Petter

Nu har bonjour blivit bongiorno. Efter en och en halv månad i Frankrike har nu hela besättningen tagit sig över gränsen. Jag och Anders är på ön La Maddalena som ligger nordost om Sardinien. Kalle och Jacob ansluter till besättningen imorgon efter sin vecka på Sardinien hos Jacobs vän.Vad de har gjort där vet vi rätt så lite om så det får de berätta om senare.

Vi har i alla fall varit runt på Korsika i fyra nätter. Båten lämnade vi i Bonifacio, ett litet samhälle som gav blandade känslor. När vi var i La rochelle på Frankrikes västkust konsterade vi att vi nog aldrig skulle se en hamn med fler båtar. I Bonifacio sa vi samma sak fast nu gällde det båtarnas värde, privata motorbåtar över 60 fot var nästintill standard. Det fanns dessutom alltid ett par extrema exempel som var omkring hundra meter.

Båten blev som sagt liggande i Bonifacio där vi skiljdes åt. Första dagen borta från båten började vi på vandringsleden GR20. Vi kom fram till leden vid fyratiden och började gå.

Vi var relativt dåligt förberedda på vandringen som anses vara den svåraste av GR-lederna. Kvällens etapp visade sig bjuda på 1200 meter stigning, ytterligare kan läggas till då vi gick fel en stund.

Successivt började man förstå hur långt och högt man faktiskt skulle innan solen gick ner. Med mycket mjölksyra i benen tog vi oss till slut upp till högsta punkten för dagen, 2020 möh.

Sen började vägen ner mot stugan där vi skulle bo under natten, sista biten var det inte mycket sol kvar och molnen svepte in som dimma. Stapplandes kom vi fram kring nio, bara en halvtimme innan det blev kolsvart.

Anders

Under vägen ner mot stugan hade jag börjat få ont i vänsterknäet. Kändes dock rätt hyfsat nästa morgon och jag valde att fortsätta. Dagens etapp kändes lugn jämfört med förra. Stigningarna var oproblematiska och inte alltför branta. Dock visade sig även den etappen ha ett tufft parti och efter en klättring som aldrig ville ta slut var vi återigen rätt trötta när vi nådde kvällens sovplats.

Dagen efter kände jag mig tvungen att avbryta. Knäet var sämre och jag hade blivit förkyld och ville inte riskera att bli alltför imobiliserad. Alternativet var att fortsätta ytterligare två etapper till nästa ställe där vi kunde lämna leden. Så vi vände och gick tillbaka gårdagens etapp och tog oss till en tågstation. Tråkigt att inte ha kommit till ledens högsta punkt och missat delar där man skulle få ha kedjor till hjälp i stigningarna men ärligt talat var jag ganska nöjd efter de två första dagarna.

Nu började två dygn där vi letade oss längs Korsikas östkust tillbaka mot Bonifacio och Maja. Vi sov första på en camping i Cortè och sedan i Porto-Vecchio. Sov under bar himmel men hade inte otur med regn eller mygg någon av kvällarna. Däremot en lite komisk överaskning i att det låg en karaokebar på stranden nära där vi lagt våra sovsäckar för att sova. Petter var lyckligt lottad med öronproppar medan jag fick försöka somna till glada och lite förfriskade röster.

Petter

Väl tillbaka i Maja gav vi oss av så fort som möjligt. Vi stannade en natt på den lilla ön Lavezzi dit vi kom först på natten. På morgonen insåg vi att vi fastnat i en annan båts ankarkätting. Problemet löste sig tack vare att min pappa (tack pappa!) tänkte på att ge oss en metallring innan vi gav oss av från Sverige. Ringen sänkte vi ner till ankaret med en lina så att Anders simmandes kunde dra vårt ankare bort från kättingen.

Följande natt blev också på en mindre ö där vi simmade runt och klättrade på klipporna. Under ett dyk fick jag syn på en bläckfisk bland stenarna på botten. Natten blev blåsig men vi satt säkert i en boj. Dagen efter tog vi oss till La Maddalena där vi alltså är nu, förmodligen bär det av mot Ponza imorgon!

Nu har vi varit på Korsika några dagar!

Seglingen från Sète var en av de bekvämaste vi gjort. Två dygn där vi för det mesta hade bra och behagliga vindar och som vi spenderat med bad och att läsa böcker och kurslitteratur. Riktigt härligt. Väldigt avspänt när vi var i färd med att lämna Sète också. Tror ingen av oss riktigt tänkte på att det var en lång bit vi skulle. När vi sett de positiva väderrapporterna seglade vi helt enkelt iväg utan att reflektera så mycket över avståndet till Korsika. Vi var nog alla sugna på att segla och ingen av oss tyckte det kändes som något negativt att det skulle kunna bli en två, tre dygn till havs.

Att endast se hav under lång tid och därefter börja se Korsikas berg vid horisonten var riktigt häftigt! Vi seglade in i en vik i ett naturskyddsområde där vi spenderade första natten ankrade utanför en liten hamn som hette Girolata.

Dagen därpå vandrade vi i bergen kring viken och fortsatte därefter till Porto där vi spenderade nästa natt och morgonen efter åkte vi till den lite större staden Ajeccio där vi nu bott tre nätter.

Väldigt mycket turism de lever på i Ajeccio (gäller nog väldigt många städer på Korsika). Det har ju inneburit att det finns väldigt mycket dyra och kanske inte alltid så bra restauranger och caféer men det är samtidigt en ganska trevlig stad. Och vi lyckades faktiskt första kvällen hitta en riktigt trevlig restaurang med hjälp av vår Lonely planet-guide. På restaurangen firade vi att vi nu är framme och seglar runt i medelhavet och tackade kapten Petter för bedriften att ta oss hit.

Ikväll ska vi fortsätta seglingen till Bonifacio där vi kommer att dela upp oss ett tag. Jag (Anders) och Petter ska ta tåget norrut för att vandra norra delen av en vandringsled som heter GR20. Är nog mycket branta bitar och ganska tufft men ska bli kul. Väldigt fin natur vi sett hittills så ser fram emot det. Kalle och Jacob tar istället en färja över till Sardinien där de ska träffa en vän som bor där. Vi återförenas därefter inom en vecka för att segla mot Ponza i Italien. Jag har varit en vända i Sverige och Jacob bodde lite på hotell och vandrarhem i norra Frankrike men för Kalle och Petter blir det första gången de lämnar båten under de här två månaderna vi varit ute.

/Anders

Juste au bord de la mer, à deux pas des flots bleus,
Creusez si c'est possible un petit trou moelleux,
Une bonne petite niche,
Auprès de mes amis d'enfance, les dauphins,
Le long de cette grève où le sable est si fin,
Sur la plage de la corniche

(George Brassens, "Supplique Pour Être Enterré À La Plage De Sète")

Nu är Maja framme. Hon befinner sig i Medelhavet, och hit kommer hon höra hemma länge, likaså hennes besättning.

Efter några dagar på Unesco-märkta Canal du Midi, ett riktigt konstverk i ingenjörsskap från sextonhundratalet, välkomnade Sète oss med äkta Medelhavstämning. Det är svårt att beskriva med ord hur snabbt Medelhavsstilen, med färgglada, lätt nedgångna, hus, trånga gator och högar med fiskenät, delvis handgjorda, trängde bort inlandsmiljön. Men när det skedde, skedde det med samma, självsäkert och oblygt.

I George Brassens hemstad fick vi äntligen smaka på Medelhavets salta vatten. Efter ett snabbt ombyte framför nyfikna turister bar det slutligen mot Sètes egna stadsfestival, där det inne i en borg bjöds på konstutställning om tropisk dystopi av Mauricio Oliveira. Utanför lockade Radinkas visor, fram till kvällens höjdpunkt, då ingen mindre en Goran Bregovic skulle bjuda på två timmar riktigt ösiga balkanrytmer.

Nu har vi precis mastat på i Frontignan och Korsika lockar med sina vackra vandringsleder och mysiga ankringsvikar. Med 350 sjömil kvar till denna Frankrikes södra finisterrae gör vi bäst att inleda seglingen redan nu, varför jag nu avbryter bloggandet. Men ett till inlägg lovas komma när vi väl är framme!

 (Inga bilder den här gången på grund av ostabil internet)

//Jacob