lättade vi ankar. Vi gick för motor mot Korint så vindarna var för svaga och vi ville vara vid inloppet så tidigt som möjligt. Under färden provade jag hur hårt jag kunde pressa motorn. Det visade sig att jag kunde köra 1800 varv, vilket gav 6,5-7 knop under ca en halvtimma innan motortemperaturen klättrade oroande högt och jag fick slå av på takten. Överhettningen kände vi till sedan aprilseglingen men hade inte haft någon bra mekaniker att titta på och eftersom den fortfarande fungerade förhållandevis väl lät vi det bero. Det oroade mig dock lite inför kanalpassagen. Vid ett tillfälle under seglatsen sitter styrman och lusläser piloten om Korintkanalen när hon plötsligt utbrister: ”Vad är det för dag idag?!”. Vi hade redan blvit dagvilla och hann känna ett visst mått av besvikelse då kanalen är stängd på tisdagar. När vi räknade bakåt insåg vi dock snabbt att det redan var onsdag.

Väl framme vid kanalens mynning lade vi till långsides bakom en större motorbåt. Vi fick hjälp av kanalpersonalen och blev anvisade att bege oss till kanalkontoret med skeppsdokumenten. Registreringen inspekterades och räkning på 200 € ställdes ut för min 12,5 meter långa båt. Därefter ombads vi att avvakta ombord och lyssna på kanalens VHF-kanal. Under väntan anlände ytterligare fartyg till den förhållandevis lilla bryggan. Vi assisterade ett brittiskt sällskap i en vacker ketch att lägga till. De var tacksamma och mycket trevliga. Efter ca 20 minuter blev vi uppkallade på VHF och tillsagda att gå ut ur hamnen för att vänta utanför. Båtar från andra riktningen var på väg och behövde plats vid bryggan eftersom all administration sker på den södra sidan av kanalen. Vi väntade sedan utanför tillsammans med tre andra båtar i 20 minuter innan vi blev uppropade igen och insända i kanalen som andra båt efter motorbåten. Vi tog rygg och jag vågade lägga mig i 4,8 knop och hoppades på att motorn inte skulle bli varm. Vi blev inte allt för mycket av en stoppkloss i den hastigheten även om vi inte kunde hålla jämna steg med motorbåten framför. Kanalens 60 meter höga sidor reste sig högt över oss och det var en mäktig upplevelse att se de gulbruna klipporna och broarna ovanför. Kanalen är bred nog för att det inte skall vara något problem att manövrera en båt av vår storlek. Det finns dock en risk att man tappar koncentrationen när man blir fascinerad av omgivningarna.

Mot kanalens slut började vi fundera på vart vi skulle ta vägen. Viss oenighet om hur bråttom vi hade uppstod och styrman vann diskussionen delvis tack vare en vindkantring. Vi sträckte precis Galaxidi och satte av med god fart. Det blev en lång dag och vi närmade oss målet under kvällen. Vår pilotbok rekommenderade inte att gå in i Galaxidi under mörker så vi bestämde oss för en ankarvik några distans söder om byn. Jag får dock en känsla av att vår Imray guides författare är en något försiktig kapten. Han har förmodligen inte navigerat i Stockholms skärgård under mörka augustinätter. Tidsmässigt passade det oss dock bättre och vi släppte ankaret vid 21-tiden. Vi hade hoppats på att ett hotell, som stod omnämnt i piloten, skulle kunna ordna en taxi till oss så att vi kunde ta oss till Delphi. Det visade sig dock att hotellet var stängt och mörkt. Vi höll skeppsråd och bestämde att vi istället för att satsa en dag på att gå in till Galaxidi och ta oss upp till ruinerna skulle fortsätta västerut i Korintgulfen för att ta ut reservtiden i rätt ända.

Efter en blåsig natt vaknade vi tidigt. Det var mulet och blåste en frisk bris från väster. Rak motvind till målet. Med hänsyn till motorns skick och att det faktiskt är en segelbåt bestämde skepparen att det skulle seglas och inte motoråkas mot nästa mål. Vi hade två alternativa hamnar på vägen ut ur gulfen. Efter en dags kryss i kuling, med revade segel och visst stöd av motorn under perioder bestämdes det att vi skulle ta den närmare hamnen. Vi ankrade därför vid den lilla ön Trizonia dit vi anlände under sena eftermiddagen. Det var fortfarande blåsigt men ankarviken utanför hamnen var väl skyddad från sjö även om det fortfarande ven i riggen i byarna. Vi tog dingen in och rekognoserade i byn efter att skepparen hade tagit ett bad i 24-gradigt vatten. Senare anlände den vackra ketchen med våra bekanta från kanalen. Kvällen förde även med sig regn men vi bestämde ändå att vi skulle äta middag på en taverna i byn. Vi åt billigt och fantastiskt gott. Här vad det sista gången vi hittade ”baby squids”, som vi hade kommit att uppskatta väldigt mycket, på menyn. Våra brittiska vänner åt på samma taverna och vi utvecklade konversationen. Jag berättade om min oro över att jag hade sinkat dem i kanalen med min varma motor. De hade dock inte uppfattat det så. De var på väg ut ur Medelhavet med vidare kurs på Västindien, Panamakanalen, Nya Zeeland och Australien.  

Inte heller denna kväll och natt mojnade vinden och morgonen var blåsig. Vinden var fortsatt västlig och vi längtade efter att komma ut ur gulfen. Tack vare viss kursändring blev seglingen något behagligare under dagen. Efterhand som vi närmade oss den mäktiga bron över sundet insåg vi att vi skulle ha gott om tid att ta oss ut ur gulfen och bestämde oss att försöka nå Mesolongion. Seglingen hade så långt bjudit på riktigt svenskt midsommarväder och vi seglade i våra sjöställsjackor. Så väl vädret som vindarna blev dock vänligare när vi kom ut och vi fick halvvind för första gången efter Korint. Vi susade in mot Mesolongions kanalinlopp. Väl inne mellan bojarna tvingade den friska vinden att hålla upp mot babordsbojarna. Den muddrade kanalen kändes riskabel och det var spännande att manövrera in mot hamnen och staden. Väl inne förtöjde vi långsides längs yttre pontonen och kunde konstatera att det varken fanns el eller vatten där. Vi gick iland och tog en tur runt bryggorna för att se var det fanns plats. Helst en ganska fri sådan med tanke på att vinden blåste tvärs och att skepparen ännu inte var en speciellt van backare. Vi letade sedan rätt på marinero och föreslog en plats. Han samtyckte och hjälpte till med förtöjningen.

Mesolongions Marina är modern och ordnad. Den är förhållandevis nybyggd och har all service. Längst in i deltat ligger den dock inte särskilt charmigt. När vi ordnat formaliteterna, fått el och vatten snörde vi på oss löparskorna för att utforska omgivningarna. Vi tog en tur in mot staden och upptäckte en väldigt charmig stadskärna men mysiga gågator och mångfald av restauranger.

Efter att vi duschat ombord, det finns fräscha toaletter och duschar på marinan dock, klädde vi oss för kvällen. Det hade fortfarande inte slutat blåsa när vi tog en taxi in mot stan för att äta midsommaraftonsmiddag. Vi fann en restaurang i en gränd med vita linnedukar och ljus på borden. Det var tyvärr fortfarande lite midsommarkänsla med en kall vind som drog fram. Vi hade tröttnat något på all färsk fisk så vi bestämde oss för hamburgare. Restaurangen serverade en av de bästa vi någonsin ätit tillsammans med ett rött husvin som var det bästa vi dittills hade druckit i Grekland.

Vi vaknade på midsommardagen till ett väder vi hade förväntat oss i Grekland. Dagen innan hade vi diskuterat vädret med marineron och han, liksom andra vi pratat med tidigare, tyckte att vädret var märkligt i år. Han hade aldrig upplevt en blåsigare, kallare och molnigare juni. Detsamma hörde vi från en seglare som tillbringat 20 år i de här vattnen. Nu var det dock molnfritt och stilla. Vårt mål för dagen blev Ithaka, Odysseus födelseplats. Vi fick halvvind i passagen och hade en underbar dags segling i växlande vind. Del av distansen gick vi för motor på grund av stiltje. Vi bestämde oss för att satsa på en ankarvik på östra sidan av Ithaka och anlände framåt kvällen. Det hade börjat blåsa igen och vinden sände byar ner i ankarviken. Det låg redan flera båtar där och vi försökte hitta plats bland de andra och ankra i sandbotten. Efter att vi ankrat badade skepparen och kontrollerade om ankaret satt sig. Det visade sig senare att han inte hade gjort det tillräckligt väl. Vinden fortsatte under senkvällen och natten. Vi oroades över ankarets fäste och tittade misstänksamt på öviga båtar som svajade fram och tillbaka i vinden. Till sist gick vi dock och lade oss. Det dröjde dock inte mer än någon timma innan vi hörde en duns. Vi hade drivit in i båtgrannen. Jag störtade naken upp genom förluckan för att starta motorn och sträcka upp båten. Väl uppe hade vi drivit från igen. Styrman var oroad över nakenheten och skickade upp ett par kalsonger till skepparn som han hann få på sig innan det äldre brittiska paret i grannbåten hann upp för att kolla läget. Vi bestämde oss för att det var för trångt för att börja manövrera och försöka hitta nytt fäste för ankaret i mörkret och blåsten i inre viken och gick utanför för att finna en annan plats. Strax utanför gick vi in mot berget och ankrade på 15 meters djup. Ankaret backades fast ordentligt. Eftersom vinden svepte längs med berget gjorde den dock att vi svängde upp parallellt med berget på 20-30 meters avstånd ibland och vi valde därför att vaka i sittbrunn och sova i skift. Kapten började i två timmar innan styrman blev väckt. Hon bestämde sedermera att istället för att byta av, hålla vakt fram tills det ljusnade och sedan få mig att segla iväg mot nästa hamn. Så blev det också. En blåsig vacker och molnfri morgon lättades ännu en gång ankar och vi seglade norrut mot Levkas och Nidri. Vinden var inledningsvis frisk och västlig över lugn sjö i någon timma innan den dog ut helt. Ensam med solen och ett blankt hav testade jag motorn och hur hårt jag kunde pressa den innan den gick upp i temperatur. Det visade sig att tidigare erfarenheter fortfarande stämde. Ca 1800 varv fungerade i en dryg halvtimma innan termometern klättrade farligt nära det röda området. För att undvika samma sak som hände i april då larmet för överhettning slog till så sänktes varvtalet till 1100 och temperaturen sjönk raskt. Frågan var vad felet var.

I Mesolongion hade vi träffat ännu en britt, skotte den här gången, som hade överhört vår konversation med de andra britterna, engelsmän, i Trizonia. Han berättade att han kände en bra mekaniker på Levkas. Vårt mål blev följaktligen att kontakta honom vid ankomsten. Dagvilla som vi var tänkte vi förstås inte på att det var söndag och att alla inte anser att det viktigaste om söndagarna är min maskin. Vi hade inte tänkt stanna mer än två nätter och det visade sig tyvärr att den brittiske mekanikern inte hade tid på måndagen. Men eftersom motorn fungerade tillräckligt bra bestämde vi oss för att fortsätta ändå. Det är ju, som sagt, trots allt en segelbåt.

Det Joniska havets övärld är vacker och det finns gott om fantastiska ankarvikar som vi kunde se på vår färd mot Nidri. Vi skulle dock försöka få hjälp med motorn och vi ville fylla upp diesel och vatten så vi gick mot en riktig hamn. Nidri är en turistby. Det fanns redan gott om skandinaviska besökare där. Huvudsakligen sådana utan båt även om vi även mötte ett par sådana. Längre in i viken, som var full med ankrade båtar ligger ytterligare en liten by. Den är inte alls lika invaderad av turisterna. Hotellen och de små skräpbutikerna lyser med sin frånvaro. Vi uppskattade dock vistelsen. Tavernorna var bra om än inte lika prisvärda som tidigare under vår resa. Vi passade även på att få massage på stranden. Vi åkte på upptäcktsfärd med dingen. Det visade sig att den har en läcka som förr eller senare behöver lokaliseras och tätas.

När vi anlände dit blev det även chans för lite backningsträning. Första platsen vi lade oss på visade sig vara bokad och vi fick flytta på oss. Det börjar dock likna något och båten känns inte längre lika stor. De trevliga britterna i båten bredvid var hjälpsamma och förklarade rutinen i hamnen. Ingen av dem hade sökt upp Port Police och Port Police hade inte sökt upp någon så alla levde i lycklig frånvaro av varandra. Det fanns tillgång till vatten men inte till el. Vattnet kom ur en betalpost där man kopplade in sig, la i 2 € och sedan fick vi vatten så att det räckte.

Efter två dagar i Nidri var vi dock väldigt nöjda och längtade ut igen. Vi styrde norrut för att gå genom Levkas kanal. Ännu en muddrad kanal med lite märklig utmärkning. Väl uppe utanför Levkas Marina fick vi ankra och vänta på broöppning en halvtimma. När bron öppnade tog vi det kanske lite väl lugnt och hamnade bakom två polska, mindre segelbåtar varav en tycktes ha motorproblem så vi fick tränga oss förbi precis i bropassagen eftersom bron började stänga. Vi och det tyska skeppet bakom hann precis igenom. Vid utfarten drog jag mig till minnes någonting jag läst på medelhav.se. Där hade diskuterats en sten i inloppet och jag valde att följa i kölvattnet på framförvarande segelbåt eftersom jag inte mindes var stenen låg. Allt gick väl och vi var åter ute på öppet vatten. Nästa ö norrut var Paxos som även var vårt mål.

På Paxos tillverkas olivolja och det är den enda olivolja som Harrod´s för i sitt sortiment. Vi seglade förbi Antipaxos som är den mindre ön söder om Paxos. Vi hade inledningsvis tänkt att ta oss in i Gaios men när vi gick upp och tittade så såg det lite överblamrat ut och med hänsyn till vinden valde vi en ankarvik vid sydostligaste spetsen av ön. Även viken var tjock med båtar och med tidigare erfarenheter med vind och trånga ankarplatser valde vi en plats långt ut i viken på 15 meters djup. Vi låg lika skyddade som övriga för vindarna man slapp risken att svaja in i någon båtgranne. Det fanns begränsat utrymme att lägga en lina i land. Caisaliisa låg tryggt på ankaret. Vi åt middag ombord men tog sedan dingen in i viken till de två tavernorna för dessert. Inne i viken finns en restaurang och en bar. Vi fastnade för baren där de serverade en väldigt god chokladkaka. Choklad och romdrinkar i solnedgången samtidigt som myggen efter ett tag gjorde att vi puttrade hem igen. Tyvärr hade de ingen olivolja utan hänvisade till Gaios. Myggnäten till ventilerna har varit väldigt behändiga ombord. Vi har till de två stora luckorna, till tre av de mindre och ett utrullbart nät över nedgångsluckan. Det har gjort att vi har haft svalt ombord om nätterna, emellanåt blev det lite väl dragigt på grund av att det inte mojnat.

Efter en trygg natt lättade vi tidigt ankar. Vi styrde mot Korfu Town där vi planerade ett stopp innan vi anlände till slutmålet Gouvia Marina strax väster om staden. Vi hade två alternativ men hade av andra seglare blivit rekommenderade att gå in i gamla hamnen. Den var dock överbelamrad och vi hittade ingen plats. Istället gick vi till Mandraki, där Corfu Yacht Club håller till. Vi anropade dem på kanal 68 och frågade om de hade plats till oss. Djupen är begränsade på vissa platser i hamnen men med våra 1,7 m var det inga problem. Bavaria 41:an från 2003 finns i två olika varianter varav vi har den som sticker grundare. Det känns bra inför framtidens seglingar i de skandinaviska vattnen och kanske i synnerhet i finska skärgården.   

Mandraki ligger fantastiskt vackert längst ut precis nedanför det gamla fortet. Vi blev väl omhändertagna av trevlig personal. El, vatten och wifi som faktiskt fungerade i hela hamnen ingår i priset på 40 €. Här hade de flesta dessutom valt att förtöja med fören först. Så även vi och att backa in hade inte varit något alternativ då vi var tvungna att kila oss in på den något trånga platsen. Efter att formaliteterna var avklarade gick vi till den lilla badstranden på utsidan av hamnen för ett dopp innan vi duschade och bytte om inför utforskandet av Korfu Towns venetianska kvarter. Några timmars turistande och middag i de vackra gränderna gjorde att timmarna flög iväg. Under våra vandringar lyckades dessutom del av besättningen bli nedbajsad av svalor, två gånger. Vid första tillfället ledde det oss till en väldigt trevlig restaurang där det severades rosé. Vi tyckte det var rimligt att köpa något av dem när vi väl hade tvättat håret i deras handfat. Vi promenerade hem under sena kvällen och avslutade med en drink på Segelsällskapets taverna i hamnen. Det brittiska inflytandet har varit stort på Korfu. Det finns en cricketplan centralt i stan och dessutom tillverkas väldigt god bitter.

Dagen efter tog vi sovmorgon innan vi fortsatte de 4 sista distansminuterna till Gouvia Marina. Vi hade valt att försöka lägga distans bakom oss i syfte att komma till slutmålet i tid för att spendera några dagar där i syfte att fixa de återstående problemen med utrustningen. I prioriteringsordning var de motorn som gick varm, autopiloten, snygga till seglen och ett av ekoloden som slutade fungera i hårt väder under aprilseglingen. Vi hade bokat plats för tiden vi skulle vara tillbaka i Finland och nu anlände vi några dagar tidigare. Vi ropade upp hamnen på radion och det var inget problem. De mötte med motorbåt vid inloppet till hamnen och lotsade oss in till rätt plats. Ytterligare lite backningsövning för kapten och en snygg förtöjning. Vi hamnade mellan en äldre tysk man i en vacker Spraksman Stevens från början av 70-talet och en förfallen 18 meters motoryacht med sin belgiske ägare ombord. Båda dessa herrar hade vi gott utbyte av såväl socialt som praktiskt. Tysken kom senast från Västindien. Han var nu trött på båten och skulle flyga hem till Ibiza via Tyskland efter ett par dagar. Belgaren hade köpt båten som renoveringsprojekt för en synnerligen billig penning. Vi konstaterade att han förmodligen hade köpt sig några år arbete och rejält med utgifter. Han hade dock et mycket positivt sinnelag och såg framtiden med tillförsikt. Helt oproblematiskt var det dock inte. En dag när han kom tillbaka till båten var en annan man ombord. Mannen påstod att det var hans båt och diskussion uppstod. Belgaren hade dock alla papper klara och det lugnade ner sig. Problemet var att den andra mannen trodde att han hade rätt till båtköpet. Han hade utfört arbeten och hade utlägg på båten under våren. Situationen visar möjligen på att det finns vissa risker med att köpa båt utomlands när man inte har tillgång över tiden till den plats där båten ligger. De båda herrarna hade legat där ett tag och hade bra med information om vart vi skulle söka oss i olika ärenden.

För vår del blev det ganska dyrt att ligga i marinan. Vi betalade per dag och eftersom vi bara skulle ligga en dryg vecka blev priset i princip samma som för att ligga en månad. Skepparen hade dessutom inte uppmärksammat att Kryssarklubbens medlemmar har 10 % rabatt hos Medmarinas. Möjligheten att åtgärda detta och spara 56 € ska undersökas vid återkomsten på lördag. Fördelen med marinan är att all service finns tillgänglig alla veckans dagar. Vi kontaktade Volvo Penta mekaniker, Raymarine tekniker och en segelmakare. Alla besökte vår båt under de kommande dagarna. Pentamekanikern har sin verkstad strax utanför marinans grindar, precis som segelmakaren. Mekanikerna tittade på motorn och var inledningsvis konfunderade. Jag hade bytt impeller i Nidri och den fungerade väl. När de tittade lite närmare upptäckte de dock att värmeväxlaren var igensatt av små gummibitar. Uppenbarligen har någon tidigare ägare kört sönder en impeller som sedan fastnat i småbitar inne i motorn. Värmeväxlaren som sitter ihop med avgassystemet demonterades och transporterades iväg till verkstaden. När de undersökte delarna fann de dessutom att avgaskröken var rostig och kanske inte i direkt behov av byte men i sinom tid. Jag valde att få den bytt eftersom jag tror att arbetskostnaden är lägre i Grekland än i Finland i ett senare skede. Kostnaden för kalaset blev 1000 €, inklusive avgaskrök, förutsatt att jag betalade kontant.

Nästkommande förmiddag kom raymarinemekanikern som hade fått en kilrem levererad från Aten. Han var en stadig man på dryga hundra kilo. Han hade dessutom sin stora verktygsväska över axeln. Detta blev för mycket för vår illa medfarna landgångsplanka. Den senare hade knakat sedan vi påbörjade seglingarna i april och varit en ständig källa till oro. Vi tänkte dock inte på detta här eftersom bara halva plankan användes på den här platsen. Det hjälpte inte när den godmodige mekanikern spatserade ut på den. Med ett stort brak hamnade 120 kg mekaniker ombord. Han skadade sig tack och lov inte alvarligt men drog i smalbenet ordentligt. Han gjorde ett mycket bra jobb med autopiloten och visade hur man sätter ihop det omöjliga pusslet på ett mycket enkelt sätt om man bara känner knepet. Det visade sig dessutom att kontakten till motorn hade skadats. Den blev ihoplödd och nu verkar det som att vi ska slippa handstyra resten av vägen till norra Italien. Kalaset gick på 100 €. Hade det varit i USA hade vi förmodligen blivit stämda och förlorat allt istället.

Samma dag kom segelmakaren på besök. Vi var intresserade av ett helt kapell till sittbrunn, dynor till densamma samt att få några sömmar i seglen åtgärdade. Kapell visade sig ta alldeles för lång tid. Han skulle behöva en månad för det arbetet. Kuddar till sittbrunn mätte han för och skulle återkomma med en offert. Seglen lovade han att ta hand om. Förseglet behövde sömmar längs med UV-skyddet och storens UV-skydd var som papper och behövde bli utbytt. Seglens skick i övrigt är godtagbart. De är original från 2003 och bör väl bytas förr eller senare men fungerar utmärkt tills vidare. I nuläget vet jag att arbetet för storen kostar 240 €. Några dynor beställde vi inte då de skulle kosta över 1000 €.

Inför resan hem ville vi ha någon som kunde titta till båten under vår bortavaro. Vi hade träffat en svensk kvinna som jobbade med båtcharter i hamnen och vi kontaktade henne. Hon hjälpte även vår tyske båtgranne med samma sak. Vrakotas Big Blue Charters och Anna hjälper oss när vi är borta. De lovade även att driva på mekanikerna så att allt garanterat är klart när vi kommer tillbaka. Vi avslutade lördagen med middag på byn, boka taxi till vårt tidiga flyg och äta efterrätt på ett av marinans kaféer samtidigt som vi avnjöt avslutningen på Brasilien-Chile matchen. Det sista vi gjorde när vi kom tillbaka till båten var att packa väskorna och olja in teaken i sittbrunn. Efter några timmars sömn vaknade vi av klockan. Taxichauffören anlände till kajen, skepparen la ut båten något från kajen och sedan bar det av mot flygplatsen 15 minuter bort.

Nu hoppas vi att arbetena är klara och att allt är väl med Caisaliisa när vi kommer ner på lördag tillsammans med barnen. Nästkommande tre veckor ska vi segla mot Italien och Cervignano via Montenegro och Kroatien.