Nu har vi anlänt till St Martin. Egentligen en dag senare än planerat. Vi stannade nämligen en dag extra i Anse Columbier på St Barth. Anledningen var att i viken träffade vi våra vänner Molly och Baxter. Vi lärde känna dem i Deltaville, USA 2013.

De begav sig det året ut på Salty Dawgs Rally för segling från Norfolk direkt ner mot BWI. Som bekant, för de som följ bloggen, så gav vi oss inte iväg, fast vi var anmälda. Vi tyckte att väderutsikterna var allt för dåliga. Vi har många gånger om fått bekräftat att vi tog rätt beslut. Vädret blev mycket tufft och ett antal båtar förlorade både rigg och roder. Bland annat våra vänner Helen och Dave tappade sitt roder och fick en mardrömslik bogsering på 200 sjömil tillbaka in mot kusten.

Men Molly Baxter och deras hund Kala klarade sig ganska oskadda ner till BWI.

Baxter har, inte bara en gång, utan två gånger klättrat Everest. Han har lyckats med bedriften att två gånger stå på toppen av det högsta berg som finns på jorden. Naturligtvis finns det de som klarat det betydligt fler gånger. Några av de sherpas som hjälper och bär utrustning har gjort det ett 20-tal gånger. Men de har bättre genetiska förutsättningar genom att ha levt större delen av sina liv på höga höjder i Nepal.

Klippet ovan kommer från toppbestigningen. Men jag har svårt att urskilja Baxter bakom syrgasmaskerna. Annat var det med Göran Kropp som klättrade upp utan extra syre.

Det är alltid lika trevligt att träffa Molly och Baxter. Trots att vi glömt att de är vegetarianer så gjorde de ett undantag. De lät sig väl smakas av Anna-Karins kycklinggryta med äggnudlar. När Terrapin gör överseglingar har vi fått veta att det enda som bjuds är kokt vatten. Det för man sedan hälla ner i sin påse med frystorkad mat. Precis som på Everest.
Anna-Karin verkar inte begeistrad, men vi måste väl i alla fall prova?

Nu lär vi bli kvar här ett tag för det vankas busväder. Det skall blåsa ordenligt den kommande veckan. Julvindarna är här med full kraft.