Nu är jag riktigt trött på ”Black Friday”. Det är den amerikanska klämdag som infaller dagen efter tacksägelsen i USA. Det är tredje torsdagen i november som tacksägelsen firas. Vi har under många års tid firat amerikansk Thanksgiving tillsammans med goda vänner från USA. Det innebär att vi ätit helstekt kalkon med alla tillbehör som hör ihop med denna rätt. Under åren har jag skrivit många inlägg om detta.

I Sverige verkar det som om”Black Friday” nu har fullkomligt exploderat. Jag har senaste veckan mottagit otaliga mail från svenska företag som erbjuder svarta-fredag-rabatter. Det är helt löjligt.

Allt ifrån mail från min optiker, båttillbehörsaffärer, villaägarorganisationer, elektronikkedjor m.fl.

På hur många matbord i Sverige stod det helstekt kalkon i torsdags?

Hur många i Sverige vet vad svarta fredagen egentligen står för?

Alla företag som skickar sådana mail till mig har jag avsagt mig all information från i fortsättningen. Jag har låtit dem veta varför.

Idag har Anna-Karin och jag hikat kring Gustavia. Vi känner att vi behöver lite motion. För årstiden är det ovanligt varmt och mycket hög luftfuktighet. Det gör att det blir ganska svettigt ombord. Detta har vi inte upplevt tidigare utan haft svalare väder vid denna tid på året.

Det fortsätter också att vara problematiskt för segling mot Antigua. Kanske kan vi komma iväg på söndag/måndag, men det är högst osäkert. Kanske blir det inget Antigua utan vi seglar direkt mot USVI. Men det skulle vara härligt att återigen besöka Barbuda.

Vi ligger just nu i Columbier på St Barth, den gamla svenska kolonin. Tre nätter har vi tillbringat här. Vi hade hoppats komma iväg ner mot Antigua för att tillbringa några veckor där. Tyvärr har det inte fungerat att ta sig dit. När vinden hade lagom styrka var riktningen helt fel, rakt i näsan. Nu har det börjat vrida mot ost-ostnordost, bra riktning, men istället friskar det i ordentligt. Det känns inte kul att ligga på hård bidevindsbog i 75 sjömil.

Vi har inga kommunikationsmöjligheter i viken. Alltså skriver jag utan att veta när vi kan publicera inlägget. Så länge vi hade ett fungerande Pactor-modem kunde vi åtminstone lägga ut text via SSB-radion. Men som sagt, modemet har fått åka till Sverige med Bengt för vidare transport till tillverkaren i Tyskland. Något wifi-nätverk finns det inte heller här.

Det märks att vi ligger långt norr ut i ökedjan så här tidigt på säsongen. Det finns nästan inga andra cruisers här. De flesta befinner sig ännu en bra bit söder ut. Förra året var vi också en del av den stora grupp som var på väg norr ut i lagom tempo. Jul och nyår firade vi i Antigua. De flesta andra segelbåtar runt ikring är istället charterbåtar. Har man möjlighet, går det att hyra till mycket bättre priser så här tidigt på säsongen. Charterbåtarna har bråttom och ligger aldrig stilla länge på samma ställe. Det gäller att maxa upplevelsen under de 1-2 veckor man hyrt.

Men det går ingen nöd på oss här. Vi har gott om mat ombord och vi kan göra vårt eget vatten. Vattnet i havet är kristallklart och vi har många sköldpaddor som simmar runt båten.

Inne i lagunen på St Martin står vattnet ganska still och värms upp ordentligt. Det befrämjar tillväxt av diverse oönskade organismer. På botten har vi ingen beväxning, bottenfärgen gör sitt jobb, men däremot fick vi snabbt en hel del påväxt på vår obehandlade propeller. Jag har därför behövt ägna en del tid åt att göra den ren och fin igen. Det märks direkt på farten vid motorgång om den inte är ren och slät.

Nu skall vi strax lyssna på vår väderguru Chris Parker på radion. Vi hoppas på lite positiva besked. En stund senare är det”FOD”, friends of Dennis. Han är pensionerad meteorolog från Kanadensiska flygvapnet och har ett eget litet vädernät varje morgon. Dennis är god vän till oss och ligger just nu med sin båt Tiger Lilly II i Rodney Bay, St Lucia. Vi brukar nästa varje dag checka in hos Dennis och växla några ord över radion. Hos Chris Parker kan vi inte checka in för vi är inte prenumeranter. Det kostar 200 $/år att vara det. Men att lyssna kostar ju inget.

Klockan 08.00 skall jag sedan vara ”netcontroller” på Coconut Telegraph. Det gör jag normalt en gång/vecka men just nu kör jag dubbelt med två dagar. Några av de andra som brukar leda nätet har radioproblem och därför tar jag just nu två dagar.

Igår när Anna-Karin tittade upp mot masten gav hon till ett förvånat tillrop.
- Har du inte sett radarn.
Jag trodde att hon hittat något fel och att ännu en sak var trasig. Så var det inte. Däremot hade hon fått syn på ett fågelbo byggt alldeles under vår radar. Det hade jag inte observerat tidigare. Boet verkar dock inte vara bebott av några hyresgäster. Det blir till att hissas upp i masten för rensning senare. Annars börjar vi få ordning på det mesta ombord nu. Det enda som vi inte kan åtgärda är att Pactor-modemet till SSB-radion inte fungerar. Det fick Bengt ta med sig till Sverige och därifrån kommer han att skicka det till tillverkaren i Tyskland. Vi får hoppas att de kan reparera det.

För sex dagar sedan seglade Bengt och jag till St Martin. Där skulle Anna-Karin och Morris ansluta sig till besättningen ombord. Men det var långt in i det sista högst osäkert om jag skulle få se dem båda på utsatt tid. Anledningen var att vi hade lite problem med Morris papper. Nya regler i St Martin säger att man måste få importtillstånd för sitt husdjur innan det får komma in i landet. Detta trots att Morris har pass från St Martin.

Djuret måste ha ett hälsocertifikat utfärdat av en veterinär. Dessutom uppvisa antikroppar mot en mängd sjukdomar, vaccinationer och behandlingar mot en rad andra. Vår veterinär ville inte skriva ut något intyg på att Morris var frisk utan alla provsvar.

Vi visste att detta inte alls var nödvändigt för att få importtillstånd. Misstaget var att vi råkat visa denna lista för veterinären. Vissa prover går inte ens att göra Sverige. Prover fick skickas till både Tyskland och England. Till slut lyckades Anna-Karin ändå få hälsodeklarationen påskriven och stämplad utan att alla provsvar hade kommit. Tiden var emellertid mycket knapp för att ansöka om importtillstånd. När vi dessutom inte fick några svar på våra mail och inte lyckades komma fram via något av de tel nr vi hade såg det mörkt ut.

Tack vare att vi har en vän som bor halva året i St Martin och andra halvan i Frankrike fick vi till en lösning. Jag talade med Cecilia som varje år flyger fram och tillbaka med sin hund, och hon kunde ge oss några tel nr. Anna-Karin fick på så sätt ett direkt nr till chefen på enheten.

Han talade om att deras mailservrar legat nere? Men genom att maila på hans personliga adress så fick vi till slut fart på saker och ting. På kort tid fick vi vårt importtillstånd för Morris. Men då var det mindre än ett dygn kvar till avgång.

Det hela är ett stort antiklimax. På inget ställe under Anna-Karins och Morris resa behövde de visa upp ett enda papper eller tillstånd. Men tack vare att vår veterinär i Sverige trilskades hamnade vi i denna situation. Under flygningen från Paris till St Martin fick Morris till och med ett eget säte att sitta i. Han slapp sitta på golvet framför Anna-Karins fötter.

Som människa kan du flyga hit med all världens konstiga och farliga sjukdomar utan någon bryr sig det minsta. Men nu är de båda här och pustar ut ombord på Unicorn.

Men tillbaka till seglingen. Bengt och jag fick upp en stor Mahi-Mahi på vägen. Det var en hård kamp på en halvtimme innan den kunde bärgas ombord. Jag skar ut de finaste filebitarna som vi stoppade i kylen. Väl framme i St Martin tog vi med dem till Brittis och Hjalle och vi lagade tillsammans en fantastisk god middag. Hälften räckte med råge till fyra personer. Det som vi inte tillagade ligger nu i Brittis och Hjalles frys.

Jobbet med Unicorn fortsätter. Det märks att båten stått still längre än vanligt denna gång. Som tur är har jag Bengt som kan hjälpa till. Han har fått på sin lott att ”plugga vidare”. Alltså sätta dit nya teakpluggar i däcket där de gamla försvunnit. Ganska många är det denna gång.

Själv har jag ägnat mig mer åt el-sidan. En del att göra där också. Igår la laddaren till datorn av. Det var den lilla burk som omvandlar 12 V till 19 V som datorn vill ha. Som tur var hade jag en på reserv. Vad som är värre, och det kan jag nog inte fixa, är att modemet som gör att vi kan skicka e-mail via kortvågsradion krånglar. Det går att få igång det en kort stund, men det lägger snart av. Bengt får nog ta med det till Sverige och sedan skicka det till tillverkaren i Tyskland för reparation.

VHF-radion har också krånglat. Men tror jag att jag har löst. Efter rengöring och kontroll av alla kontakter och strömförsörjning verkar den ha kommit igång igen.

Men vi har tid att fixa och reparera. Det går just nu inte segla till St Martin iallafall. Åtminstone inte om vi inte har lust att köra motor hela vägen. Det är grått och regnigt och vinden är under 5 kt. Det har varit så nästan sedan jag kom för två veckor sedan och det är ovanligt. Tidigast på lördag kan det bli tal om segling. Vinden blåser dessutom från väst-sydväst vilket är extremt ovanligt i Karibien.