Tio durkar ligger nu och blänker. Först helt renslipade sedan nio lager 2-komponent Epifanes klarlack (matt går inte att stryka i den värme och fukt vi har här).

Och nu är vi mest i land för vi vågar inte vara ombord längre. Och vågar inte tänka på vad som händer med den som gör den första repan.

Nu har vi inte mindre sex tropiska områden i vår närhet respektive i vår hotbild. Men nu kommer snart kulmen. Tittar man på all statistik så är peaken på antalet hurricanes den 11 september (dan efter Anders fördelsedag alltså) därefter går frekvensen ner ganska snabbt.

Fast det är fantastiskt att leva nära dessa hot som är en realitet, och uppleva hur människor anpassar sig. Nu som förra året noterar vi att Västindien är som bäst under lågsäsong. Och mellan arbetena på båten njuter vi i fulla drag av vår omgivning och den annorlunda kulturen med människor fulla av värme, hjälpsamma, öppna, tillmötesgående och trevliga.

Helt annorlunda relationer mellan människor man möter än hemma.

Nu har vi installerat en watermaker. Allting blev snyggt och prydligt och fann sina naturliga platser att monteras på. Så nu har vi fått ytterligare en pryl som kräver underhåll!

Men förutom detta kan vi nu stanna längre tider utan att uppsöka marinor och dylikt. Men framför allt kan vi dyka mer. Något vi gjort rätt sparamt eftersom man måste skölja utrustningen i sötvatten efter alla dyk, vilket vi alltså kan göra nu. Och även Anita kan nu skölja sina glasögon i rinnande vatten nästa gång hon kommer.

Samtidigt har vi passat på att epoximåla kölsvinet. Kul! Vi har nu några dagar gått omkring yra i huvudet och med ett lättt illamående. Att måla epoxi i kölsvinet innebär att man svettande står i stillastående luft och tryckande värme omgiven av giftångor man inte kommer undan.

Seglarlivet har sina sidor

Med hemresa för Cathrine och mig blev vi liggande 2 månader i Les Saintes. När det sedan blev dags att dra vidare mäste vi förståss görta ren botten, som man hela tiden måste göra i dessa varma vatten, blev vi attackerade av krabbor som funnit paradiset bland bottenväxterna på båten.

Speciellt en krabba var aggressiv (c:a 10 mm stor) och viftade med klorna när man närmade sig med skrapa. Varje gång vi dykt ner och kollat har han funnits kvar och blir like större varje gång.

Han har nu hängt med i en månad och seglat med oss i ungefär 300 sjömil i varierande förhållanden som ni kan läsa nedan. Här på bilden får ni också träffa honom eller henne.

I alla fall för oss.

Dagen började med perfekt vind (15 knop som skulle vrida så att vi skulle få mer och mer öppen vind under dagen för att avsluta med 20 knop på sena eftermiddagen) och vi valde att gå på havssidan och vindsidan (på ostsidan) om öarna för att få mer och renare vind.

Och det fick vi. Väl ute på havet börjar fronterna tona upp sig och bli allt mörkare. Och vinden ökade för varje front för att kulminera i 45 knop (= 24 m/sek = storm). Och regn som kändes som hagel i den hårda vinden.

Och Ellinor uppförde sig nu, som alltid i tuffare situationer, helt perfekt. Vartefter vinden ökade tog vi in mer segel för at sluta med cutterfocken (det inre lilla förseglet) och revad stor. Och i den hårda vinden gjorde vi 6-7 knop på kryss.

Helt fantastiskt att känna att båten klarade vinden helt utan problem och hade mycket mer att ge. Helt fantastiskt att veta att man utan problem kan gå så högt mot vinden med bra fart i så hård vind.

Vi har en helt fantastisk båt

Det är lite glest mellan uppdateringarna nu. Vi vet, men det beror på att det inte händer så mycket att rapportera om. Vi solar, badar, seglar, dyker och underhåller båten.

Just nu ligger vi i Martinique och byter autopilot (för tredje gången). En ständigt pågående historia för oss och för er som läser vår blogg. Men det är inte bara elände med detta. Under våren har det under diverse hård segling visat sig att autopiloten inte orkat hålla båten. Trötta på denna ständigt återkommande historia skrev vi till Raymarine (tillverkaren) och beskrev våra upplevelser av deras agenter, produkter och installationer. Det resulterade i att de erbjöd sig att ge oss en ny hydraulisk autopilot (värde 40 000 sek) och erbjöd en i reserv till 1/3 del av priset, samtidigt som vi får behålla den gamla nästan helt nya. Helt plötsligt blev allt detta en lönsam affär och vi har nu den bästa och starkaste autopiloten man kan få på marknaden (säger dom) och autopiloter till ett mycket stort värde som man kan sälja om man vill. Det finns alltid solsken i slutet på en jobbig historia.

I övrigt har orkansäsongen börjat och ni som vill följa vädret kan göra detta på http://www.nhc.noaa.gov/gtwo_atl.shtml . USA´s officiella vädersite NOAA. Väl värt ett besök, inte bara för tropiska väder utan för väder och klimat över huvud taget i världen.

Att orkansäsongen börjat betyder att vi så snart det är möjligt drar oss söderut. Målet är att tillbringa resten av sommaren i Bonaire i ett av de bästa dykområden som finns. Enligt experterna.

Som vanligt är vi sena på säsongen. Men nu är vi klara med ankarspelet och drar oss nu söderut för att komma syd om orkanbältet i början på nästa vecka

Ytterligare ett spänningsmoment är att marken under oss har varit mycket aktiv i form av ett otal jordbävningar. De låter som om en båt kör in i oss! Det bullrar och vibrerar, men sedan när vi tittar ut ser vi ingenting. Nu har vi lärt oss att skilja på vad som är en jordbävning och en kolliderande båt. Som sagt nya kunskaper. Ständigt.

Värre har dom det på land. Det har vi ännu inte fått uppleva men skalven är så kraftiga att man springer ut ur husen när de kommer.

Det är på båt man skall vara

Vår verklighet alltså. Nu har vi inga gäster längre och båten ligger på vår favoritö, Les Saintes.

Och med vår verklighet menar vi: Fixa ankarspelet (motorn brunnit och begynnade korrosion), fixa kylskåpet (termostaten och kylfläkten), installera en ny autopilot (Raymarine bjuder på en ny hydraulisk pga alla problem vi haft) och ta ställning till om vi skall installera en ny watermaker eller ej (idag är  det vattentankarna som begränsar våra seglingsområden och hur länge vi kan stanna på de olika ställena). Dessutom har vi givetvis det normala underhållsarbetet.

Fast i det normala ingår också de vanliga baden i det 28 gradiga klara, turkosa vattnet, och den fantastiska miljön.

Dessutom skall vi varva detta med en hemresa i början på juni

A&C

Direkt från vinterkyla till tropikvår. Här i tropikerna är våren långt kommen och temperaturen stiger från varmt till ännu varmare. Vattentemperaturen i havet är 27,8 grader.

Anita, min syster, som egentligen gillar de svenska bergskedjorna, har nu kommit på besök. Classic week, korallrev, vita sandstränder och turkost vatten var det enda vi kunde erbjuda. Seglingen gick från Antigua via Green Island till Deshaies på Guadeloupe fram till Les Saintes.

Jättehärliga veckor. Men ibland misstänkte vi att värmeomslaget kom för plötsligt. Det tar en stund att vänja sig vid miljön, värmen, fuktigheten och tempot

I fotoalbumet kan ni se vad vi gjorde

A&C

I Classic Week dyker vänner upp och frågar om Anders vill vara med. Och det vill han!

Båten Meggie är en Bermuda 30, från Canada som Mike och Kylie har renoverat och nu seglar runt Caribiska havet med.

Vi kom totalt tvåa i klassen. Och helt fantastiskt var det att segla på samma bana som de stora klassiska J-båtarna. Det ni: vilka har kappseglat på samma bana som Ranger och Velsheda?

Faktiskt var det så vid ett tillfälle att först i mål kom Ranger, sedan Velsheda och därefter vi! Visserligen hade de gjort en omväg men i alla fall. Ordningen var Ranger, Velsheda, Meggie!