Anna-Karin tycker att vi skall vi skall yxa till en bänk med bord ute i Revesjö. Modell enligt bild ovan. Virke har vi ju gott om och vi får se vad det kan bli av det.

Igår åt vi en roti på Smittys här i Pourtsmouth. Det är SSCA som har en träff här denna vecka och roti och rom stod på gårdagens program. SSCA kan man säga är den amerikanska motsvarigheten till Kryssarklubben. Vi är inte medlemmar, men alla är välkomna.

 

Jag fick äntligen äta en getroti. Det har jag längtat länge efter. Getrotin var inte speciellt populär för den innehåller ben. Jag har inga problem med det men amerikanarna rynkade på näsan och beställde benfri kyckling. Det gjorde också Anna-Karin. Men hon ångrade sig när hon smakat på min get. I måltiden ingick också provsmakning av lokal rom. Vi tog båda en mörk rom med kanelsmak.

Den smakade vedervärigt och Anna-Karin gav omgående bort sitt glas till vår komps Brian. Jag spädde ut min med vatten och då var den nätt och jämt drickbar. Anna-Karin begärde ett nytt glas och fick något med jordnötssmak som inte var mycket bättre. Också denna gav hon bort.

 

Idag skall vi försöka förflytta oss upp till Les Saintes där vi skall hälsa på vår vän Cathrine. Det är inte så långt dit och vi borde klara det på ca. 4 tim.

I söndags var vi PAYS bbq. PAYS står för Portsmouth Association of Yacht Servics. Organisationen drivs av de “boatboys” som anlagt bojar i i viken samt organiserar utflykter och annat för seglare. Man att kalla dem för boys är nog fel uttryck. De är medelålders män som har detta som sitt yrke. Vi är glada för att organisation finns, killarna håller ordning på sin vik. Utan dem skulle det inte ha känts alls lika säker att ligga ankrad här. Ön är fattig och sedan en orkan drabbade invånarna svårt för 1,5 år sedan är det än värre.

 

Vi ligger inte på någon boj utan har ankrat. Men för att stödja PAYS brukar vi gå på den grillkväll som de ordnar varje söndag. Maten brukar vara ganska medioker, men denna gång blev vi positivt överraskade. Det var riktigt gott. Vi åt grillad fisk och kyckling. Till det serverades fräsch sallad och gott ris. Inte att förglömma är också den rompunch som de blandar ihop.

 

Partyt var välbesökt och vi hade det väldigt trevligt med våra vänner. Nu skall försöka ta oss härifrån upp till Les Saintes.

Double är typisk Trinidadfrukost. Jag har ätit det otaliga gånger. Försäljningen startar varje morgon vid 06.30 och för en femma får man två majsbröd med kikärtsröra emellan. Jag brukar köpa med mig två och äta dem hemma med kniv och gaffel. De lokala killarna tar dem direkt på stående fot. Jag har inte riktigt lärt mig bemästra den tekniken utan det blir ganska söligt när jag försöker. I Trinidad får man alltid frågan om man vill “pepper”. Det tar jag alltid eftersom jag är förtjust i stark mat. Anna-Karin tar alltid “slight”, vilket är lite mindre starkt.

 

Här i Portsmouth finns ett ställe som serverar doubles. Men bara en gång i veckan och man kan tidigast få dem vid 10-tiden. Vi tog med “pepper” men de var långt ifrån Trinidadklass. Hur som helst så slank de ner och vi blev mätta.

Idag var det lördagsmarknad i Portsmouth och vi var inne tidigt för att handla. Morris inspekterar det vi kom tillbaka med på bilden ovan.

I natt har det blåst hårt och det verkar som det skall bli ännu värre. 15-18 m/s kommande natt. Men vi känner oss säkra på att ankaret sitter bra. Det man kan oroa sig för är båtar runt ikring som kan komma farandes. Men de flesta har legat här längre än vi och verkar sitta fast de också.

I morse tog vi lokalbussen till Bense på östra sidan av Dominica. Med oss hade vi våra vänner Pennie och George från Star Shot. I Bense startar hiken som går till Chaudiere Pools. Det är ingen lång sträcka att gå men ändå nog så ansträngande. Det på grund av höjdskillnaderna. Hiken har inte ett ett enda avsnitt som går på platt mark. Man går antingen uppför eller nedför. Belöning är när man kommer fram och kan simma i det friska sötvattnet. Tyvärr är man på lägsta punkten och har rejäla uppförsbackar för att ta sig tillbaka.

Nu har vi anlänt till Portsmouth, Dominica. Segling upp hit från St Pierre var ganska tuff. Grov sjö och och vindar på 12-15 m/s. Eftersom 2/3 av besättningen inte seglat på väldigt länge kände av en lite sjösjuka. Men allt gick bra och vi klarade att komma in väl före det mörknade. Nu ligger vi här ett tag för det skall fortsätta att blåsa småspik. Vi har även lyckats få internet ombord. Vi tog varsin öl i en bar på stranden och fick på sätt koden till deras nätverk. Men det hade inte fungerat utan vår “BadBoy” booster.

Dagen efter vår ankomst blev bjudna blev vi bjudna till sundowners hos våra amerikanska vänner Pennie och George. När vi tackat ja fick vi reda på att brittiska vänner Mandy och Frank var på väg hit. Mandy och Frank var och hälsade på oss i Revesjö med sin husbil i somras.

De hade bara tid att stanna en en natt, men ville väldigt gärna träffa oss. Det bar sig inte bättre än att vi först tog en sundowner på Infinity B, fast solen var inte ens nära att gå ned.

Efter det fortsatte vi till Star Shot för ytterligare en sundowner, nu gick solen ner. Två partyn på samma eftermiddag gjorde vi kände oss lite sega igår. Men åkte trots det iland för att sträcka på benen. Det märks att Dominica blev svårt drabbat av en orkan, och det är ändå två år sedan. Många hus är svårt skadade och går inte att bo i. Mycket arbete pågår för att renovera, men det kommer att ta tid. Det saknas ekonomiska medel för det.

Varje fredag vid femtiden på eftermiddagen brukar seglare träffas inne i land på en bar för att ta en öl eller ett glas vin. Så gjorde vi också igår. När jag stod och väntade på att beställa blev en av våra amerikanska kompisar otroligt upprörd. Han frågade bartendern om han stod i fel kö eftersom han inte fick någon betjäning. Naturligtvis gjorde han det på bred texasdialekt. Självklart blev han helt ignorerad. Jag gick dit och försökte lugna vår vän. Jag talade franska med kyparen och bad om ursäkt. Nu skall ni veta att min franska är ganska bristfällig. Men att hantera situationen i en bar klarar jag. Omgående fick vi service och varsin öl. Som tack slapp jag naturligtvis betala för min öl.

När vi skulle flytta Unicorn var fjärrkontrollen till ankarspelet död. Inte ett liv. Jag har reparerat den fler gånger än jag kan komma ihåg. Jag har t.o.m. bytt en mikrobrytare i den. En komponent som jag kunde köpa från en leverantör av industrikomponenter för 25:- SEK. Men det var inte enkelt. Anna-Karin fick hålla förstoringsglaset medan jag lödde. Men just den lagningen blev bra. Nu var det återigen ett stift i kontakten som korroderat och gått av. Det enda möjliga är då att göra en “by-pass”. Ungefär som en hjärtoperation. Dra en ny kabel på utsidan. Det har jag gjort ett ett par gånger förut. Nu är den igång igen, men den sjunger verkligen på sista versen. Därför har jag varit inne i Le Marin och köpte en ny kontroll. Jag tänker inte laga den gamla en gång till. Den reparerade får sitta kvar till nästa haveri, men då åker den ut. Tillägas kan att vi är inte helt strandsatta när inte fjärrkontrollen fungerar. Det går att köra ankarspelet via knappar vid ratten. Men då är man helt beroende av handsignaler från fören.

Häromdagen draggade den stora amerikanska katamaran som låg precis framför oss. De hade legat på platsen länge, faktiskt före jag kom in. Men det har inte blåst så mycket. Men det gör det nu 12-15 m/s. Av rena turen var vi ombord och satt och åt lunch i sittbrunnen. Båda två rusade vi upp på däck och ropade. Jag måste säga att de var otroligt trögfattade. När de svarade oss trodde de att vi draggade och undrade om vi behövde hjälp. Då blev jag ordentligt sur, vi har inte för vana att dragga mot vinden. Faktum är att jag kan inte ens komma ihåg när vi draggat sist. Åtminstone inte de senaste 15 åren och då är det att antal tusen nätter vi legat på svaj.

 

Starta era motorer och gör det nu skrek vi båda. Den gigantiska katamaranen var mindre än 1 m från vårt förstag när de äntligen fick fart på sitt ekipage. Deras enorma båge med solpaneler hade svept bort vårt förstag hur lätt som helst. Att bära av är inte att tänka på. Det enda som då händer är man klämmer sönder armar och ben.

De ankrade sedan på nytt framför oss, och de var schyssta nog att komma över och be om ursäkt. På frågan om de satt ordentligt fast svarade de jakande. Jag litade inte riktigt på det så efter en stund drog jag på mig fenor och snorkel för att kolla deras ankare. Vad jag såg var en katastrof. Ett litet miniankare som var ytterst dåligt nedgrävt. Istället för att starta en argumentation bestämde vi oss direkt för att flytta Unicorn.

Jag får skriva mer om hur det gick och vår eländiga fjärrkontroll som syns på bilden. Jag tror att det var vår vän Kaj Liljebladh som myntade uttrycket att om man har en kontroll av fabrikat Quick måste man vara kvick med att kunna byta ut den.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Morris hjälpte till och blev totalt utmattad.