Lugn start från Vlikho till Astakos via Kastos.
Kastos bar.
Det djärva påfundet att ankomma till båten samtidigt som de första båtgästerna möjliggjordes av den starka tilliten till Dennis, Maria, Rasmus och hans pappa på varvet. De hade verkligen fixat i ordning båten till vår belåtenhet. Bottenmålning och översyn, batteribyte mfl nödvändiga underhåll var klart.
Riggning av segel och tampar, uppackning av textilier och invändig avtorkning återstod förståss så förmågan till multitasking sattes på prov det första dygnet. När jungfruturen för året visat att NOVA och hennes utrustning efter varvets utförda underhåll verkade leverera driftssäkerhet även detta år, kunde vi andas ut. Därefter sjönk aktivitetsnivån, åtminstone när det gällde arbete, rejält, i takt med att temperaturen ökade.
Vi satte åter kurs mot Meganisi, till viken där vi legat några dagar föregående sommar. En lätt bris förde oss sakta fram i en mycket angenäm takt. Vi ankrade med lätthet under de idealiska förhållandena och det var heller inte lika mördande hett som jag befarat med förra sommarens erfarenhet i minnet. FotbollsVM-matcher besågs på en restaurang. Livet var angenämt.
Ankring på svaj i en vik en natt, därefter den underbara lilla hamnen Kastos på ön Kastos. I den gamla kvarnen drivs en bar med intilliggande restaurang. Bläckfisken var både grillad, stor och god.
Så slutligen färden till Astakos som anträddes i en lagom vind om 8m/s för att öka till 14 m/s i byarna av tunneleffekten vid infarten mellan öarna i inloppet till den lilla staden med busshållplats. Ett ankringsförsök i den hårda vinden genomfördes, och vi badade, men vinden kändes jobbig och vi kunde inte koppla av, så NOVA fick fortsätta in emot Astakos. Den friska, fuktiga vinden förbyttes till en torr hårfönsvind bara på några ögonblick. Här härskade ett ökenliknande mikroklimat i lä för de förhärskande västliga vindarna. Mördande hetta igen. Här gällde det att kyla av sig. En dusch lite då och då med uteduschen i NOVAs akter gav en viss avkylningseffekt i fartvinden. PUH.
Vid 20.30 tiden gick solen ned bakom det höga berget, och temperaturen sjönk från mördande till behaglig. Astakos kunde beses medelst promenad genom de smala gränderna. Men, så högst ovanligt! Inte ett ord engelska på barer och restauranger, affärer. Bara grekiska! Tydligen en fiskeby med nästan bara grekiska turister. Detta gillade vi. Längs stranden en promenad före maten. Så den eviga men väldigt goda souvlakin. Lamm, fläsk, och kycklingkött. Mmmm.