Vi lämnad ankringsplatsen vid Cocoa Point, Barbuda vid 4-tiden i morse. Nu är vi på väg mot St Martin. Vi har nordostlig vind på 5-7 m/s och seglar i ca. 5 knop.
Våra kompisar Ellen och Rob lämnade samtidigt och de seglar strax bakom oss.

Vi räknar med att vara framme sent i eftermiddag. Vi kommer inte att hinna i tid för broöppningen utan vi får ankra utanför och vänta till imorgon bitti för att gå in i lagunen.

Så fort det ljusnar skall jag lägga ut fiskelinan och se om vi har någon lycka.

Skickat via SSB-radio

Vi ligger fortfarande kvar vid Cocoa Point på Barbuda. Ute på havet har det kommit in nordligt svall med 3 m höjd. Det gör att vi stannar här tills det börjar lägga sig om en dag eller två. Vi känner av svallet på ankringsplatsen som är ganska öppen. Den är ju ingen vik utan vi ligger bara utanför stranden. Man får verkligen passa sig när man tar jollen in. Det gäller att pricka in det korta lugn som uppstår mellan två brytande vågor. Missar man det är det lätt att slå runt.

Stranden är en av de finaste i hela Karibien och sanden är lite rosafärgad. En bit upp vajar palmerna i vinden.

Det finns två hotell här. Cocoa Point Lodge och K-club. Båda ställena består av låga bungalows på stranden.
K-club är dock stängt sedan flera år och ägaren, en italiensk dam, hamnat i någon sorts dispyt med myndigheterna på ön. Eftersom ingen sköter stället håller naturen snabbt på att ta tillbaka området. Det har redan gått så långt att det är tveksamt om det någonsin går att öppna igen. Antagligen måste man i så fall riva allt och starta från början.

Att Cocoa Point Lodge är ett exklusivt ställe märker vi på att de flesta gäster anländer med helikopter. Kommer de inte med helikopter så kommer de med privatplan och landar på flygplatsen som ligger på resortets område.
Cruisers är inte välkomna att besöka baren eller restaurangen, det är bara för gästerna. Priserna skulle antagligen inte pass vår kassa ändå.

Jag är ingen stor fågelskådare och mitt fågelintresse kan väl sägas vara ganska begränsat. Hur det än nu är med det så hade vi blivit övertalade att följa med till fågelreservatet på Barbuda.
Barbuda har ett ganska stort innanhav och där finns Karibiens enda koloni av fregattfåglar.
Vad som kännetecknar dessa fåglar är att hanen har en stor röd säck på framsidan av halsen. Denna säck kan fågeln fylla med luft så att den blåses upp som en stor ballong. Att hanarna gör så beror på att de vill attrahera honorna.

George, vår guide, körde oss ut över innanhavet i sin snabba motorbåt. Han tog oss ut till det mangroveområde där kolonin håller till. Där fanns det tusentals fregattfåglar. Vi trodde att de skulle vara skygga och försvinna när vi närmade oss. Så var inte fallet, de satt lugnt kvar och verkade inte alls se oss som en potentiell fiende. Till och med de fåglar med ungar eller de som ruvade på ägg var helt lugna.

George var mycket kunnig och påläst och hade mycket intressant att berätta. Både om flora och fauna, men även om Barbudas historia och utveckling.

Trots att jag var ganska skeptisk till turen måste jag erkänna att den blev mycket lyckad och intressant.

Eftersom jag skickar det här via kortvågsradion går det inte att få med några bilder. Till det behövs det wifi-uppkoppling. Bilderna får vänta tills vi har tillgång till internet.

Skickat via SSB-rado

Igår seglade lämnade vi Green Island och seglade upp till Barbuda. Som vanligt när vi är ute släpade vi ett drag bakom oss. Fiskelyckan har dock varit dålig så här långt denna säsong. Men igår, när vi kommit halvvägs, började linan löpa ut och rulle tjuta. Snabbt var jag där och skruvade år bromsen. Samtidigt började Anna-Karin rulla in genuan för att minska farten.
Denna gång lyckades vi få upp fisken utan tappa den. Det var en tonfisk. Inte den största vi fått men den kommer att räcka till en eller två middagar.

Tyvärr var vi tvungna att at lägga de kylen för att tillaga och äta den idag. Vi hade en fläskfilé som behövdes ätas och den la vi på grillen när vi kommit fram.

Idag skall vi göra en utflykt på Barbuda och besöka ett fågelreservat där det finns fregattfåglar.

Skickat via SSB-radio

Det blir nog ingen segling idag heller. Vi är ju på väg upp till Barbuda.
Vädret är grått och trist och titt som tätt kommer det squalls med hård vind och häftigt regn.

Vi får roa oss med att läsa och titta på tv. Det är inte ofta som vi har så bra internet att vi kan se några streamade program. Men det konstiga är att vi hittat ett snabbt wifi-nät mitt ute i ödemarken. Vi har ingen aning om var det kommer ifrån.
En förutsättning är dock den yttre antennen med inbyggd signalförstärkare. Utan den skulle det inte fungera. Från antennen går signalen till en router. Den delar ut internet till ett lokalt trådlöst nätverk ombord. Det gör att vi kan använda två datorer samtidigt.

För tillfället tittar vi på dokumentären om Jan Stenbeck.

Caribbean Compass är en tidning utkommer en gång per månad. Tidningen innehåller information av intresse för seglare i Karibien.
Den kan hämtas gratis på marinakontor, tillbehörsbutiker, restauranger och en del andra ställen.
Vi uppskattar den mycket och gillar att läsa den.

Det finns alltid antal fasta sektioner som regatta news, business briefs, event calender, sailor's horoscope och readers forum.

Artiklarna är i de flesta fall skrivna av andra cruisers av vilka flera är bekanta till oss.

Morris favoritsektion i senaste numret var Calender of Events 2013. Han läste den så noga att den blev helt utsliten. 

Efter att ha legat still på samma plats i tre veckor kände vi att det var läge att börja röra på sig. Inte för att vi inte har trivts, för det har vi vekligen gjort, men det är ändå skönt att få lufta seglen ibland.
Att vi inte seglat iväg tidigare beror också till stor del på vädret. Vi har haft en väldig blåsig period som inte har lockat till segling. Det är normalt för årstiden och om man inte måste ge sig ut känns det skönt att ligga still i en skyddad vik med ankaret väl nedgrävt.

Just på söndag eftermiddag skulle det bli en dipp i vinden och det såg ut som vår chans att ta oss till Green Island. Det är alltid besvärligt att ta sig dit ut eftersom man måste kryssa mot vågor och vind. Det är inte speciellt långt, men kan vara nog så jobbigt ändå.

Innan vi lämnade hann vi göra en kortare hike på bara 4 km. Denna gång hade vi, förutom Ellen och Rob, också sällskap av Nina och Pär från svenska båten Osophine.

Vid tvåtiden drog både Miclo III vi upp ankaret och stävade ut på öppet vatten. Fast vinden var nere i 7-8 m/s var det nog så stökigt att kryssa ut mot Green Island. Men allt gick bra och vid femtiden var vi framme.

När vi var på plats bjöd vi Ellen och Rob på middag. Jag lagade jag buritos. De blev väldigt lyckade och alla tyckte det smakade mycket bra. 

Nu ligger vi bakom ett rev som enda skydd mot vågorna. Vinden blåser friskt men revet gör att det är lugnt vatten.

Jag har lagt in en ny position för den som önskar se var vi befinner oss.

När Anna-karin och Ellen var ute på en liten shoppingtur hittade en dansk dam som tillverkar sina egna smycken. Inte nog med det, hon hade också 6 st söta små hundvalpar som var 5 veckor gamla.

Men tyvärr kan det inte bli någon tillökning av Unicorns besättning. Vi träffade nämligen både mamman och pappan till valparna. Det kommer inte att dröja länge innan de inte är så söta och små längre.

En stor hund har vi absolut ingen plats för ombord. Jag tror inte heller att Morris skulle bli speciellt förtjust.

Mamma hund

Vi har upptäckt ett yrke som vi inte visste fanns. Har på Antigua finns det vantputsare. Tro det eller ej, men det är sant. Beviset syns på bilden ovan. Killen som hänger däruppe håller på att putsa superyachtens vant.

Vi får nog ta och hyra in honom för att putsa Unicorns vant, det var längesedan sist.

Egentligen hade vi tänkt segla upp till Barbuda idag, men det blir inget med det. Anna-Karin har fått tid hos frissan i eftermiddag och sådant går naturligtvis före segling. Nästa väderfönster verkar komma på måndag.

En ny fantastisk hike på Antigua. Denna gång tog vi oss den yttre vägen upp till Shirley Heights. Vi har varit däruppe flera gånger förut men aldrig tagit oss upp längs den led som går längs kusten.

Vi har en gång tidigare försökt, men avbröt försöket att nå toppen den vägen. Anledning var att det då blåste nära kuling och det kändes inte helt säkert. Stigen går alldeles på yttersta kanten till tvärbranta klippor som stupar rakt ner i havet. Ett felsteg där kan bli ödesdigert. I den hårda vinden kändes det som vi kunde blåsa iväg ut över stupet. Denna gång var det dock perfekta förhållanden. Ganska svag vind och solsken.

 Mer branta klippor

Vy från toppen, English- och Falmouth Harbour.

Med oss på hiken var Ellen och Rob från Miclo III

Panormabild

En mycket lyckad hike. Totalt avverkade 10,3 km. Men vi fuskade lite på vägen tillbaka och tog den lilla färjan från Slipway Marina över till English Harbour.

Jag just läst boken Oligarkerna. Den handlar om, citat:

"En dramatisk skildring av kapitalismen i Ryssland efter Sovjetunionens fall. Här beskrivs spektakulära händelser, som nittiotalets sanslösa privatiseringar, maffians storhetstid, 2000-talets statskapitalism och hur oligarkerna kunde bli så hejdlöst rika."

Boken var mycket intressant och läsvärd. Jag kände naturligtvis till ordet oligark. Men jag hade ingen närmare kunskap om hur det egentligen gick till när oligarkerna skapade sina gigantiska förmögenheter.
Att det inte är riskfritt att tillhöra de superrika i Ryssland framgår med all tydlighet när man läser boken.

Flera av de superyachter som befinner sig här på Antigua ägs av just ryska oligarker.
Lokalbefolkningen klagar på ryssarna som de tycker är oförskämda och beter sig allmänt stöddigt och buffligt.

Alla ser vi samma sak när vi tittar ut från däcket, stor som liten.Det spelar faktiskt ingen roll om man spenderat en miljard eller femtiotusen för att köpa sig en båt.

Den lilla tyska båten har valt den bästa, men kanske inte mest lämpliga platsen att ankra på. Den båten seglas av två unga grabbar i 20-25 års åldern.

Frågan är vem som har roligast, miljardären eller budgetseglarna?

2012 blev ett år med ganska kort seglad distans. Egentligen är kartan ovan lite missvisade för sträckan från Trinidad upp till St Lucia gjordes i december 2011.

Vi seglade sedan upp till St Martin som blev vändpunkt 2012. Därefter gick vi söder ut för komma undan orkansäsongen. I augusti seglade jag sedan själv ner båten till Trinidad och tog upp Unicorn på Peake Yacht Services. Anna-Karin flög till Sverige från Grenada redan en månad tidigare.

I oktober sjösatte vi igen och hann segla upp till Antigua innan det var dags för 2013.

Jag har inte det exakta antalet, men det blev ca. 1000 seglade sjömil under 2012.

Igår kväll bjöd Dave på sin hemlagade sushi. Som bas använde han gulfenad tonfisk. Den hade han själv fångat härom veckan och sedan fryst in.            

Förrätt bestående av päron med grönmögelost och parmaskinka.
Anna-Karin hade gjort mozarella-sallad.

Dave, Ellen och Rob

Ellen och Rob

Sushin var fantastiskt god och återigen hade vi en trevlig kväll tillsammans med våra vänner.

Idag blir det en ny hike tillsammans med Ellen och Rob. Helen och Dave seglade mot St Martin idag. De skall få gäster nästa vecka och just nu öppnade det sig ett kort väderfönster för seglig till SXM. Vi stannar på Antigua minst en vecka till.

I lördags var det en hash här i Falmouth Harbour. Vi visste tyvärr inte om den. Först dagen efter fick vi höra talas om att den finns en hashklubb även i Antigua.
Vad vi däremot kunnat se är de markeringar som markerar var hashen gått fram. Igår gjorde vi därför vår egen hash. Vi följde markeringarna och tog oss runt banan på egen hand. Spåret syns ovan. Totalt blev det 9,4 km i omväxlade terräng.

När vi kom hem var vi ganska trötta och därför blev det ingen tur till Seagull Inflatables. Det får bli idag i stället.

Dagens projekt får nog bli att åka in med jollen till Seagull Inflatables. Den främre sektionen tappar hela tiden luft och jag tror att det beror på en defekt ventil. När jag pumpar den hålls trycket så länge temperaturen ligger konstant. Så fort det svalnar av på kvällen börjar den sjunka ihop. Mycket irriterande!

Jag har en ny ventil, men inte det specialverktyg som behövs för att kunna byta densamma.

Som jag redan berättat är vi inne i en period av ostadigt och blåsigt väder. Det blåser en stadig vind på 12-13 m/s, men i byarna är det uppe i 17-18 m/s. Vi har legat här i en vecka nu och är ganska säkra på att ankaret sitter ordentligt fast. Vi har i alla fall inte draggat något.

Igår tyckte vi emellertid att båten bakom oss låg längre bort än vad den gjort tidigare. Det tyckte också Rob från grannbåten. Han kom över till oss i sin dinge och vi diskuterade vad som borde göras. Medan vi höll på med det såg vi hur det blev alldeles brunt i vattnet bakom den draggande båten. Det betydde att den nu stod med kölen på den sandbank som ligger en bit bakom oss.

Jag hoppade över i Robs jolle och vi körde ner till den draggande båten för att se om vi kunde göra något. Det var ganska bråttom att försöka få båten flott, eftersom tidvattnet var i sjunkande och den skulle bara fastna hårdare och hårdare ju längre tiden gick.

Jag hoppade ombord på Arcangel, som båten hette, och kollade om det fanns någon ström till motorpanelen, och det var det. Jag kollade också om det fanns ström fram till ankarspelet som också det fungerade. Jag föreslog Rob att vi skulle försöka starta motorn och med hjälp av den och ankarspelet försöka köra båten flott.
Rob, som är amerikan, var mycket tveksam. -Tänk om dom stämmer oss, var hans kommentar.
Det amerikanska systemet med stämningar för de mest underliga och konstiga saker har verkligen gjort amerikanerna ovilliga att gripa in. De är helt enkelt livrädda för att bli stämda.

 Jag tyckte vi skulle ta risken, vi var ju trots allt inte i USA.
-Jag startar motorn och kör så får du ta ankarspelet, sa jag till Rob. Sagt och gjort, motorn startade snällt och vi kollade att det kom kylvatten med avgaserna. Inloppet kunde ju ha varit stängt.
Efter en del trixande med fram och back samtidigt som Rob körde ankarspelet lyckades vi faktiskt få båten av grundet. Rob tog upp ankaret helt och vi körde bort till en plats i viken där vi visste att det var bra ankarbotten. Just som vi höll på att ankra om kom ägarna tillbaka.

-Tror ni att vi blev hotade av stämning? Tvärtom, ägarna var översvallande glada och tacksamma att vi hjälpt till att rädda deras båt. Som tack för hjälpen bjöd de både Miclo och Unicorns besättningar på fria cocktails inne på yachtklubben på kvällen.

Visa Pizzeria på en större karta

Igår gjorde vi en hike över till Rendez-Vous-Bay. Enkel väg var det 5,1 km alltså gick vi totalt 10,2 km.
Stranden vi kom fram till var helt öde och vi var de enda människorna där. Det var en mycket fin strand med palmer som sträckte sig ut över vattnet. Eftersom det blåser friskt var det stora brytande vågor som rullade in mot stranden.
Vi badade inte eftersom vi tycker det är lite bökigt att få bort all sand från fötterna innan man kan sätta på sig skorna igen. Dessutom känns det alltid lite stickigt att ta på sig kläderna när kroppen är alldeles salt och man inte sköljt av sig med sötvatten.

På kvällen åt vi en Pizza tillsammans med Ellen, Lizzy och Rob samt Helen och Dave.För att komma till pizzerian fick vi gå 1 km. Vi plussade alltså på dagens gångna stäcka med ytterligare 2 km.
Lizzy är Ellens och Robs dotter och skall idag åka hem till USA. Hon läser till jurist och kommer att ta examen till sommaren.

Vi ligger kvar på Antigua och kommer att göra så ett tag till. Det som kallas för "Christmas Winds" har nu slagit till med full kraft och det blåser 10-15 m/s dag som natt. Den friska vinden gör också att sjön utanför vår ankarvik går hög.
Men det går ingen nöd på oss. Vi ligger säkert och skyddat. Det finns många fina vandringsstigar att utforska. Dessutom har vi goda vänner ankrade runt omkring oss i viken.

Dagens inlägg består av en bifogad pdf-fil. Det är en artikel om elektronisk navigering jag skrivit, och som publicerats i det senaste numret av Oceanseglaren.
Oceanseglaren är det officiella organet för Oceanseglingsklubben där vi är medlemmar.
Då och då skriver både Anna-Karin och jag artiklar för tidningen.

Klicka på länken nedan för att läsa artikeln.

Testade en ny app i mobilen som heter "Runkeeper". Den spelade in dagens promenad som gick förbi det klassiska Nelsons Dockyard på Antigua.
Sträckan vi gick var 4,7 km.

Appen var riktigt cool och talade till oss var 5:minut och vid varje passerad km. Vi fick då veta medelhastighet, hur långt vi hunnit, tid för senaste km o.s.v.

Däremot var det mycket mer omständligt att importera spåret till Goole Maps. Först måste man skapa en kml-fil via datorn. Den kan sedan importeras till Google Maps.
Med Googles egen app "Mina Spår" var det mycket enklare, men jag tycker inte att den appen är lika stabil. Den stannar ofta och missar på GPS-signalen.

Vid andra försöket nådde vi toppen och Great Fort George. Där uppifrån hade vi en vidunderlig utsikt över Antigua. Vi kunde se ända ut till Great Bird- och Green Island  i öster. I söder hade vi fantastiska vyer över Falmouth- och English Harbour.

Det var väl värt mödan.

När vi försökte ta oss ned den stig som vi inte hittade igår visade den sig vara nästan helt igenväxt. Vi försökte ändå, men eftersom vi bar shorts, kortärmade tröjor samt öppna trekkingsandaler skulle vi blivit helt sönderrivna om vi fortsatt.

Beslutet att ta sig ner samma väg som vi kom upp var därför lätt.

Anna-Karin lyckades dessutom bli biten i foten av någon sorts myra. Det orsakade en svullen, öm och värkande fot.

Spåret slutar vid affären eftersom vi stannade för att köpa lite färska grönsaker på väg hem.

 Panoramabild öster ut

 Porten till fortet

Falmouth Harbour

Igår var det meningen att vi skulle göra en hike upp till Great Fort George. Men tyvärr misslyckades vi med att hitta vägen. Ändå hade vi fått en beskrivning hur vi skulle gå av Devi från Arctic Tern.
Hur vi än försökte hamnade vi bara i återvändsgränder. Eller så kom vi till skyltar där det stod "Privat väg, tillträde förbjudet".

GPS:en visar att vi gick totalt 4,1 km.

Idag gör vi ett nytt försök, men från ett annat håll. Kanske kan vi hitta den väg vi sökte om vi börjar i andra änden.

Jag hittade en gammal DVD-skiva med en kort film på Unicorn som seglar. Den är tagen av våra franska vänner Fabienne och Jean från båten Riviere.
Positionen är strax utanför Mindelo på Sao Vicente i Cap Verde gruppen.
Det är Julafton 2008 och vi var på våg från Sao Nicolao till just Mindelo där vi skall fira jul.
Dagen till ära fångade vi en stor fin guldmakrill. Det gjorde att vi sköt upp skinka och sill till juldagen det till förmån för färsk fisk.

Vi stannade i två veckor i Mindelo innan vi startade vår vår färd över Atlanten mot Salvador i Brasilien.

Efter att ha sagt farväl till våra kompisar Cathy och Martin på St Lucia satte vi segel för att ta oss en bit norr ut. Vi hade inte riktigt bestämt oss vad målet skulle bli utan vi tänkte låta vind och vågor avgöra.
Det gick riktigt bra upp mot Martinique och vi beslöt att fortsätta förbi ön upp mot Dominica. I sundet mellan Martinique och Dominica drog det dock på ordentligt och vi tog in det tredje revet i storen. Två rev hade vi redan tagit in. Genuan rullade vi också in till andra revmärket.
Trots den lilla segelytan loggade vi lätt över sju knop. Sjön byggde också upp en del och gjorde det lite obekvämt. Eller snarare var det kanske så att vi var lite ringrostiga på att segla i frisk vind.
Väl inne bakom Dominica lugnade det snart ner sig igen. Som vanligt bakom öarna blev ibland helt stilla och vi stötta med motorn då och då. Under hela natten motorseglade vi på det här viset i lä av Dominica.

På morgonen kom vi ut i fri vind igen och hade fin segling förbi Le Saintes och vidare upp mot Guadelope.. Där blev det samma sak igen, svaga vindar med växlande riktning. Återigen fick vi stötta en del med motorn.
På eftermiddagen kunde vi ankra i en en av våra favoritvikar, Deshais på nordvästra hörnet av Guadelope. 

Efter lite mat kände vi oss ganska trötta och gick och lade oss ganska tidigt. Vid 10-tiden vaknade jag av att det tjöt i riggen och ryckte i ankarkättingen. Jag gick upp och la ut lite mer kätting och stannade sedan uppe en timme för att kontrollera ankarfästet. Jag slog också på instrumenten och kunde avläsa upp till 20 m/s i de värsta byarna. Som tur var hade vi fått bra fäste och jag kunde gå ner och lägga mig igen. 

Nästa dag tog vi det ganska lugnt och orkade inte göra så mycket. Egentligen hade vi tänkt göra hiken upp- och nedför Deshais River, men vi var för trötta. Det blev bara in- och utcheckning och inköp av en baguette.

Vi gjorde istället hiken nästa dag tidigt på morgonen. Det gjorde att vi inte kunde komma iväg upp mot Antigua förrän vid 11-tiden. Kanske lite sent med tanke på att det var 43 sjömil till Falmouth Harbour.

Vi fick i alla fall en fin sträckbog upp mot Antigua och gjorde god fart. Vi lyckades inte riktigt hinna fram innan det blev mörkt och fick segla sista halvtimman i mörker. Det blir mörkt ganska tidigt här och vid 6-tiden är det kolsvart. Tyvärr visade sig att över hälften av lysbojarnas ljus var ur funktion och det gjorde det lite extra trixigt att hitta in i mörkret. Men med hjälp av digitala sjökorten i datorn gick det bra och vi hittade en ledig plats att ankra på.

Att vi ville komma fram till Antigua i tid för att fira in det nya året berodde på att vi halvt om halvt stämt träff med våra kompisar på Miclo III och Jammin´.
På nyårsaftons kväll träffades vi allihop och åt gemensam supé ombord på Jammin´, sedan skålade vi in det nya året medan vi tittade på fyrverkerierna från English Harbour.