2015 - juni 2015
onsdag 24 juni 2015 - Skrivet av Fia Isendahl
Nova genom Cycladerna
Vägen upp till Chora på Serifos

Nova 2015

 

Plus eller minus Förväntan

Det förbjudna och otänkbara hände denna sommar. Jag hade tappat lusten för att dra iväg till NOVA när semestern kom. Förbjudet när man har en enorm segelbåt liggande på Asprakis varv, väntande på att bli shape’ad och utsläppt i sitt rätta element. Otänkbart när man har en partner som likt en frustande fåle i stallet väntat hela våren på grönbetet. Även lite läskigt att känna att åtagandet jag gjort till mig själv om att äga genomförandet av ett femårsprojekt, så lätt kunde laddas ur. Att tänka på den kommande sträckan mellan Aegina och Leros kändes helt neutralt som ett arbete att klara av. Inte roligt och spännande som tidigare års seglingspremiär när semestern börjar. Jag kunde inte ens uppbåda energi nog för den nödvändiga läsningen om seglingen tvärs över Cykladerna.

Förhandshistorierna om området hade inte direkt varit positiva. -Det finns inget där, - Man kan köra relativt fort igenom Cykladerna och bort till Dodekanesserna eller Turkiet, var sådant som sagts oss. Det var svårt att förstå att ett område som många semesterfirare tycker mycket om att båtluffa i, skulle ha så lite att erbjuda seglarfolket. -Men de vitkalkade husen med blåa fönster, och de små gummorna med svarta kläder, de kalamares-fiskande gubbarna, baden, solen, trapporna, gränderna, då?? Andra värden kanske var viktigare än vykorts-Grekland när det gällde segling i just Cykladerna, som t.ex. en trygg hamn och någorlunda vädermässig förutsägbarhet.

Nu återkommer vi till min bristande lust. Kanske tog sig min feghet i förhållande till utmanande seglingssituationer uttryck just så. - Segla till Turkiet?- Ja tack! Men kan någon då vara snäll att ta bort momentet oförutsägbarhet ur väderleksrapporten och skrota Meltemin. Jag var ju helt enkelt jätterädd för att segla i Cykladerna, så rädd att jag kände ingenting istället. Var bara inställd på att göra ett jobb. Dessutom fanns inget heller som lockade, för att uppväga oron.

 

Just om de oförutsägbara och oberäkneliga starka vindar som kommer från ingenstans och ger upphov till obehag och farofyllda situationer vittnade en båtgranne som just korsat området på fyra dagsetapper. -Det finns inga ordentliga hamnar i området, berättade han, dit de många korsande skeppen behöver komma för att få nattro. Badvikarna erbjuder inte tillräckligt skydd för väderförhållandena. De små otrygga hamnar som finns är ofta överfulla och kan verka säkra utifrån ett visst väderläge men kan bli ordentligt farliga om det plötsligt ändras. Här fick min oro verkligen näring. -Men fyra väderluckor på fem veckor borde väl ändå vara rimligt att finna, tyckte jag.

 

Ship shape

Ankom Asprakis varv på kvällen. Det var segt att ta sig ut, vi ville dröja i stan. Det blev gyros i gränden med katterna, handla lite frukost och en stunds bara vara efter långa resan och examens-yran som vi rest ifrån. Visste att vi måste gräva oss in i båten bland allt som vi stuvat in för vinterförvaringen i augusti förr året. En kort sejour denna sommar, bara fem veckor….och allt detta arbete, puh!

Putsa, feja, gno! Allt ska göras på en gång, hej och hå, och så var det visst runt 36 grader varmt också! Lyft upp dinge-motorn, ratten, alla tunga vacuum säckar med textilier, öppna kassarna med lakan från tvätten och stuva, stuva. Vädra textilier, vi vill ju att allt ska vara fräscht. Undan med täcken, och filtar som inte längre behövs. Stuva längst ner. Och repen, de väger hundra kilo! Allt skall upp, och sedan ner igen. Organiseras, och ordnas, tänkas efter, vad kan vi tänkas komma att behöva i Cykladerna? Är det inte uppåt 40 grader nu, svetten lackar, drick lite resorb, och här får du ett glas vatten, - Nej, tre!

Kanske går det att polera skrovet om man börjar vid sextiden, och tar skuggsidan. Polermaskinen skall hängas upp i två tjocka gummiband i mantåget för att armmusklerna skall räcka hela vägen. Bottenmålningen hade vi unnat oss att köpa från varvet, liksom ett vinterskydd över hela båten, och några smärre reparationer av textilier. Biminin(solskyddet över sittbrunnen) åkte med hem  förra sommaren för att repareras i den egna symaskinen under vintern. Systematiskt åkte det ena efter det andra på plats, varvsdammet torkades av och skakades ur, och efter ett par heta och snustorra arbetsdagar på varvet Gregory Asprakis’ grusplan backade varvets lilla traktor in båtkärran under NOVAs köl och de fastkilade vinterstöttorna i trä slogs undan från skrovet. I ultrarapid drogs den 8 ton tunga båten fram och backades sedan in i en illblå sjösättningsvagga där NOVA med besättning hängdes att gunga i två starka stroppar. Vaggan kördes fram till sjösättningsbassängen och sänktes varsamt ner i det stora blå medelhavet. Stunden kändes högtidlig, och lättnaden sänkte sig över oss. Puh! Hon är sjösatt! Det kom en tår.

-Den av havets ständiga rörelse förorsakade lilla gungningen i NOVA, som vi nu skulle leva med i fem veckor, tog omedelbart sin boning i våra igenkännande kroppar. Sjösättningsdagens väder var skonsamt och milt. Ingenting märktes av den hårda Cyklad-vind som den gångna vinterns fantasier om kommande sommar skapat, men så hade vi ju ännu inte kommit till Cykladerna heller. Aegina ligger i Saroniska havet, där vädret är milt och relativt lugnt. Rädslan för vad som komma skulle lugnades av här och nu lugnet över horisonten.

 

Premiär 2015

Turen från Gregory Asprakis varv, runt udden och in till Aegina hamn företogs per motor eftersom inga segel ännu satts upp. Det var gott om plats i den lilla hamnen eftersom juni månad ännu inte var till ända. Vi ropades in att ligga bredvid ett annat svenskt par som just kommit genom Cykladerna från Turkiet. De berättade frikostigt om sina upplevelser här med starka vindar, och lång väntan på väderfönster för att göra längre överfarter. Vi lärde att det är svårt att finna säkra hamnar i Cykladerna när Meltemi-vindarna blåser under juli och augusti. Trots utmaningarna och slutsatsen att Cykladerna inte utgör det trevligaste stället för lustseglatser, så stipulerades betryggande att det skulle vara fullt möjligt att korsa området utan större umbäranden även för en naturfilosof och seglingsfegis som inte söker fart och spänning i denna sport.

Förberedelser

Segel sattes på före frukost och det var i grevens tid. Redan hemifrån hade vi sett på gribfilerna att ett oväder väntades över Aegina på torsdagen. Molnen tornade upp sig över fastlandet. Över havsytan drog en fullt observerbart linje långsamt närmare. Det var frontens starka vindbyar som piskade upp havets skum. Vid kajen där fastlandsfärjan lade till slog vågorna snart över kajen, och i ett huj var ett piskande blött regn över oss. Frukosten fick plockas in från balkongen varifrån vi betraktat skådespelet, och temperaturen sjönk betraktligt. –Ska du eller jag sticka ner och kolla om luckorna i förpiken är stängda? Medan scrambled eggs och kaffe kallnade så sprang vi, för året ännu ovana vid rutinerna på NOVA, fram och tillbaka för att kolla att ovädret inte orsakade ödeläggelse i båten. Den förlösande väderfronten passerade på ett par timmar, och bakom den väntade, som en lättnad för oss, något svalare temperaturer och några timmars duggregn.

Bunkring

Kvällen ägnades åt förnödenhetsinköp i ett snabbköp. Basvaror, frukt och grönt, mejerivaror och lite rökt fläsk laddades för kommande seglingsdagar. Den manlige expediten måttade showande upp fetaost ur en jättetunna. De flesta dagarna räknade vi med att kunna äta ett mål på någon taverna. Övriga dagar om det antingen är svårt att ta sig iland eller om ingen taverna finns, så blir burktonfisk en räddningsplanka för proteinintaget. Bön-konserver stod inte att finna i vår supermarket. Vätska i olika former såsom juice, vatten, öl, cola, tonic, och annat läskande, åkte med i mängd. Det blev 4 turer med vår lilla kärra innan alla kassar kommit på plats.

Att lämna vinterhamnen

Välförtjänt bad från sandstranden bortom hamnen vid en fond av solens nedgång över Korintkanalen i väster och med Peleponessos höga kullar i sydväst. I morgon lämnar vi vackra Aegina. Vi har märkt att vi får en särskild relation till de platser där vi haft båten på varv. Här har vi slitit, pratat med folk, letat reservdelar, tvättat, bunkrat, ja, tvingats ta kontakt med platsen på ett grundligare sätt än att ”bara” lägga till och vistas i hamnen på de platser dit vi kommer. Nu kändes det lite sorgligt igen, att dra iväg. Trögheten i att lämna en sådan plats skulle väl inte någonsin brytas om det inte vore för att en ny och spännande plats väntade dit man kommer. Aegina skulle nu lämnas för det tillika mycket vackra Poros. Efter lunch gjorde vi loss och under fyratimmarsturen provades både stor och genua. Tyvärr dog vinden innan gennakern åkte upp. Vi var ändå nöjda att allt verkade fungera inför den längre överfarten till Kithnos nästa dag. På gemytliga Garden restaurant kände kyparen igen oss från föregående år och vi trivdes med både maten och utsikten högt över hamnen. Tyvärr var minnet kort på andra sätt. Vi hade liksom förra året lyckats ankra rakt utanför samma diskotek vars bastoner fortplantades genom materien till våra vid fyratiden på morgonen ganska utmattade trumhinnor.

Korslagda ankare och färd mot Kithnos

Färden mot Kithnos, den första ön i Cykladerna, företogs nära nog i stiltje. Vem hade kunnat gissa det? Den började ultratidigt i Poros, redan vid sextiden hade vi föresatt oss att komma iväg. Trots att vi ännu bara legat tre nätter i hamn hade  redan studerats ett par operationer med korslagda ankare både i Aegina och i Poros hamn.  Nu var det vår tur. Ankarspelet gick trögt, och…jodå nog kom grannens ankarlina med vårt ankare upp till ytan. Upprörda röster och fäktande armar syntes på grannens båt. De menade välvilligt att vi kunde göra än det ena och än det andra för att avhjälpa situationen. Men vi blev tvungna att göra som vi trodde var bäst. En lina sänktes ned i vattnet och fördes med strömmen in under deras ankarkätting för att på andra sidan dras upp av vår båtshake. Nu höll en lina från NOVA upp grannens ankarkätting medan NOVAs kapten körde försiktigt framåt tills vårt ankare släppte deras kätting som omedelbart släpptes ned i djupet, och Nova gled sakta över den vidare ut mot havet. En lätt dyning tog tag i båten i morgonbrisen, och våra ovana kroppar accepterade den långsamt. Ännu lättare sedan frukosten funnit plats i magsäckarna.

 

Naturhamn och ”Kid in the oven”

I naturhamnen Fikhiadia, på västra Kithnos, låg vi lugnt hela nästa natt i snäll sydvästlig vind. Försöken att få ankaret att fästa i en botten med ömsom kelp, ömsom sand hade misslyckats. Att ligga på svaj är inte min favorit, och särskilt inte här i Cykladerna där vädret ryktats vara så oberäkneligt. Gladeligen erbjöd jag mig att simma in med tilläggningstamparna till land för att göra en grekisk tilläggning med ”a long line ashore”. En sen middag avnjöts i Tavernan en bit upp i sluttningen sedan våra gäster hjälpsamt pumpat upp dingen. Menyns ”Kid in the oven” var på tallriken en ryggrad av lamm, med mycket gott saftigt kött. Beställning av rätten ”Pig in the oven” förorsakade att en mycket stor köttklump, omkring 700 gr, landade på en annan tallrik. Det blir ibland extra kul när saker o ting inte blir som man väntat sig eller kunnat förutse.

 

Etappen Kithnos-Serifos och tre nätter på Serifos

En lugn och fin femtimmarsfärd mot Serifos och den säkra hamnen Livadhi. Nästan väl lugn.  Den vind som fanns kom stick i stäv. Det gick inte att segla. Nästa dag väntades oväder. - En storm kommer, ni måste fästa ankaret mycket läängre ut, ropades till båtar som skulle lägga till på andra sidan om den låga piren inne i Livadhibukten på Serifos. Vi hade kommit in tidigt nog för att få plats att lägga till med ankaret söder om piren. Den sydvästliga snälla vinden som nu rådde skulle under nästa dag förbytas i en ilsken, nordlig tredagarsvind. De som hade sitt ankare mot norr skulle få problem med sin tilläggning.  Nästa dag ökade vinden successivt, men den var inte riktigt (för mig) oseglingsbar förrän framåt eftermiddagen. Då vi kom tillbaka efter en härlig promenad till den vidunderligt vackra utsikten uppe i Chora, var den norra sidan av piren tom. Inkommande båtar hade istället lagt sig på svaj längre bort i den skyddade bukten. Nå, i okunskap om vindarna i Cykladerna var det självklart att ta det säkra före det osäkra och stanna kvar i hamn. Vindkulmen nåddes under natten och förmiddagen, och samtidigt var det jättekallt. Vindtäta fleecejackor plockades fram igen. Inte förrän på kvällen två dagar efter ankomst, lade sig vinden. Även pocketgribfilen för nästa dag såg bra ut, så vi började tänka på att kanske kunna ge oss av vidare mot Paros nästa morgon.