Igår seglade vi tillbaka till US Virgin Islands från Culebra. Men det blev mest motorsegling för vinden var svag. Men det var inte mer är 15 sjömil så det gick bra ändå. När vi kom fram ankrade vi utanför Charlotte Amalie. Vi ville komma över hit innan en front skulle komma in under kvällen.

Fronten kom och vinden med den. Det drog på ordentligt med upp till 15-16 m/s i byarna. Vi hade lagt ut 60 m kätting och kände att vi hade fått bra fäste. Vi kände oss därför inte alltför oroliga när vi gick och la oss.

Vid halvtolvtiden hörde att vi att någon ropade utanför båten. Snabbt hoppade vi upp och ut i sittbrunnen. Snett bakom oss låg en stor amerikansk båt med ett långt peke som rörde sig farligt nära Unicorn. Mannen ombord skrek att han hade minsann legat här i två veckor så det var inte han som draggade. Nämnas bör att de senaste två veckorna har varit de vindfattigaste under hela vår tid i Karibien.

Nämnda båt hade vi också tidigare på dagen sett ligga snett framför oss ca 100 m bort. Det skulle alltså innebära att Unicorn draggat över 100 m mot vinden. Inte speciellt troligt.

Men eftersom mannen verkade mycket upprörd och hans bogspröt riskerade att svepa med sig vårt akterstag, var valet lätt. Hellre än att stanna och argumentera för det som vi visste var rätt startade jag motorn och Anna-Karin började spela hem kättingen. Det hade inte varit värt skador på båten för att hävda sin rätt.

För att få upp ankaret blev dessutom tvungna att väcka våra kompisar Nina och Pär från Osophine. Vårt ankare låg nästan under deras båt och i den hårda vinden vågade jag inte köra för nära deras båt utan att de körde en bit framåt.

Vi fick i alla fall upp ankaret och kunde ankra om. Det var inte svårt att hitta en plats eftersom vi gick dit där den amerikanska båten ursprungligen varit ankrad.

I efterhand så vet vi att vi kunde legat kvar. Den amerikanska båten fortsatte sakta sin resa genom ankarplatsen. Dom lyckades som tur var unvika att krocka med någon annan båt. Vid 1-tiden fattade de till slut att det nog var dags att göra något. Efter flera försök att ankra om fick de fast sitt ankare. Som tur var en bit bakom oss denna gång.

Morris blev så uppspelt av all action så han startade en jamkonsert. Det tog en bra stund innan han lugnade ner sig.

Eftersom vi inte haft tillgång till något internet ute i Bahia de Almovodar har vi inte kunnat lägga ut några bilder. Nu är vi inne i Ensenada Honda och har lite långsamt och dåligt internet. Jag har lyckats få igenom några bilder som finns i albumet nedan.
Det är bilder både från Culebra och Culebrita.

Igår promenerade vi till den mest berömda stranden på Culebra, Flamenco Beach. Vi hade hört att den skulle vara mycket fin. Efter en 5 km lång, och mycket het vandring i stekande sol var vi framme. Stranden var verkligen fin men det var mycket folk där. Framför allt väldigt många ungdomar. Det måste bero på att de har någon sorts påsklov denna vecka.

Vi promenerade några vändor fram och tillbaka men vi badade faktiskt inte. Vi har blivit lite bortskämda med att kunna skölja av oss sötvatten efter bad. Dessutom är det så väldigt svårt att få bort alla sandkorn när man skall klä på sig och ta på skor.

Det roligaste var nog killen som hyrde ut solparasoller. Han använde sig av vad som liknade en isborr för att göra hål för pinnen.

Till strandens förtjänst måste sägas att den var helt fri från försäljare. De fick istället hålla till på ett område längre upp.

Efter att ha ätet ett kycklingspett var vi redo att bege oss tillbaka. Det var lite bättre än att gå tillbaka för då hade vi vinden mot oss. Det svalkade lite grann.

Tillbaka ombord tog vi ett avsvalkade dopp med efterföljande sötvattendusch.

På kvällen bjöd vi Margareta och Kjell från segelbåten Emma på en sundowner.

Vi har skaffat en ny app till mobilen som heter "Mobile Obervatory". Den hjälper oss att identifiera objekt som syns på stjärnhimmelen. Den är riktigt bra. Man kan t.ex. rikta den upp mot skyn och telefonens sensorer vet då i vilken riktning och vinkel den har. På skärmen syns då samma bild som i verkligheten. Skillnaden är att på skärmen går det att läsa namn på stjärnor, planeter o.s.v.
Söker man efter en viss stjärna eller någon stjärnbild är det bara att leta upp namnet i registret och trycka på hitta objekt. Pilar på skärmen visar då i vilken riktning man skall titta för att hitta sitt objekt. Perfekt för oss som är ganska dåliga på stjärnor.
Man får också all upptänklig information om de olika objekten. Totalt innehåller databasen 400 000 olika stjärnor

Appen kostade 4,99 dollar.

I förrgår gjorde vi en hike på 17 km. Det var en av de bästa vi gjort så här långt. Vi gjorde den ensamma eftersom vi visste att den kanske skulle vara i tuffaste laget för några av vår vandringskompisar i viken. Vi har gjort flera trevliga hikes tillsammans men det går inte alltid så fort och vi kände att vi denna gång ville kunna hålla tempot uppe för att det inte skulle ta hela dagen.

Nu har vi flyttat oss från Great Lameshure Bay och ligger i Caneel Bay på norra sidan av St John. Äntligen har vi tillgång till ganska bra wifi. I morgon fortsätter vi antagligen till St Thomas och sedan vidare till Culebra i Spanish Virgin Islands.

Härom veckan var det dramatiskt ute på havet. Vi blev lite inblandade även om vi inte tillhörde de drabbade. Den svenska segelbåten Kaiso hade satt segel för segla direkt från Dominikanska Republiken till Grenada. Det är en sträcka på 600 sjömil och tar normalt 5-7 dygn att avverka.
Två dygn ut från kusten gick Kaisos mast av. Som tur var klarade sig både Anna och Krister utan fysiska skador.

Efter haveriet började Anna och Krister gå för motor mot Ponce i Puerto Rico, som var den närmsta hamnen. Dit var det 200 sjömil. När de hade ca. 50 sjömil kvar stannade deras motor. De hade då varken segel eller motor för att ta sig mot hamn.

Hur blev då vi inblandade? Jo, Krister lyckades rigga upp en nödantenn till kortvågsradion och kunde på sätt få kontakt med Lasse ombord på Charlotta som ligger nere i Grenada. Jag kunde inte höra Kaiso eftersom de låg för nära oss. Däremot hade jag bra kontakt med Lasse.

Eftersom vi befinner oss på St John i US Virgin Islands och har amerikanskt SIM-kort i telefonen ringde jag upp US Coastguard i San Juan Puerto Rico. Med dem konfererade jag hur vi skulle kunna ordna bogsering.

Efter flera samtal fram och tillbaka och kontakter via SSB-radio blev det så ordnat att en båt från Towboat US gick ut från just Ponce mot Kaiso. Sent på eftermiddagen var de framme och kunde börja bogseringen.

Detta är i korta ordalag vad som hände. Nedan finns en länk till Anna och Kristers egen sida där de med egna ord beskriver förloppet.

Igår gjorde vi en av de bästa vandringar vi hitintills hittat på St John. Vi startade nere i Great Lameshure Baay, där vi ligger, och tog stigen som leder upp mot Bordeaux Mountain. Det är det högsta berget på St John och det är 392 m.ö.h.

På bara 1,7 km vandrade vi upp till 350 m nivån. Det är en brant och jobbig uppförsbacke. Men längs vägen fanns det flera fina utsiktspunkter där vi kunde se ut över södra St John. Väl uppe på 350 m planade det ut och fortsatte sedan sakta upp mot toppen. Tyvärr är toppen helt inklädd av vegetation och det går inte att se ut åt något håll.

Vi fortsatte sedan in mot Centerline Road. Den följde vi sedan en kort bit väster ut innan vi kom fram till starten av Reef Bay trail. Där tog vi av ner mot petroglyferna som vi besökte häromdagen. Därifrån kunde vi sedan vandra upp över berget och ner tillbaka till Lameshure igen.

Vi var totalt 9 personer från 5 olika båtar som följde med. Några av deltagarna  var väl kanske inte så vana hikare och det blev en del skavsår. Dessutom var detta en ganska tuff hike där vi totalt klarade av 800 höjdmeter. Är man inte i bra form lovar jag att det känns i ben och fötter efteråt.

Anna-Karin och jag mår fint och känner oss i prima form dagen efter. Inga skavsår i sikte ombord på Unicorn.

Tyvärr förlorade GPS:en satellitkontakt efter ungefär halva sträckan. Jag märkte inte det förrän vi gått flera km. Då kunde jag starta om den och spela in igen. Det är andra gången det händer och jag vet inte riktigt vad det beror på. Jag misstänker någon programbugg. Enda sättet att starta om är att stänga av telefonen helt och hållet och sedan sätta på den igen. Jag har lagt in den missade biten manuellt, men det blir inte helt bra.

Nedan finns ett fotoalbum med lite bilder.

Ovan en bild från toppen av Ram Head, den sydligaste spetsen av St John. Det fungerar väl så där att lägga ut en panoramabild. D.v.s. en bild som består av tre bilder som kameran automatiskt sätter samman till en bild. Formatet bilden visas på i på bloggen är för litet för att göra utsikten rättvisa.

Vi blev tyvärr tvungna att flytta på oss från Lameshur Bay. Det för att vinden blev något så ovanligt som sydlig. Det händer inte ofta här i Karibien. De få gånger det inträffar beror det på att en kraftig kallfront från USA:s ostkust lever länge nog för att nå Karibien.
Det innebar också att gårdagen bjöd på riktigt dåligt väder. Det regnade konstant hela dagen och vindbyarna var hårda. Vi ligger bra skyddade i Francis Bay även om en del NV-svall letar sig in i viken. Det gör att det rullar en del.

En fördel med att komma tillbaka till Francis Bay var att vi träffade våra kompisar Joan och Bill från trimaranen Ultra. De bjöd på middag ombord på deras båt. Till förrätt lagade Bill fantastiskt goda conchfritters. Huvudrätten bestod av Mahi Mahi med bönor och ris.
Bill hade själv dykt och tagit conchen på 10 m djup utanför Lameshure Bay. Även fisken var egenhändigt fångad.

Jag har flera gånger själv tagit hem conch. Problemet är att vi inte riktigt lärt oss att rensa. Anna-Karin, som är duktig på fisk, tycker att innehållet är alldeles för slemmigt.
Jag själv är dålig på själva rensningen och skär antagligen bort alldeles för mycket .

Joan och Bill är ett härligt par från Texas. De har en något udda båt som är en trimaran som Bill byggt själv.
Båten har en gigantisk salong som är helt kvadratisk. När det mörknat ser man inte vad som är akter eller för.

Ultra i solnedgången

Efter några dagar i Leinster Bay ville vi prova en ny vik. Vi gick därför för motor runt östra hörnet på St John.
Men först gjorde vi ett snabbt stopp i Sopers Hole, bara en sjömil bort. Där kunde vi fylla på våra förråd med lite färskvaror. Vi hade nästan slut på frukt och grönsaker.  Färskt kött var redan slut sedan ett par dagar. Det enda kruxet med Sopers Hole är att det ligger på den brittiska sidan av Virgin Islands. Om vi gjort det enligt konstens alla regler skulle vi först checkat ut från USA för att sedan checka in på brittiska sidan. Därefter återigen checka tillbaka in i USA. Då hade det gått åt en hel dag plus de avgifter som man får betala på brittiska sidan.
Istället hoppade vi över allt detta och smet bara snabbt in till affären, handlade och drog omedelbart tillbaka till St John.

Vi hade målet ställt på en vik som heter Salt Pond. När vi kört lite slalom mellan reven för att ta oss in visade det sig att alla bojar var upptagna. Man får inte använda eget ankare eftersom området tillhör en naturpark. Det var bara att  vända ut igen. Nu var det ingen katastrof eftersom nästa fina vik bara låg 10 min. bort, Lameshur Bay. Där fanns det lediga bojar och vi plockade upp en av dem.

På eftermiddagen var jag sedan ute och snorklade. Vattnet var kristallklart men det fanns inte så mycket att titta på. Enda behållningen var att jag träffade på en liten "Nurse Shark" (sköterske haj) som loj simmade omkring mellan stenarna. Denna art av haj äter mest kräftdjur och blötdjur. Men de jagar bara på nätterna. På dagarna tar de det bara lugnt och vilar sig. Ibland kan man se dem ligga helt still på botten. De behöver nämligen inte röra på sig för att pumpa vatten genom gälarna.

Dagen efter gjorde vi en fin hike ut till Ram Head. GPS:en  stannade en gång under inspelningen av spåret och därför fattas det en bit. Totalt blev det i alla fall 12 km.

På väg ut mot Ram Head

På väg hem igen råkade hitta ett litet forskningscenter. Eller så mycket forskning bedrivs inte nu längre. Men 1969-70 genomförde man projekt Tektite i Lameshur Bay. Fyra stycken vetenskapsmän stannade 60 dygn under vattnet i ett undervattenslaboratorium. Det var på den tiden ett nytt världsrekord i mättnadsdykning.
Projektet var sponsrat av både US Navy och NASA.
Nu finns det ett litet museum som man kan besöka. Det bedrivs också lägerskola här. Skolklasser kommer hit och stannar en vecka medan de lär sig mer om marint liv och miljö.
Jag har lagt till en länk nedan som berättar mer.

Tektite

Vi hikade en av våra favoriter igår. Den som går från Leinster Bay över berget till Coral Bay. Sedan tillbaka sträckningen via Brown Bay. Totalt 12 km. Det var varmt och vi drack 2 L vatten/person.

Sträckningen är tidvis väldigt brant. Det är inte så svårt att vandra uppför, men när det går ner är det desto svårare. Man kan bara ta sig fram medelst trippande korta steg. Hela tiden riskerar man att få några gruskorn under skorna som fungerar som kullager under fötterna. Man måste verkligen ta det varligt.

Vid 12-tiden var vi tillbaka ombord igen. Efter att ha lagat en jättegod rotfruktsgratäng, som inte var färdig förrän vid tretiden, var vi mer än sagt trötta.

På kvällen såg vi en film, The Expendables. Det är en amerikansk action från 2010 som har en minst sagt namnkunnig rollista. 

Sylvester Stallone, Dolph Lundgren, Jason Statham, Jet Li, Mickey Rourke, Arnold Schwartzenegger och Bruce Willis. Behöver jag säga mer, efter halva filmen tog Anna-Karin med sig Morris ut på fördäck för att beskåda en fantastisk stjärnhimmel.

Filmen är så våldsam att Sylvester Stallone bröt nacken under inspelningen. Det gjorde han i en kampscen med Steve Austin. Sedan dess har han en metallplatta inopererad som stabiliserar nacken.