Efter fem månader till sjöss är vi slutligen framme på Aegina, vår vinterhamnsö. Nu väntar vi bara på att lägga upp båten.
Allt är fortfarande för närlevande för att det i det här blogginlägget skall bli tal om någon summering (vad nu en sådan skulle tjäna till) av allt vi upplevt sedan vi lämnade Lyckorna i somras men som vanligt får ni en uppdatering om vad vi haft för oss sedan senaste inlägget här.
Under den dag vi trodde skulle bli den sista på Lefkas hyrde vi cyklar. Jacob och jag (Kalle) gjorde en lugn utflykt till ett vattenfall och klättrade runt i dess flodbädd. Petter, som tycker om fart, skaffade sig en racingcykel och trampade runt hela ön i en orgie av svett (Lefkas är ingen låg ö).
När vi lade ut under den påföljande natten hade vi målet satt på Patras vid Korintgulfens inlopp men av den saken blev det inte mycket av. Vi fick vinden i ansiktet, sökte skydd i en vik på ön Meganisi, några få distanser från vår senaste hamn, och mottog där ledsamma rapporter. Ett lågtryck var på väg in söderifrån med tilhörande motvind och rusk och vi skulle inte komma ur fläcken på flera dagar. Vi tog en sväng på den rurala ön för att fundera. Eftersom vi hade plugg att sköta och behov av el och internetuppkoppling bestämde vi oss för att vända tillbaka till Lefkas med svansen mellan benen. Vi fick åtminstone en fin läns på tillbakavägen.
Så förflöt några regniga och studiefyllda dagar i gamla Lefkas. Humöret höll vi dock uppe. På söndagen förra veckan kunde vi äntligen lägga ut igen och den här gången gick resan smärtfritt. Då vi längtade efter att ta oss framåt hade vi beslutat att överge Patras för att istället ta oss till Itea, en vacker liten kajgatestad (det fanns just inte mycket bakom kajen annat än gigantiska olivodlingar) som vi valt ut för dess direktbusslinje till det beryktade Delphi. Det var inte fråga om något slags pilgrimsfärd, vi hade egentligen bara hört om "Oraklet på Delphi" och förstått att dit skulle man tydligen åka. Väl på plats blickade vi ut över de mer eller mindre restaurerade lämningarna av det en gång säkerligen storslagna, antika kulturella högsätet men de där historiens vingslag, som vi nog alla tre halvt om halvt hoppats få uppleva, infann sig aldrig riktigt. Medan vi snirklade oss förbi guidade grupper (gudarna vare lovade att vi inte kom dit på sommaren) och en och annan pelare bland alla stenblock lärde vi oss att oraklen skall ha fått sina syner uppenbarade för sig under influens av någon naturgas som trängde upp ur Apollons tempel. Mycket mer mottagliga var vi uppenbarligen inte den dagen. Vi tog en snabb titt på amfiteatern och Atenas tempel (stadiumet, som såg lite intressant ut, var tyvärr inte öppet) och tog därefter bussen tillbaks till båten, en aning förundrade. Antagligen skulle vi förberett oss bättre.
Till slut fick vi vindarna på vår sida igen. En inledningsvis våldsam Bora stabiliserade sig successivt och vi satte då av emot Korintkanalen, den smala uppgrävda kanal som skiljer Peleponessos ifrån grekiska fastlandet. Den är också känd som en av världens dyraste kanaler i förhållande till sin längd - vi kunde inte låta bli att tycka synd om de eventuella ensamseglare som skulle viljat passera igenom där. På andra sidan kanalen möttes vi av kanalens alldeles egna luffarhjältar: tre rufsiga hundar och en enögd, kärvänlig katt. Vi bjöd dem på vad vi hade att erbjuda: en burk tonfisk och färskvatten.
Någon gång i dagarna beger vi oss emot fastlandet med färja. Vintern väntar och jobb väntar, någonstans i Europa. Båten återser vi först i april. Men vi hör av oss innan dess.