Efter de första veckornas lyckade segling 2010 kände vi oss mogna att ta ut hela familjen dvs Louise med fästmannen Pablo och Helena med maken Tony och barnen Simon 4 och Disa 1 år. Vana som vi är från mindre båtar upplevde vi förpiken som jättestor och tänkte att där skulle den lilla familjen kunna få plats. Det visade sig vara en ordentlig missbedömning. Efter första natten stapplade två trötta föräldrar ut till frukosten. Med två väderkvarnar i kojen hade det inte blivit mycket sömn. Tur att vi låg kvar i Lavrion och kunde komplettera med madrassen till soffgruppen i salongen. Därefter fick far och son sova i salongen.
Första dagen gick vi för motor i lugnt fint väder till Hydra. Vi klämde in oss med ett skohorn mellan en norsk seglare och en stor röd arbetsbåt på yttre piren. Trots det gungade det en hel del från färjor och taxibåtar under kvällen. Ett tidigt beslut togs att ligga kvar två nätter i denna lilla charmiga pärla. Kostnaden var som oftast i grekiska hamnar löjligt låg, knappt 15 SEK per dygn men ingen el och extra betalning för vattnet som hamnens verkliga original – den självutnämnde hamnkapten med stort skägg – servade med.
Under måndagen badade några i det 18gradiga vattnet och så promenerade vi med olika syften i staden. Lisa och Chris letade förgäves efter Leonard Cohens hus där han bodde med norska Marianne (So long Marianne - se länk nedan) men fick istället se mycket av de trevliga omgivningarna och strandpromenaden.
Nästa dag seglade vi till Ermioni på fastlandet. En sköldpadda och ett stim delfiner siktades tidigt till allas glädje. Vid lunchtid gick vi in i den stora viken på Dokos och sökte oss till SV hörnet som verkade mest vindstilla. Men där hamnade vi i en soptipp av strandat, flytande och sjunket skräp. Förskräckligt! Snabb förflyttning i sidled längs stranden några hundra meter förbättrade situationen avsevärt och där fick vi en härlig långlunch med bad i 21 gradigt vatten och en slummer i den behagliga värmen.
I Ermioni fanns det gott om plats vid stora piren där det redan låg bl.a. 3 svenska segelbåtar med minst en som förde Medelhavsseglarnas vimpel. Vi bytte några ord med en av besättningarna och gick sedan en promenad runt den fina östra delen av staden och spekulerade bl. a. om när vi kanske själva kommer att föra svensk flagga på Freja i Medelhavet. Känns mest som bara en dröm än så länge.
Ermioni var en trevlig stad om än mycket modernare än Hydra med sina åsnetransporter och nästan totala avsaknad av bilar. Kan det ha varit därför Simon fick en bil i leksaksaffären oss?
På onsdagen började vi återfärden med att gå till Poros som vi besökt 2004 i samband med vår första segling i Medelhavet. Navigare hade på den tiden en bas i Poros som vi utgick ifrån. I västra delen av hamnen fanns det massor av lediga platser, det var bara att välja och vraka. Vi tog barnen på en promenad medan föräldrarna lagade middag. Simon protesterade högljutt men tröstades snart med inköp av en liten fiskehov som snabbt blev mycket populär. Morfar hjälpte till med att försöka fånga fiskar men till bådas lycka (tror jag) lyckades vi inte få något.
Efter middagen hoppades vi att hamnkillen skulle låsa upp för vatten och el men det var inte inkopplat ännu och vi fick luddiga anvisningar om var det skulle fungera. Kastade loss och lade till igen bara för att mötas att huvudskakningar – fel plats! Upp med ankaret och ny tilläggning – bra övning – nu var vi äntligen på en plats där allt fungerade. Tyvärr fungerade även musiken på baren tvärs över gatan och biltrafiken flöt på friskt fram till 01 innan det äntligen lugnade ner sig och även de gamle kunde somna in. Lisa har därefter förklarat att det kan få dröja innan vi går tillbaka till Poros.
Torsdagens mål var en vik på SV Kea Ormos Koundouros där den berömde fixaren Mano har sin taverna och där vi tänkte äta middag. Det började lugnt med gång för motor i disigt väder men efter en lugn lunch under gång fick vi lite vind och satte alla segel. Efterhand ökade vinden till 15-16 m/s i byarna och eftersom vi låg på en rak kryssbog mot målet så lutade och gungade det efter hand mer och mer trots att vi revade seglen ganska så mycket. Tony började känna av sjösjukan och fick ta ratten för att ha annat att tänka på. Helena och Disa klarade sig till allas förvåning bra i förpiken däremot gick det sämre för Lisa som var barnvakt åt Simon i salongen. Rätt som det var försvann Lisa in på toa för att inte komma ut förrän vi kom fram. Simon togs upp till moster i sittbrunnen men efter ett tag kom lunchen upp på Louise byxor – tur att hon hade regnstället på sig! Tony styrde mycket bra och det gick nästan hela vägen ända fram men till slut var han och någon annan besättningsmedlem tvungna att offra till havsguden. Skepparn mådde inte heller helt bra och vi var alla mycket glada när vi efter en lång seglats kom in på lugnt vatten och kunde kasta ankare.
Nu gällde det att lokalisera Manos taverna och få middag. Pablo och Skepparn satte i jollen och for in till stranden och började leta. Utan framgång. Ingen vi mötte kände till tavernan och alla ställen vi såg var stängda. Nytt försök på en annan strand men där var det också stängt. När vi kom tillbaka ned till stranden var jollen försvunnen. Jag trodde inte mina ögon, stulen?! Men Pablo som inte bara tittade på den tomma stranden upptäckte strax jollen på väg ut till havs, tom. En större våg från något fartyg måste ha sköljt ut den i vattnet. Full fart framåt, Pablo först samtidigt som han klädde av sig och Skepparn efter som kammarjungfru. När det inte gick att komma närmare kastade sig Pablo i det 16 gradiga vattnet och sam ut till jollen. Bra jobbat och jag fick mig en ny lärdom.
Middagen ombord på det vi hade kvar blev utmärkt och sedan törnade vi snart in för natten.
Lisa och Chris sov som grisar vaggade av vågorna. Det gjorde dock inte alla, för flera var detta första natten på svaj. Ett fall i masten skapade ett mullrande ljud som tolkades som motorbåtstrafik och i nattens mörker blev detta både möjliga flyktingar och sjörövare.
Fredag morgon gick vi ca 2 distans N ut till Ormos Pisa. När vi kom iland hittade vi både en lekplats med gunga och två öppna tavernor trots att badsäsongen ännu inte riktigt börjat. Vi fick en utmärkt god lunch på det större stället och återvände sedan till Freja för bad i det betydligt varmare vattnet än i föregående vik. Helena gjorde sig lite till på badbryggan – på skoj – inför första doppet varför Skepparn tog henne i famnen och hoppade i. Detta väckte lejoninnan i mamma Lisa som skulle ge igen när Skepparn var på väg upp men då ingrep Pablo till allas förvåning – inte minst hans egen – och knuffade Lisa i sjön med badhandduk och glasögon på. Stort jubel men också viss spänning uppstod, man knuffar inte Lisa i sjön ostraffat! Men hon blev så paff och förvånad över Pablos mod att det hela förlöpte väl. Strax därefter skulle jolle upp på däck. Skepparn och Pablo slet och drog och plötsligt åker Skepparns glasögon av, studsar på däck och försvinner i havets djup. Inte igen stönade Lisa – 3 år sedan sist och även då i Grekland till en nätt kostnad av + 8000 spänn.
Pablo kastade sig dock rask i vattnet och kom strax upp med glasögonen från 5m djup. Och därmed var Lisas dopp helt förlåtet och en något ångerfull Skeppare fick raskt leta fram säkerhetsbandet till brillorna.
Och därmed var det slut på dramatiken för denna vecka.