Det har nu gått över fem veckor sedan vi hit till marina Port Louise på Grenada. Den mesta tiden har vi jobbat med underhåll på Miss Blue. Ritva har gjort ett jättejobb med att rengöra, polera och vaxa skrovsidorna så nu är Miss Blue skinande vacker. En ordentlig invändig rengöring har vi gjort från för till akter, och funnit mycket som vi kunde rensa bort. Vi har nu börjat med att plocka in grejer som vi inte vill ha löst ute på båten. Grenada ligger precis i kanten av orkanbältet så även om risken för en orkan är liten så finns den där. Och då får det inte finnas något ute som kan flyga iväg. Men vi har inte bara jobbat, vi har också haft annat för oss. I lördags var vi på en riktig folkfest med barbeque, öl, rompunch, och musik på hög ljudnivå. Det handlade om HHH, Hash House Harrier, föreningen för Runners with a drinking problem. Över tvåhundra personer hade samlats vid Grand Etang högt uppe i regnskogen här på Grenada för att ge sig ut på vandring. Det var ett blandat följe, många seglare och många lokala. Banan hade två delar, en för Walkers och för Runners. Vi valde den något kortare för Walkers eftersom vi var Virgins, alltså nybörjare. Det blev en mycket lerig vandring, och det gick sakta på grund av att leden var smal och man halkade hela tiden. Det gick mest brant utför och man var tvungen att hålla sig i träd, lianer och annat för att inte glida iväg, vilket många gjorde ändå. Sträckan som vi vandrade var cirka tre kilometer men tog två timmar. När alla hade kommit i mål skulle vi som var Virgins bli invigda. Vi fick ställa oss i en ring och blev besprutade med öl. Efter det fick vi vårt diplom som vi är väldigt stolta över. Vi fick bra motion och hade en ordentlig träningsvärk under två dagar efter vandringen. Nu är det bara tre dagar kvar tills vi åker till Sverige. Det ser vi fram emot.

Det blev en kort etapp när vi lämnade Rodney Bay för att segla söderut. Marigot Bay som är en populär ankarplats tio sjömil söderut var ett lockande mål. När man kommit in i viken är man helt skyddad från svall utifrån havet. Vår pilotbok har positiva omdömen om Marigot Bay men varnar för riklig förekomst av mygg. När vi kommer lite utanför viken så möts vi av en ”boatboy” i gummibåt som i full fart kommer mot oss. Han erbjuder en boj för 50 EC/natt ( ca 125:- SEK). Vi är lite tveksamma och vill gärna komma närmare för att se hur det verkar. Då kommer det en gummibåt till där mannen säger sig vara från marinan och har samma erbjudande som ”boatboyen”. Det blir lite argumentation mellan de två och plötsligt kör mannen från marinan med full fart och rammar ”boatboyen” för att jaga bort honom. Vi tyckte lite synd om honom för han var ju först med sitt erbjudande och erbjöd honom 40 EC vilket han accepterade, och då försvann mannen från marinan. Vi stannade bara en natt men kunde konstatera att nog är det en fin och skyddad vik, men vi kan tänka oss att under högsäsongen är det trångt för det låg många charterbåtar vid bojar och inne i marinan. Ute på vår bojplats hade vi inga större problem med mygg som tur var. Det blev motorgång vidare söderut till Soufriere vid de beryktade Pitons, de mäktiga och höga bergstopparna på St. Lucia. Här klarerade vi ut och fortsatte söderut, passerade St. Vincent och stannade kort på Bequia. Därefter fick vi en fin segling till Mayreau och ankrade en natt i Salt Whistle Bay, en paradisvik under lågsäsong. Vi besökte sedan Tobago Cays som är en ankarplats omgärdad av korallrev och en populär plats för snorkling bland fiskar och sköldpaddor. I Tyrrel Bay på Carriacou hade vi bokat upptagning för byte av en krånglande ventil till avloppet från diskhon. Allt gick väl både med upptagningen och med bytet av ventilen men vi fick byta hela skrovgenomföringen för det gick inte att skruva loss ventilen inne i båten. Efter mer än sex månaders segling bland de karibiska öarna kom vi så till marina Port Louise i St. George´s på Grenada. Här skall Miss Blue vila ut och få en ordentlig översyn under orkansäsongen.